Axel N Lundström

Lundström, Axel Nicolaus, f 23 mars 1847 i Piteå, d 30 dec 1905 i Uppsala, Domk. Föräldrar: läroverkskollegan o bankdirektören Axel L o Catharina Birgitta Lange. Mogenhetsex vid h elementarlärov i Umeå 18 juni 67, inskr vid UU ht 67, vik red för o medarb i Norrbottens-Posten somrarna 67–74, FK vid UU 1 april 74, disp 15 maj 75, doc i botanik 25 maj 75, FD där 31 maj 75, vik lektor vid Nya elementarskolan i Sthlm ht 77–vt 84, redigerade Ny sv tidskr 80–81, amanuens i botanik vid StH ht 83–vt 84, konservator vid Botan mus i Uppsala 12 okt 87–ht 92, lärare i naturalhist vid h elementarlärov för flickor där 90–97, notarie vid fil fak vid UU vt 91, lektor i botanik, zoologi o trädgårdsskötsel vid Ultuna lantbruksinst 27 maj 92–97, prof i växtbiologi vid UU från 17 dec 97. – LVS 90.

G 18 juni 1880 i Hudiksvall m Emy Anna Wilhelmina v Rehausen, f 25 april 1857 i Bollnäs, d 24 mars 1922 i Stora Kopparbergs landsfors, Kopp, dtr till översten Johan Gottlieb Wilhelm v R o Anna Olivia Åkerman.

Innan Axel L kom till Uppsala, hade han gått i läroverk och gymnasium i respektive Piteå och Umeå. Studiemålen vid universitetet var i början obestämda; han tänkte först bli läkare, men efterhand blev botanik hans huvudämne. L tog med inlevelse del i studentlivet och blev känd som kvicktungad och glad sällskapsbroder och som upphovsman till spexverser och upptåg. Studierna drev han samvetsgrant.

Efter disputationen kallades L till docent i botanik. Avhandlingen utgjordes av en studie över släktet Salix och behandlade främst några salixarters morfologi, biologi och fysiologi. I senare uppsatser, publicerade i VA:s Öfversigt (1884) och VAH (1889), fick släktets omdiskuterade systematik större utrymme. L tycks enligt dessa skrifter i stort ha anslutit sig till Darwins teorier men tog avstånd från idén om slumpens avgörande roll i selektionen.

Sommaren 1873 följde L med på A Nordenskiölds expedition med Pröven till Jenisejs mynning och hörde till den del av expeditionen som reste hem genom Sibirien, Ryssland och Finland. I AB berättade han om resan i åtta brev (1875–76), och i tidningens julnummer 1905 infördes hans sista berättelse om de sibiriska äventyren. Efter hemkomsten från expeditionen uppehöll sig L huvudsakligen i Uppsala. 1879 besökte han tyska universitet för studier i växtanatomi, ett ämne i vilket han som docent flera år handledde uppsalastudenter. Sommartid reste han i botaniska ärenden – helst till Norrland – som Sederholmsk stipendiat eller med understöd från VA. Han förblev engagerad i studentlivet bl a som kårordförande och som karnevalsarrangör. Under många år, varav tretton som ordförande, var han den sammanhållande kraften i Naturvetenskapliga studentsällskapet. L var mångsidig och redigerade den på humaniora inriktade Ny svensk tidskrift de två år den gavs ut i Uppsala. Som framgår av flera brev var han något senfärdig i sin skriftställarverksamhet, och flera av hans vetenskapliga undersökningar blev aldrig publicerade, men som docent gav han ut två mycket uppmärksammade Pflanzenbiologische Studien (1884 och 1887), vilka behandlade växternas förhållande till dagg och regn och vissa av deras anpassningar gentemot djur. Avhandlingarna grundades på skarp blick, fyndighet och idogt arbete. En kritiker (Sernander) spårade emellertid i dem en viss svaghet för teoretiska konstruktioner.

Från 1890-talets början ägnade sig L främst åt de sv barrskogarnas biologi, ett område på vilket hans insatser fick stor betydelse. Med ekonomiskt stöd av sin vän och f d nationskamrat Frans Kempe (bd 21) och vid flera tillfallen i sällskap med C Bovallius (bd 5) reste han i norra och mellersta Sverige och lärde ingående känna skogarnas villkor och typer och trävaruindustrins arbetsmetoder och ekonomi. I arbetet Om våra skogar och skogsfrågorna (1895) publicerade han i komprimerad form några resultat av sina undersökningar. Till Stockholmsutställningen 1897 hade L planlagt och ordnat den skogsutställning varmed de norrländska trävarubolagen illustrerade sin verksamhet och gav i samband härmed ut skriften Från svenska barrskogar. L:s kunskaper om de sv skogarna kom till synes även i samband med talrika tidningsartiklar och välbesökta akademiska föreläsningar i skogsbiologiska ämnen. På grundval av hans undersökningar planerade Kempe skötseln av Mo och Domsjös skogar och sina skogsförsöksanläggningar på Hemsön. L hade 1891 av filosofiska fakultetens naturvetenskapliga sektion föreslagits få en personlig professur i botanik. Sex år senare donerade Kempe medel till en professur i växtbiologi och föreskrev att L skulle bli den förste innehavaren. Motiveringen var att denne "genom vittomfattande mödosamma undersökningar av våra skogars växtbiologiska förhållanden kommit till resultat som enligt min uppfattning måste i väsentlig mån bliva bestämmande för åstadkommandet av en rationell skogsvård i vårt land".

L hade under 34 år varit en mycket verksam ledamot i S.H.T. – bl a som stormästare – då han jämte flera andra senhösten 1904 blev matförgiftad vid en ordensfestlighet på Grand Hotel i Sthlm. Hans njurar angreps, och han blev aldrig mer riktigt frisk. L var liten till växten, hade ett gladlynt sätt och var "lika uppburen i professorskretsar som bland studenterna" (Swahn).