Carl J F Ljunggren

Ljunggren, Carl Johan Fredrik, f 4 nov 1858 i Kristianstad, d 27 jan 1927 i Danderyd, Sth. Föräldrar: grosshandl Carl Johan Fulgentius L o Carolina Charlotta Sophia Holm. Studier vid Tekniska elementarskolan i Malmö 73–75, vid Polytechnikum i Zürich 76–79, anställd vid Ljunggrens mek verkstad i Kristianstad 79, dess ägare 80, VD o disponent för Ljunggrens verkstads ab 90–18, led av stadsfullm i Kristianstad 85–91 o 99–18, v ordf där 12–18, dansk vicekonsul i Kristianstad o Ahus 88–18, v ordf i styr för Kristianstads ensk banks avd:kontor i Kristianstad 98–01, VD i Östra Skånes jernvägsab 98–02, led av styr där 03, ordf i huvudstyr för Kristianstads lägre tekn skola 01–18, i Fabriks- och hantverksfören i Kristianstad 01–18, hedersordf där från 19, v ordf i styr för Bankab Södra Sveriges avd:kontor i Kristianstad 02–03, led av AK 03–08 (led av tillf utsk 03–05, särsk utsk 06, bevillningsutsk 07), ordf i centralstyr för Sveriges hantverks- o industrifören:ar 04, i Skånes handelskammare 05–09, i Sveriges hantverksorganisation från 05, led. av komm ang ångbåtsförbindelse mellan Sverige o Tyskland dec 06–mars 07, av kommerskolkkomm nov 08–juli 14, av styr för konstindustriutställn i Sthlm 09, av styr för Baltiska utställn i Malmö 14, av statens industrikomm 14–18, förest för Kristianstads museum 15–18, led av järnvägsrådet från 17, av hantverkssakk okt 19–22, ordf i styr för Hantverksinst från 22. – Korresp-LVHAA 16.

G 19 maj 1882 i Sölvesborg m Sigrid (Siri) Anna Louise Södergren, f 9 april 1860 där, d 2 juni 1926 i Danderyd, dtr till grosshandl Sven Johan Edvard S o Jenny Carolina Catharina Wickenberg.

Carl L:s far, Carl Johan Fulgentius L (1817–80), startade 1844 en egen firma i Kristianstad, som med tiden utvidgades till grosshandel. 1861 grundade han där ett järngjuteri med mekanisk verkstad. Han tog verksam del i förverkligandet av Hässleholms järnvägar och tillhörde dess första direktion. Dessutom var han ledamot av Kristianstads stadsfullmäktige 1863–80 och ordf i drätselkammaren 1866–67.

L utbildades med sikte på att överta den mekaniska verkstaden. Efter studier vid Polytechnikum i Zürich och efter faderns död 1880 övertog L ledningen av företaget. Detta var under många år Kristianstads största med tillverkning av bl a järnvägsvagnar, lokomotiv och ångbåtar. Verkstaden nedlades 1925. Som mest hade företaget (1899) 425 anställda i Kristianstad, vartill kom 45 i Karlshamn. Tidigt fick L talrika allmänna uppdrag. I 25 år var han stadsfullmäktig i hemstaden, kring sekelskiftet VD i Östra Skånes jernvägsab och 1906–07 ledamot av ångfärjekommittén Sverige–Tyskland. L verkade för tillkomsten av stadens lägre tekniska skola. I dess lokaler inrymdes ett museum, som han förestod, med till stor del av honom sammanförda föremål. I stadsfullmäktige tillhörde L dess historiska kommitté. Efter att länge ha förespråkat en skånsk handelskammare blev han dennas förste ordf. Hans estetiska läggning kom väl till pass i styrelserna för 1909 års konstindustriutställning och för Baltiska utställningen 1914, där han varit med som förslagsställare och initiativtagare.

Som ledamot av AK förde L hantverkets talan; han motionerade om inrättandet av ett särskilt handelsdepartement och med framgång om fördubbling av de statliga resestipendierna för läromästares utlandsstudier. 1904 valdes han till ordf för centralstyrelsen för Sveriges hantverks- och industriföreningar som skulle både tillgodose arbetsgivarintressen och medverka till samverkan branschvis inom mindre och medelstora industriföretag. L förordade tidigt att arbetsgivarintresset och det ideella yrkesintresset skulle tillvaratas av skilda organisationer. Medan nyordningen på organisationsplanet förbereddes, höll L vintern 1904–05 på många håll föredrag om vad som komma skulle. 1905 bildades Sveriges hantverksorganisation. L avböjde till en början att bli den nya organisationens förste ordf men antog efter enhälligt val uppdraget på försök, sedan Kristianstad godtagits som förläggningsort.

Sveriges hantverksorganisation blev L:s stora livsgärning. Han öppnade förbindelser med grannländernas organisationer och knöt an till kontinentens sk medelståndsrörelse. Hans ledamotskap i Internationella medelståndsinstitutets centralkommitté medförde många utlandsresor. Organisationen – även mindre industrier tillhörde denna – fick en sådan tyngd att det främst tack vare dess arbete infördes statliga maskinlån och utöka- de resestipendier. I yrkesutbildningen var L starkt engagerad. 1918–19 tillkom statligt läromästarstöd, och de kommunala tekniska skolorna omvandlades till lärlingsskolor och på högstadiet till yrkesskolor.

1918 avvecklade L nästan helt sina andra verksamheter för att kunna ägna sig mer åt hantverksorganisationen. Han flyttade till Djursholm, och organisationens säte blev Sthlm. Kapitalbildningen var god, och bl a skapades en hantverkslånefond. Sedan man förgäves sökt få kompetensvillkor för hantverkare reglerade, infördes mästarkurser och som kompetensbevis mästarbrev. Den främsta nyskapelsen blev Hantverksinstitutet, invigt 1922; idén till detta hade L fått redan vid en studieresa i Tyskland 1907.

L utmärktes av en sällspord aktivitet och stor uppslagsrikedom. Inom hantverksorganisationen var samarbetsandan god, och L visade förtroende för medarbetarna. Där instiftades efter L:s död en minnesfond.