Johan Lundblad

1 Lundblad, Johan, f 1 mars 1753 i Tönnersjö, Hall (fdb saknas), d 20 (ej 18) juni 1820 i Lund. Föräldrar: torparen Knut Larsson o Pernilla Kiällsdtr. Elev vid gymnasiet i Gbg 72, inskr vid univ i Leipzig 21 maj 74, mag där 22 febr 76, studier vid univ i Halle o Greifswald 77, inskr vid LU 26 april 79, doc i romersk vältalighet där 8 jan 81, prästv i Lund 31 maj 81, eo bataljonspredikant vid H H v Salzas värvade reg i Gbg 81, bokauktionsnotarie i Lund 21 febr 84, akad:bokhandl där 22 april 84, boktryckare i Malmö 10 mars 86–88, eo prof i romersk vältalighet o poesi vid LU 16 okt 87, boktryckare i Lund 5 dec 88, ord prof i nämnda ämnen från 17 juni 89 (tjl från 6 okt 19), kh i S:t Peters kloster o Nöbbelöv, Malm, 6 febr 93, prost där 22 april 95, prof i historia vid LU 5 nov 98–2 april 99, TD vid UU 1 nov 00, kh i Hardeberga o Sandby, Malm, från 06. – LVHAA 19.

G 18 juli 1790 i Södervidinge, Malm, m Margaretha Beatha Siöberg, dp 22 dec 1761 i Asmundtorp, Malm, d 3 maj 1846 i Lund, dtr till kh Johan Fredrik S o Petronella Hahn.

L var sent utvecklad och kunde vid 6 års ålder varken tala eller gå men artade sig senare normalt och visade en ivrig läslust. 17 år gammal upptogs han som fosterson av dåv pastorsadjunkten N G Lund i Harplinge (Hall), som gav honom hem och undervisning. Han tog namn efter fosterfadern och blev vid nära 20 års ålder gymnasist i Gbg. Hans rastlösa flit, snabba fattningsförmåga och goda latinkunskaper skaffade honom där gynnare och ekonomisk hjälp. Han fick stöd även av biskopen, trots att han förekom i utkanten av den långvariga rättegång som myndigheterna förde mot hans lärare lektor J Rosén, som anklagades för swedenborgianism. L hade på latin skrivit anonyma brev som ansågs vara propaganda för Swedenborgs lära.

L uppmärksammades av Gustav III vid dennes besök i Gbg 1774. Med respengar ur kungens handkassa blev han student vid Leipzigs universitet, där han främst studerade teologi och latin. Professor J A Ernesti, "den tyske Cicero", blev hans specielle gynnare. L umgicks flitigt som lärjunge och vän i professorns hem, blev förlovad med hans dotter och hade i honom en inflytelserik tillskyndare, när det gällde understöd och stipendier. Efter examen i Leipzig fick L ekonomisk möjlighet att fortsätta studierna i Halle och Greifswald. 1778 ansåg han sig dock böra åtlyda en skriftlig uppmaning från Gustav III att återvända till Sverige och lämnade då både fästmö och utlovad akademisk befordran i Leipzig. Han slog sig ned i Lund i väntan på någon av kungen utlovad befattning och drog sig fram som informator i adelsfamiljer och som bibliotekarie hos biskop Celsius. L umgicks någon tid flitigt med kamraten i Göteborgs nation T Thorild, som då befann sig i en känslofull period. Det torde ha varit under denna tid L skrev dikter som senare på hans egen bekostnad trycktes under titeln Werthers första och sista stunder för Lotta. Under tysklandsåren hade L även påverkats av tidens tårepoesi.

1781 blev L docent i latin, prästvigdes och förordnades till bataljonspredikant. Befattningarna gav ingen lön, men han skaffade sig inkomster genom att ta vård om akademins bokauktionskammare. Han lärde känna den dåtida bokdistributionens villkor – närmaste bokhandel fanns i Khvn. Av LU fick L tillstånd att sälja böcker och titeln akademibokhandlare. Efter att ha vädjat till kungen och ha lovat SA ett årligt bidrag på 25 dukater kunde han sätta upp boktryckeri i Lund och starta förlagsrörelse, trots att detta innebar en kränkning av det akademiska boktryckeriets privilegier. Dukaterna använde SA till det uppmärksammade Lundbladska priset, vilket 1789–1833 årligen delades ut till en icke akademiledamot som givit ut en skrift som vittnade om "snille". Bokhandeln som även var antikvariat var flera år lönsam men blev senare en dålig affär. I en serie auktioner 1817 tycks delar av boklagret ha realiserats i samband med försäljning av L:s värdefulla privata bibliotek. Även förlagsverksamheten var tidvis framgångsrik, och den 1807 utgivna förteckningen över egna och inköpta förlagsartiklar upptar 200 nr, mest uppbyggelseböcker och ekonomiska småskrifter men även arbeten som Bröders latinska grammatik och Bastholms Filosofi för olärde. Innan L 1809 sålde tryckeriet, hade han under ett år prövat att ge ut en litterär journal, Tidningar från bokhandlingen i Lund, som utom bokanmälningar och skaldestycken på svenska och latin innehöll annonser och lokala notiser.

1789 blev L ordinarie professor i latin och fick i den egenskapen stor betydelse för LU. Han levde sig med svärmisk känslighet in i romersk vältalighet, poesi och historia och har karakteriserats som "en sista inkarnation av den romerska retorstraditionen" (Lindroth). Han drev sitt ämne med oerhörd energi, övertygad om att det öppnade vägen till mänsklighetens förädling. Hans kärlek till romarspråket var medryckande, och en talrik lärjungekrets bildade verklig skola – vilken bl a bröderna Elof och Esaias Tegnér ansetts tillhöra – och latinet intog under L:s professorstid en bredare plats i universitetsutbildningen än både tidigare och senare. Utom 64 disputationer med ämnen från Sveriges och Roms historia och från romersk mytologi och litteratur författade L ett antal dikter i vergilisk tonart. Som latinsk skald aktades han som en av de främsta i den nylatinska litteraturen. Av VHAA erhöll han på 1790-talet två guldmedaljer för sina kväden över slagen vid Narva och Hälsingborg. De belönade dikterna och L:s versifierade självbiografi är tryckta i Poémata et orationes, som sonen Fredrik af L gav ut efter faderns död.

L måste vänta i 19 år på full professorslön men hugnades med prebendepastorat. Om hans prästerliga gärning har just inget fördelaktigt noterats, men han tycks ha velat vandra vidare på den vägen. 1814 kom han i andra förslagsrummet till domprosttjänsten i Lund, och 1818 sökte han bli biskop i Gbg. Hans hustru var dotter till en förmögen präst, och hjälpt av hemgiften köpte L den stora egendom som hört till det forna dominikanklostret. I huvudbyggnaden – Krognosgården – rymdes utom familjen både tryckeri och bokhandel. Till egendomen hörde stora åkerarealer; professorn drev lantbruk, mjölkvarn och bränneri och hade mellan 70 och 80 personer i sin tjänst. 1805 sålde L dominikanerklostret och flyttade till den Prambergska gården vid Lilla torg.

L är huvudperson i en mängd anekdoter. Flera hänsyftar på hans svaghet för adel och titlar och på hans torftiga och besynnerliga svenska. I det för gästfrihet berömda lundbladska hemmet togs goda latinare, smålänningar – han var åtta år deras inspektor – och adelsmän emot med särskild välvilja. Kanske talade han bättre latin än högsvenska, men han talade också flytande tyska och franska, och på hans behandling av modersmålet i skrift finns intet att anmärka. L var liten till växten och rundlagd och bar sitt röda hår långt.