Pehr Lund, af

af Lund, Pehr (före adl Lund), f mellan 13 juli och 1 aug 1736 i Överselö, Söd, d 30 jan 1806 i Sthlm, Ad Fredr. Föräldrar: kaptenen Jonas Lund o Catharina Franck. Inskr vid UU 23 febr 50, studerade där 50–55, kadett vid k artilleriet 55, deltog i pommerska kriget 57–62, fänrik vid K fribataljonen 28 okt 58, löjtn där 22 juni 61, stabskapten vid Otto Jakob Zöge v Manteuffels reg 27 mars 70, adl 13 sept 72 (ej introd), stabskapten vid Änkedrottningens livreg 25 sept 72, kompanichef vid Skytteska (senare Flemingska) reg 9 mars 74, sekundmajor där 27 juni 74, premiärmajor där 21 jan 78, genom krigskollegii dom dömd att mista sin tjänst 27 maj 80 (domen senare fastställd av K M:t). Tidn:utgivare o skriftställare i Sthlm.

Trolovad m Brita Sophia Bromander, f 13 nov 1763 (Klercker-Mattonska saml: Lund, KB), levde 1811 (Sthlms post-tidn:ar 1811, nr 4).

L var son och sonson till militärer vid Södermanlands regemente. Fadern hade följt Karl XII, bevistat Poltava och Bender, blesserats och setat fången i Tobolsk. Han deltog också i hattarnas ryska krig och sårades svårt vid Villmanstrand 1741. L studerade 1750–55 i Uppsala under informator. Arrangemanget tyder på att familjen då hade det gott ställt. 1755 påbörjade han sin bana som militär. Pommerska kriget gav honom rik erfarenhet av yrket; han var med vid Peenemünde, Anklam och Dennim m fl träffningar och sårades 1761 i ett ben. 1763 förlades han till Sveaborg, som var under uppbyggnad. L blev där vän med Carl August Ehrensvärd, som två gånger ritat av honom, och tycks också ha vunnit en gynnare i vännens kusin Gustaf Johan Ehrensvärd. L uppges ha varit dåvarande översten J M Sprengtporten behjälplig vid förberedelserna till Gustav III:s statskupp 1772. L, som redan tidigare detta år hade tilldelats Svärdsorden, belönades med adelskap. Han antog namnet af Lund men sökte ej inträde på Riddarhuset.

1778 inträffade det som skulle bli peripetin i L:s liv. Förlagd till Lovisa och som major underställd översten Jacob Gerner obstruerade han vid ett tillfälle mot dennes order. Hotad av arrest avvek han över gränsen till ryskt territorium, där han stack sig undan i fyra månader. Rättegången blev uppseendeväckande; översten och majoren riktade skarpa beskyllningar mot varandra. Protokoll och andra handlingar i målet utgavs i fyra digra tryck. L dömdes att mista tjänsten och den ackordssumma han erlagt för majorsbeställningen. Det sades att Gustav III påverkat målets utgång till L:s nackdel för att kunna ge hans tjänst åt en favorit, Bror Cederström, "konungens smekunge" enligt Fersen. L har själv uppenbarligen satt tilltro till ryktet och greps av hat mot kungen.

Berövad tjänst och utkomst etablerade L sig som publicist i Sthlm och började 1781 utge Dag-bladet: Wälsignade Tryck-Friheten. Han hade alltid varit litterärt intresserad, och de poetiska översättningar som han nu publicerade var utförda under officersåren. Ehrensvärd har karikerat honom 1764 marscherande med en väldig gåspenna som gevär, vilket säkerligen skall symbolisera hans vittra inriktning. Teckningen blev ominös: pennan blev hans vapen. Sin tidning ägnade han åt kritik av kungens person och politik. L visade sig vara en skicklig satiriker och utvecklade en försåtlig teknik, som gjorde honom svåråtkomlig för myndigheterna. Han arbetade med ironiska allusioner, insinuanta citat och falskt beröm åt kungen. En rad porträtt av antika tyranner inbjöd till aktuella analogier. Allvarsord om en regents plikter och råd till tronarvingar, hämtade ur klassisk litteratur eller påstådda österländska källor, har heller inte missförståtts av samtida läsare. Kungens överdrivna teaterintresse och dyrbara utlandsresor, pastoratshandeln och ämbetsköpen, brännvinsregalet och gunstlingssystemet, allt som kritiserades av de oppositionella passerade satirisk revy hos L.

L har skrivit mycket själv men också mottagit bidrag utifrån. Lidner, Thorild och – vid ett tillfälle – Kellgren har infört vitterlek i bladet. J A Ehrenström medverkade enligt egen uppgift med översättningar från franska upplysningmän och med egna inlägg, vilka gav uttryck åt "mitt hat emot styrelsen och min republikanska anda". K H Klick och J Sprengtporten har också nämnts som bidragsgivare. Tidningen uppgavs ha haft stor spridning, främst utanför Sthlm. Thorild prisade L:s publikation såsom fylld "av den djärvaste och kvickaste ondska" och "av en stark och träffande sanning".

Att L genom sina skriverier kom i en utsatt situation framgår redan i aug 1781 av ett brev från den nämnde major Klick i Finland. Han omtalar att L, som bott hos sin beskyddare, general Sprengtporten, velat flytta efter en misshällighet, "men det har varit omöjeligt, ty ingen har vågat hysa auctoren till Wällsig-nade Tryckfriheten, sent omsider har en änka på Söder låtit bekväma sig att hyra åt honom ett kyffe".

Kungen tog illa vid sig av angreppen, och olika vägar prövades att stäcka L. I ett tryckfrihetsmål 1781 dömdes boktryckaren till böter, och vissa nummer konfiskerades. "Hovrätt och justitierevision lånade sig åt en rättskipning, som måste betecknas som farsartad ... I syfte att påskynda processen och undvika uppmärksamhet överskreds i flera avseenden lagens bestämmelser" (Boberg, s 188 f). Men man åstadkom blott ett uppehåll i utgivningen; tidningen utkom snart hos ny tryckare. Det nyvordna riksrådet G Ph Creutz lät – under beklagande av att kungen infört tryckfrihet – 1784 starta en ny tidning, Aftonbladet, som skulle verka som moteld genom att förlöjliga L och samtidigt sprida lojala och kungatrogna tänkesätt hos folket. Redaktören J G Halldin (bd 18) hade emellertid blivit swedenborgian och gjorde tidningen till organ för sin tro, varför den nedlades inom året. Kungen, som föga trott på Creutz' idé, menade att L borde skrämmas till tystnad. Slumpen kom honom till hjälp 1783. General Sprengtporten, som drabbats av en sinnessjukdom av paranoid typ, menade att L var ett redskap åt kungen, som Sprengtporten hatade. Generalen, som förut försett L med material, hotade honom nu med stryk och hemsökte honom i bostaden. När den skräckslagne L senare erfor att generalen troddes vilja mörda honom, anropade han Schröderheim om beskydd. Han avgav en skriftlig försäkran om fyra månaders tystnad och mottog 100 rdr. Att hans journalistiska tystnad i själva verket kom att vara i många år berodde på att kungen till L återbetalade den förlorade ackordsumman. L fick också hjälp att 1785 utge en vald samling av Tessins En gammal mans utvalda bref til en ung prins. Utgåvan är förkortad så att den befrämjar den bild av frihetstiden som kungen ville ge spridning åt.

För kungens pengar köpte L en lantegendom i skärgården. Denna eldhärjades emellertid. L synes återigen ha ruinerats och sände böneskrifter till kungen och SA. Av kungen fick han 1790 privilegium på utgivandet av arméns almanacka. Han började också på nytt söka sin utkomst som journalist och utsände 1791–1801 en rad periodiska publikationer, samtliga kortlivade och tämligen harmlösa. L var inte bara mutad till lojalitet, han hörde också till de många som av skräckväldet i Frankrike hade skrämts att överge sin radikalism.

Om L:s personlighet, biografi och väsentligen anonyma produktion är för litet känt för en närmare karakteristik. F A Fersen, som ju delade L:s känslor för kungen, säger att L "hade förstånd och geni, ehuru orolig och överspänd". Det som har skrivits av och om honom tycks bekräfta beskyllningen för överspändhet. Samtidens kritik mot hans stil för "oredighet" är berättigad. Han lyckas aldrig i sin strävan att förena kylig sarkasm med eruptiv känsla. Uppfattningarna om honom kan dock ha färgats av att han uppenbarligen har företrätt en ny, förromantisk mänskotyp. Som sådan har Ehrensvärd avbildat honom c:a 1765. "Det är en svärmisk apoteos över ett ungt geni" lyder R Josephsons karakteristik av porträtteckningen (se bild). Belysande för L är det avskedsbrev som han 1780 riktade till sitt kompani och som han 1801 tryckte i sina Skrifter för allmänna lefvernet (ms i KrA). Det är ett förroman tiskt dokument i Lidners sentimentala anda. Upptakten är karakteristisk: "Huru känslofullt, huru ömt blir det mig icke att rista detta avskedet? – Måtte det vid sin framkomst åtminstone väcka en enda av Edra tårar! – Karlar! Jag har förtjänt dem, och om ni ej missunna mig så blödiga offer, räknar jag det för en välgärning, en heder och en belöning; så mycket dyrbarare som den aldrig kan tagas från mig". Han redogör för alla åtgärder han vidtagit till manskapets bästa, vilka är att fatta som utslag av förromantikerns demokratiskfilantropiska patos. Hans tendensartiklar bär ofta spår av en modern, social medkänsla. Så t ex angriper han negerslaveriet och hävdar de utblottades rättmätiga krav.