Meriter

Erasmus Nicolai Arbogensis (Rasmus Nilsson; efter biskopsinvigningen 1575 skrev han sig E. N. Arosiensis), f. i Arboga, d. 10 maj 1580 i Västerås. Skolmästare i Arboga från senare delen av året 1554 till 14 sept. 1558; student vid Wittenbergs univ. 28 nov. 1558; liberalium artium et philosophiae magister där 7 mars 1560; lärare vid collegium philosophicum där 1561; återkom till Sverige sommaren 1562; skolmästare i Västerås aug. s. å.–16 okt. 1565, tillika teol. lektor vid skolan under 1573; deltog i riksdagen i Uppsala jan. 1564; kyrkoherde i Västerås 16 okt. 1565; deltog i riksdagen i Stockholm mars 1566; ordinarius i Stora Tuna (Kopp.; själv skrev han sig biskop till Tuna stift) 16 mars 1567; deltog i riksdagen i Stockholm jan. 1569; i k. brev 8 jan. 1569 är E. icke längre ordinarius utan kyrkoherde i Stora Tuna; kallas konungens predikant och domprost i Västerås i anförda k. brev 8 jan. 1569; ord. hovpredikant 12 febr. 1570; deltog i kyrkomötet i Uppsala aug. 1572; var domprost ännu 4 febr. 1574 men kallar sig electus i Västerås 7 juni s. å.; invigd till biskop i Västerås stift 14 juli 1575 i Uppsala domkyrka; deltog i riksdagarna i Stockholm juni 1574, febr.–mars 1575 och febr. 1577.

G. 24 jan. 1563 i Västerås m. Valborg Olsdotter, som levde sept. 1592 men var död 1605, dotter av rådmannen i Stockholm Olof Gröm och hans hustru Anna samt änka efter skolmästaren i Västerås magister Ericus Petri.

Biografi

E:s familj är icke med säkerhet känd. Han uppges ha varit bror till dekanen i Västerås Gustavus Nicolai Arbogensis (son av fogden i Åkerbo härad Nils Tulesson och Barbro Pedersdotter), men dels var åldersskillnaden dem emellan stor, dels nämner dekanen Gustav honom ej som bror, då han antecknar de donationer av böcker han erhållit ur E:s bibliotek (Walde); i varje fall synes släktskapen icke vara bevisbar. E:s dopnamn, Rasmus, har, under åberopande av tradition, ansetts tyda på dansk börd, men icke heller härom är något med säkerhet känt. Hans tidigare historia är likaledes obekant. Några biografiska notiser om sin levnad 1558–67 har han emellertid antecknat i ett bekant exemplar av anatomen Andreas Vesalii »De humani corporis fabrica» (Västerås Iäroverksbibl.), varom mera nedan; de äro tryckta av D. Herweghr 1767.

E:s första verksamhet var som rektor vid den nygrundade skolan i fädernestaden Arboga, där han tjänstgjorde från 1554. I slutet av okt. 1558 reste han emellertid utrikes för studier och inskrevs 28 nov. vid Wittenbergs berömda universitet (Erasmus Nicolai Suecus). Det blev av vikt för E:s framtid, att där samma dag immatrikulerades en annan svensk student, Petrus Michaelis Stockholmensis, senare känd som den bekante kyrkomannen Petrus Michaelis Fecht. E. nådde magistergraden redan våren 1560. Det var vid promotionen han erhöll den jättefoliant av Vesalii arbete, som ovan nämnts. Att E. så snart fått graden torde bero på, att han antingen tidigare studerat vid annan högskola eller möjligen fått dispens från baccalaureatsexamen. I Wittenberg bodde han i samma hus som Melanchthon och åtnjöt dennes undervisning. Tillika studerade E. grekiska och hebreiska; han ägde en Homerosupplaga, köpt 1559, och en hebreisk bibel, anskaffad 1560 (Walde). Efter promotionen kvarstannade E. och vann läraranställning vid universitetet 1561. Han utgav (efter 1 juni) s. å. sin skrift » [grekisk text] sev brevis ratio et methodus discendi theologiam, in usum studiosae iuuentutis, in inclito regno Sueciae», tillägnad studiekamraten Petrus Michaelis Fecht, som nu var färdig med sin magistergrad. Boken finns blott i ett unikt exemplar i Uppsala universitetsbibliotek men utgavs ånyo av trycket av Hj. Lindroth 1948. Ers skrift är en lärobok i teologi, den första i sitt slag skriven av en svensk för svenska studerande, samtidigt ett slags studiehandbok, som tar sikte på studenternas såväl allmänt humanistiska som teologiska utbildning (Lindroth). Den encyklopediska lilla boken ger ej blott förteckning på kommentarer till Gamla och Nya testamentet utan även på historiska och filosofiska verk och representerar på så sätt en ansenlig lärdom. Å andra sidan gör E. icke anspråk på originalitet eller egen auktoritet, utan åberopar ofta sina lärare, främst Melanchthon. Lindroth anser emellertid, att avhandlingen vittnar om en enhetlig teologisk grundåskådning och lämnar analys av densamma. E. visar sig hysa reformatorernas syn på den heliga skrift men följer i sin uppfattning långt mera Melanchthon än Luther. Sålunda är han i långa stycken direkt beroende av ett liknande arbete, som Melanchthon utgivit. Viktigt för framtiden blev, att E. upptog den filippistiska traditionalismen, med stor hänsyn tagen till kyrkofäderna. Ävenledes i likhet med Melanchthon hänvisar E. till nyttan av studier i antik filosofi, främst Aristoteles. Också i fråga om rättfärdiggörelsen följde E. mera Melanchthon än Luther. E:s skrift visar en av de vägar, på vilka Melanchthons syn inträngde i svensk teologi och har utan tvivel utövat ett icke ringa inflytande på den teologiska utvecklingen i Sverige mot 1500-talets slut (Holmquist, Kjöllerström, Lindroth, Askmark). E:s historiska intresse visade sig bl. a. i, att han uppgjorde en förteckning på svenskar och några danskar, som tagit magistergrad i Wittenberg, en »catalogus» som han med sin nitida stil inskrev i Vesaliusvolymen och som tidigt uppmärksammats och utnyttjats av forskningen.

Den 16 juli 1562 lämnade E. Wittenberg och återvände hem. Han erhöll nu rektoratet vid Västerås skola och har även tjänstgjort som teologie lektor där. Han ihågkom skolan med bokgåvor, 1574 Virgilius' Opera och i sitt testamente även andra böcker. Redan på 1560-talet togs han i bruk även för allmänna värv, nödgades underskriva domen över hertig Johan 7 juni 1563 och deltog i riksdagen i Uppsala följande år, då bl. a. en allmän kyrklig lönereglering vidtogs. Då han nyåret 1563 äktat en rådmansdotter från Stockholm, änka efter en hans företrädare i Västerås, medföljde styvbarn i huset. Han fick genomgå den prövningen, att tre av dessa och hans egen förstfödde son Israel dogo i pesten hösten 1565. E. blev genom giftermålet svåger till handlanden i Stockholm Hans Gröm och fick genom dennes gifte ytterligare ansedda borgarförbindelser i huvudstaden. Genom utnämningen till kyrkoherde i Västerås 1565 erhöll E. själv en viktig kyrklig post och befordrades redan halvtannat år senare till ordinarius i Stora Tuna, residenset för Daladelen av det av Gustav Vasa uppdelade Västeråsstiftet. Också föredrog E. att använda biskopstiteln. När denna organisation ändrades och konungen återgick till den tidigare, medeltida stiftsordningen, vållade det opposition hos dalkarlarna, som begärde få ha E. kvar som »tillsynesman». Suppliken beviljades ej, men personligen erhöll E. ersättning genom att kallas till konung Johans predikant och domprost i Västerås, befattningar som han innehade i varje fall från nyåret 1569. Från denna tid försiggår ett tydligt närmande mellan Johan III och E., ytterligare betonat genom att denne 1570 blev ordinarie hovpredikant; samtidigt gynnades han också ekonomiskt av konungen genom upprepade donationer av olika slag. På flera sätt fick han nu medverka vid den politiska förföljelsen av den avsatte Erik XIV. I de begynnande religionstvisterna fick E. först en roll som granskare av de skrifter drottning Katarina Jagellonicas katolske kaplan J. Herbst författat och sökte sprida. Då vid kyrkligt möte i Stockholm juni 1573 den gamle ärkebiskop Laurentius Petri var sjuk, fick E. som hovpräst uppläsa hans vederläggning av Herbst. Själv höll E. vid synod i Västerås en oration mot Herbsts nattvardsuppfattning. Det var också E., som fick till konungen framföra den döende ärkebiskopens tack för omvårdnad om kyrkan.

Snart kommo emellertid nya signaler. E:s gamle vän Petrus Michaelis Fecht var vid denna tid inspektor över tryckerierna och fick under ärkebiskopsvakansen större inflytande på Johan III. Det synes ha varit Fecht, som fick konungen att studera reformisten Georg Gassanders skrifter; även den politiska utvecklingen och frågan om det rika Sforzaarvet drevo Johan åt katolskt håll, liksom hans polska intressen. Under sådana förhållanden blev det av stor betydelse, att den starkt antikatolske biskop Hans Ofeegh i Västerås avled i början av 1574 och ersattes just med E., som i varje fall i juni, troligen tidigare, var electus.

I och med biskopsutnämningen fick E. en allt centralare ställning inom kyrkoledningen. Johan pendlade mellan sin önskan att omgestalta det svenska kyrkolivet och sin rädsla att framkalla folkskräcken för Rom. Fecht erhöll uppdrag att förbättra ärkebiskop Lars' kyrkoordning, d. v. s. reformera kulten, och Johan anbefallde i brev till E. denne att söka få bifall av klerkeriet i sitt stift. I sommarriksdagen 1574 i Stockholm deltog E., och konungens kyrkoprogram framlades nu. Även E. underskrev Fechts tio artiklar angående kyrkoceremonierna. Altartjänsten borde ökas med kristliga böner, särskilt av kyrkofäder och kyrkolärare, prästerna skulle uppträda värdigt, ej minst vid nattvardsfirandet. När konungen sedan efter ärkebiskopsvalet förkastade huvudkandidaten, biskop Martinus Olai Gestricius i Linköping, och i stället utnämnde den melanktonsk-humanistiska linjens kandidat Laurentius Petri Gothus, klarlades de kungliga målen än mer. Anmärkningsvärt är, att E. vid valet röstat på en tredje kandidat, nämligen biskop Nicolaus Olai Helsingus i Strängnäs.

I herredagen i Stockholm mars 1575 tog E. även verksam del. Den 18 juni s. å. antogs »Nova ordinantia ecclesiastica», tydligt påverkad från Gassander. E:s redan i Wittenberg ådagalagda traditionalism blev nu en lämplig övergång till katoliserande lära och kult. – Det hade dröjt med E:s vigning till biskop på grund av diskussionen kring konungens bestämda önskan, att smörjeisen skulle återupptagas vid ceremonien i fråga. Sedan Johan genomdrivit sin vilja, invigdes såväl E. som biskop Martin i Linköping och ärkebiskopen den 14 juli 1575 i Uppsala domkyrka med stor liturgisk prakt.

Svårare synes det ha varit att få E. helt med, när Johan III och Fecht utarbetat den nya mässordning, »Liturgia svecanae ecclesiae catholicae et orthodoxae conformis» (»Röda boken»), som utkom under 1576 och som skulle komma sådan uppståndelse åstad. Då konungen i brev 21 sept. 1576 till ärkebiskopen berömmer denne men klagar över, att »några av biskoparna och andra så lättfärdeligen i några måtte trätt därifrån, eftersom vi hava förstått, att biskopen i Västerås samt några fler i några stycken hava gjort», har E. tydligen vacklat i sin hållning. Så mycket angelägnare var Johan att få hans godkännande av liturgien. Han kallade såväl E. som ärkebiskopen till sig och båda övertalades att underskriva liturgien i nov. 1576. På riksdagen i februari 1577 talade vid offentlig disputation såväl konungen, Laurentius Nicolai (Klosterlasse) och ärkebiskopen som E. för liturgien, och motståndet bröts. Även i stiftet genomdrev E. saken, bl. a. genom visitationer 1576; endast domprosten, Salomon Birgersson, opponerade sig bestämt.

Det är givetvis omöjligt att få fram E:s verkliga mening under dessa skiftande strider. Karakteristiskt för hans tillmötesgående mot konungen är emellertid, att då jesuiten Antonio Possevino, förklädd till lekman, kom till Sverige mot slutet av året 1577, besökte han först E. i Västerås, innan han vid jultiden anlände till Stockholm. Läget tillspetsades emellertid starkt våren 1580, då katolikerna övergingo till öppen propaganda, medan ärkebiskopen, Stockholms befolkning och riksdagen reagerade mot den utveckling förhållandena tagit. En notis i Palmskiöldska samlingen (vol. 112 b, s. 195, UB) anger, att E. skulle ångrat sig och avlidit under mycken samvetsoro, men några som helst primäruppgifter härom föreligga icke.

För närmare kännedom om E:s förhållande till sin stiftsstad, Västerås, och till stiftet hänvisas till Ekströms ingående skildring i herdaminnet. En redogörelse för vad man vet om resterna av E:s bibliotek har Walde lämnat. De flesta av hans bevarade böcker äro inköpta och bundna under vistelsen i Wittenberg.

Författare

Bengt Hildebrand.

Arkivuppgifter

— E:s brev, dat. Västerås 18 april 1575, till Johan III finns bland skrivelser till denne (grupp: präster) i Riksarkivet.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: [---] sev brevis ratio et methodvs discendi theologiam, in usum studiosaj iuuentutis, in inclito regno Suecire, eollecta ... Iteru, additi svnt etiam ... ualde utiles loci, de christiana iustificatione, ex aliquot epistolis diui Pauli collecti... Witeberga? 1561. 44 bl. [Enda kända ex. i tJB.] [Ny uppl.] Brevis ratio et metkodus discendi theologiam. Utg. med inledning och reg. av Hjalmar Lindroth. Uppsala & Leipzig 1948. XX, 32 s. (UUÅ, 194S: 1). Även i: Inbjudningsskrift till åhörande av de offentliga föreläsningar, med vilka professorn i svenska språket Valter Jansson [m. fl.] ... tillträda sina ämbeten. Uppsala 1948. – Biskopens i Westerås, M. Erasmi Nicolai, Arbogensis, Catalogus reverendorum virornm ex Suecia, qui "WitebergEe in artium liberalium & philosophias magistros creati sunt; itemque deseriptio vita? sui ipsius... [utg. av] Dan. Herweghr (Kongl. bibliotekets tidningar om lärda saker, 1767:1, s. 49–59).

Källor och litteratur

Källor (redogörelse för otryckta och en del tryckta källor i Ekströms herdaminne och Lindroths inledning till omtrycket av avhandlingen 1561) : E:s skrifter, se ovan. – Documents concernant les relations entré le Saint-Siége et la Suéde..., [utg. av] H. Biaudet, 2:1 (1912); Svenska riksdagsakter, ser. 1, del 2 (1889–99). – L. A. Anjou, Sv. kyrkoreformationens historia, 3 (1851) ; R. Askmark, Svensk prästutbildning fram till år 1700 (1943); G. Bergström, Arboga krönika, 2 (1S95), s. 190 ff.; H. Biaudet, Le Saint-Siége et la Suéde durant la seconde moitié du XVIe siécle, 1 (1907); dens., [urkundssamling,] se ovan; A. Brandrud, Klosterlasse (1895) ; I. Collijn, Petrus Michaelis Ostrogothus och Petrus Michaelis Stockholmensis (Nord. tidskr. f. bok- o. bibl.-väsen, 16, 1929); dens., Sveriges bibliografi intill år 1600, 2 (1931) ; G. Ekström, Västerås stifts herdaminne, 1:1 (1939); J. A. Hammargren, Om den liturgiska striden under konung Johan III (1898) ; D. Herweghr, se ovan; Hj. Holmquist, Reformationstidevarvet 1521–1611 ('Sv. kyrkans hist., 3 : 1–2, 1933); S. Kjöllerström, Striden kring kalvinismen i Sverige under Erik XIV (1935) ; Hj. Lindroth, [inledning till E :s avh. 1561, se Tryckta arbeten ovan]; H. Lundström, Biskopsvigningen i Uppsala domkyrka år 1575 (Kyrkohist. årsskr., 14. 1913) ; J. F. Muncktell, Westei-ås stifts herdaminne, 1 (1843), s. 21 ff.; R. Murray, Stockholms kyrkostyrelse intill 1630-talets mitt (1949) ; R. Ohlsson, Abraham Angermannus (1946); J. H. Schröder, Historiola bibliotheca? regii gymnasii Arosiensis, 1 (1S15), s. 5; N. Staf, Marknad och möte. Studier rörande politiska underhandlingar med folkmenigheter i Sverige och Finland intill Gustav II Adolfs tid (1935) ; A. Theiner, Schweden und seine Stellung zum heiligen Stuhl unter Johann III, Sigismund III und Karl IX, 1–2 (1838–39); [J. G. Wahlström], Erasmus Nicolai [sign. – A–Ö] (Biogr. lexicon öfver namnkunnige svenska män, 9, 1S43, s. 36S ff.); O. Walde, Biskop Erasmus Nicolai i Västerås nnh hans bibliotek (Nord. tidskr. f. bok- o. bibl.-väsen, 28, 1941); A. Westén, Svenska hofclericiets historia, 1 (1790), s. 113–128.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Erasmus Nicolai, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15318, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand.), hämtad 2024-04-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15318
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Erasmus Nicolai, urn:sbl:15318, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Hildebrand.), hämtad 2024-04-16.