Hjalmar L Mehr

Mehr, Hjalmar Leo, f 19 nov 1910 i Sthlm, Matt, d 26 dec 1979 i Adelsö, Sth (enl db för Kungsh, Sthlm). Föräldrar: journalisten Bejnes (Bernhard) Abraham Isak M o Sara Mobschebna Matles. Studentex vid Södra latinlärov i Sthlm 13 maj 30, inskr vid StH ht 30, anställd vid G Brantings advokatbyrå i Sthlm 32–34, JK vid StH 6 nov 37, tingstjänstg vid Södertörns domsaga 37–39, kammarskrivare hos Sthlms stads arbetslöshetsnämnd 39–40, sekr i fattigvårdsnämnden 39–47, förest för Sthlms stadskanslis handboks- o upplysn:avd 40—41, borgarrådssekr i drätselroteln 41–45, sekr i komm ang socialvårdens centralisering 41–47, i Sthlms stads reklamkomm 42–50, ordf där 51, v stadssekr 44–45, drätselkamrer vid kammarkontoret 45–46, sakk i parlamentariska undersökn:kommissionen för flyktingfrågor 45, led av styr för Sthlms arbetarekommun 46, v ordf där 52–71, finanssekr o chef för Sthlms stadskanslis finansavd 46–48, ordf i tjänstenämnden, löneavtalsnämnden o lönekomm 48–49, borgarråd och chef för personalroteln 28 maj 48-31 okt 49, för socialroteln 1 nov 49–58, för drätselroteln 58–66 o 70–15 okt 71, för fastighetsroteln 66–15 okt 70, ordf i styr för Sthlms spårvägars ab 48–50, ordf i bl a fattigvårdsnämnden/socialnämnden, barnavårdsnämnden o arbetslöshetsnämnden 49–58, led av Sthlms stads investeringskomm 49, v ordf 51–58, ordf där 59, led av Sthlms stadsfullm o ledare för den soc:demokratiska stadsfullm:gruppen 50–71, ordf i bl a socialvårdens planeringskomm 50–58 o sjömans-hemskomm 50–60, led av barnavårdskomm juni 50–dec 57, av ett flertal lokala komm:er o nämnder bl a hamnutredn:komm 51–52, stadsteaterkomm 51–55, Stor-Sthlms planeringsnämnd 58 o generalplaneberedn 59, ordf i centralstyr för undervisn o vård av psykiskt efterblivna 52–58, led av handbokskomm 52, v ordf där 60, led av komm ang översyn av kommunallagsstiftn för Sthlm april 53–dec 57, ordf i styr för Sv stadsförb (från 68 Sv kommunförb) 56–71, led av styr för stadsteaterbolaget 57, av Allm pensionsfondens första fondstyr från 59, ordf där från 73, led av styr för riksförsäkringsverket från 61, expert i 1961 års storstadsutredn okt 61–nov 64, led av arbetsgruppen ang den kommunala demokratin maj 62–dec 69, av komm ang förberedande av FN:s kongress i Sthlm år 1965 rör förhindrande av brott o behandl av brottslingar aug 62–aug 65, av 1968 års kapital-marknadsutredn sept 68–jan 78, landsh i Sthlms län 71–77, ordf i 1971 års partistöds-utredn juli 71–aug 72, ensamutredare i frivårdens storstadsutredn april 73–maj 76, ordf i komm ang den kommunala biståndsverksamheten juni 73–okt 74, i 1973 års fri- o rättighetsutredn nov 73–okt 75, i komm ang löntagarfonder jan 75–79.

G 22 maj 1937 i Sthlm m kuratorn Liselotte Lina Maier, f 28 febr 1919 i Hannover, d 22 maj 1983 i Sthlm, Kungsh, dtr till köpmannen Felix M o Käthe Jacobsohn.

Hjalmar M växte upp i ett arbetarhem i Sthlm. Föräldrarna var ryska judar som immigrerat till Sverige i början av 1900-talet. M:s far Bernhard M (1877–1938) var son till en lärare och hade utbildats i bl a mekanik innan han emigrerat. I slutet av 1903 anlände han till Sverige och erhöll anställning som järnarbetare. Han var tidvis lungsjuk varför han under 1910-talet tvingades lämna detta arbete. Efter första världskriget var han verksam som sekreterare i Stockholmskommittén för hjälp åt de till Ryssland hemvändande politiska emigranterna och under de sista åren av sin levnad som journalist. Han medverkade bl a i Socialdemokraten, där flera av hans vänner sedan 1910-talet, bl a Zeth Höglund (bd 19) och Fredrik Ström, innehade ledande ställningar.

M:s föräldrar var från unga år politiskt engagerade. Efter immigrationen till Sverige hade de anslutit sig till den socialdemokratiska arbetarrörelsen. Fadern behöll och vidgade sin internationella bekantskapskrets och fungerade vid några tillfällen som förbindelselänk mellan och introduktör av sv och internationella socialister. Vid tiden för första världskriget knöt han närmare kontakter med oppositionen inom den sv arbetarrörelsen; han fanns i periferin vid Socialdemokratiska ungdomsförbundets fredskongress i mars 1916 och deltog i Socialdemokratiska vänsterpartiets konstituerande kongress i maj 1917. Efter ryska revolutionen tog han avstånd från bolsjevikerna och anslöt sig till den av mensjevikerna omfattade socialistiska uppfattningen.

Familjen levde under M:s uppväxttid i små omständigheter. M placerades trots detta två terminer i Carlssons privatskola på Östermalm i Sthlm, innan han började i läroverk. Omedelbart efter studentexamen skrev han in sig vid StH, där han avlade jur kand.examen, varefter tingsmeritering följde.

M anslöt sig i slutet av 1920-talet till Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund (SSU) och han kom snart att inta en ledande ställning i stockholmsdistriktet. Han tillhörde förbundets vänsterflygel och utifrån den positionen förenade han sig också med vänsterfalangen inom Sthlms arbetarekommun, där Höglund sedan 1930 var ordförande. Här intog också Ström och G Branting ledande befattningar och M arbetade en tid på den senares advokatkontor. Han anslöt sig till kraven på långtgående socialisering av näringslivet, argumenterade för ett mer nyanserat förhållande till kommunisterna och engagerade sig i kampen mot diktaturerna.

En betydelsefull uppgift under 1930-talet synes M ha haft inom ungdomsförbundets bildningsverksamhet. I juli 1932 presenterade han ett brett upplagt program för socialistiska studier, omfattande bl a ämnen som socialism, nationalekonomi, fackföreningsrörelse, kommunalpolitik och historia. M tillmätte kunskapen om samhället den största betydelse, och hans målsättning med studieplanen var att ge arbetarklassen och arbetarrörelsen bättre teoretiska förutsättningar i kampen mot kapitalismen. M:s 1934 publicerade broschyr Socialismen, studieplan, väckte stort uppseende och kom att bli mycket använd i SSU:s bildningsverksamhet.

Sitt politiska engagemang inom SSU och arbetarekommunen förenade M under 1930-talet med akademiska studier och studentpolitik. 1931 anslöt han sig till Socialistiska studentklubben vid StH, där han avancerade till ordf. Han kvarstod i klubben till några år in på 1940-talet. – M var utpräglat intellektuell utan några direkta erfarenheter av kroppsarbete. Studieåren kom att avlösas av en förhållandevis snabb politisk karriär på det kommunala området.

Den politiska traditionen i hemmet och 1920- och 30-talens ekonomiska och sociala problem i förening med umgänget i radikala kretsar i studentvärlden och arbetarrörelsen blev avgörande för M:s idémässiga utveckling. Tidigt synes han ha sysslat med frågor kring samhällsförändringar och dessas sociala konsekvenser. I sin studentuppsats behandlade han motsättningarna mellan kapital och arbete i ett längre historiskt perspektiv. Utifrån en materialistiskt orienterad samhällssyn konstaterade han att klasstrider i alla tider utgjort grunden för utvecklingen. Man vågar emellertid anta att den reformistiska socialdemokratiska uppfattningen också haft inflytande på honom då han uttalade förhoppningen att utvecklingen inte skulle gå fram "såsom Marx förutspått" på katastrofens väg utan anta andra former.

M höll fast vid ett materialistiskt-dialektiskt perspektiv på samhällsutvecklingen. Motsättningen mellan arbete och kapital och mellan olika samhällsklasser uppfattade han som de dynamiska dragen i samhällets långsiktiga förändringsprocess. Men detta gjorde honom inte till determinist. Den marxistiska teorin blev för honom endast ett redskap vid samhällsanalyser. Genom politisk kamp i demokratiska former hade arbetarklassen enligt M möjlighet att omforma samhället i for denna klass gynnsam riktning.

M övergav i likhet med den sv socialdemokratin i stort under 1930-talet den marxistiska tanken på det kapitalistiska samhällets naturnödvändiga undergång och ersättande med ett socialistiskt. Han tycks istället ha blivit anhängare av en pragmatisk välfärdspolitik, i vilken det marxistiska idéarvet inte självklart låter sig urskiljas. Visserligen förespråkade han ännu på 30-talet socialisering av naturtillgångar, banker och större företag, men senare tycks detta inte ha varit huvudfrågor. Samhällets möjligheter till kontroll av produktionens inriktning, omfattning och fördelning blev det intressanta. M gav dock efter 1930-talets trevande försök aldrig någon sammanhängande framställning av sin ideologi. En närmare precisering av hans idéer är därför svår att göra.

När M under 40-talet på allvar drogs in i Sthlms kommunalpolitik, anpassades hans ideologi därefter. I en planhushållning på kommunal nivå såg M snart möjligheter att vidareutveckla välfärdssamhället i riktning mot det demokratiska socialistiska samhället. Den kommunala sektorn skulle på detta sätt kunna bli en balanserande faktor till såväl den starkt expanderande statliga centralbyråkratin som den privata företagsamheten.

M såg i den kommunala demokratin "det ursprungligaste, det mångsidigaste och det djupaste uttrycket" för den demokratiska samhällsprincipen. Han ville därför öka den kommunala självstyrelsen. Därigenom skulle produktionen ställas under direkt demokratiskt inflytande genom den omfattande lekmannarepresentationen i de kommunala nämnderna.

När Z Höglund övertog ledningen av drätselroteln i Sthlm efter kommunalvalet hösten 1940 öppnades möjligheter för M genom dennes tidigare samarbete med vänstergruppen i Sthlms arbetarkommun. 1941 blev han borgarrådssekreterare hos Höglund, samtidigt som han upprätthöll ett flertal andra befattningar. 1946 tillträdde han som finanssekreterare och med Höglunds bistånd avancerade han till allt tyngre politiska befattningar.

I april 1948 avled personalborgarrådet Bertil Eriksson. Höglund hade som finansborgarråd stora möjligheter att påverka valet av efterträdare. På hans förslag förordnades M att vikariera på tjänsten för att några månader senare tillträda som ordinarie personalborgarråd. Kort därpå kom M med starkt stöd från Höglund att flyttas upp på den tunga posten som socialborgarråd. Inför kommunalvalet 1950 placerades han som första namn i Sthlms andra krets, valdes in och kunde därmed också efterträda Höglund som gruppledare i stadshuset när denne lämnade politiken hösten 1950.

M fick sitt politiska genombrott i Sthlms kommunalpolitik som oppositionsledare under en tid när politiken syntes mer "laddad och kontroversiell" än tidigare. Fram till hösten 1971, i mer än tjugo år, var han i stadens politiska ledning, en period präglad av mycket djupgående förändringar för hela storstockholmsregionen. Sina borgarrådsbefattningar förenade M med framskjutna befattningar i Sthlms arbetarekommun och i SAP:s verkställande utskott samt i Sv stadsförbundet (senare Kommunförbundet). Detta gav honom ypperliga möjligheter att driva en långsiktig kommunalpolitik.

I jan 1957 sammanfattade M som socialborgarråd i Tiden sin syn på socialvården. Denna fick inte endast inriktas på att lösa de akuta problemen. Det gällde att bygga samhället så att behovet av vård minskades. Socialpolitiken hade därför ett ansvar för samhällets insatser inom en rad sektorer: utbildning, bostäder, fritid. M:s uppfattning förutsatte nya omfattande kommunala insatser och ett ökat ansvarstagande.

Beträffande storstockholmsregionens planering från slutet av 1940-talet var M:s position sådan att han ingående kunde följa arbetets gång. 1948 efterträdde han Ström som ordförande i Stockholms spårvägars ab och kom därmed att direkt konfronteras med trafikproblemen. På hösten året därpå inträdde han i den under sommaren så inrättade investeringskommittén (från den 1 juli 1964 stadskansliets ekonomiska beredningsråd), vars uppgift var att planera stadens framtida expansion. 1951 placerades M som ledamot i stockholmstraktens regionplaneförbund, sammansatt av ledamöter från Sthlms stad och de kringliggande kommunerna med uppgift att handlägga gemensamma ärenden rörande markanvändningen (trafikleder, bostadsområden etc). Först efter maktskiftet 1958 inträdde M som ordförande i generalplaneberedningen, ett kommunalt organ vars kompetens vidgats under 1950-talet från att huvudsakligen ha handlagt frågor kring saneringen av Nedre Norrmalm till att omfatta övergripande planering. Det socialistiska blocket hade erhållit absolut majoritet i stadshuset när M 1958 övertog finansroteln. Detta bidrog till att lyfta fram honom i en mycket stark position. Han hade då i ett årtionde arbetat med storstockholmsfrågorna, vilka starkt kom att prägla hans två första mandatperioder.

Även om mycket utretts och planerats tidigare, kom den socialdemokratiska fullmäktigegruppen under M:s ledning att driva upp tempot för att nå politiska lösningar på de problem som sammanhängde med Sthlms expansion. 1959 infördes rullande femårsplaner, vilka närmast får betraktas som en rationalisering av investeringskommitténs verksamhet för att erhålla ett fastare grepp om den ekonomiska planläggningen. Stora markområden söder om Sthlm inköptes och M:s blickar vändes också mot Järvafältet norr om staden, där han emellertid mötte väsentligt svårare problem. Behovet av bostäder, också utanför stadens egna gränser, aktualiserade lagändringar (t ex Lex Bollmora 1961), vilket banade väg för staden att finansiera byggande i grannkommunerna. Även bland dessa uttrycktes önskemål om viss samordning. Det var dock i hög grad M som drev fram markavtalen. På 1960-talet gjordes ett flertal uppköp om sammanlagt nära 30000 hektar, vilket innebar en fördubbling av stadens markinnehav (Sidenbladh, s 314).

I dec 1963 presenterade M motiven för ett förverkligande av ett storlandsting. Primärkommunerna skulle behålla sina funktioner, medan vissa gemensamma uppgifter skulle föras över på storlandstinget (landstingsparlamentet). De huvuduppgifter som han ville föra till storlandstingets kompetensområde var regionplanering, sjukvård, bostadsbyggande, VA-system, kollektivtrafiken och skolväsendet – varje område sedan länge föremål för gemensamma åtgärder inom ramen för det interkommunala frivilliga samarbetet. Stadsfullmäktige och landsting beslöt snabbt att föra frågan vidare i antydd riktning och under våren 1964 påbörjades ett omfattande utredningsarbete inom den för ändamålet inrättade storlandstingskommittén, där M var ordförande.

M var väl förberedd för uppgiften. Sedan 1960 ingick han i den studiegrupp inom SAP som diskuterade problem kring landets konstitution. Detta skedde parallellt med den pågående författningsutredningen. Frågan om kommunernas ställning i den framtida författningen gavs stort utrymme i gruppens diskussioner. Därtill arbetade han med det socialdemokratiska kommunalpolitiska programmet, antaget vid 1964 års partikongress. Att M förordade en stark ställning för kommunerna står utom allt tvivel. Han synes ha funnit det dåvarande tvåkammarsystemet tämligen ändamålsenligt, något som sannolikt far tillskrivas kommunernas möjligheter att genom FK fa inflytande i rikspolitiken. M stod också bakom Sv stadsförbundets remissutlåtande våren 1963, i vilket framhölls att den kommunala beskattningsrätten borde ges grundlags skydd.

Socialdemokraterna hade efter 1962 års kommunalval stärkt sin ställning ytterligare och vunnit absolut majoritet i landstinget. De politiska förutsättningarna att genomföra storlandstinget kunde knappast vara gynnsammare. I dec 1964 löste Hörjelkommissionen den svåra frågan om lokaltrafikens fortsatta utbyggnad och på våren följande år bildades Kommunalförbundet för Stor-Stockholms lokaltrafik (KSL) som gavs möjligheter att successivt leda utvecklingen fram mot ett storlandsting. I febr 1966 föreslog storlandstingskommittén stadens och landstingets samgående. Som lämplig tidpunkt föreslogs 1 jan 1971.

M önskade nu forcera fram en lösning av frågan. Han hade redan tidigt våren 1965 börjat planera inför 1966 års valrörelse. Bostadsfrågan var central för M, men de ekonomiska möjligheterna att finansiera den fortsatta utbyggnaden – det omfattande Botkyrka-projektet stod för dörren – var begränsade. I brev till inflytelserika regeringsledamöter lät M förstå att en nedgång i bostadsproduktionen inom stockholmsregionen skulle kunna återverka menligt på socialdemokraternas möjligheter att behålla makten i Sthlm och landstinget efter 1966 års kommunala val. Emellertid erhöll han inte det ekonomiska stöd han ansåg statsmakterna utlovat och efter valet gjorde han också med viss bitterhet gällande att detta var en av förklaringarna till valnederlaget. Storlandstingsfrågan och stockholmsregionens utveckling var vad M kallade en livsfråga för honom själv. – I ett brev till statsministern tog M upp frågan om det uteblivna ekonomiska stödet och förklarade sig beredd att avgå.

Efter valet blev M fastighetsborgarråd och kunde inte med samma kraft driva de regionala frågorna. Initiativet hade gått ifrån honom. Storlandstingfrågan var emellertid väl förankrad och gavs en lösning i anslutning till den stora författningsreformen 1971.

När det gemensamma landstingsparlamentet blev ett faktum, ansåg sig M ha gjort sitt som kommunalpolitiker och accepterade erbjudandet att bli landshövding i Sthlms län.

I samband med att han 1972 tillträdde ämbetet, lämnade han de tyngre politiska uppdragen i partistyrelsen, arbetarekommunen och i Sv kommunförbundet.

Som landshövding kom M att anlitas av statsmakterna i utredningsarbete: han hade ingått i statliga utredningar sedan 1950-talet. 1977 lämnade M landshövdingeämbetet och under de närmaste åren ägnade han mycket tid åt löntagarfondsproblematiken, ett kontroversiellt arbete som han emellertid aldrig hann slutföra.

Som politiker förenade M i sin person visionären med realpolitikern och den politiske taktikern. Mycket av det han själv strävade efter att förverkliga låg i linje med utvecklingen. Samtidigt som han hade en positiv syn på tillväxt, teknik och rationalisering ägde han ett starkt socialt patos. Han gav ett spontant och rastlöst intryck men hans politiska ställningstaganden synes oftast ha varit väl förberedda och politiskt förankrade. Han byggde upp ett brett kontaktnät med anknytningar till såväl regeringskretsen som bank-och finansvärlden.

M var en arbetsmänniska med högt uppskruvat tempo, ständigt på väg att söka förverkliga de mål han satt sig före. Detta ledde till kontroverser både med politiska meningsfränder och motståndare.