Tillbaka

Carl David Moselius

Start

Carl David Moselius

Konsthistoriker, Konstpedagog

Moselius, Carl David, f 14 juli 1890 i Karlstad, d 2 jan 1968 i Sthlm, Engelbr. Föräldrar: avd:hefen Carl Alfred M o Ebba Gerhardina Klingspor. Mogenhetsex vid h a l på Södermalm i Sthlm maj 08, inskr vid StH sept 08, FK där 20 april 12, föreläste i konsthist vid Folkbildmförb 12–14, vid Sveriges allm konstfören 14–16, vid Samf S:t Erik 17 o 22, vid Sv slöjdfören 23, vid Konsthantverkarnas gille 24, vid Konsthögsk 23–24, vid KTH 25, vid Dekorativa skolan 31-32, vid Sthlms Borgarskola 32–33, vid Sthlms arbetarefören 32, vid NM 33–34 o 49–50, FL vid StH 13 dec 13, disp där 7 dec 23, FD där 30 maj 24, lärare i konsthist vid Konsthögsk 1 jan 35–31 dec 52, intendents namn 30 dec 47.

G 1) 27 sept 1918(–49) i Hfors, Norra sv förs, m Ingrid Augusta Fredrika Heinricius, f 10 jan 1893 i Sthlm, Ad Fredr, d 28 maj 1980 där, Matt, dtr till kontoristen August Malmberg o Hilda Fredrika Sofia Ridderbjelke o adoptivdtr till prof Gustaf H o Inga Helena Tollet samt förut g m med o kir dr frih Erik Ludvig Edvard Hisinger-Jägerskiöld (bd 20, s 512); 2) 8 jan 1950 i Sthlm, Engelbr, m Karin (Carna) Astrid Charlotta Christina Hultmark, f 27 aug 1914 där, ibid, dtr till dr phil Emil Fredrik Gottfrid H (bd 19) o Astrid Selma Christina Talen.

Trots att M manifesterat sig som konstpsykolog och vunnit erkännande som kritiker i dagspressen bl a genom en artikel i DN 20 mars 1911 där han som den förste introducerade benämningen expressionismen för att med uttrycket markera den skillnad som fanns mellan konstnärsgruppen De Ungas förtätade uttryckskonst och impressionisternas illusionssträvande realism avstod M ändå från att vara en banerförare och föra det moderna måleriets talan. Han valde i stället att etablera sig som en skärskådande konsthistoriker. Omsvängningen skedde under en studieresa till Italien som han företog 191213 för att vinna kunskaper om antikens och renässansens konst. Om omsadlingen har M vittnat i doktorsavhandlingen över L Masreliez (1923). I förordet framhåller han att det var vistelsen i Italien som modifierade hans synpunkter på den moderna konsten och väckte lusten att avfatta ett opus som tillät honom att "åtminstone i tankarna resa tillbaka dit ner igen".

När M efter hemkomsten bestämde sig för Masreliez berodde detta inte enbart på dennes konstnärliga förankring i Italien. Mycket lite hade ditintills publicerats om Masreliez (bd 25). Det enda var vittnesbörden i Ehrensvärds brev (bd 12). Utsagorna fick emellertid sitt fullständigande först elva år senare när M utgav Masreliez' svarsbrev till Ehrensvärd (1934). Då avhandlingens omfång krävde begränsning gav han dekoratören Masreliez "en dominerande plats i framställningen". A andra sidan tvingade koncentrationen till en översyn av den gustavianska interiörkonsten och dess förhållande till tidigare stilideal. I sin analys fastslår M att den gustavianska interiörkonsten kan uppdelas i två faser; en äldre med anknytning till Ludvig XlV-stilens arkitektoniska uppbyggnad av rummet men med mindre prakt i de skulpterade detaljerna och en yngre där de konstruktiva elementen skyles av en gracil ornamentrikedom. Med hänsyn till innebörden benämnde M den äldre fasen för den tektoniska och den yngre for den arabeska särskilt som arabesken i den yngre fasen blev det omhuldade ledmotivet. Det är i den arabeska fasen som Masreliez hör hemma.

Då Masreliez' interiörkompositioner företrädesvis är utförda i Sthlms slott och k lustslotten var det naturligt att M inkallades som vetenskaplig expert vid aktuella restaureringsarbeten. För de tjänster som M gjort vid återställandet av interiörerna i Eufrosyne Löfs (bd 24, s 497) våning i Hotell Östergötland Salviigränd 1 1924, vid återställandet av den Turkiska paviljongen vid gamla Haga 1924 och vid den genomgripande restaureringen av Gustav III:s Hagapaviljong 19371948 tilldelades M 1947 intendents namn med tillägget vid Gustav III:s paviljong på Haga. Efter utmärkelsen övervakade M ytterligare iordningställandet av paradvåningen i Arvfurstens palats 1948-1953.

M:s fasta tjänst var en lärarbefattning i konsthistoria vid Konsthögskolan. Dessutom föreläste han vid StH, Sthlms borgarskola och Sthlms arbetareförening. Som den egentliga livsuppgiften såg emellertid M det konsthistoriska författarskapet. I längre uppsatser i Sv nyttokonst 1925 och i Nationalmusei årsbok 1936 och 1940 återkom han till de grundlinjer som han i sin doktorsavhandling uppdragit for den sengustavianska interiörkonsten. Efter omfattande litteraturstudier berikade och korrigerade M vissa påståenden i avhandlingen. I uppsatsen 1925 presenterade han en heltäckande bild av den gustavianska interiörkonstens motsatsställning till "den ideala enheten i rokokons konst" och dess återvändande medelst den klassiska traditionen och arkeologin till ett rum "som både ville och kunde göra reda för sig". I artikeln Den sengustavianska interiörkonstens källor och förutsättningar (NMÅ 1936) gör M i stora stycken avbön för det ensidiga framhållandet av förebilder i väggmålningar i Herculaneum och Pompeji eller i grottesker i Rom och i Mantua och erkänner Piranesis och bröderna Adams stora betydelse för konceptionen av de antikiserande motiven.

Krönet i M:s författarskap är studien över C G Tessin och Lovisa Ulrika (NMÅ 1939). Den avsågs som inledning till ett verk över Gustav III och konsten. Kring helfigursporträttet av Tessin låter M framträda den värld av konstnärer, konnässörer och konsthandlare som vid mitten av 1700-talet bidrog till att skänka Paris dess andliga atmosfär.

Någon fullbordan av det utlovade verket över Gustav III och konsten kom aldrig till stånd. Studien förblev en torso. I stället för att föra skildringen framåt i tiden gjorde M en helomvändning och skildrade i broschyren Carl Gustaf Tessins ungdom (1967) de konsthändelser som formade Tessins konstsyn före de tre diplomatåren i Paris 173941. Broschyren blev M:s sista litterära utgåva. Han avled året därpå.

M:s författarskap präglas av arkivsynthet. M blev utanför kretsen av konsthistoriker känd som en lysande vältalare. Hans föreläsningar över Masreliez, särskilt de i samband med den stora Masreliezutställningen på NM 1949 där M fungerade som både utställningskommissarie och katalogförfattare, liksom M:s förevisningar av Hagapaviljongen gav prov på en sällsynt meddelelseförmåga. Med kunskapsrikedom, spontan inlevelse och ett dramatiskt agerande tvingade M åhörarna till en fantasins självverksamhet som förvandlade det framsagda stoffet till en levande verklighet.

M var en dubbelnatur. Det ofta övertygande framställningssättet och formuleringarnas virtuosmässiga briljans kunde inte överskyla det begränsade i informationen. Likaså blev den spirituella slagfärdigheten utan verkan när i de dramatiskt färgade utsagorna blandade sig personangrepp utan egentlig befogenhet. Någon vetenskapsman blev heller aldrig M trots en obestridlig forskningslidelse. Han saknade vetenskapsmannens uthållighet och tröttnade snabbt på tålamodsprövande detaljarbeten. Härtill kom viss brist på vidsyn. M inte enbart skydde utan tog helt avstånd ifrån sociala frågor sedan han övergivit sitt ungdomsideal att föra den moderna konstens talan. Därmed fördes problemställningarna in i en återvändsgränd som begränsade sig till formspråket och konstnärens förhållande till konungen eller adeln. För en sociologiskt inriktad konsthistoria saknade M sinne. Han blev genom ett samhällsfrånvänt synsätt alltmera en solitär som svängde rökelsekaret för ett talangfullt men eftersägande dekorationsmåleri.

Runar Strandberg


Svenskt biografiskt lexikon