K Josua Mjöberg

1 Mjöberg, Karl Josua, f 11 sept 1876 i Tostared, Älvsb, d 26 maj 1971 i Lund, Domk. Föräldrar: komministern Lars Johan M o Gustava Salomonsson. Mogenhetsex vid h latinlärov i Gbg 12 juni 95, inskr vid GH 5 sept 95, FK 9 juni 99, amanuens vid konsthist saml:arna 00–04, FL 7 sept 04, allt vid GH, medarb i SAOB 1 okt 04-1 juli 07, inskr vid LU 20 okt 05, lär vid privata h lärarinnesem i Lund ht 06–vt 13, vik lär vid Lunds privata elementarskola ht 07–vt 08, ord lär där ht 08-vt 13, disp vid GH 12 sept 11, FD där 18 sept 11, doc i stilistik vid LU 27 nov 11–17 juni 13, led av Modersmålslärarnas fören:s (MLF) arbetsutsk 12, sekr i fören 28–34 o 40–46, rektor vid Gbgs h samskola 1 juli 13–18, lektor i modersmålet vid h latinlärov i Gbg 21 aug 14, lär vid Kjellbergska h lärarinnesem ht 14–vt 18, doc i sv stilistik vid GH 5 juni 17–3 juni 18, rektor vid h a l i Lund 12 april (tilltr 1 juli) 18-42, led av stadsfullm där 23–30 o 35–38, lektor i modersmålet vid hal där 24 sept 31–1 juli 42, v ordf i styr för C W K Gleerups bokförlag 34-48, i Fören Norden 43-47.

G 12 aug 1906 i Breared, Hall, m Astrid Charlotta Josefson, f 7 dec 1881 i Lyse, Göt, d 28 juli 1951 i Lund, Domk, dtr till kh Carl August J o Debora (Doris) Aurora Dahl.

Josua M tillhörde en västsv prästsläkt med påfallande långa generationer. Prosten Carl i Slättåkra var född under frihetstiden, hans sonson M slutade sina dagar mer än 200 år senare. Säkert bidrog detta levande släktdjup till att M kände sig som en sen samtida till de klassiska gestalterna i sv bildningshistoria, till Dalin och Tegnér, till Runeberg och Rydberg. Av alla dessa var han livligt och personligt upptagen, både i sin forskning och sin undervisning.

M:s utbildning försiggick väsentligen i Gbg, där han 1895 blev student efter att ha skrivit sin examensuppsats om Dexippos. Rydberg, som genom Karl Warburgs förmedling fick kännedom om detta lärdomsprov, förberedde en kontakt med 19-åringen men avled innan den kommit till stånd. Även utan en sådan formlig handpåläggning gestaltade sig M:s mänskosyn och uppfostringsideal som ett fullföljande av Rydbergs.

Sina akademiska studier inledde M med en grundlig skolning i de klassiska språken; ännu som rektor förbehöll han sig alltid någon grupp att undervisa i grekiska. Av de levande kulturspråken behärskade han överlägset väl franskan och tyskan. För Dantes skull men också för Manzonis och andra 1800-talsförfattares odlade han ivrigt italienskan, och enligt uppgift skall han under en period ha studerat ungerska för att vara i stånd att läsa Petöfi i original.

Sin sv-språkliga utbildning kompletterade M under några år med redaktionspraktik vid SAOB i Lund. I denna stad inhämtade han samtidigt sina första lärarerfarenheter i olika skolformer. Redan under studentåren i Gbg hade han deltagit i det frivilliga bildningsarbetet med föreläsningsresor som sträckte sig ända till översta Norrland; bevarade dagböcker visar honom i animerad kontakt med sina åhörare.

Avhandlingen Stilstudier i Tegnérs ungdomsdiktning 1911 var sålunda en mogen mans verk, ett solitt specimen inom den litterära stilistiken, en i Sverige ny forskningsgren, för M mycket naturlig med hans dubbla rotsystem i filologisk och estetisk tradition. Varje avsnitt av undersökningen inleds med en fyllig exemplifikation av den gustavianska poetikens krav, från vilka Tegnér utgick i det ena avseendet efter det andra, och M:s bok blev därmed en exemplarisk översikt över den fransk-klassiska smakens principer. Tegnérs gradvisa frigörelse från dessa uppvisas särskilt evident inom kompositionen, där den mer additiva uppställningen till sist viker för det inspirerade helhetsgreppet t ex i Krigssången. En höjdpunkt i M:s framställning är behandlingen av rimmet. Då det gäller bl a frekvensen av olika ordklasser och av olika vokaler i gustavianernas respektive Tegnérs rimbruk tar M statistiken till hjälp. Tegnérs olika grepp för att vinna friskhet åt rimmet demonstreras framgångsrikt, bl a hans favorisering av "olikställda" ord. Denna av M lanserade viktiga term innebär att rimorden intar olika plats i det grammatiska systemet (fort–ort, vänder–stränder). – Avhandlingen "kan med skäl sägas inleda den nyare Tegnérforskningen" (Werin), och den har givit stilforskningen överlag betydelsefulla impulser.

M disputerade i Gbg för Otto Sylwan, med vilken en livsvarig vänskap kom att utvecklas. Han blev docent i stilistik, men å ena sidan osäkerheten i de akademiska framtidsutsikterna och å andra sidan ett starkt pedagogiskt intresse ledde honom över på läroverksbanan. Snart var han både lektor vid sin egen gamla skola, Hvitfeldtska läroverket, och rektor vid Samskolan. I fortsättningen ställde han beslutsamt den väsentliga delen av sin ovanligt stora arbetskraft i skolans tjänst. Dock bevarade han sin kärlek till de stilvetenskapliga frågorna. Två innehållsrika uppsatsvolymer bär programmet redan i titeln: Studier i språkets konst (1939) samt Verskonst och ordkonst (1961).

M:s största pedagogiska insats knyter sig till förnyelsen av framför allt gymnasiets modersmålsundervisning, vilken länge varit eftersatt med ett lågt timantal och ofta ombesörjd av ej behöriga eller blott bristfälligt kompetenta lärare. Ett betydelsefullt forum for reformkraven skapades 1912 i samband med ett filolog- och historikermöte i Gbg. Den unge nordisten Hilding Celander (bd 8) föreslog med stöd av M och efter dansk förebild att en Modersmålslärarnas förening skulle bildas. Idén väckte omedelbart genklang, och den nya sammanslutningen fick snabbt en mängd medlemmar; på en rad håll tillkom lokalföreningar. Som ordförande inträdde Otto Sylwan. För att ge tillfälle till fortbildning och utbyte av pedagogiska erfarenheter anordnade föreningen gång efter annan sommarkurser med deltagande och medverkan också från grannländerna. När statsbidragen sinade, fick man stöd från Föreningen Norden; där skulle M senare bli en mycket verksam styrelsemedlem. Kursverksamheten fick en filial i Finland med uppskattade insatser både av Celander och M.

Då M efterträdde Celander såsom sekreterare i MLF, hade han redan i mer än ett decennium svarat för skriftverksamheten. Föreningens årsbok blev efterhand ett viktigt organ för den pedagogiska debatten, men en ännu större roll kom skriftserien att spela. En aldrig fördunklad ledstjärna för reformsträvandena var nämligen att den läroboksstyrda undervisningen med tyngdpunkten på det biografisk-historiska minnesstoffet skulle komma i andra hand, medan elevernas eget umgänge med dikten själv skulle vara huvudsak. Därmed uppkom och växte behovet av nya, ändamålsenliga textupplagor, och det var här skriftserien hade sin uppgift med M själv som den flitigaste i utgivarnas stora skara. En ytterst krävande mission åtog han sig då han utarbetade en läsebok för den högre skolan, upptagande det centrala, framför allt lyriska stoffet från Bellman tom nittitalisterna; senare förlängdes perspektivet bakåt. Texternas tillgänglighet underlättades här liksom i skriftserien av rikhaltiga ord- och sakupplysningar samt annan vägledning. M författade också en litteraturhistorisk lärobok som blev flitigt använd. Den är medvetet ganska summarisk och avfattad i en påtagligt oretorisk språkform med utrymme också för drastiska vändningar.

Inte minst tack vare det mjöbergska litteratururvalets stora förtjänster förvärvade de talrika gymnasistårgångar som begagnade det ett rikare och mer levande begrepp om sv dikt genom tiderna än några ungdomskullar vare sig förr eller senare. Medverkande faktorer var den kvalitativa höjningen av svensklärarutbildningen liksom svenskämnets under en period relativt stora utrymme på skolschemat. Också dessa landvinningar stod i direkt eller indirekt samband med den vitalisering av undervisningen och dess resurser till vilken M intensivt och uthålligt bidrog.

Som skolchef var M en framstående representant för en nu försvunnen rektorstyp vars självskrivna auktoritet vilade på föreningen av hög vetenskaplig kompetens, egen, oavlåtligt vidmakthållen pedagogisk erfarenhet, prövad också i framgångsrik läroboksutgivning, samt en stark personlighet, som inte väjde för att ställa stränga moraliska krav både på sig själv och på dem han var satt att leda. Han var som lärare och rektor fordrande men också förtroendefull. En god del av ansvaret för skolans disciplin och inre sociala funktioner överlät han till eleverna själva, representerade av en ordningsmannanämnd; han hör därmed till vägröjarna för nyare skoldemokrati.

Skolans lärare och även de unga lärarkandidater, som utbildades vid Katedralskolan i dess egenskap av provårsläroverk, bistod han i alla kritiska lägen och inneslöt dem i en generös familjevänskap. Härvid som alltid annars stod hans varmhjärtade, kloka och fint bildade maka vid hans sida. Om kollegiets tillgivenhet och uppskattning liksom om dess egna vetenskapliga standard vittnar en innehållsrik festskrift som han mottog på sin 50-årsdag. Sin skolas intressen förfäktade M under två perioder i Lunds stadsfullmäktige och fick på det viset bl a genomgripande ombyggnader till stånd. Bland övriga offentliga uppdrag som han tog på sig kan nämnas att han då Gleerups bokförlag iråkat en, även moraliskt, bekymmersam situation trädde in som vice ordförande i dess styrelse och lyckades återställa det skamfilade förtroendet för firman.

M blev ensam och mycket gammal, men han bevarade sitt nytra intresse för dagens frågor och släppte heller inte umgänget med klassikerna. Man kunde möta den vandrande 90-åringen som gick och läste Svea eller Dödens ängel för sig själv, utantill, icke utan stolthet över sitt starka och rymliga minne, där den stora sv dikten tystnade först med honom själv.