J Christian Moberg

Moberg, Johan Christian, f 11 febr 1854 i Solberga, Malm, d 30 dec 1915 i Lund, Domk. Föräldrar: trädgårdsmästaren Johan Henrik M o Johanna Christiansdtr. Mogenhetsex vid h elementarlärov i Malmö 9 dec 73, inskr vid LU 2 nov 74, FK 14 sept 78, eo amanuens vid geol instit 6 okt 80–juni 84, allt vid LU, deltog i Sveriges geol undersökn:s (SGU) fältarbeten somrarna 82–85, 87–94, 96–97 o 99-00, FL vid LU 22 maj 83, tf paleontolog vid SGU vintrarna 84–87, disp vid LU 29 maj 84, FD där 31 maj 84, doc i geologi där 30 juni 85, tf prof i mineralogi o geologi vid UU sept–okt 91, stiftade Lunds geol fältklubb 26 okt 92, ledare där 92–11, sekr där 98–99 o 07, studerade mineralogi o petrografi vid univ i Greifswald sammanlagt 5 mån 94–97, tf eo prof i geologi o mineralogi vid LU 15 sept 95, eo prof 14 april 00, prof i samma ämnen där från 1 jan 09. – LFS 97 (ordf 08-09), LVA 11.

G 28 nov 1884 i Tryde, Krist, m Karna (Carin) Andersdtr, f 14 sept 1863 i Långaröd, Malm, d 3 jan 1923 i Lund, Domk, dtr till bränneriägaren Anders Andersson o Maria Nilsdtr.

När Christian M började sina studier vid LU, blev han av geologiprofessorn B Lundgren (bd 24) påverkad att ägna sig åt geologin och särskilt lärarens eget intresseområde, det i Skåne vittutbredda kritsystemets bergarter och fossil. Både M:s lic- och doktorsavhandling ägnades kritan och en däri viktig fossilgrupp, de cigarrliknande belemniterna, lämningar efter vissa utdöda bläckfiskar av stor betydelse lör åldersbestämningen av de kretaceiska sedimentbergarterna i norra Europa. Av det 70-tal vetenskapliga arbeten M publicerade ägnade han 15 åt mesozoicum, och utöver kritan behandlade han triassystemet i ett viktigt arbete om de järnförande liaslagren i sydöstra Skåne. Han blev även den förste att datera likartade avlagringar på Bornholm.

Så som M disputerade vid LU blev han tillförordnad paleontolog vid SGU i Sthlm och arbetade under tre vintrar med Sveriges största fossilsamlingar, vilkas sammansättning speglar den arealmässiga utbredningen av respektive fossilförande system. Vid denna tid försköts hans intresse från jordens medeltid, mesozoicum, till dess forntid, paleozoicum. 1890 publicerade han sina tre första arbeten om kambrosiluren. Dessa, som följdes av ytterligare ett 40-tal paleozoiska arbeten, har inte Skånes geologi som utgångspunkt utan behandlar dels indelningen av vårt lands ortoceratitkalkstenar, dels den även internationellt betydelsefulla gränsdragningsfrågan mellan de kambriska och ordoviciska systemen. M är främst känd för sina insatser inom paleozoicum. Han behandlade såväl kambrium och ordovicium som silur och ägnade nästan alla däri förekommande fossilgrupper sin uppmärksamhet. Särskilt värdefulla är hans publikationer om trilobiter, graptoliter och cirripeder.

I samband med den internationella geologkongressen i Sthlm 1910 ombads M, då Sveriges främste kännare av kambro-siluren, att skriva en geologisk exkursionsguide över Skåne och en historisk-stratigrafisk översikt över Sveriges kambro-silur. Båda dessa stora arbeten utgör milstolpar i vårt geologiska vetande. Kambrosiluröversiktens (1911) värde ligger främst i den kritiska genomgången av hela den tidigare litteraturen. Exkursionsguiden (1910) presenterar geologiskt viktiga delar av Skåne i ytterst detaljrika kartor, ovärderliga genom att berggrunden på de flesta av de beskrivna platserna inte längre är tillgänglig för direkt observation på grund av landskapets kultivering. Tillförlitligheten i M:s observationer är alltid av högsta klass.

M använde alltid illustrationer av god kvalitet i sina fossilarbeten, men hans insikt om bildens betydelse kommer särskilt till uttryck i ett viktigt verk om nyupptäckta kambriska lager vid Torneträsk (1908), som innehåller fotografier av Sten Kallenberg och teckningar av Peter Röding.

Under tjänstgöringen som tf professor i mineralogi och geologi vid UU och vid tillsättningen av samma tjänst 1896 blev M medveten om sin bristande kompetens inom den mineralogisk-petrografiska delen av det i Sverige odelade geologiämnet. Paleontologen M ägnade ungdomen åt mesozoicum och resten av sitt liv åt paleozoicum, den medelålders "taktikern" M publicerade nu fyra arbeten inom kvartärgeologin – jordartsgeologi i Skåne – och fyra arbeten inom petrografin. Något år före sin död vidgades hans intresse till att omfatta också prekambriska sedimentbergarter och de sk Visingsölagren, men M hann inte publicera något inom detta område.

Utöver sina renodlat vetenskapliga insatser utförde M ett betydande men ej tillräckligt uppmärksammat karteringsarbete för SGU. Redan 1882 började M med fältarbeten som extra geolog och tillbringade som sådan sammanlagt 16 somrar i olika delar av Sverige. Av orsaker utanför hans kontroll publicerades endast kartan och beskrivningen till bladet Hamra (1905).

M:s lärargärning var av utomordentlig betydelse för sv geologi. Som amanuens vid LU arbetade han med ordnandet av institutionens samlingar, då i mycket ett slags omfattande studiesamlingar. I nov 1891 började M:s offentliga föreläsningar, men som katederhäst var han torr och tråkig, om än hans noggranna och systematiska uppläggning resulterade i studentanteckningar av hög klass med många och goda teckningar.

I naturen var M i sitt esse. Utanför Lund ligger Fågelsångsdalen, ett område vars geologiska uppbyggnad av kambro-silurbergarter genom rörelser i berggrunden är ett av de mest komplicerade i vårt land. Dit förlade M ett slags seminarier, vilka 1892 ledde till bildandet av Lunds geologiska fältklubb. Under M:s ledning utförde studenterna geologiskt fältarbete samtidigt som han undervisade dem praktiskt och teoretiskt. Äter på institutionen etiketterade, renritade, skrev och diskuterade studenterna och M under klubblika former arbetsresultaten. Genom sin blick för intressanta frågeställningar och genom sin oerhörda entusiasm fick M en omfattande lärjungeskara. Kunskapen om Skånes geologi har varken förr eller senare vuxit så snabbt som under hans tid och knappast något annat landskaps heller.

Som professor vid LU utvidgade M kraftigt den geologiska institutionen i takt med den alltmer ökande lärjungeskaran och de snabbt växande samlingarna. Han stred kraftfullt för en ny institutionsbyggnad men hann inte se sina planer förverkligade. M avled efter en kortvarig sjukdom, en bronkit som utvecklades till lunginflammation.

M var dynamisk, optimistisk, utåtriktad och mycket hjälpsam med stark vilja och mångomvittnad originalitet. En viss misstänksamhet hos honom har satts i samband med nedsatt hörsel.

M:s lärargärning var kopplad till vårt sydsv universitet och hans vetenskapliga insatser som paleontolog var till stor del baserade på forskningar rörande berg- och jordarter jämte fossil från Skåne. Att M kom att ägna så mycken kraft åt Skåne berodde dels på att så många stora geologiska frågor återstod att lösa i detta Sveriges mest komplicerat uppbyggda landskap, dels på att ekonomiska omständigheter hindrade honom att resa i den omfattning han hade önskat. Fastän många av M:s arbeten är publicerade på svenska, var han en i Europa välkänd och högt respekterad vetenskapsman.