Nils Grubb

Född:1681-12-02 – Umeå stadsförsamling, Västerbottens län
Död:1724-10-02 – Umeå landsförsamling, Västerbottens län

Präst


Band 17 (1967-1969), sida 344.

Meriter

1 Grubb, Nils, f 2 dec 1681 i Umeå, d 2 okt, begr 8 okt 1724 i Umeå landsförs. Föräldrar: rådmannen o handl Nils Andersson G o Brita Sand. Elev vid Härnösands lärov 93—98, inskr vid UU 1 sept 98, vid univ i Königsberg 31 dec 01, studier där till 04, i Halle jan 05—juni 07, inskr vid univ i Greifswald 20 juni 07, mag i Wittenberg 16 nov 07, disp i Greifswald 3 dec 07, adj vid fil fak där 11 juni 10, prof i hist o moralfilosofi där 18 juni 10 (RR, senaten; ej inställ), kh i Umeå landsförs 12 jan 11 (tilltr somm 13), prost 13, led av prästeståndet 19.

G 28 maj 13 m Anna Charlotta Forssenwald, adl Adelcrantz, f 13 maj, dp 28 maj 98 i Sthlm (Nik), d 27 aug 58 där (Klara), dtr till kommissarien Arvid F o Anna Maria Köhnman, omg m hovarkitekten Göran Josua Törnqvist (d 39), adl Adelcrantz liksom barnen i hustruns första g.

Biografi

Vintern 1703—04 erhöll G ett halvt års fältundervisning i Karl XII:s läger men lät sig ej lockas av kungen till militär tjänst. Under sin långa studietid i Halle, pietismens högborg, mottog G impulser av A H Franckes religiösa folkundervisning. Dessa studier vållade, att hans gästpredikningar för Karl XII i Altranstädts slottskyrka 1706 av konungen och hans omgivning mottogs med misstankar för pietism. G:s följande karriär inom universitet och kyrka hämmades av denna ständigt återkommande misstanke. Den underblåstes av den stridbare hamburgprästen dr J F Mayer, generalsuperintendent i Pommern, under vars ledning G dock i Greifswald ventilerade antipietistiska avhandlingar med bl a försvar av barndopet mot en radikalpietistisk riktning (De pædo-baptismo 1708). Då G trots hårt motstånd från akademiska konsistoriet fått professuren i historia och moralfilosofi i Greifswald, erhöll han före installationen meddelande, att han på sin broder Anders G:s ansökan, som gjorts utan hans vetskap, utnämnts till kyrkoherde i Umeå. Enligt egen utsaga med smärta och av religiös pliktkänsla lämnade G den akademiska banan.

Den årslånga väntetiden på platsens tillsättande använde han till en studieresa i Holland, England och Tyskland. Anländ till Sverige efter en farofylld resa genom krigszonen blev G 13 juni 1712 på Karl XII:s befallning från Bender underkastad förhör om sin rättrogenhet inför ärkebiskop Spegel och fyra teologiprofessorer i Uppsala. G:s dialektiska skicklighet i luthersk dogmatik berömdes av ärkebiskopen och i juli 1713 kunde han tillträda sitt pastorat efter anländ k bekräftelse (7 april 1713) och sedan han prästvigts i Härnösand.

G:s reformverksamhet i Umeå gav viktiga impulser för sv kyrkoliv och blev genom den intensiva debatt den vållade av stor kyrkopolitisk betydelse. Hans skarpa kritik av den ytliga vanemässighet, religiösa okunnighet och bristande moraliska disciplin han tyckte sig finna i församlingen hade en tydlig pietistisk accent, särskilt som prästernas försumlighet och omoral angavs som huvudorsak. Mot ortodoxiens kollektiva samfundskristendom bröt sig G:s krav på en subjektivt medveten religiositet med personlig avgörelse. Han höll sig dock noga inom de lutherska bekännelseskrifternas och den sv kyrkolagens ram. G fullföljde Franckes idéer om en utvidgad och psykologiskt smidigare katekesundervisning i utantilläsningens ställe. Samtalsmetoden användes enligt Francke. Som vittnesmålen i »Grubbmålet» bekräftar, steg kunskapen i troslärorna starkt i Umeå under G:s tid. Han skärpte kunskapskontrollen för tillträde till nattvarden. För honom var klart fattad kunskap fromhetens grund, och ännu vid dödsbädden borde besked ges om kunskap och tro för nattvardens erhållande. Tom kunskap i Athanasianska trosbekännelsens subtila abstraktioner var enligt G frälsningsnödvändig. Katekesförhör i ottesången om söndagarna skiftesvis blev obligatoriska, också i brådskande skördetid trots allmogeprotester. Sällsyntare nattvardsbesök medförde också kravet på fullkomlig omvändelse med smärtsam ånger och levande tro som villkor för nattvardsnådens mottagande. För att främja troslivets förinnerligande spred G mystiskt färgad andaktslitteratur även av puritanskt och katolskt ursprung, bl a Thomas a Kempis Kristi efterföljelse. G verkade med »den religiöst gripne förkunna-rens hela glöd» (Pleijel). Till den starka verkan härav på många bidrog det tryckande hotet från ryssarna, som tre gånger brände och härjade i och kring Umeå, åskådligt skildrat av G i hans lilla självbiografi.

En viktig sida av G:s reformverk var hans kamp mot brännvinsförsäljningen. Han framlade i memorial till riksdagen 1723 förslag till brännvins avskaffande på landet med såväl social som religiöst moralisk motivering. I detta memorial och ett senare bekämpade G också den förödmjukande »pliktepallen» för sedlighetsförseelser som ett utvärtes bruk, ledande till skrymteri. I memorial till Härnösands konsistorium och K M:t stred han energiskt för utvidgad kristendomsundervisning bland lapparna. — G:s olutherska nattvardsrestriktioner, som ännu 1724 drabbade nästan en tredjedel av församlingen, och hans ivrigaste trognas fördömande av världsmänniskor och »oomvända» präster, lek, dans och fest och främst det stränga kravet på omvändelse och »ny födelse» väckte motstånd. G:s anhängare sades gå »dystra, bedrövade med nederhängande huvuden». G:s moralism stötte mången som oluthersk, särskilt när han i tal och tryck förklarade en viss namngiven bonde som avlidit i ett rus efter upprepad dryckenskap vara evigt fördömd som »skändelig drinkare».

Kyrkopolitisk räckvidd erhöll motsättningen genom den anklagelse för att ha föranlett kyrkofientligt konventikelväsen som restes mot G från 1719. G hävdade, att de troende borde ägna hela söndagen åt religiösa betraktelser och städse meditera under arbetet. Under hans frånvaro i Sthlm nov 1718—sept 1719, då han bl a deltog i riksdagen 1719, tog sig väckelsen i Umeå intensivare, delvis exalterade, uttryck. I prostgården höll G: s informator, studenten Holmqvist, dagliga bönestunder med många deltagare, och en smed, en husjungfru och några bönder höll böne- och läsestunder ute i byarna, som syntes bryta mot prästeståndets predikoprivilegium. Efter sin hemkomst ingrep dock G modererande. Härnösands konsistorium infordrade nu uppgifter från prästerna i Umeå och grannförsamlingar utan att höra G och utsände i okt 1719 en varningsskrivelse till dessa församlingar och anmälde 30 nov s å »oväsendet» hos K M:t och angrep rörelsens stränga lagiskhet och världsfientlighet. I en försvarsskrift 1721, En sanfärdig . . . berättelse om det så kallade owäsendet i religion och kyrckiodisciplin . . ., gick G till häftigt motangrepp. Han hävdade, att bestörtningen inför »oväsendet» i Umeå berodde på religiös slentrian och förfall i sv kyrkoliv och gav flera exempel på detta. G sade sig endast ha gjort allvar av den lutherska läran och kyrkolagens bud, och han använde nu som senare kunnigt och förkrossande slagkraftigt bibliska texter och Luthers ord mot sina opponenter. Fördömandet av andra var enligt G en väckelsens barnsjukdom. På riksdagen 1723 sökte prästeståndet få skriften konfiskerad som anstötlig. I en stridsskrift av norrlandsprästen J Telin hade G:s teologi och nattvardspraxis hösten 1722 utförligt angripits som lagisk och hans rörelse som kyrkofientlig. Trots att Telins skrift gillades av ärkebiskopen och prästeståndet fick den inte utkomma i tryck liksom inte heller G:s senare försvarsskrift mot Telin (Högsträttmätige beswär, 1723). G fann stöd hos inflytelserika lekmän inom ämbetsmannavärlden. När ärkebiskopen på k befallning i mars 1720 tillsatte en undersökningskommission, lyckades G och hans vänner utverka, att lekmannainslaget i denna vidgades och en domare blev ordförande.

Krigshändelserna medförde, att kommissionen med förnyad sammansättning under ordförandeskap av lagman Grönhagen trädde i verksamhet först i juli 1724. Prästeståndet protesterade på riksdagen 1723 mot att en lekman skulle leda den. Samtidigt hade dock det kyrkliga avståndstagandet från G motverkats av en pietistiskt influerad kyrkopolitisk rörelse, inflytelserik i råd och riksdag, som i likhet med G ville reducera kyrkans självständighet och politiska makt. Denne hade också ett stöd i Arvid Horn. För kommissionsundersökningen författade G ett antal utförliga promemorior med polemisk grundlighet och skärpa (Umeåkommissionens handhar, RA).

G:s sak stöddes bl a av borgmästaren i Umeå G Thauvonius, som påverkats av väckelsen, och av landshövdingen i länet J Grundel. Undersökningarna juli—aug 1724 utföll gynnsamt för G. Denne fick dock ej uppleva den friande domen med erkännande av hans förtjänster som själaherde, vilken avgavs till K M:t i dec 1724 med omfattande dokumentering, och som bekräftades av K M:t 12 jan 1726 efter upprepad debatt i rådet 1725. Konventikelplakatet jan 1726 innebar dock ett svårt slag för den väckelserörelse G:s reformverk och skrifter starkt stimulerat. — I Umeå hade pietismen stort inflytande en lång tid efter G:s bortgång.

Såväl G:s tryckta som otryckta skrifter, de senare i många avskrifter, vann stor spridning och dominerade 1720-talets pietistiska polemik. Sina kyrkopolitiska idéer framlade han i en 1721 dat otryckt skrift Kyrkostatens i Swerige förfall och upprättelse (Ecklesiastika handhar I 9, 1720— 1729, nr 38, Prästeståndets arkiv, RA; innehåller även andra G-skrifter).

Den är G:s gensvar på de kyrkliga attackerna mot honom och förebådar lekmanna-aktionen mot prästeståndet på riksdagen 1723. Den ger en bitter, delvis missvisande mörkmålning av sv kyrkan som ledd av vinningslystna och maktlystna prelater. Prästerna levde mestadels ogudaktigt och försummade sitt läroämbete. Karriärism och ytlig lärdomsmeritering vore orsaken. I anslutning till radikalpietisten Arnolds antiklerikala historieskrivning tecknar G en bakgrund i kristendomens förfall sedan kejsar Konstantin genom prästerlig korruption. Målmedvetet skisserar G organisationsreformer. Prästeståndets representation vid riksdagen borde avskaffas, då prästerna blott vore löntagare i de andra ståndens tjänst. De präster som inte fann sig i detta kunde avsättas. Ett kyrkokollegium av bildade lekmän, främst adel och borgare — en preses, tio assessorer och en sekreterare — skulle som en kyrklig överstyrelse till- och avsätta präster och lärare. Varje assessor skulle därför i sitt distrikt med hjälp av rapporterande kunskapare övervaka prästers och lärares skicklighet och moral och registrera dem. G:s sällsynt utförliga kyrkokritik har influerat den senare kyrkopolitiska debatten.

G: s främsta uppbyggelseskrift, Om the christnas rätta korss, spriddes i flera avskrifter och trycktes anonymt 1739 och senare under titeln The rätte christnas oumgängeliga och dageliga korss etc. I den tryckta versionen mildrades några tillspetsade yttranden om kristendomens förfall. G hävdar här, att den kristne måste inträda i Kristi lidandes gemenskap. Förkrosselse över synden, försakelse av världen i daglig förnyelse och kamp mot »köttet» är vägen till frälsning, och G polemiserar skarpt mot det bekväma missbruket av läran om rättfärdiggörelsen av tron allena. Förkunnelsen är viljebetonad med inskärpning av den upprepade övningens betydelse — ett tema behandlat av G redan i hans första disputation i Greifswald 1707 — under vaksamhet mot den världsliga miljöns fördärvliga inflytande. En innerlig grundton ljuder i talet om »den stora, stora salighetens hemlighet, som ligger under korset förborgad». I Theologien på svenska hävdar G värdet av lekmäns kunskap i teologi. Den bildade lekmannen bör ej osjälvständigt leva på prästens tro utan själv pröva förkunnelsens bibeltrohet.

G:s katekesförklaring enbart avsedd för muntlig undervisning, En kort och enfaldig förklaring öfwer den lilla Lutheri cateches etc, blev mycket brukad och avskriven. Den betonar med kraft helgelsen och framställer ett moralistiskt livsideal med skarpt avstånd från världen och det världsliga. En klar bild av G:s förkunnelse ger hans utförliga predikan hos Arvid Horn bönsöndagen 1723, länge tryckförbjuden trots ivriga påtryckningar från G:s anhängare (tr l:a gången 1765). Den är en allvarlig, klart förstånds-präglad framställning av nådens ordning i gammalpietistisk anda; den efter smärtsam botkamp pånyttfödda människan är »ett Guds verk, skapad av Kristus till goda gärningar».

Intressanta inblickar i G:s pedagogik ger hans studiehandledning Via brevissima (otr omkr 1720) som betonar den meditativa läsningens värde och ger goda praktiskt-psykologiska råd (utförl utdrag i KA 1906, s 82—88).

G var en typisk representant för den moderata reformpietism som göt nytt liv i gamla former. Samtidigt som han själv kraftfullt använde den auktoritativa ortodoxins maktbefogenheter för själaherden, strävade han som kyrkopolitiker och som skribent att bryta den sv kyrkans hierarkiska självständighet och ställa den under lekmannakontroll. Hans polemik hade en underton av ringaktning för samtida kyrkomän. G var en viljestark organisationsmänniska med stark självhävdelse. Hans förstånds- och viljebetonade fromhet präglas av stort allvar.

Ms av G:s talrika skrifter i skilda bibi o arkiv har förtecknats av Nordstrandh i nedan a a.

Författare

Olle Hellström



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Se Wermcrantz, nedan anf arb, s 307—310 o följ. Vidare: Nils Grubbs själfbiografi (Äldre svenska biografier, Upps 1915[—17], s 183—201 [utg H Schiick; nr 6, 1917]; även UUA 1917, Program 1; medföljde även s å Inbjudningsskrift. . . [till Ö Undéns installation]).

Källor och litteratur

Källor o litt: C C Gjörwell, Det sv bibi, 5 (1761), s 46; E Haller, Sv kyrkans mission i Lappmarken under frihetstiden (1896); J Holmgren, Norrlandsläseriet (1948); Härnösands hm, 4 (1926); H Levin, Religionstvång

0 religionsfrihet i Sverige 1686—1782 (1896); E Lilja, Den sv katekestraditionen mellan Svebilius o Lindblom (1947); E Linderholm, Sven Rosén... (1911); O Nord-strandh, Den äldre sv pietismens litt (1951); C-E Normann, rec av Nordstrandh (Sv teol kvartalskr 1953, s 275 ff); H Pleijel, Der schwedische Pietismus in seinen Beziehungen zu Deutschland (LUÅ, N F, avd 1, 31:4, 1935); dens, Karol kyrkofromhet, pietism o herrnhutism 1680—1772 (Sv kyrkans hist, 5, 1935); PrRP från år 1719, 1—2 (1921— 22); Prästeståndets den 23 sept 1723 ingif-na . . . memorial . . . (KÅ 1900); I Seth, Univ

1 Greifswald (1952); N Staf, Pietistisk kyrkokritik (1962); P P Waldenström, N G:s liv o verk (Handhar rör prestmötet i Hernösand 1871, 1872); E Wermcrantz, N G:s lif o verksamhet (1906; även i KÅ 1903—06), med omfattande materialsaml.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Nils Grubb, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/13240, Svenskt biografiskt lexikon (art av Olle Hellström), hämtad 2020-04-05.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:13240
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Nils Grubb, urn:sbl:13240, Svenskt biografiskt lexikon (art av Olle Hellström), hämtad 2020-04-05.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se