Herman B Lundborg

Lundborg, Herman Bernhard, f 7 april 1868 i Väse, Värml, d 9 maj 1943 i Östhammar. Föräldrar: majoren Herman Emanuel L och Maria Wilhelmina Löhman. Mogenhetsex vid Sthlms södra latinlärov 17 maj 87, inskr vid UU 14 sept 87, med fil ex där 14 dec 88, bedrev morfologiska studier vid StH läsåret 92–93, MK vid Kl 16 febr 95, inskr vid LU 95, amanuens vid med kliniken i Lund 1 sept 99–31 aug 00, tf amanuens vid Lunds hospital 15 okt 00–10 maj 01, ML vid LU 30 mars 01, disp vid Kl 22 maj 01, underläk vid Uppsala asyl 11 aug 01–10 juni 02, MD vid LU 31 maj 02, tf bitr läk vid Uppsala hospital 10 juni 02–31 dec 04, doc i psykiatri o neurologi vid UU 28 febr 03–15, tf asylläk i Uppsala 1 jan 05–1 mars 06, bitr läk vid Uppsala hospitals kvinnoavd 31 mars 05–1 april 08, doc i rasbiologi o medicinsk ärftlighetsforskn vid UU 28 okt 15–31 dec 21, prof o chef för statens inst för rasbiologi 22 juni 21 (tilltr jan 22)–5 april 35, led av International federation of eugenics 23, v president där 33.

G 1) 26 juni 1900 i Lidköping m sjuksköterskan Thyra Peterson, f 4 dec 1868 där, d 18 sept 1931 i Knivsta, Sth (enl db för Domk, Uppsala, o Björklinge, Upps), dtr till handl Svante P o Laura Catharina Theophila Seinknecht; 2) 27 sept 1936 i Husby-Långhundra, Sth, m Maria (Maja) Kristina Holste, f 12 febr 1893 i Jukkasjärvi, Nb, d 10 sept 1968 i Uppsala, Domk, dtr till skolläraren Isak Isaksson o Greta Johanna Eriksdtr.

Varför Herman L valde att studera medicin är okänt; någon läkare tycks inte ha funnits i släkten. Av brev från 1890-talet framgår, att L fjärmat sig från den traditionella religionen och får räknas till gruppen naturvetenskapliga fritänkare. L:s studiegång sinkades genom ekonomiska problem, som kompenserades genom konditionerande. En studieresa 1895 gick till Berlin, och 1897 studerade L marinbiologi och embryologi i Bergen. Emigrationsfebern grep också unga sv vetenskapsidkare, och 1898 sonderade L möjligheterna att skapa sig en framtid som läkare på Nya Zeeland. I forskningsärenden – i kombination med bröllopsresa – besökte L Finland och Estland (Runö) år 1900. Han hade då påbörjat sitt avhandlingsarbete om en ärftlig sjukdom på Listerlandet i Blekinge, vilken också fanns belagd i Estland och där särskilts av den tyske läkaren H Unverricht. Dessa studier skulle hålla L sysselsatt halvtannat decennium, även om gradualavhandlingen i ämnet kom redan 1901, följd 1903 av en monografi över sjukdomen.

Efter studierna i Lund – och disputationen i Sthlm – tjänstgjorde L i olika befattningar vid Uppsala asyl, bl a tillsammans med Frödings läkare Frey Svenson. Till samma generation hörde också Olof Kinberg (bd 21), med vilken han inte tycks ha kommit väl överens. L studerade psykiatri i Holland 1904 och kriminalpsykologi i München året därpå. Hans skrifter i dessa ämnen under perioden har en mer tillfällig karaktär.

Listerundersökningen återupptogs, och 1913 kom den överväldigande slutrapporten under titeln Medizinisch-biologische Familienforschungen innerhalb eines 2232köpfigen Bauerngeschlechtes in Schweden (Provinz Blekinge). Sannolikt är det den till omfånget största sv medicinska avhandlingen någonsin, omfattande över 700 sidor i folio plus planschband med en vikt av 6,5 kilo. Den väckte också stor uppmärksamhet såväl i Sverige som i utlandet, erhöll Sv läkaresällskapets pris och erkändes allmänt som en framflyttning av den moderna medicinens gränser. L hade förenat patologiska fallstudier med den mendelska genetiken, återupptäckt år 1900 och av L uppmärksammad någon gång efter 1904. Härigenom hade han lyckats klargöra sjukdomsbilden och nedärvningen för en synnerligen ovanlig och till slut dödlig form av epilepsi och skapat ett mönster för hur liknande sjukdomsundersökningar kunde bedrivas. Genom stora släkttavlor kunde han visa hur sjukdomen beskriver en "progressiv" degeneration, d v s omvandlas genom olika släktled fram till slutstadiet, och hur den utvecklas enligt Mendels lagar for recessivt nedärvande.

L syftade inte bara till inomvetenskapliga resultat. Med sin Listerundersökning ville han också ge argument för rashygieniska strävanden. Den undersökta släkten uppvisade en skrämmande mängd kriminellt belastade, alkoholister och prostituerade. Undersökningen bevisade inavelns faror. Enligt L var det en svår villfarelse att tro, att människan kan fly de biologiska lagar hon lyder under. I stället för krass och nedbrytande materialism ville L plädera för en förnuftig befolkningspolitik baserad på osjälviska nationella ideal. I dessa vetenskapens senaste landvinningar fann han stöd för en i grunden konservativ samhällsyn med det gamla bonde-Sverige som förebild. Gång på gång återkom Lister-undersökningen i den propaganda L engagerade sig i för att främja rashygienens sak – och som från 1910 genom Svenska sällskapet för rashygien hade sin egen organisation. En sådan forskning, menade L, visade om något rasbiologins samhälleliga nytta och denna vetenskaps frälsande uppgift i en tid av accelererad dekadens.

L, som 1915 bytte ut sin docentur i psykiatri mot en i rasbiologi och medicinsk ärftlighetslära, ägnade sig under 1910-talet åt att skapa fast mark under fötterna för dessa discipliner. 1916 anslog riksdagen 24000 kr för att L under en fyraårsperiod skulle få tillfälle att slutföra de studier i samernas antropologi som han påbörjat 1913. Målet var att kartlägga ett folk antropometriskt med hjälp av moderna mätmetoder och kamera, så småningom också blodgruppsbestämningar. Härtill kom den genealogiska aspekten, noggranna genomgångar av kyrkoboksmaterialet för att spåra sjukdomars nedärvande och – särskilt – rasblandningens effekter, om vilka L hade en klart negativ uppfattning, dels vad gällde individens motståndskraft mot t ex tuberkulos, dels vad gällde allmän "moralisk halt". I viss utsträckning genomförda blev även likartade undersökningar i Värmlands finnbygder.

L hade redan 1904 i föredraget Släktforskning och ärftlighetshygien efterlyst en organiserande instans för forskning i socialmedicinska frågor (Upsala läkarefören:s förhandl:ar, NF, 10:4). Ambitionen att kartlägga inte bara naturresurser utan också befolkningsmaterial låg i tiden. 1900 hade Gustaf Retzius' och Carl M Fürsts Anthropologica Suecica kommit ut, en första stor undersökning baserad på mätningar av värnpliktiga. I olika yttranden från 1912 och framåt återkom L till betydelsen av ett särskilt forskningsinstitut med rådgivande uppgift. I och med krigsslutet 1918 och behovet av en allmän social upprustning fick L:s tankegångar ny aktualitet. 1919 genomfördes en uppmärksammad svensk folktypsutställning, som vandrade runt till flera städer och skapade goodwill för saken. Tanken på ett nobelinstitut föll, men 1921 röstades ett förslag igenom i riksdagen – med stöd från alla partier – om ett statens institut för rasbiologi. Detta, som började sin verksamhet nyåret 1922 med L som självklar chef och med säte i Uppsala, var det första statsunderstödda institutet av sitt slag i världen; universitetstjänster med inriktning på rasbiologi fanns emellertid redan då på många håll. Det sv institutet bestod förutom av sin chef (med professors namn) också av en statistiker, en genealog, en antropolog och några biträden. Utrymme för tidigare planerade tjänster i kriminologi och experimentell genetik gavs emellertid inte.

Då rasbiologiska institutet inrättades, ansåg L detta bara vara en blygsam början. Fortsättningen bjöd emellertid på kontinuerliga besvikelser. Riksdagens beredvillighet att anslå medel minskade, till en del beroende på försämrade ekonomiska konjunkturer i allmänhet, till en del säkert på uppenbara problem inom institutet och i någon mån också på insikten om den kritik som rasbiologin utsattes för internationellt. Tvärt emot senare gängse uppfattning inföll rasbiologins glansdagar före 1920 – Tyskland är naturligtvis det stora undantaget. L fick allt större anledning att se mörkt på sitt livsverks framtid. Ofta tvingades han att tigga hos privata finansiärer, till bekymmer för institutets styrelse. Inom den betvivlade ingen L:s idealitet, men han var svår för alla att samarbeta med, mån om sin auktoritet och svag för en typ av slagord som inte kan sägas höra vetenskapligt arbete till.

Det inre arbetet vid institutet hämmades av att L under långa perioder befann sig i Lappland, varifrån man måste invänta besked i viktigare ärenden. Det första resultatet av hans undersökningar i norr, utgivet tillsammans med institutets statistiker Sten Wahlund, The race biology of the Swedish Lapps (1932), hade varit tidsödande i produktionen, medan den tidigare utgivna The racial characters of the Swedish nation (1926) vittnar om de första årens effektivitet och entusiasm. Att det måste ske någon form av nyorganisation efter L:s avgång var uppenbart. L engagerade sig intensivt i frågan om sin efterträdares kvalifikationer och pläderade för en mycket bred kompetens lik hans egen och med kraftig betoning på psykiatri. Gunnar Dahlbergs utnämning betydde en ny inriktning för institutet och ett hårt slag för L. Efter pensioneringen 1935 bröt L kontakten med sitt gamla institut. Dahlberg gav ut andra delen av L:s lapplandsundersökningar först efter stora omarbetningar och utan att nämna L:s namn på titelsidan.

Socialdemokraten Dahlberg hörde till dem som tidigt hade tagit avstånd från utvecklingen i Tyskland. L:s uppfattning var en annan. Övertygelsen att rasen var allt tillät inga kompromisser. Hans sista mer omfångsrika arbete, Die Rassenmischung beim Menschen (1931), är till största delen en litteraturgenomgång men mynnar ut i manande varningsord mot rasmässigt lättsinne. Klar ståndpunkt för den nya regimen i Tyskland och dess rasistiska jordbrukslagar tog L i agitationsskriften Västerlandet i fara, utgiven 1934, alltså medan han fortfarande tjänstgjorde som chef för sitt statliga institut. Utan att helt förskriva sig åt antisemitismen markerade L inte heller något avståndstagande.

Som pensionär levde L tillbakadraget i Östhammar, obenägen att delta i den sv kulturdebatten, i tigande opposition till det sv funkissamhälle han tyckte så illa om.