Lars Montin

Montin, Lars, f 6, dp 8 sept 1723 i Lundby, Göt, d 2 jan 1785 i Halmstad. Föräldrar: lektorn o prosten Jonas M o Elisabeth Mosenius. Elev vid gymnasiet i Gbg 39, inskr vid LU 10 sept 43, vid UU 14 sept 45, studieresor i Uppland sommaren 48, i Lappland maj–sept 49, försvarade en dissertation i botanik under Linné vid UU 28 mars 50, FK där 6 juni 50, åter inskr vid LU 18 mars 51, disp pro gradu 29 juni 51, MD där 14 okt 51, läkare i Gbg 51–54, tf provinsialmedicus i Halland 29 maj 54, ord från 31 maj 56, assessors n h o v 31 okt 82. Botanist. – LVA 71, LFS 73, LVVS 76. – Ogift.

M:s far önskade se sonen som präst, men efter ett år vid akademin i Lund reste M till Uppsala i avsikt att studera de ämnen som krävdes för inträde i bergsstaten. I Linnés professur ingick även mineralogi och dennes undervisning i ämnet gjorde djupt intryck. Efter att en tid ha åhört även Linnés botaniska föreläsningar och följt honom under några av de berömda botaniska vandringarna på uppsalaslätten bytte M än en gång studiemål och började studera medicin och botanik.

Av Linné sändes M i maj 1749 på fjällfärd. Längs Lule älv tog sig M över Jokkmokk och Kvikkjokk till norska kusten. Efter en kall och strapatsfylld sommar och efter en sidofärd till Kalix återkom han i sept till Uppsala. Han var skarpögd och kunnig och med sig hem hade han utom levande växter för Botaniska trädgården ett omfattande botaniskt, zoologiskt och etnografiskt material, som senare kommit vetenskapen till god nytta. M hade sökt en i Lund nyinrättad medicinsk adjunktur och erhållit konsistoriets och prokanslerns förord men på Linnés rekommendation utnämndes 1750 M:s studiekamrat och Linnés docent E G Lidbeck (bd 22). I och med detta tycks vänskapen mellan M och Linné ha tagit slut.

S å disputerade M för filosofisk examen under Linnés presidium på en avhandling om én parasollmossa som han funnit i Kvikkjokk. Följande år avlade han medicinska examina i Lund och disputerade för med dr:s grad på en avhandling om lapparnas sjukdomar. Han redogjorde för i Lule lappmark gängse farsoter och åkommor och mot dem brukade läkemedel och försummade inte att berätta om den mystiska masken Gordium, även kallad onda bettet, eller om märkliga kurativa metoder som t ex hårdragning.

De närmaste två åren hade M läkarpraktik i Gbg och 1754 blev han på förslag av provinsialläkaren i Halland R Martin (s 186), som skulle resa utomlands, förordnad till dennes vikarie. Två år senare blev han ordinarie med stationering i Halmstad där han förblev resten av sitt liv. I en ämbetsberättelse till Collegium medicum 1761 klagade M över dålig lön och mycket arbete, medan han i sin självbiografi framhöll att "göromålen blefvo fa och understundom inga" p g a befolkningens misstro mot läkare och läkarvård. Han fullgjorde med allt nit sina plikter och även om tjänsteresorna i det långsträckta läkardistriktet var slitsamma och undergrävde hans hälsa fick han god tid över för sina naturalhistoriska intressen.

I samarbete med sin ungdomsvän och studiekamrat kyrkoherden i Hasslöv P Osbeck kartlade M Hallands flora, dittills åsidosatt to m av Linné. Sina tjänsteresor förenade han när årstiden medgav med botaniska undersökningar och gjorde i det syftet ofta uppehåll i prästgårdarna; särskilt hos sin svåger och syster i Söndrum. I den socknen hade hela hemman ödelagts av flygsanden och efter att flera år ha studerat detta fenomen lämnade M i en uppsats i VAH råd om hur man genom planteringar skulle kunna hejda förstörelsen. I VAH infördes även M:s halländska växtförteckning, hans beskrivningar av nya växtarter och hans rön om ormbett och om inälvsparasiter. I FS handlingar utredde han den förvirring som rått beträffande arterna av ripa, ett klargörande av honom själv bedömt som "en af mina få upptäckter inom naturalhistorien".

För sina insatser på skilda områden kallades M till ledamot av flera lärda sällskap och av de styrande hugnades han med titeln assessor. M hade från unga år med passion samlat växter och vid sin död hade han bragt samman ett väldigt herbarium. De med stor omsorg torkade växterna är uppsatta på det bästa papper som då stod att uppbringa och etiketteringen är utförlig och upplysande. Etiketterna berättar att flertalet arter förvärvats genom byten och som gåvor.

M korresponderade med en mängd sv och utländska botanister och flera av Linnés resande apostlar var hans vänner; bara från C P Thunbergs resor finns närmare 3 000 ark i herbariet. Bidragen från Linné är inte många men det finns flera hundra örter från Uppsalas botaniska trädgård levererade av trädgårdsmästaren. M testamenterade herbariet till sin systerson bibliotekarien i Royal Society J Dryander som i sin tur skänkte det till VA och omsider kom det att bli Naturhistoriska riksmuseets instruktivaste och bäst bibehållna 1700-talsherbarium. M var en munter och i sällskap synnerligen talför man, reslig till växten, med ett brett ansikte och frisk och livlig hy (Thunberg). Hans grav finns framför koret i Söndrums kyrka.