August Ljunggren

2 Ljunggren, August, bror till L 1, f 29 okt 1874 i S Ljunga, Kron, d 27 april 1943 i Sthlm, Bromma. Studentex vid Nyköpings hal 97, inskr vid UU vt 98, folkskollärarex i Linköping 99, inskr vid LU ht 99–ht 00, FK där 14 sept 00, ordf för Studenternas helnykterhetsförb i Lund vt 00–ht 00, led av centralstyr för Sveriges studerande ungdoms helnykterhetsförb (SSUH) 00-05, lär vid Sthlms folkskolor 01, led av Templarordens (TO) verks t råd 02–20, ord lär i Kungsholms förs, Sthlm, 03–09, ledare för TO:s ungdoms- o studieverksamhet 03, ordenschef för TO 08–09, led av styr för Centralförb för socialt arbete (CSA) 03–08, dir för Centralförb för nykterhetsundervisn (CFN) 03–41, ordf i Sthlms nykterhetsfolks centralförs 04–17, led av Sveriges nykterhetssällsk:s repr:förs 04–17, red för tidskr Tirfing 06–41, led av Bromma fattigvårdsstyr 09–19, av Sthlms stadsfullm 10–19, av Sthlms frisinnade valmansfören:s centralstyr o VU 10–19, av FK 12–26 (led av KU 19–26, av opinionsnämnden 21), sekr i riksdagens nykterhetsgrupp 12–26, chefred för Afton-tidn juni–juli 13, led av styr för Tryckeriab Sverige 13, av komm ang nykterhetsundervisn 14–15, chefred för Eskilstuna-kuriren 20, led av centralstyr o arbetsutsk för Sthlms frisinnade medborgarfören (från 35 folkpartiets l:a stockholmsavd) 21, v ordf där 35.

G 1) 28 aug 1905 i Sthlm, Ad Fredr, m Irma Signe Irenes Draghi, f 10 okt 1877 där, Klara, d 29 april 1929 där, S:t Göran, dtr till fabrikören Luigi Micheli D o Fredrika Augusta Pettersson; 2) 27 juni 1930 i Risinge, Og, m folkskollär Sara Löfberg, f 16 sept 1897 där, d 20 april 1961 i Huddinge, Sth, dtr till skorstensfejaren Johan Alfred Lindholm o Karolina Lovisa Fredriksdtr o fosterdtr till banvakten Karl August Löfberg o Anna Matilda Eriksson.

L förvärvade liksom brodern Elof (L 1) redan i hemmet ett starkt nykterhetsintresse. Först efter betydande svårigheter kunde L genomföra sina studier. Efter folkskolan arbetade han i jordbruket och läste under tiden privat för sina bröder. Först vid 17 års ålder kunde han börja studera vid läroverk. De fortsatta studierna fick vid flera tillfällen avbrytas pga ekonomiska svårigheter, perioder då L bl a tjänstgjorde som informator. Han hade ursprungligen tänkt sig prästbanan men kom liksom brodern Elof att ägna huvuddelen av sin gärning åt nykterhetsrörelsen. Tidigt engagerade sig L i främst Templarorden men även blåbandsrörelsen och SSUH. Inom TO var han en period ledare av ungdoms-och studieverksamheten och gjorde för SSUH:s räkning långa föredragsturnéer för att bilda nya lokalavdelningar. L tog 1901 anställning vid Sthlms folkskolor. Jämsides härmed fortsatte han att inneha ledande poster inom bl a TO och Sthlms nykterhetsfolks centralförsamling. Att sambandet mellan nykterhetsfrågan och andra sociala frågor stod klart för honom framgår av hans roll som en av initiativtagarna till grundandet av Centralförbundet för socialt arbete 1903. Avgörande för L:s framtida verksamhet blev emellertid engagemanget i Centralförbundet för nykterhetsundervisning. Han skulle komma att ägna merparten av sitt aktiva liv åt uppbyggnaden av CFN, i sig själv en heltidsuppgift, samtidigt som han liksom brodern Elof skulle göra stora insatser som liberal politiker på kommunal och riksnivå.

24–25 aug 1901 konstituerades CFN i Sthlm. Impulserna hade främst kommit från det engelska Band of Hope. L var med från starten och efterträdde 1903 L 1 som ledare och senare direktör för CFN, först på fritid, from 1909 som heltidsanställd. L fick snabbt i gång verksamheten med att anskaffa åskådningsmaterial och litteratur och utbilda och sända ut föreläsare och lektionshållare till skolor och ungdomsföreningar. Samtidigt begagnade han sina politiska förbindelser för att utverka statsbidrag åt förbundet. Detta lyckades redan 1904, vilket i sig var en prestation. Bidrag från staten utgick dessförinnan endast till Sv nykterhetssällskapet, som inte var absolutistiskt och därmed ansågs mera "objektivt". Efterhand fick man större bidrag, vilket möjliggjorde utökad kursverksamhet främst för lärare av skilda slag. CFN.s tidigare utveckling kulminerade 1908–10, samtidigt som nykterhetsrörelsen nådde sin största numerära styrka någonsin. L knöt skickligt bemärkta och kända personer till CFN:s arrangemang, vilket uppmärksammades i pressen och bidrog till att understryka CFN:s genombrott. Hans position som ledare blev emellertid tidvis kritiserad bl a av IOGT:s representanter, som sköt in sig på hans ledande ställning inom TO. I högre grad var det dock L:s intensiva politiska arbete som kritiserades. Han var också en tid på väg från CFN, då han under 1920 var chefredaktör för Eskilstuna-Kuriren. Störst tyngd hade kanske kritiken av verksamhetens innehåll. Man menade från många håll att den medicinska propagandan var överdriven och att några egentliga medicinska skäl för absolutism inte fanns. Alkoholfrågan sågs av dessa kritiker enbart som en social fråga. Kritiken ledde bl a till ett par statliga utredningar. 1919 gav riksdagen nya riktlinjer, vilka kom att gälla under L:s fortsatta tid som ledare och i viss mån innebar att man minskade propagandan angående alkoholens medicinska skadeverkningar. Skolöverstyrelsen fick också ett fastare grepp om verksamheten. Om man undantar viss stagnation under 20- och 30-talens ekonomiska krisår kom CFN under L:s ledning att präglas av fortsatt expansion. De nya medierna radio och film utnyttjades flitigt. Förbundet blev också en erkänd remissinstans. 1906 tillkom tidskriften Tirfing med L som redaktör. Den anses ha betytt mycket för stegrad insikt inom lärarkåren och hos allmänheten om nykterhetsundervisningens värde.

Vid sidan av CFN bedrev L en intensiv politisk verksamhet inom ramen för Frisinnade landsföreningen. Totalförbudet var ledstjärnan i hans politiska arbete, och han utnyttjade de politiska kanalerna for att på olika sätt stärka nykterhetsrörelsen. Arbetsmetoden kan lätt följas från L:s framgångsrika motion 1912 om utredning rörande mera planmässig och effektiv undervisning och upplysningsverksamhet i nykterhetsfrågan till hans agerande vid partisprängningen 1923, där han jämte brodern Elof spelade en framträdande roll. Under denna period bedrev han ett skickligt och kompromisslöst arbete för att organisera de lörbudsvänliga krafterna inom partiet. Hans omvittnade organisationsförmåga firade triumfer inför partiets landsmöten och kan med hjälp av hans egna bevarade papper särskilt väl följas inför 1923 års extra landsmöte. Han ställde sig då i spetsen för "kommittérade för befrämjandet av förbudsintresset inom det frisinnade partiet". Man kan här i detalj följa arbetet med att påverka valet av ombud till landsmötet och ansträngningarna att förhindra att några av dem sviktade när nykterhetspunkten i programmet behandlades.

Även om L i princip godtagit att stat och kommun ansvarade för brännvinstillverkning och alkoholdistribution, fortsatte han att arbeta för förbud också efter 1922 års folkomröstning och sökte framför allt i sitt politiska arbete få till stånd inskränkningar i det Brattska systemet. I riksdagen motionerade han fortsättningsvis om förbud och restriktioner i alkoholfrågan och krävde att de genom spritförsäljning influtna skattemedlen skulle användas till nykterhetsupplysning och alkoholistvård. Till bilden av L som riksdagspolitiker hör också hans krav på förbättrat arbetarskydd, och han framlade flera motioner om undersökning av hälsotillståndet bland arbetare i särskilt hälsovådliga industrier.

L visade i stort samma politiska profil, när han under ett knappt decennium representerade de frisinnade i Sthlms stadsfullmäktige. Under 1910-talet ledde han nykterhetsfolkets centralförsamling, en sammanslutning av nykterhetsföreningarna i Sthlm som fick en nyckelposition som påtryckningsgrupp främst vid uppgörande av listor till stadsfullmäktigevalen, då man sökte placera nykterhetsmän på valbara platser, ofta i strid med de kulturradikala, representerade av DN. I fullmäktige förde L de organiserade förbudsvännernas talan, främst då det gällde att mo- tivera nykterhetsfolkets stöd åt Ivan Bratt och det nya systembolag som 1914 introducerades, det sk Sthlms-systemet. L blev senare en bitter fiende till Brattsystemet, när han upptäckte att det kom att motverka förbuds-strävandena. När det gällde de sk utskänk-ningstillstånden, förordade L en mycket restriktiv hållning. Han engagerade sig också för en förbättring av stadens folkskoleväsende och motionerade flitigt om byggande av nya folkskolor. Han ansåg att denna skolform missgynnades i förhållande till läroverken. L kunde i denna fråga stödja sig på erfarenheterna från tiden som folkskollärare på Kungsholmen.

För att fullständiga bilden av L:s sociala engagemang bör hans roll som ledare för den tidiga hyresgäströrelsen nämnas. Han var i denna egenskap flitigt verksam vid 1908 och 1909 års valrörelse ("radikala alliansen"). L deltog också 1909 i bildandet av Ekonomiska frihetsförbundet, som i samarbete med övriga folkrörelser bl a ville verka för jord värdets socialisering, bekämpande av privat monopolism, avskaffande av indirekta skatter och främjande av kooperationen. L:s insatser var avgörande, när den liberala Afton-tidningen 1913 förvärvades som ett tänkt huvudorgan för de liberala nykteristerna. Under en kort period var han tidningens redaktör och hann då sörja för att det nykterhetspolitiska stoffet markant ökade. Eftermälet på redaktionen var blandat. Man beundrade hans energi men ogillade den ensidiga prägel han gav tidningen.

Nykterhetsfrågan blev L:s stora livsintresse. Hans insatser på skilda fält präglades i stor utsträckning av den grundläggande föreställningen att ett totalt rusdrycksförbud utgjorde den enda effektiva lösningen på alkoholproblemet. Med okuvlig energi, organisatorisk och politisk begåvning samt stor uppslagsrikedom strävade han att förverkliga nykterhetsrörelsens målsättningar. Som L:s stora bestående insats måste man beteckna skapandet och utformandet av CFN till ett slagkraftigt instrument för nykterhetsundervisning i Sverige. Även i andra viktiga frågor var han en radikal och reformvänlig folkrörelseman och politiker.