Meriter

1 Löfvenskiöld, Salomon, f 25 dec 1764 på Öströ, Dagsås, Hall, d 25 febr 1850 i Sthlm, Jak. Föräldrar: överkommissarien i amiralitetet Samuel L o frih Johanna Beata Raab. Volontär vid konungens eget värvade reg 1 jan 78, sergeant där 30 sept 78, fänrik vid Kronobergs läns reg 7 febr 79, andre adjutant vid S skånska kavallerireg 3 april 82, förste adjutant 14 nov 88, löjtn där 22 mars 90, stabslöjtn där 19 sept 90, stabsadjutant hos konungen o ryttmästare i armén 12 juli 92, ryttmästare vid nämnda reg:s vargering 14 juni 95, överadjutant hos konungen o major i armén 4 dec 97, hovmarskalk 14 juni 00, deltog i riksdagarna 00, 10 (led av statsutsk), 12 (led av statsutsk), 15 (led av allm besvärs- o ekonomiutsk), 17–18 (led av förstärkta statsutsk), 23, 28–30, 34–35, 40–41, 44–45 o 47–48, tf landsh i Örebro län 26 febr 01, landsh där 16 juni 01, frih 10 sept 10, president i bergskoll 2 april 16, i kammarkoll 15 dec 18–25 juni 30, ordf i komm ang reglering av rikets styrelseverk o i komm ang överseende av de ekon författningarna 2 febr 19, i komm ang magasinsinrättn:s ställn 11 dec 22, led av komm ang myntets o kontrollverkets ställn 17 sept 28. – LPS 07, KorrespLLA 11, HedLLA 28, serafimerriddare 11 maj 25, en av rikets herrar 21 aug 29.

G 23 febr 1802 på Nynäs, Ekeby, Ör, m Juliana Margareta Coyet, f 21 maj 1777 på Herrevadskloster, Riseberga, Krist, d 15 dec 1855 i Sthlm, Jak, dtr till generallöjtn Johan Gustaf C o frih Hedvig Hamilton.

Biografi

Sedan L blivit adjutant vid Södra skånska kavalleriregementet, kom han i nära kontakt med sin chef J Chr Toll. Under dennes ledning tog L starka intryck av hans betydande administrativa kunnighet, och Toll kom att utöva ett avgörande inflytande på L:s karriär. I kriget 1788–90 deltog L med sitt förband i bevakningen av Skåne men inte i de direkta stridshandlingarna, något som han åtminstone vid ett tillfälle framförde önskemål om att få göra. Toll uppskattade L och bad honom följa med som sin personlige adjutant, när han på hösten 1792 av Reuterholm avlägsnats från händelsernas centrum genom en utnämning till envoyé i Warszawa. L beviljades därför permission 6 okt 1792.

I Polen fick L bevittna de händelser som ledde till landets slutgiltiga delning. Den sv beskickningen blev en tillflyktsplats för många medlemmar av den polska adeln. L blev därvid personligen bekant med flera av dem; han sammanträffade också i Tolls sällskap med upprorets ledare, T Kosciuszko. I samband med att Toll blev indragen i den s k Armfeltska processen, miste sin tjänst och slutligen blev dömd till fästning, föll även misstankar på L. Legationssekreteraren S N Casström (bd 7) i Warszawa meddelade dock, att det var helt uteslutet att L skulle haft kännedom om saken. L beskrevs som beskedlig, sensibel, hederlig och oförmögen att inlåta sig på något sådant. Efter Gustav IV Adolfs regeringstillträde rehabiliterades Toll, och det ansågs vara främst genom hans inflytande som L blev utnämnd till landshövding i Örebro.

I landskontoret rådde stor oreda. L fick till en början nästan ensam utföra landskamrerarens arbete. Bland de första uppgifter han fick ta itu med var indrivningen av den förmögenhetsavgift som beslutats på riksdagen 1800. L omfattade med livligt intresse lantbrukets utveckling och befrämjande. Förutom att han var bruksägare ägde han även betydande jordegendomar. 1802 tog han initiativet till ett hushållningssällskap i länet, det tredje i riket. Sällskapet bildades formellt 22 jan 1803, och L blev dess förste ordförande.

Under kriget 1808–09 upptog frågor rörande utskrivning, leveranser av furage samt bevakning och sysselsättning av ryska krigsfångar en betydande del av arbetet på länsstyrelsen. L var en kraftfull hövding, som uppskattades av kung och regering, och detta, liksom hans tidigare nära anknytning till Toll gjorde att han – även om han inte räknades till den inre kretsen – betraktades som en utpräglad gustavian och som motståndare till en förändring av styrelseskicket. Det var därför L, landskamreraren och landssekreteraren m fl arresterades i samband med Adlersparres uppror vid västra armén i mars 1809. I mitten av april kom rapporter till Sthlm om att oroligheter på grund av regimskiftet förmärkts bland bönderna i Närke. Även om L inte direkt gjordes ansvarig för dessa, blev han åtminstone beskylld för att ha betraktat dem med tyst bifall. Han uppmanades att informera folket i länet om den skedda förändringen, något som han skulle ha försummat. L ansåg sig dock kunna visa att beskyllningarna var grundlösa. Misstankarna mot L kvarstod inte länge. Då 1810 års riksdag förlades till Örebro, uppdrogs ansvaret för polisväsendet åt honom med uppgift att dagligen rapportera till kungen om vad som inträffade. Baroniseringen under pågående riksdag torde få ses som en bekräftelse på att L hade den nya regeringens fortroende. Även hans förhållande till tronföljaren blev, med undantag för en snabbt uppklarad incident i juli 1812, mycket gott, och han hade tidvis ekonomiska förbindelser av rent personlig natur med Karl Johan. Också vid riksdagen i Örebro 1812 uppdrogs åt L att övervaka de praktiska och polisiära frågorna. Till hans fortsatta uppgifter på länsplanet hörde att från 1814 vara ordförande i direktionen för Hjälmare kanal- och slussverk.

Efter närmare 15 år i Örebro önskade L flytta till Sthlm. Han riktade in sig på presidentsysslan i bergskollegiet, eftersom dess chef, greve F Ridderstolpe, var gammal och "i avtagande". L önskade därför få survivans på denna post och var beredd att ta avsked från landshövdingesysslan och som privatman avvakta grevens avgång eller död. 1 april 1816 dog Ridderstolpe, och redan dagen därpå utnämndes L till dennes efterträdare.

L:s tid i bergskollegiet blev inte lång, men hans nedärvda intresse för bergsbruket medförde att han initierade flera frågor som gav resultat först sedan han lämnat verket. Bl a drev han aktivt, även i riksdagen, frågan om inrättandet av en bergsskola, realiserad i Falun 1821. Även arbetet med den sk bergsfogdeboken, påbörjad under drottning Kristina, påskyndades. L var en energisk förespråkare för bergsnäringen. I en debatt under riksdagen 1817/18 om anslag till jernkontorsfonden – somliga menade att dessa i stället skulle överföras till odlingslån – poängterade L att det var stor skillnad mellan lantbruk och bergsrörelse: sedan utsädet är lagt i jorden, gör naturen det övriga, och "säden växer, medan lantmannen sover". Bergsbruket däi emot krävde daglig handläggning och penningutgifter. L:s engagemang i bruksrörelsen bestod, även sedan han lämnat kollegiet. Bl a tillhörde han på 1820-talet direktionen för Fredriksbergs koboltverk och på 1830-talet ledningen för Höganäs stenkolsverk.

Endast någon månad efter det att L förflyttats till det större och inflytelserikare kammarkollegiet, blev han ordförande i den sk styrelseverkskommittén, vars uppgift var att företa en reglering av landets ämbeten och tjänster och lämna förslag till bättre arbetsmetoder inom kollegier och övriga verk. L och A v Hartmansdorff (bd 18) reserverade sig mot kommittémajoriteten, som önskade en förstärkning av ministerstyrelsen och en indragning av bl a bergs- och kommerskollegierna. Någon egentlig departementalorganisation ville L inte ha utan rekommenderade i anslutning till äldre sedvänja en uppdelning av statsråden i ett antal divisioner eller specialkonseljer, av honom själv kallade "departement". Någon inskränkning av kungens grundlagsenliga rätt att avgöra regeringsärendena ingick inte i L:s modell. Hans inställning till kollegierna var inte lika negativ som den som framkom i majoritetsförslaget. Han menade – samtidigt som han insåg systemets brister med dess ofta klandrade långsamhet – att invecklade och stora mål inte kunde behandlas snabbt. De till kollegierna remitterade ärendena krävde ofta omfattande utredningar. På de ekonomiska och näringspolitiska områdena ansåg L att regeringen skulle söka undvika att påtvinga näringarna ett överflödigt och ofta skadligt förmyndarskap och i stället skydda och befordra deras fria utveckling. L:s förslag ansågs inte tidsenligt och kom inte att få någon betydelse i den fortsatta diskussionen.

L:s egentliga arbete i kammarkollegiet präglades av den omställnings- och reformperiod som verket genomgick under 1820-talet, en av de mest kritiska i dess historia. Sex av kollegiets kontor och enheter upphörde, överflyttades till andra verk eller blev självständiga under tiden 1826–29. Därutöver överfördes kollegiets rätt att döma i vissa typer av mål till de allmänna domstolarna. Arbetet med skattläggningen och försäljningen av rekognitionsskogarna, som påbörjats innan L började sin tjänstgöring, gick mycket långsamt, och för att påskynda detta bildades 1820 en avdelning benämnd rekognitionsskogsdivisionen, i vilken L själv var ordförande och där ledamöter från bergskollegiet ingick. Samtidigt som han kämpade för att kollegiet skulle behålla sitt inflytande i statshushållningen, ivrade han för rationellare arbetsmetoder och en effektivare ämbetsutövning. Han arbetade mot gammal slentrian och för en förenkling av handläggning och beslutsprocess: för många viljor och bristande förmåga "paralyserar maskinen i sin gång".

L hyste en sträng uppfattning om en ämbetsmans plikter; förebärande av sjukdom eller liknande skäl var t ex ingen ursäkt för att tjänsten försummades. Han hade även en mycket klar och ibland osminkat uttalad uppfattning om sina medarbetares fel och förtjänster. L var dock medveten om att höga krav måste motsvaras av en dräglig betalning och ansåg att det med undantag för Danmark inte fanns något land där tjänstemännen var så uselt betalda som i Sverige. Hans strävan att höja lönerna i verket – "träget arbete och bekymmer för middagen stå ej väl tillsammans" – hade endast en begränsad framgång.

En allvarlig förtroendekris mellan L och regeringen inträffade 1824. Till den ledigblivna posten som vicepresident föreslog L kammarrådet J G Branting (bd 6), men regeringen utnämnde 9 mars kammarrådet J A Börtzell (bd 7), som var känd för försumlighet. Följande dag lämnade L in sin avskedsansökan, vilken han endast efter långvariga underhandlingar förmåddes återta. I stället erhöll han en lång tjänstledighet och återinträdde inte i tjänst förrän på hösten 1825. Han framhöll i ett brev till sin vän G F af Wirsén att han inte hade någon överdriven egenkärlek men visste vad han var värd och inte ansåg sig ha gjort sig förtjänt av ett så "lömskt tilltag". Han erbjöds byta tjänst och få den ledigblivna posten som chef för statskontoret, men han avböjde, dels med hänsyn till sin hälsa, dels emedan han inte ville slå in på en ny bana, där han skulle vara novis och kanske göra kungen besviken.

Sitt slutliga avsked från kollegiet 1830 motiverade L med att han inte längre ville söka bibehålla ett maktpåliggande ämbete i försvagade händer, men en viss resignation, orsakad av att inte fullt ut ha lyckats hävda kollegiets ställning, torde även ha spelat in. Sina återstående dagar tillbringade L med att sköta sina egendomar och göra vidsträckta resor i Europa.

Författare

Lars-Olof Skoglund

Arkivuppgifter

Arkivalier efter L i Nissafors bruks arkiv, Länsmuseet, Jönköping. – Ämbetsskriv:er från L i RA (bl a i Landshövdingens i Örebro län skriv:er till K M:t vol 35-42, Bergskolks skriv:er till K M:t vol 118–124 o Kammarkolks skriv:er till K M:t vol 652–861). Brev från L i BFA, KB (till L v Engeström), LUB (till hertig Karl oj Chr Toll), RA (till bl a A v HartmansdorfT, G Löwenhielm, L Manderström, J M af Nordin, C F Posse o C D Skogman) o UUB.

Tryckta arbeten

Tryckt arbete: Presidenten, frih. Löfvenskjölds yttrade serskildta mening uti Kongl. komitén till organiserandet af Rikets styrelseverk. Sthlm 1823. 205 s, 1 vikt pl.

Källor och litteratur

Källor o litt: Statskontorets skriv:er till K M:t, vol 224; Administrativa handkar rör armén, vol M 362; Polonica, vol 235 o 242; Svea hovrätts arkiv, huvudarkivet, vol E IX b:280 nr 31 (bouppteckn efter L), allt i RA. Arméns pensionskassas arkiv, meritband vol 38, KrA. Gustavianska saml, vol 531, UUB. De la Gardieska saml, vol 363:1, LUB.

AdRP 1817-18, 2:1 (1818), s 357, 5:2 (1818), s 79 f, 7:1 (1822), s 336 f, o 1834-35, 2 (1834), s 203; E Aspegren, Riksspöket (1979), s 137; B v Beskow, Tal hållet i S:t Jakobs kyrka öfver ... S L ... 8 mars 1850 (1850); S Carlsson, Gustav IV Adolfs fall (1944), s 294 o 369; N Eden, E Schalling o L Berglöf, Kammarkolhs hist (1941); L v Engeström, Minnen o anteckn:ar, 2 (1876), s 165; S Gerentz, Kommerskoll o näringslivet (1951), s 99 o 310; H E Charlotta, Dagbok, 8 (1939), s 313 o 350, 9 (1942), s 64 f; R F Hochschild, Memoarer, 3 (1909), s 340; J W Jonsson, Örebro läns k hushålln:sällsk:s hist 1803–1902 (1902),s 49; C W Lilliecrona, Fältmarskalken grefve Johan Christopher Toll, 1 (1849), s 63, 2 (1850), s 246 o 250; G Nerman, Hjälmare kanals hist (1910), s 21; H A Olsson, Ministerstyrelse- o kollegialprinciperna i sv reformdiskussion 1812–1840 (1934), s 68, 103 o 191–196; C G v Plåten, K Skånska dragonregrs hist [1] (1901), s 139; G Samuelsson, Lantvärnet 1808–09 (1944), s 78; B Sjövall, Den adlersparreska revolutionen (HT 1907), s 16; A F Skjöldebrand, Excellensen grefve A F Skjöldebrands memoarer, 3 (1904), s 150 f o 286; J Stattin, Hushålln:sällskapen o agrarsamhällets förändring (1980), s 118; H G Trolle-Wachtmeister, Anteckn:ar o minnen, 1 (1889), s 199, 2 (1889), s 67.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Salomon Löfvenskiöld, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/10063, Svenskt biografiskt lexikon (art av Lars-Olof Skoglund), hämtad 2024-04-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:10063
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Salomon Löfvenskiöld, urn:sbl:10063, Svenskt biografiskt lexikon (art av Lars-Olof Skoglund), hämtad 2024-04-16.