Meriter

2. Erik Falck d. y., den föregåendes son, f. omkring 1554 (Collegium Germanicums matrikel), vistades omkr. 1606 i Spanien men torde ha dött vid denna tid. Erhöll 15 april 1577 k. tillstånd att resa utrikes för alt studera vid Krakows univ.; förlänades av K. M:t med tiondespannmål 1577, 1578, 1580 (förläningsregister, KA); elev i Collegium Germanicum i Rom 1 juni 1578–6 maj 1579; hemkom troligen 1580; var i Wien före 1 jan. 1582 och troligen ännu i mars, i Konstantinopel i juli s. å., i Tripolis, Syrien, i början av aug.; slagen till riddare av den heliga graven i Jerusalem (troligen i sept.) s. å.; var 24 sept. åter i Tripolis, i nov. s. å. i Kairo, Egypten, och besökte även Katarinaklostret på Sinai; vistades mars 1583 i Italien, i april i Dalmatien, i juni och aug. i Wien, i dec. i Olmütz och i Wittenberg; var 1584 i aug. i Venedig, i sept. i Verona, i juli 1586 i Innsbruck, i aug.–sept. i Wien; vistades 1587 i Polen, troligen redan i febr., i början av aug. i Warszawa, i början av sept. i Danzig; var i sept. 1588 i Vadstena, i febr. 1589 i Mariestad, hösten s. å. i Estland; kallas s. å., 1590 och 1594 K. M:ts hovjunkare; vistades våren 1590 i Sverige; legat, jämte Sigfrid Andersson Rålamb, till khanen av Krim 1590 (instr. 8 aug.), avreste troligen i slutet av sept. s. å.; vistades, jämte Rålamb, i Polen 1591–92 och har där avbrutit resan till Krim; förlänad med häradshövdingeräntan i Vallentuna härad samt Ryds och Danderyds skeppslag (Uppland) 1591–1 april 1592; var i Danzig 14 nov. 1592 och i aug. 1593; åter i Sverige i varje fall före 12 dec. 1594; erhöll vid riksdagen i Söderköping 1595 ständernas tillstånd (21 okt.) att utöva sin katolska religion; uppträdde på Sigismunds sida aug. 1598, men hade lämnat landet före 9 nov. s. å.; fick 7 febr. 1599 sina förläningar i Västergötland samt sina gods i Uppland, Västmanland och Östergötland indragna till kronan; vistades vid Sigismunds hov omkring 1599–1600; vistades slutligen i Spanien. Ägde bl. a. Bolltorp, Skönberga sn (Ög.).

Biografi

Erik F. d. y. är en hittills föga känd men på sin tid betydande medlem i kretsen av Johan III:s gunstlingar, av konungen högt skattad både för sina 'själsliga och kroppsliga gåvor', ej minst på grund av sina stora språkkunskaper (Messenius). F. uppges vid sitt inträde i Collegium Germanicum (se nedan) ha varit 24 år och var således omkring 16 när fadern dog. Hogenskild Bielke framstår som den yngre F:s beskyddare 1577, och det är i brev till herr Hogenskild, som Johan III meddelar, att E. F. skall få utföra spannmål, om han reser till Krakows universitet för att studera polska, så att han sedan kan brukas i konungens kansli.

Huruvida verkligen färden till Krakow blev av må lämnas därhän. År 1578 for nämligen F. till Rom, enligt Ödberg (Lorichs, s. 84) en av de ynglingar, som Possevino tog med sig ut. Uppgifterna stämma dock ej fullt, ty enligt Karttunen (s. 137) kom Possevino till Rom 27 sept., men F. inskrevs som elev i Collegium Germanicum redan 1 juni s. å. (E. Nygrens avskr. ur Collegii matrikel). Denna läroanstalt, stiftad av Loyola 1552, avsåg att utbilda missionärer i ickekatolska länder. Kamrat till F. i kollegiet var bl. a. Laurentius Erici Montanus (ibland felaktigt angiven som hans bror). Båda tröttnade emellertid snart, Laurentius var tillbaka i Sverige 24 sept. 1579 och uttalade sig kritiskt om kollegiet och tiden där. Sedan F., som slutat i Collegium 6 maj, återvänt hem troligen 1580, lät Johan III kalla F. till sig och anställde ett ingående förhör. Theiner, som skildrar detta, har, såsom ofta, en framställning utan tillräckliga källbelägg och i direkt anföring, men att han haft någon relation av förloppet som källa är otvivelaktigt och styrkes av bl. a. matrikeldata i Collegium och van Haags nedan anförda, viktiga notis. På konungens fråga, varför F. lämnat kollegiet, svarade denne enligt Theiner, att han haft svårt fördraga den stränga disciplinen, men medgav, att han eljest haft det utmärkt, med bl. a. riklig kost. På konungens direkta fråga om hans religion, förklarade F., att han vore katolik. Konungen skall då, mycket nöjd, ha försäkrat honom om sitt beskydd. F. hade nu uttryckt sin önskan att få studera hos jesuiterna i Braunsberg. Theiner uppger, att konungen beviljade anslag och att F. kom till Braunsberg jämte tvenne sina bröder. Att han haft minst två bröder är säkert, men bröderna F. saknas i G. Lührs utgåva av Braunsbergseminariets matrikel och torde därför aldrig ha kommit dit. F:s starka katolicism framgår av, att han i febr. 1580 omtalas ha »icke utan leende» kunnat nämna sin protestantiske faders krav på att ha varit biskop (van Haag, s. 119).

Emellertid kom F. att göra en annan, vida längre och märkligare utlandsfärd, som tydligen omfattade mer än fem år, och i vars början han framstår som en Johan III:s förtroendeman inför internationell publik. I riksregistraturet spårar man F:s resa våren 1582 (27 mars), då det heter, att han skall bekomma viss tionde, medan han är ute i Tyskland. Redan före nyåret s. å. var han emellertid i Wien, och därifrån daterar han nyårsdagen en skrift, som säkerligen tillkommit med Johans vetskap, kanske på hans initiativ, och som samtidigt visar F. som konungens hängivne klient. Det är den bekanta, av S. Arnoldsson 1946 analyserade »Panegyricus de victoria expectatissima ... Regis Sueciæ contra Moschum ...». Skriften, som visar F. som lärd latinsk skribent, utgör ett led i konungens segerpropaganda mot Ryssland, efter de stora vinster, som svenska hären gjort, bl. a. Narvas erövring av P. De la Gardie 6 sept. 1581. Skriften vänder sig till de bildade i Europa och utmålar i första hand tsar Ivan IV:s tyranni och grymhet, hans råa barbari. Detta var samtidigt utan tvivel familjen Falcks tack för sist – fadern, biskopen (se F. 1), hade ju 1561 mottagits av Ivan i Moskva, men legationen hade enligt rysk, skymflig sedvana hänvisats till ståthållaren i Novgorod för fördragets avslutande (ovan s. 121). Som motsats till denne tyrann tecknas Johan III som »rex iustus», from, mild, älskvärd, begåvad, lärd och vältalig, värd att lyckönskas till sina segrar. Samtidigt är skriften ett led i propagandan mot den avsatte Erik XIV, med vilken den ogudaktige Ivan en gång förhandlat om utlämnande av Johans polska gemål till tsaren, den försmådde friaren. Arnoldsson påpekar, att det nya i F:s framställning särskilt är porträttet av Johan som en högt bildad kulturmänniska. Denna framställning, som ju i avseende på Johans bildningsintressen var riktig, slog sedan igenom i svensk historieskrivning, på vilken E. F. alltså här haft avgörande inflytande.

F. fortsatte emellertid sin resa. Hans intressanta minnesbok från denna är bevarad (har tillhört bl. a. A. A. Grafström; nu i Umeå läroverks bibliotek). Minnesboken består av ett 1567 tryckt latinskt arbete, som interfolierats och försetts med vänanteckningar huvudsakligen på dessa insatta blad, men alldeles huller om buller, varför ett särskilt itinerarium måst uppgöras. Boken är därtill bitvis starkt beskuren och två blad fattas; den är illustrerad med vackra färgbilder av vapen, figurer från resans värld, m. m. I mitten av juli 1582 finner man F. i Konstantinopel, den första ort som där är nämnd. Här hopsamlade han under dagarna 11–16 juli mer än ett tjugutal inskrifter av vänner och bekanta; det framgår, att han var på väg till Jerusalem. Messenius, som känner denna hans resa, anger den som en pilgrimsfärd till Kristi grav. Den 9 aug. var F. i det syriska Tripolis. Senast i september nådde han sitt mål Jerusalem och blev där slagen till riddare av den heliga graven. När han 24 sept. åter passerade Tripolis, säkerligen för att inskeppa sig för vidare färd, omtalas han nämligen uttryckligen som »nobilissimus sancti sepulchri eques», även om riddartitelns form senare varieras (riddare av det heliga korset, eques Hierosolimitanus). Riddare av den heliga graven existerade i varje fall redan på 1300-talet – heliga Birgittas son Birger Ulfsson erhöll ifrågavarande riddarslag 1372 (SBL, 4, s. 440). Ett dylikt riddarslag är en sällsynthet i Norden (ex. se Sv. dipl., suppl., s. 35, nr 2888 – gäller 1401 – samt SBL, 4, s. 163). På 1500-talet var det gardianen vid den Heliga gravens franciskanerkonvent, som utdelade riddarslag i Jerusalem (Bascapé, s. 176 f.; Cramer, kap. 3). Om vederbörande icke förut var adelsman, blev han det genom riddarslaget (Bascapé, s. 178) – detta är av vikt för E. F:s historia (jfr släktart. ovan s. 117).

På sin tid har Gjörwell sett F:s minnesbok och gjort anteckningar därom (nu i Biographica: Falck, KB). Det är endast tack vare Gjörwell, som vi veta, att det av en nu försvunnen notis (troligen på ett av de bortrivna bladen; notisen finns ej i ett bidrag med turkisk skrift, en mystifikation innehållande »Fader vår» på tyska!) framgår, att F. i november 1582 besökt även Kairo – veterligen den ende 1500-talssvensk som varit i Egypten. En venetiansk läkare och botanist, doktor Prosper Alpinus, skrev då i Kairo sitt namn i boken. Emellertid får man veta mer om F:s egyptiska resa i en annan källa. Den 15 aug. 1583 sammanträffade han i Wien med den engelskbördige svenske hovjunkaren Henrik Frankelin och skrev sitt namn i dennes stambok (handskr. hos fil. dr A. Bygdén). F. har där låtit över sitt nu anlagda riddarvapen måla dels heliga gravsriddarnas s. k. Jerusalemskors (ett kors, åtföljt i varje vinkel av ett mindre kors) i rött, dels en annan symbol med ett svärd och ett hjul (helgonattribut för Katarina av Alexandria). Därvid står angivet på latin, att symbolen betecknar besök vid den heliga Katarinas grav och reliker på sluttningen av berget Sinai, d. v. s. i det berömda Katarinaklostret där. F:s ståtliga vapen är målat med utsatta tinkturer. Det visar delad sköld, övre fältet kluvet; i övre högra fältet ett rött Jerusalemskors på gul botten, i det övre vänstra en grå falk med hopslagna vingar i blått fält, i det nedre en grönaktig ekstubbe med blad och ollon i vitt fält; hjälmtäcket (bladverk) är i blått och rött, däröver en grå falk med utbredda vingar.

År 1583 spårar man F. i Italien i mars, sedan över Dalmatien på väg till Wien, är där i juni och aug. (mötet med Frankelin), mot slutet av året över Olmütz (9 dec.) till Wittenberg (18 dec). Följande år (1584) är han i augusti i Venedig; vackra bilder av en doge, en gondol, m. m. härröra tydligen från besök där detta eller föregående år. I Verona, som han besökte hösten 1584, sammanträffade han med Sigfrid Andersson Rålamb, hans senare kollega i diplomatiskt uppdrag (se nedan). För 1585 saknas uppgifter, men 29 juli 1586 träffar F. en person från Innsbruck och är väl själv då på väg från Italien norrut; aug.–sept. var han i Wien.

Det i svensk historia märkliga året 1587 synes F. ha varit i Böhmen i februari och kan knappast ha kommit till Polen med Johan III:s delegation under Erik Sparre och Erik Brahe till den polska kungavalsriksdagen. I varje fall var F. 3 aug. s. å. i Warszawa, en särskilt brännande dag (H. Almquist, Den politiska krisen, s. 79 f.) före valet av Sigismund till konung av Polen. De korta notiserna hos F. låta oss ju icke följa spelet, men förmodligen har han följt delegationen till Danzig, där han var 7 september. Dagen förut hade Sparre därifrån anlänt till Kalmar. F. var i sept. 1588 i Vadstena (Tänkeb.); i febr. 1589 råkade han i Mariestad Arnold Falck (jfr ovan s. 118). S. å. inträffade dråpet på F:s bror Johan F., för vilket bröderna Erik och Bengt F. påkallade konungens hjälp för att straffa gärningsmannen. När det i samband därmed anges, att bröderna äro i »Livland», d. v. s. Estland, ligger det nära till hands att tro, att de kanske följt Johan III till mötet med Sigismund i Reval. I varje fall nämnes Erik F. i räntekammarboken detta år bland konungens hovjunkare. Flera k. brev under året 1590 med godsförläningar för F. visa konung Johans nåd; när F:s mor dött, fick han s. å. i jan. vidare Stora Munkeboda (se ovan s. 119) samt bl. a. ett till henne utlovat bidrag av spannmål (27 febr. s. å.).

I striden mot högadeln hade Johan tydligen bröderna F. på sin sida. I varje fall spelade han ut Erik F. mot hans forne välgörare Hogenskild Bielke, då F. m. fl. befalldes att »draga efter» herr Hogenskild och Thure Bielke (21 maj 1590). Konungen hade nu planer på att mot Ryssland söka hjälp hos tatarerna, d. v. s. khanen av Krim, vilken tidigare sänt en beskickning till Stockholm. Johan beslöt en legation till Krim, och till sändebud utsagos Erik F. och Sigfrid Andersson Rålamb, den förres vän från Verona 1584. Den 19 sept. 1590 anger riksregistraturet, att de skulle förses med tjänligt skepp till Danzig och försörjas med mat, m. m. Ett försvarsbrev utfärdades för F:s förläningar (23 sept.), och samma dag anges, att F. och Rålamb skulle få 200 rhenska gyllen till den tatariska resan. Legationen är, alltsedan Messenius och Dalin, observerad i litteraturen. Det ser emellertid ut, som om den aldrig fullföljts. Våren 1591 fingo legaterna ett bestraffande brev (25 mars) från Johan, att de »riket till skada» så länge uppehållit sig i Polen. Johan uppmanade samtidigt i ett brev till Sigismund (mars s. å.) denne att påskynda deras resa, om det gick utan fara. I nytt brev till Sigismund den 17 maj visade Johan åter sin vrede, varpå Sigismund svarade (5 nov.), att de varit sjuka och saknade pengar (Tawaststjerna). I Polen voro de kvar ännu sommaren 1592, då de (10 juli) i Krakow beseglade ett bevekande brev till konung Johan, att de skulle få komma hem och försvara sig och att de skulle få mer pengar till resan; först vid julen 1592 kom meddelandet om Johan III:s död till polska hovet. Från 14 nov. s. å. till 27 aug. 1593 spårar man i minnesboken F. i Danzig. Eftersom Sigismund avseglade därifrån till Sverige 13 sept. sistnämnda år, är det högst sannolikt, att F. följt sin nye herre till hemlandet. I varje fall finnas inga utländska anteckningar i stamboken för 1594, men väl fick F. detta år genom flera brev olika förläningar och andra gunstbevis. Han erhöll bl. a. (12 dec.) rätt att till behaglig tid njuta Torsvalla hemman i Skönberga, samma socken där F. ärvt Bolltorp efter fadern. Frågan, om han varit adelsman, inställer sig bl. a. här, men är redan avhandlad i släktartikeln (se ovan s. 116 f.).

Med Johan III: s död var F:s glanstid förbi. Han stödde sig nu på Sigismund och omhuldades även av denne, men förhållandena blevo allt svårare för svenska katoliker. Vid Söderköpings riksdag 1595 uppräknas F. som den sjätte av tolv katoliker, vilka fingo bli kvar och utöva sin religion, dock utan rätt till ämbeten. I april 1597 uppehöll sig F. på Linköpingshus; han ägde jord utanför staden. Av en hertig Karls instruktion den 20 aug. s. å. (SRA, 4, s. 169) framgår emellertid, att han då var utrest till Sigismund. Hertigen befallde nämligen, att när Sigismund komme till Sverige igen, skulle ett antal personer, som »utan skäl» avvikit och »hava rått H. K. M. till allt ont» begäras, utlämnade, bland dem E. F.; av formuleringen verkar det närmast, som om F. hört till dem, vilka Sigismund använt i sitt kansli. Under Sigismunds andra besök i Sverige 1598 framträder F. ett par gånger i kretsen kring konungen. Kurfursten av Brandenburg hade sänt en delegation under ledning av J. von Winterfeldt dels för att medla mellan Sigismund och hertig Karl, dels för att framföra friaranbud från markgreve Johan Georg av Brandenburg till Sigismunds syster prinsessan Anna. Till »pristav» eller kommissarie för dessa tyska sändebud förordnade Sigismund E. F. I sin relation har Winterfeldt skildrat, att just F:s förordnande orsakade ett raseriutbrott av hertig Karl, som lät fråga, om tyskarna själva begärt F. eller om konungen förordnat honom. F. vore nämligen hertigen »gantz zuwieder», och hertigen ansåg, att det var F., som orsakat de mellan konungen och honom uppkomna missförstånden. Hertigen fordrade därför, att F. skulle omedelbart ge sig i väg eller också skulle hertigen sätta vakt framför hans logement eller skulle sändebuden lova, att F. skulle hålla sig hemma, så kunde han slippa vakt (Handl. rörande mötet i Reval, etc, s. 197 f.; H. Almquist, Bidrag..., s. 41; Tunberg, 2, s. 57). I Palmes skildring av Winterfeldts giftermålsförhandlingar för markgrevens räkning skymtar F. samtidigt, jämte Peter Gottberg, som den som Winterfeldt samtalsvis använde för att vidarebefordra sina förslag till prinsessan Anna. Tydligen har F. i Sigismunds följe återvänt till Polen i oktober. Den 9 nov. 1598 skriver nämligen hertig Karl, att han förnummit att F. i Å kyrka nära Söderköping nedsatt »någre kister», som hertigen ville ha undersökta. Den landsflyktiges öde var nu beseglat. I febr. 1599 kom domen: alla hans gods och förläningar indrogos till kronan.

I den lista av J. Vastovius över utvandrade svenska katoliker, som daterats till 1599 eller 1600, står E. F. som nr två, efter Lindorm Bonde (Lilliehöök), »in aula regis», och har således då vistats vid Sigismunds hov. I Vatikanarkivets akter (Tegnér, s. 14) skymtar F. i en den 20 april 1600 beviljad supplik, som han ingivit »pro afflictis catholicis trium regnorum septentrionalium». Mellan detta år och 1606 synes han ha använts i det storpolitiska intrigspelet – vittnesbördet härom har visserligen gått genom många mellanhänder. Sändebud från Karl IX till Nederländerna omtalade våren 1606 i Haag, att två omkring årsskiftet gripna jesuiter avslöjat, att Sigismund till kurian sänt Erik Gyllenstierna och Erik F., för att påven skulle genom beskickning till Spanien förmå detta att tillfälligt sluta fred med de upproriska provinserna och först hjälpa Polen mot Sverige (Sprinchorn, s. 142 f.). Notisen får viss belysning genom andra uppgifter. I Collegium Germanicums matrikel heter det, att F. dog i Spanien omkring 1605 och att Vastovius mottog kvarlåtenskapen efter honom. Därtill kommer, att vid ett riksrådssammanträde i Stockholm så sent som 14 okt. 1631 var inkallad Valentin Nilsson, rådman och direktör i Skeppskompaniet, vilken var son till en vinskänk på »Solen» och själv haft samma källare. Valentin berättade för rådet, att man borde misstro »spanska praktiker». Han »gjorde ock relation, huru såsom konung Sigismundus förskickade år 1606 en benämnd Erik Falck till Spanien (där han, Valentin, då stadder var), vilken med de spanske höllt åtskillige rådslag till Sveriges rikes förfång; blev ock då publicerat, att alla svenska skepp och varor skulle till pris göras». Berättelsen måste, då Valentin själv 1606 (säkerligen för att köpa vin) varit i Spanien, tillmätas ett icke ringa vittnesvärde, då den sammanställes med de i Stockholm fängslade jesuiternas bekännelse. Tydligen har Erik F. icke blott sänts i diplomatisk beskickning till Rom utan också vidare till Spanien för att befordra Sigismunds intressen samt dött där (jfr även Messenius). Så slutade E. F:s brokiga levnadssaga, av vilken notisernas mosaik endast ger oss glimtar, men tydliga nog för att skönja ett för sin tid egenartat, betydande och fängslande öde.

Författare

Bengt Hildebrand med bidrag av Birgitta Lager.

Tryckta arbeten

Tryckt arbete: Panegyricus de Victoria expectatissima serenissimi ac potentissimi Regis Sueciae contra Moschum, in quo etiam causse suscepti belli, aliaque eo spectantia celebrantur. Conscriptus ab Erico Falck Gotho, eiusdem Maiestatis Servo humillimo. Viennse Austriae 1582. 4:o (20) s.

Källor och litteratur

Källor: Riksrcgistr., Hertig Karls registr., Diplomatica: Turcica (Tatarica), Genealogica 71 (ant. av J. Peringskiöld, p. 63), RA; Räntekammarböcker 1589,

1590, Förläningsregister (1595), Östergötlands handl. 1597:11, fol. 44 v, S. Åkermarcks extrakt av donationsbrev, som ej förekomma i riksregistraturet 1527–1612, A., fol. 527 v., 528 r., 564 v., 565 r., 566 v., 567 r., 582 v., 583 r., KA; Biographica: Falck (ant. av C. C. Gjörwell) samt F. Ödberg, Hogenskild Bielke (handskr. I. b. 34), bl. a. s. 607 f., 696 ff., 725, 796, 990 f., 1109, KB; E. F:s minnesbok (orig.), Umeå läroverksbibliotek; Hovjunkaren Henrik Frankelins stambok (1580-tal—1601; orig.), tillhör fil. dr A. Bygden, Stockholm, jämte excerpter av dr Bygden om E. F.; Arkivrådet E. Nygrens avskrifter ur matrikeln för Collegium Germanicum i Rom. – Handl. rör. mötet i Reval. . ., utg. gm H. Almquist (Hist. handl., 23:1–2, 1910), s. 197 f.; Stockholms stads tänkeböcker 1589—1591, utg. gm J. A. Almquist (1948); Sv. riksdagsakter, 3:2 (1910), s. 623; 4 (1909—38), s. 169; Vadstena stads äldsta tänkeböcker, utg. av G. Ericsson (1945–52). – N. Ahnlund, Ståndsriksdagens utdaning 1592—1672 (Sveriges riksdag, 1:3, 1933); H. Almquist, Bidrag till kännedomen om striden mellan konung Sigismund och hertig Karl 1598–1599 (1916), s. 41; dens., Den politiska krisen och konungavalet i Polen år 1587 (1916), s. 79 f.; J. A. Almquist, Frälsegodsen i Sverige under storhetstiden, 3:2 (1947); J. E. Almquist, Domsagor och häradshövdingar i Stockholms och Uppsala län (1946), s. 31; L. A. Anjou, Svenska kyrkoreformationens historia, 3 (1851), s. 157; S. Arnoldsson, Johan III:s litterära självporträtt (Studier tillägnade Curt Weibull. .. 1946, tr. s. å.), s. 53—56; T. Berg, Dc särskilda fögderierna för förbrutna gods under Karl IX :s och Gustav II Adolfs regeringar (Meddel. fr. Sv. riksarkivet för år 1927); H. Biaudet, Om finske studerande i jesuitcollegier (Historiallinen arkisto, 19, 1905), s. 214; I. Collijn, Sveriges bibliografi intill år 1600, 2 (1927—31), s. 517; O. [von] Dalin, Svea rikes historia ifrån dess begynnelse til wåra tider, 3:2 (1761—62), s. 138, 222, 265; AEgidius Girs, Konung Johan den III:des chrönika, [utg. av] A. A. von Stiernman (1745), företalet och s. 170; T. van Haag, Dle apostolische Sukzession in Schweden (Kyrkohist. årsskr., 44, 1944), s. 119; Hertigh Carls slaktarebenck (nytryck 1915 i De 100 böckerna, 2), s. 23, 91; Linköpings historia, utg. av S. Kraft & F. Lindberg, 2:1–2 (1946), s. 11, 577; J. Messenius, Scondia illustrata, ed. J. Peringskiöld, VII (1702), s. 64, XV (1705), s. 142; Sven A. Nilsson, Krona och frälse i Sverige 1523–1594 (1947), s. 290, 293; L. G. F. Norlander, [meddel. om E. F:s minnesbok] (Personhist. tidskr., 6, 1904, s. 46); R. Ohlsson, Abraham Angermannus (1946), s. 145; S. U. Palme, En politisk giftermålshandel. Prinsessan Anna Vasa och markgreven Johan Georg av Brandenburg (Personhist. tidskr., 39, 1938), s. 43; C. Sprinchorn, Om Sveriges förbindelser med Nederländerna från äldsta tider till år 1614 (Hist. tidskr., 5, 1885), s. 142 f.; A. Steinhuber, Geschichte des Collegium Germanicum Hungaricum in Rom, 1 (Freiburg im B. 1895), s. 329; W. Tawaststjerna, Pohjoismaiden viisikolmattavuotinen sota, 2 (1929), s. 167; Elof Tegnér, Handskrifna suecana i italienska arkiv och bibliotek efter 1523 (bil. t. Hist. tidskr., 12, 1892), s. 14; A. Theiner, La Suéde et le Saint-Siége sous les rois Jean III, Sigismond III et Charles IX, 3 (1842),s. 129 ff.; D.Toijer, Sverige och Sigismund 1598–1600(1930); S.Tunberg, Sigismund och Sverige 1597–1598, 2 (1918), s. 57 f., 175; J. Werwing, Konung Sigismunds och konung Carl den IX:des historier, 1 (1746); F. Ödberg, Om Anders Lorichs, k. Johan III:s ständige legat i Polen, och hans tid (1569–1584) (1893), s. 69, 84. – Om Possevino: Liisi Karttunen, Antonio Possevino (Lausanne 1908), s. 137 (ankomst till Rom 1578); om Braunsberg: Die Matrikel des päpstlichen Seminars zu Braunsberg 1578–1798, hrsg. v. G. Liihr (Braunsberg 1925); om Heliga gravens orden (jfr ovan s. 125): The Catholic encyclopedia, vol. 7 (New York 1910), art. Holy Sepulcre, Knights of the; Giacomo C. Bascapé, L'Ordine di Malta e gli ordini equestri della chiesa nella storia e nel diritto (Milano 1940; Heliga gravens orden s. 171—208, bibliogr. s. 173, not 1; anvisn. o. utdrag av docent Jarl Gallén, Helsingfors); V. Cramer, Der Ritterorden vom Hl. Grabe von den Kreuzzügen bis zu Gegenwart (Köln 1952; anvisn. av förste antikvarien N. L. Rasmusson); om Polen 1587: H. Almquist, Den politiska krisen och konungavalet i Polen år 1587 (1916), särskilt s. 61, 65, 79 f. (3 aug.), 157 f., 167 (E. Sparres resa fr. Danzig t. Kalmar); om Polen 1592: J. A. Pärnänen, Sigismond Vasa et la succession au tröne de Suéde 1592–1594, 1 (Geneve 1912), s. 91 (underrättelsen om Johan III:s död); om Krim: K. V. Zetterstéen, üirkische, tatarische und persische Urkunden im Schwedischen Reichs-archiv (1945); dens., De krimska tatarernas diplomatiska korrespondens med den svenska regeringen (HVS Årsbok 1952). — Meddel. av professor T. J. Arne, arkivarien docent B. Broomé, fil. dr A. Bygden (se ovan), professor Gottfrid Carlsson, docent J. Gallén, fil. dr H. Gillingstam, envoyén G. Jarring, docent Sven A. Nilsson, arkivrådet E. Nygren och förste antikvarien N. L. Rasmusson.

Gjorda rättelser och tillägg

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Erik Falck d. y., https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15018, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand med bidrag av Birgitta Lager.), hämtad 2024-04-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15018
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Erik Falck d. y., urn:sbl:15018, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand med bidrag av Birgitta Lager.), hämtad 2024-04-20.