Casten Feif

Född:1662-09-29 – Tyska Sankta Gertruds församling, Stockholms län
Död:1739-03-12 – Tyska Sankta Gertruds församling, Stockholms län

Landshövding, Krigsråd, Krigsexpeditionschef


Band 15 (1956), sida 512.

Meriter

Casten Feif, f. 29 sept. 1662 i Stockholm (dp 30 sept. i Tyska), d. 12 mars 1739 där (klockringn. 13 mars i Tyska). Föräldrar: kramhandlanden i Stockholm Peter Feif och Maria Hoff. Anges ha varit i hattmakarlära; e.o. kanslist i k. kansliet 1682; kanslist där 15 mars 1689; registrator i inrikes expeditionen 23 april (ämbetsed 21 april) 1697; referendariesekreterare 8 dec. 1704; adlad 11 okt. 1705; sekreterare vid finska, livländska och ingermanländska expeditionen 14 jan. 1707; krigsråd 28 febr. 1708; kansliråd och statssekreterare för inrikes expeditionen 8 sept. 1709; erhöll k. privilegium på Dylta bruk 30 sept. 1712; utnämnd landshövding i Västmanlands län 2 nov. 1714, men tillträdde ej; friherre 4 sept. 1715; ombudsråd och chef för krigsexpeditionen 29 dec. s. å. — 1719; president i Statskontoret från 2 sept. 1723 till sin död.

G. 1691 m. Anna Christina Barckhusen, f. 11 mars 1674, d. 4 febr. 1724, dotter av borgmästaren i Arboga Hans Henriksson Barckhusen och Brita Simonsdotter Funck.

Biografi

Casten F. var uppkallad efter sin morfar, den bekante stockholmsvinskänken Casten Hoff, som givit namn åt en känd huvudstadsrestaurang. Enligt en gängse litteraturuppgift, härstammande från Gezelii biografiska lexikon, vars källa i varje fall för närvarande är okänd, sattes F. av sin far i hattmakarlära och var med sin mästare tre år i Finland. F. fick därigenom kunskaper i finska språket, vilka efter hans återkomst beredde honom inträdde i k. kansliet som tjugoåring 1682. Han befordrades sju år senare till kanslist och tjänstgjorde i varje fall från denna tid under Carl Piper. Att redan Karl XI: s tidevarv präglat F: s person, anger den initierade C. G. Tessin, som säger, att F. »hade en kvarleva av den glättighet och den ton goguenard, vilken alstrades av konung Karl XI: s jakt- och lustresor till Kungsör och Stavsund» (Tessin o. Tessiniana, s. 321). Tessin ger här även en allmän, intressant karakteristik av F. Denne var »en liten munter man, med blonda ögonbryn och ljusblå ögon: föga mån om prakt». F. var »alltid utan manschetter», vilket för frihetstiden betydde, att han »varit i Karl XII: s skola». I övrigt framstod F. för Tessin som »en trogen svensk, redlig undersåte, flitig man, godhjärtad människa», »även så snygg och ren i sina kläder och seder, som i sitt hjärta». Med tanke på F: s nära vänskap med Nicodemus Tessin d.y., varom mera nedan, har C. G. Tessins omdöme högt vittnesvärde. I kansliet kvarstannade F. vid sin utnämning till registrator 1697 inom Pipers expedition. Vid krigsutbrottet 1700 innehade Piper redan en dominerande ställning, medan hans medhjälpare ännu stodo vid början av sin karriär. Fältkansliet fick en fullödig sammansättning, och dit avdelades de ledande inom kansliets expeditioner, varvid även F. följde Piper i fält mot Danmark. F. var vid denna tid 38 år, således i sin kraftfullaste ålder. Under större delen av danska kriget stationerades kansliet i Skåne, mest i Malmö och Landskrona. Piper följde konungen till Själland, och småningom kom F. med de övriga efter. Hösten 1700 förflyttades fältkansliet österut, embarkerade i Blekinge och landsattes i Pernau. F. var sålunda med vid Narva, där han levat i »ett lortläger», vars make han aldrig skådat (Karl XII på slagfältet, 2, s. 312). Sedan Polus och F. J. Ehrenstrahl återvänt samt C. von Schantz stupat, inträdde Olof Hermelin som Pipers högra hand, ankom i mars 1702 och blev således även han en av F: s chefer. Vid avancemang och omplacering ihågkoms även denne. Han fick sålunda dec. 1704 lönen som referendariesekreterare. I fältkansliets inrikesavdelning handlade F. företrädesvis militära ärenden (Olsson, s. 338). Efter J. Schmedeman erhöll F. nyåret 1707 sekreterarlönen vid finska, livländska och ingermanländska expeditionen. Av en modern historiker (Munthe) säges den spirituelle och gladlynte F. såsom kanslitjänsteman ha besuttit »en smittande entusiasm, ständigt på helspänn inför allt nytt, som mötte i främmande land, vilket för honom genast omsattes i praktiska förslag till förhållandenas förbättring i hemlandet»; omdömet baseras inte minst på F: s bevarade brev (tr. i Brinkman'ska archivet, 1). Hos Karl XII kom F. snabbt i gunst och erhöll 1705, jämte tvenne bröder, adelskap, under bibehållande av sitt namn. Utnämningen febr. 1708 till krigsråd tycks mindre ha tilltalat F. Att i detalj följa hans ilinerarium under krigsåren låter sig knappast göra, men här och var skymtar han i de tryckta dokumentsamlingarna också under åren före Poltava: jultiden 1707 är han i Brest [-Litovsk] i östra Polen, mars 1708 i det litauiska Smorgon (Smorgonie).

Den ödesdigra Poltavadagen den 28 juni 1709 blev en katastrof också för fältkansliet. Tillfångatagna blevo Piper, J. Cederhielm, J. von Düben, L. Klinckowström m.fl. — försvunnen var Hermelin (jfr Olsson och Waller); kanslisten S. Hirschenstierna hade stupat. Fältarkivet försvann spårlöst. Sedan Karl XII räddat sig in på turkiskt område, blev därför en fullständig nyorganisation nödvändig. F. hade räddat sig med konungen. Bland de övriga kvarvarande och överkomna voro statssekreteraren G. H. von Müllern, registratorn S. [von] Hylteen, vidare H. Bunge och J. H. von Kochen.

Sedan Karl slagit sig ned i Bender aug. 1709, började reorganisationen. För F. utfärdades redan den 8 sept. fullmakt på statssekreterarämbetet efter Hermelin, vilken i fullmakten direkt anges som stupad — detta var uppfattningen då. Fältkansliet fick ingen ny högste chef efter Piper. I stället fungerade nu åter inrikes och utrikes expeditionerna under de två jämställda statssekreterarna, varvid von Müllern bibehöll utrikes, medan F. övertog inrikes expeditionen. Müllerns utnämning till hovkansler följande år gav honom visserligen högre rang än F. men innebar ej något chefskap för hela fältkansliet. Det anses (Munthe), att F. »var nog snarare den mest inflytelserike av de två och den, som fått bära den tyngsta bördan». Vilket inflytande F. haft på både militära och civila utnämningar framgår klart av hans brev från Bendertiden till Vellingk. Han redogör där även för Karl XII: s befordringsprinciper och säger, att han själv förmått konungen alt inte fästa sig vid ancienniteten utan vid dugligheten (F. till Vellingk 19 mars 1712). Emellertid övervakade konungen nu i detalj kansliets hela arbete och var även själen i det reformarbete, vars främsta frukt blev kansliordningen 1713. F: s betydelse vid tillkomsten härav och personliga ställning till densamma är närmast utredd av Munthe. F. har sålunda utan tvivel i hög grad varit en tillskyndare av denna reform, liksom han kontrasignerat såväl kansliordningen (tr. i Meddel. fr. sv. riksarkivet för år 1929, s. 127—147) som med denna sammanhängande instruktioner och expeditioner (ibid., s. 148—158). F., som nov. 1714 mottog fullmakt som landshövding i Västerås, önskade för sin del till att börja med icke ifrågakomma till någon av de nya ombudsrådsposterna. Sedan Arvid Horn våren 1710 blivit president i Kanslikollegium, ser man av F: s bevarade och tryckta elva brev till denne 1710—12, i hur hög grad F. är konungens språkrör, och detsamma gäller de likaledes offentliggjorda, högst märkliga och intressanta sjutton breven från turkiska tiden till Nicodemus Tessin, som G. Andersson 1859 tryckte i del 1 av »Handlingar ur v. Brinkman'ska archivet» (allt som allt 68 brev från F. till Tessin tr.) Denna samling är starkt uppmärksammad redan i C. C. Gjörwells (nu tryckta) brev till Fredrik Sparre. Den är ett vittnesbörd om såväl F: s som konungens ytterst omfattande och livliga intressen för svensk kultur i dess olika grenar, icke minst för den svenska huvudstadens byggnadsfrågor (jfr Josephson, 1918). Redan här skymtar mycket av den anda, vilken plägar betecknas som frihetstidens »ekonomiska romantik», med dess iver för »hushållningen». Särskilt karakteristiskt är, att F., såsom välbekant är, i ett brev 1713 framkastar tanken på inrättande av en svensk vetenskapsakademi av den modell, som var gångbar också vid akademiens instiftande 1739, nämligen den ekonomiska akademien (B. Hildebrand, s. 72 f.).

D. Almqvist har i en intressant studie 1922 klarlagt F: s ställning i Karl XII: s finanspolitik. Denna fördelar sig på tre, helt olika skeden, varav det mellersta omfattar turkiska tiden fram till Karls återkomst till Sverige, alltså åren 1709—1715. Därunder synes F. ha varit konungens inflytelserikaste rådgivare i finansfrågor. Bland de viktigaste av dessa voro 1712 års kontributionsreform, inrättandet av ett kontributionsränteri, den kamerala reformen med kommersärendenas skiljande från Kammarkollegium 1711, instruktionerna för de nyinrättade kammar- och handelsexpeditionerna. Frågorna om dessa och F: s ställning till dem ha behandlats av J. E. Almquist 1917 och D. Almqvist 1922. F. var i sin finanspolitik enligt D. Almqvist påverkad av nationalekonomen Wilhelm von Schröders arbete »Fürstliche Schalz- und Rent-Cammer», som han flerstädes nämner i breven till Tessin (jfr diskussion hos Lindeberg, s. 4). Medan Schröders inflytande beträffande kontributionsreformen var begränsad till utgångspunkterna och motiveringen, har det varit av genomgående betydelse för Kommers-kollegii återupprättande (Almqvist, 1922, s. 250; Gerentz, s. 60 f.). Vad angår instruktionen 1713 för kammar- och handelsexpeditionerna, så torde den i viss mån vara färgad av Schröders utredning om kammarens oförmåga till initiativ i ekonomiska ting och av hans starka framhållande av framsynta ekonomiska förbättringar såsom det bästa medlet att öka statsinkomsterna och att förse fursten med penningar. Schröder var den mest utpräglade fursteabsolutist, och det är hans starka och genomgående krav på ökande av furstens inkomster, som, jämte internationell kredit- och penningpolitik, går igen i 1713 års instruktion (Almqvist, 1922, s. 251 f.). F. var över huvud icke litet beläst i ekonomiska ämnen. Det »Feifska skedet» visar, utom internationella inflytelser, också en strid med den kamerala byråkratien. Reformen angående förenkling av grundskatterna, vartill initiativet togs 1712, behandlas i en annan studie av J. E. Almquist (1916); även om upphovsmannen till reformen här var en annan än F., nämligen C. G. Frölich, har F. tydligen varit med på saken, när den upptogs av konungen.

Vad som starkt präglar F. personligen under denna tid är den antydda optimistiska utilismen, som satte spår också i F: s brev till Polhem, vars verksamhet han befordrade. Personligen skulle F. haft svårt reda sig ekonomiskt, såsom han uttryckte saken i brev till Horn dec. 1710, »om intet min hustru vore så god och födde mig med svavel och victril» — det är hustruns svavelbruk på Dylta i Närke, som här åsyftas. På detta bruk hade hennes farfar Henrik Barckhusen fått k. privilegier redan 20 nov. 1649. Fru F. ärvde efter sin far 22/128 i Dylta, men F. inlöste, troligen för egna medel, 1707 —08 hennes syskons andelar (fasta 26 juni 1711, nytt k. privilegium på bruket 1712).

Det är givet, att F. under den turkiska tiden fick dela konungens öden på många olika sätt. Sålunda var han närvarande vid kalabaliken den 1 febr. 1713 och namnes bland dem, som följde konungen, då han fördes därifrån. F: s verksamhetsfält förlades nu till Demotika och Timurtasch. Den 25 okt. 1714 utfärdade F. i Piteci vid Valakiets gräns det pseudonyma passet för Karl XII som »Kapten Peter Frisck», och den 27 skildes fältkansliet från konungen. Något senare följde F. efter. Under namnet kapten Magnus Feiffer ankom F. jämte bl.a. sin svåger C. Ehrenpreus (se SBL, 12, s. 322) 6 nov. till Szilagy-Somlyó (Burenstam, s. 97; Ballagi, s. 177, 185) och den 20 till Wien. F. for, med bl.a. Ehrenpreus, vidare över Breslau och Stettin till Stralsund. Weissmantell, då i Breslau, antecknar i sin dagbok, att 25 nov. passerades polska gränsen av kanslirådet F. och k. kansliet inkognito. I Stralsund fick F. föreslå även de utrikes ärendena, till dess Miillern på nyåret 1715 anlände. Från Stralsund reste F. 10 dec. s. å. Postmästaren i Ystad omtalar 17 dec, att landshövding F. »är den endaste som av kanceliet överkommit och har alla händerna fulla att beställa». Vid konungens sida kvarblev F. i Ystad några månader 1716 — först i sept. s. å. är han säkert etablerad med Karl i Lund. F. hade, då konungen var i Norge, s. å. besökt Stockholm. I den av Quennerstedt (1913) tryckta lundensiska inkvarteringslistan för nov. 1717 står »Hrr Baron och Ombuds Rådet» F. jämte sin svärson k. sekreteraren S. Åkerhielm såsom boende i teologie professor H. Stridsbergs gård i »Clemets rothe». Sitt friherrebrev hade F. fått under vistelsen i Stralsund. Vad ombudsrådsbefattningen angår hade F. ju i det längsta sökt slippa den men tvangs att 29 dec. 1715 överta denna, som var förenad med chefskapet för den nu särskilt viktiga och med arbete betungade krigsexpeditionen; sitt län (jfr ovan s. 514) tillträdde han således aldrig. I brev 1 nov. 1716 till Tessin skildrar F. sin arbetsbörda: från kl. 3 till 7 på morgonen hos körningen, från 7 till 1 eller 2 e.m. vid mönstringen, efter middagsmålet åter hos konungen till 8 eller 9 på kvällen! F: s brev från Ystad till svärsonen S. Åkerhielm och från Lund till S. Barck visa också hans arbetsbörda och de arbetsvanor, som konungen och hans omgivning hade. Breven till M. J. De la Gardie 1716—18 vittna, liksom andra, om F: s oförtrutna arbete och betydande insatser i fråga om den svenska upprustningen under Karl XII: s sista år.

Vid konungens död var F., såsom en enväldets förtroendeman, i viss mån komprometterad. Vid kansliets omorganisation 1719, då ombudsrådstjänsterna avskaffades, blev F. utan tjänst. Han sattes av ständernas deputerade på rådsförslag s. å. men utslogs av adeln och borgerskapet — på riddarhuset med så stor nejmajoritet som 296 röster mot 72. Inför kommissionen över Goertz förhördes också F. och meddelade då, att konungen ämnat arrestera denne; själv synes F. ha varit motståndare till flera av Goertz' åtgärder. F. fick länge gå oanvänd. I memorial till riksdagen 1723 (föredraget i sekreta utskottet 20 maj) anhöll han att bli uppförd på staten för sin gamla lön fr.o.m. 1719, tills han kunde få någon ny tjänst, samt att i avräkning härpå få innehålla tionden av sitt svavelbruk Dylta. Det sista bifölls, men han uppfördes ej på staten, emedan »det ej torde dröja länge, innan han till någon anständig befattning bliver employerad». Redan hösten s. å. blev F. också president för Statskontoret. Han var konung Fredriks kandidat till platsen, och utnämningen var ett led i en medveten taktik från Fredriks sida att söka vinna den unga adeln, liksom ett uttryck för att konungen favoriserade F:s släktkrets (Sallnäs, 1950). Som president kvarstod F. till sin död.

Casten F. var icke blott en skicklig, nitisk och rojalistiskt lojal ämbetsman. Bland den karolinska epokens män framstår han icke minst under den egenartade turkiska perioden som ett ljust inslag, genom sitt lyckliga lynne, sin mänskligt levande läggning och dess ännu för eftervärlden starkt fängslande avspegling i hans många bevarade brev, där en personlig stil förhöjer nöjet av läsningen. Anklagelser ha riktats mot F. för egennytta men säkerligen med orätt. Intressant är sålunda ett hans brev till Vellingk (15 juni 1711; jfr F. till Vellingk 19 nov. s. å.), där han undanber sig erbjudna sportler för utfärdande av officersfullmakter. F. ägde, utom Dylta (ovan s. 516), sedan åtminstone 1718 även Kägleholm i Ödeby sn (Ör.), som under några släktled förblev i hans ättlingars ägo. F. och hans närmaste vila i Ödeby kyrka. I Stockholm ägde han hus i kvarteret Proserpina (Skeppsbron 42; Josephson, 1916, s. 190 f.).

F: s tjänstearkiv på 12 vol. finns i Ombudsrådens arkiv bland Kanslitjänstemäns koncept och mottagna brev, Riksarkivet. Vad angår F:s egna brev, så var han, såsom redan antytts, en verkligt framstående epistolär författare, som ofta kryddar fakta med personliga kommentarer och skämtsamma infall. Breven ge rika bidrag både till hans egen biografi och till samtidshistorien. Mest kända äro de tryckta breven till N. Tessin (i Brinkmanska arkivet, Trolle-Ljungby) och Arvid Horn (jfr nedan). I Riksarkivet finnas i nämnda serie (Kanslitjänstemäns koncept etc.) även F: s brev till svärsonen S. Åkerhielm. Vidare finnas brev från F. i Skrivelser till Konungen (29 st, 1716—18) samt brev till Mauritz Vellingk (50 st.), Arvid Horn (13 st.; jfr ovan), Nils Posse (6 st.) och J. von Düben d.ä. (3 st.). I Hammersamlingen, likaledes i Riksarkivet, finnas några brev från F. och ett 20-tal till honom. Serien till Vellingk är väsentligen från åren 1710—13, med belysande bidrag till Bendertidens historia. I K. biblioteket finnas brev från F. till drottning Ulrika Eleonora d.y. (33 st.), Clas Ekeblad d.ä. och Chr. Polhem. I Uppsala univ.-bibliotek finnas en rad ströbrev av F. i olika samlingar; särskilt märkas breven till Germund Cederhielm (3 st., 1711—12, sign. F 152), Erik Sparre af Sundby (14 st., 1712—18, i F 166) och Jacob Reenstierna (9 st., 1710—15, i F 147 o). De sistnämnda äro av särskilt intresse rörande F: s finans- och handelspolitiska insatser. I Lunds univ.-bibliotek finnas brev från F. till M. J. De la Gardie (27 st., 1716—18, De la Gardie, 162; jfr ovan s. 517) och Clas Ekeblad d.ä. (7 st., i Ekeblad, 14, i De la Gardieska saml.). I Ericsbergs-arkivet (tillhörande frih. C. J. Bonde; f.n. depon. i Riksarkivet) finnas från F. bl.a. brev till Magnus Stenbock (14 st.) och S. Barck (11 st.) samt till generalmajoren frih. A. M. Hummerhielm (6 st.) och två till N. Tessin (om huvudsaml. till Tessin se ovan). Bland breven till Barck märkes ett (Bender, 8 maj 1711), som utförligt omtalar händelser i Turkiet och aktuella befordringsfrågor. Rester av F: s korrespondens finnas i Dylta bruks arkiv. I Linköpings stifts- och landsbibliotek finnas tre koncept av brev till F. från Arvid Horn (1711, 1712) och i Ridderstadska samlingen, Linköping, avskrifter och två brev från Goertz till F. (1716) samt några brev från Goertz till v. Müllern, vari F. nämnes.

Författare

Bengt Hildebrand med bidrag av Nils F. Holm.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Bref till Gust. Cronhjelm, dat. Bender 1710—1712 (Tidningar utg. i Upsala, 1773, s. 233—234, 241—242, 249—250, 257—258, 266— 267, 274—277, 281—283, 345—348). — Bref til Nicodemus Tessin, dat. Via 1701 (C. C. Gjörwell, Brcfväxling, Bd 3, 1805, s. 134—136). — Bref til Nicodemus Tessin, dat. "U 1711 (ibid., s. 136—139). — Bref till hofrådet Bark [1713— 141 (Acta et litterse ad hist. suecan., fasc. 7, 1818, s. 41—42, 12, 1819, s. 91 —96). — Presidenten frih. Casten Feifs bref till Kongl. rådet Gr. Nicodemus Tessin [1701—18] (Handl. ur v. Brinkman'ska archivet, D. 1, 1859, s. 133—246). — [Brev från Casten Feif] (Karol. förb:s årsbok 1911, s. 130). — Några bref från Casten Feif till Christopher Polhem (ibid. 1911, s. 238—256; även separat utg.). — Från Bendertiden. Casten Feifs brev till Arvid Horn 1710—12 (Personhist. tidskr., 22, 1921, s. 94—116). —¦ 2 pseudonyma pass, utfärdade av F. (jfr ovan), i: Handl. rör. Skandinaviens hist., 9, 1821, s. 267—271. — Har dessutom, tillsammans med andra, undertecknat memorial.

Källor och litteratur

Källor: F: s ovan anförda arkiv och brev; Riksregislr., Biographica, m.m. i RA. — Carl Chr. Gjörwells brev till Fredrik Sparre 1768—1795, utg. gm Arne Munthe (Hist. handl., 32:1, 1938); Från Bendertiden. Casten Feifs brev till Arvid Horn 1710—12, medd. av M. Bohnstedt (Personhist. tidskr., 22, 1921); Handlingar ur v. Brinkman'ska archivet på Trolle-Ljungby, 1 (1859); Karolinska krigares dagböcker, utg. af A. Quennerstcdt, 4—6, 8—10 (1908—12, 1913—14); Några brev från Casten Feif till Christopher Polhem, medd. af S. E. Bring (Karol. förb:s årsbok, 1911); Trenne bref från Olof Hermelin och Casten Feif, skrifna under fälttåget 1707—08, [medd.) af H. E. Uddgren (ibid., 1911); Sv. riksdagsakter, ser. 2, del 1—2 (1909—14); Tessin och Tcssiniana, [utg. av] F. W. v. Ehren-heim (1819), s. 321; E. H. Weismantells dagbok 1709—1714, utg. gm S. E. Bring (Hist. handl. 28:1, 1928). — J. E. Almquist, Ett försök under Karl XH:s regering till grundskatternas förenkling i samband med ny jordeboksmetod (Karol. förtes årsbok 1916); dens., Om kontribulionsränteriet (ibid., 1917); D. Almqvist, Feifs finansiella reformer och Wilhelm von Schröders »Fiirstliche Schatz- und Rent-Cammer» (ibid., 1922); A. Ballagi, Zur Geschichte der Heimkehr Karls XII. und des schwedischen Heeres durch Ungarn, 2 (ibid., 1934); [C. Burenstam], Om Carl XII:s och svenska krigarnes hemfärd från Turkiet genom Siebenbürgen, Ungern och Österrike 1714 (Haag 1872); L. M. Bååth & A. Munthe, Kungl. Statskontoret 1680—1930 (1930); E. Ekegård, Studier i svensk handelspolitik under den tidigare frihetstiden (1924), s. 98, 110, 120; G. Floderus, Handlingar hörande till konung Carl XII: s historia, 2—3 (1820—24); S. Gerentz, Kommerskollegium och näringslivet (1951); G. Gezelius, Försök til et biographiskt lexicon öfver namnkunnige och lärde svenske män, 1 (1778); B. Hildebrand, Kungl. svenska vetenskapsakademien. Förhistoria, grundläggning och första organisation (1939); R. Josephson, Borgarhus i gamla Stockholm. 1. Byggnadshistoria (1916); dens., Stadsbyggnadskonst i Stockholm intill år 1800 (1918); dens., Tessin. Nicodemus Tessin d.y. Tiden, mannen, verket, 1—2 (1930—31); S. Jägerskiöld, Sverige och Europa 1716—1718 (1937); Karl XII. Till 200-årsdagen av hans död, utg. av S. E. Bring (1918); Karl XII på slagfältet, utg. av generalstabens krigslust, avd., 2 (1918); ,T. Kleberg, Krigskollegii historia. Biografiska anteckningar 1630—1865 (1930); dens., Statskontoret 1680—1946 (1948); G. Lindeberg, Svensk ekonomisk politik under den Görtzska perioden (1941), bl.a. s. 4, 14, 20, 25, 65; Arne Munthe, Kansliet under det karolinska tidevarvet (Kungl. Maj:ts kanslis historia, 1, 1935); dens., [se Bååth ovan]; Sven Olsson, Olof Hermelin (1953); B. Sallnäs, Samuel Åkerhielm d.y. (1947); dens., En kraftmätning mellan konung och råd 1723. (Hist. tidskr., 70, 1950); E. Tengberg, Från Poltava till Bender (1953); L. Than-ner, Revolutionen i Sverige efter Karl XII:s död (1953); H. Valentin, Frihetstidens riddarhus (1915), s. 74; S. M. Wallcr, Blev Olof Hermelin fången vid Poltava? (Karol. förb:s årsb. 1955). —¦ Meddel. av fröken Mary Bohnstedt, Stockholm.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Casten Feif, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15208, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand med bidrag av Nils F. Holm.), hämtad 2019-05-27.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15208
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Casten Feif, urn:sbl:15208, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand med bidrag av Nils F. Holm.), hämtad 2019-05-27.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se