Magnus Crusenstolpe

Född:1724-11-01 – Lunds domkyrkoförsamling, Skåne län
Död:1805-01-13 – Jönköpings Kristina församling, Jönköpings län

Riksdagsledamot, Hovrättsassessor


Band 09 (1931), sida 407.

Meriter

1. Magnus Crusenstolpe, före adlandet Corin, f.lnov. 1724 i Lund, f 13 jan. 1805 i Jönköping. Föräldrar: förste stadskomministern i Lund, sedermera stadskomministern i Göteborg Magnus Chorin och Maria Magdalena Falkman. Kom enligt egen uppgift med informator till Lund 1731; student därstädes 1732 (erlade biblioteksavgift 20 nov.); inskriven i skånska nationen 24 sept. 1736; vistades ånyo i Lund 1745—46. Informator hos sedermera generallöjtnanten Bernt Liewen 1743; auskultant i Göta hovrätt 6 maj 1747; auditör vid södra skånska kavalleriregementet 6 apr. 1751; flera gånger tf. domhavande; tillika år 1752 förordnad att biträda vid de vid dv. Cronhjortska regementet hållna krigsrätter; kommenderad med regementet till Pommern aug. 1757 men permitterades i sept. att återvända till Sverige; utförde därefter företrädesvis på grund av särskilda förordnanden domarförrättningar och biträdde slottsrätten i Jönköping; landssekreterare i Jönköping genom tjänstebyte 22 dec. 1761; erhöll K. resolution å tur vid ansökan till hovrättsassessorsämbete 8 apr. 1766; assessor i Göta hovrätt 27 aug. 1766; tf. lagman i Skåne 1768; adlad 23 jan. 1770 (adelsbrevet utfärdat 1773); avsatt från assessorstjänsten 11 dec. 1775; sysselsatte sig därefter i Jönköping med juridisk praktik; bevistade riksdagarna 1778, 1786 och 1789. Utnämnd till jur. doktor 1767 men undanbad sig denna utmärkelse såsom innehavare av »ett värdigare ämbete än att en slik akademisk heder därvid väl synes passa sig».

Gift 24 mars 1756 i Jönköping med Sara Maria Hall, f. 8 juli 1729, f 3 febr. 1784 i Jönköping, dotter till hovrättsrådet i Göta hovrätt Johan Magnus Hall.

Biografi

C. fick redan vid fyra års ålder informator. Om den läroplan, som följdes vid hans undervisning, meddelar han i sina av sonsonen M. J. Crusenstolpe tryckta »Anteckningar» bl. a., att läraren mera skulle begagna latin än svenska, på sätt fadern brukat, »ifrån det jag kunde tala». Studierna fortgingo i de vanliga skolämnena, även sedan C. vid nio års ålder inskrivits som student i Lund; dessutom fick han lära sig att fakta samt att spela klaver och flöjt. Redan 1736 förlorade han sin far, 1741 gav han sig ut i världen på egen hand, »försedd av en öm men fattig mor med en kassa, som för att fyllas efter behoven tarvade försynens underbara skickelser». Kosan ställdes till Lund. Rörande sina studier där berättar C. blott: »Om jag hela fjorton dagarna slösade bort tiden i slagskämparnes idrotter och sällskap, så slöt jag mig åter andra fjorton dagar inne, läste och arbetade.» Till lynnet var han enligt eget vittnesbörd i ungdomsåren »orädd och hetlevrad». Adelsbrevet tillerkänner honom »ett lyckeligt och muntert snille». En förmånlig kondition hjälpte snart C. in i förnäma kretsar, där han tydligen kom på sin rätta plats och särskilt glänste i sällskapsspektaklen. Efter ett par år återvände han till Lund i förhoppning att kunna fortsätta på den akademiska banan. Han drog sig nu fram genom att ge lektioner men greps snart av längtan till stora världen. Efter någon tid lämnade han Lund för att inträda i kansliet, men övertalades att i stället gå in vid Göta hovrätt av modern, som fruktade, att han ej skulle kunna motstå huvudstadens lockelser (1747). Under sina juridiska läroår upplevde han en romantisk händelse, varom han själv berättat. Under en förrättning förälskade han sig i »en i alla avseenden fullkomlig dam, fullkomlig utöver allt vad jag någonsin annars känt eller sett, och tillika ganska förnäm». En kväll tolkade han sina känslor i verser, som han själv skrivit och sjöng till en av den dyrkade omtyckt melodi. »Vem», utbrast hon, »har författat dessa versar? Hjärtat talar i dem.» Så framtvangs en förklaring, som ledde till ett hemligt giftermål. Vigseln ägde rum en natt i jan. 1751. Men efter endast några månader bortrycktes C: s älskade, innan deras förening hunnit offentliggöras, lämnande åt honom endast sorgen och minnet. Då han sedermera gifte om sig, var det högsta lovord, han kunde ge sin »av hjärtat älskade hustru», att hon ägde »mycken likhet med henne, som jag mistat, både i skaplynne och även något i ansiktet». Sin första brud namnger C. ej i sin berättelse om händelsen men enligt senare uppgifter skall hon ha varit en dotter till presidenten Otto Reinhold Strömfelt vid namn Gustaviana Charlotta, änka efter kaptenen G. A. Fleetwood.

Redan ganska tidigt hade C. avancerat till auditör (1751). Sedermera blev hans tjänstemannabana mindre jämnad. År 1757 kommenderades han till Pommern med regementet men kom på. dålig fot med sin chef och återvände till ömsesidig belåtenhet redan efter ett par månader till Sverige. De följande åren var han upptagen av olika domarförrättningar, tills han 1761 genom tjänstebyte erhöll landssekreterarbefattningen i Jönköpings län. Genom ständernas ingripande blev han därpå 1756 och 1762 vid flera domarutnämningar förbigången av yngre jurister. Då C. var en ivrig mössa, ligger det nära till hands att antaga, att partihänsyn spelat in. Så snart mössorna kommo till makten vid riksdagen 1765—66, vände sig i varje fall bladet. Genom energiska ingripanden (und. skrivelser 27 mars och 20 aug. 1766) förskaffade ständerna honom nu ett e. o. assessorat vid hovrätten i Jönköping.

I sitt nya ämbete synes C. genom arbetsamhet och skicklighet ha förvärvat utsikter till fortsatt befordran och adlades 1770 men störtades några år senare genom Gustav III: s räfst med hovrätten. Själv tillskrev han sin olycka politiska orsaker. Hans åsikter voro prononcerade; närmast slöt han sig till den bekante riksdagspolitikern K. Fr. Pechlins krets och tillhörde dennes närmaste vänner. År 1771 anställde de segrande mössorna en räfst med »det oerhört tilltagsna och laglösa förfarandet vid riksdagsmannavalen», varigenom ett antal av deras anhängare utestängts och ersatts med hatt- och hovpartiets män. Genom lotten fick C. plats i en särskild division, som i Göta hovrätt bildades för att avdöma hithörande mål. »Älskare», säger han, »av ett med hjärta och mun besvuret regeringssätt, hatare av egen väldighet hos ämbetsmän, van att utan mannamån oförskräckt följa lagarna, handlade jag även nu på dessa grundsatser.» Måhända ansåg han sig därigenom ha meriterat för en fortsatt verksamhet av liknämnda slag. Enligt en uppgift av M. J. Crusenstolpe skall han nämligen ha uppgjort ett förslag till justitiekanslersämbetets fördelning i trenne och själv designerats till befattningen inom Göta hovrätts jurisdiktion. Ligger det någon realitet häri, avklipptes emellertid alla förhoppningar av detta slag genom Gustav III: s revolution. Både av principiella och enskilda skäl ägde C. sålunda anledningar till ett missnöje över statsvälvningen, som han icke brydde sig om att hemlighålla.

Det var 1 okt. 1773, Gustav III höll sitt berömda strafftal i Göta hovrätt. Själva undersökningen rörande de missbruk av domarmakten, varöver man och man emellan klagats, lämnades åt riksråden Erik Stockenström och M. von Hermansson med biträde av statssekreteraren P. F. von Hegardt. Skörden av bestämda angivelser blev som bekant vida mindre än vad de smygande ryktena låtit ana, men granskningen av hovrättens ämbetsförvaltning utmynnade likväl i icke mindre än trettiofyra anklagelsepunkter mot olika hovrättsledamöter. C. var delaktig i flera än någon annan eller tjuguen. Av undersökningen hade det visserligen framgått, att han hörde till hovrättens mest nitiska tjänstemän, och redan åklagaren fritog honom från »avseende på mutor och vinning». Men han ansåg sig kunna lägga honom till last vårdslöshet, godtycke, felaktigheter och ojämnhet i ämbetsutövningen. Själva rättegången, som fördes inför riksrådets justitiedivision, öppnades 2 nov. 1774 av konungen med ett ståtligt tal och fortgick till slutet av apr. 1775. Klagomålen prövades punkt för punkt. C. värjde sig med sådan skärpa, att Hegardt, som förde talan mot hovrättsledamöterna å justitiekanslersämbetets vägnar, ville ställa honom till svars även för otjänlig skrivart, ett yrkande, som av C. besvarades med krav på upprättelse av åklagaren för dennes påstådda förlöpningar. Slutet blev, att C. befanns skyldig i nio särskilda punkter. Själva straffutmätningen återstod emellertid. Enligt C:s uppgift skola riksråden först enhälligt ha stannat för böter eller frikännande för alla de anklagade utom en, som var inblandad i ett mutförsök. Men därpå skall, alltjämt enligt samma källa, pluraliteten ha ändrat sig och röstat för strängare straff på grund av direkta påtryckningar från konungens sida. Huru härmed förhåller sig, är ovisst. Rådsprotokollet för den 15 maj, som upptager den officiella redogörelsen för omröstningen, utvisar blott, att meningarna inom rådet voro delade. Flertalet, till vilket konungen hörde, röstade för avsättning av några bland de svårast komprometterade, bland dem C. Strängast av alla var Gustav III, som i vissa fall ville än mer skärpa straffen; bl. a. hade han önskat ålägga C. förödmjukelsen att göra en part avbön. Först i dec. kungjordes domen.

Ingen har hittills gjort sig mödan att utreda de invecklade, ofta tekniskt-juridiska spörsmål, varom avhandlades i rättegången mot Göta hovrätt. Att en sträng räfst varit påkallad och att man verkligen kommit mycken slentrian och slapphet, kanske också godtycke på spåren, synes dock påtagligt. C. vägrade emellertid alldeles att erkänna någon skuld. För honom var domen den orättvisaste, som någonsin fällts i ett samhälle, där skuggan av lag är kvar. Då han icke ens nödtorftigt dolde sin förbittring, blevo hans nådeansökningar utan påföljd, ehuru ett växande antal inflytelserika personer intresserade sig för hans sak. Sin tjänst återfick han aldrig, och en god del av sina med hustrun erhållna tillgångar hade han uppoffrat till dryga ackord vid sina befordringar. Den enda lättnad, som bereddes honom, var att konungen efterskänkte ett litet lån, som han mot inteckning i sin gård upptagit i hovrättskassan (3 aug. 1779).

Sin utkomst fann C. efter katastrofen genom advokatverksamhet. Till en början kände han motvilja mot detta näringsfång, men då förhoppningarna att återfå tjänsten försvunno, började han mera energiskt ägna sig däråt. Härtill bidrog otvivelaktigt även den ekonomiska framgång, som följde honom i hans nya arbete. Oaktat hans gård nedbrann under 1780-talets förra hälft, efterlämnade han vid sin död ett gäldfritt bo och över 1,800 rdr bko i utestående fordringar. Efter sitt fall bevistade C. några riksdagar. Ehuru han föga framträdde inför offentligheten, tillhörde han självfallet den hätskaste oppositionen. Hans krets var alltjämt den Pechlinska, och han berömmer sig av att åt sina vänner ha skrivit »ett och annat av de på riksdagen uppläsna mustigaste talen». Om än C: s lidelsefulla karaktär otvivelaktigt bidragit till hans fall och kanske än mer förhindrat en försoning med Gustav III, kan det säkerligen ej förnekas, att han var en man utrustad med betydande duglighet, begåvning och skarpsinne. Med åren synes hans öde också ha väckt en ganska allmän medkänsla. En gång skall en av hans forna vedersakare J. Kr. Toll enligt vad M. J. Crusenstolpe berättar till denne ha yttrat om farfadern: »Vet Ni, att det var ändå en kärngubbe.»

C: s i det föregående ofta åberopade »Anteckningar» synas av vissa uttryck att döma ha nedskrivits efter 1792, även om han åtminstone för ungdomsåren kunnat lita till äldre uppteckningar. En naturlig följd av den sena avfattningstiden är, att de helt behärskas av hans livs stora olycka. Till huvudsaklig del sysselsätta de sig med processen mot Göta hovrätt och hans senare försök att vinna upprättelse. »Anteckningarna» genomandas också av ett glödande hat mot Gustav III och en motsvarande idealisering av frihetstiden. En verklig betydelse fingo dessa C: s åskådningar därigenom, att de gingo i arv till sonsonen och bestämde dennes syn på Sveriges historia under 1700-talets senare hälft.

Icke alldeles utan skäl har Crusenstolpe sökt idealisera farfadern till en svensk Cato. Så har han särskilt velat teckna honom i »Morianen», där han under namnet Curt uppträder som förtrogen och »skrivkunnig vän» till Pechlin. Då denne som bekant aldrig lärde sig att riktigt behärska det svenska språket, saknar uppgiften ej inre sannolikhet. Är den riktig, kastar den måhända en intressant belysning över ett i Pechlins politiska skrifter mötande republikanskt patos och ett författningsrättsligt skarpsinne, som ej alltid klinga äkta i den store ränksmidarens mun. I teckningen av Curt blanda sig för övrigt fantasi och verklighet. Tyvärr har det ej riktigt lyckats för Crusenstolpe att ge farfadern livets färg. En anledning därtill var måhända, att han alltför mycket var hänvisad till att dikta på fri hand. Enligt vad han i annat sammanhang (Fäderneslandet 1832, n: o 155) meddelat, förstörde nämligen C: s son »av en nog långt utsträckt politisk försiktighet» vissa blad i farfaderns dagbok och en del av dennes brevväxling »med en och annan ganska märklig person». — En del brev till och från C. ha jämte andra denne berörande aktstycken intagits i hans »Anteckningar». Bland korrespondenterna återfinnes Elis Schröderheim, med vilken C. ganska länge underhöll förbindelser, som inletts genom en varm ömsesidig vänskap mellan honom och fru Schröderheim. Relationerna avbrötos dock slutligen till följd av C: s växande bitterhet över sina motgångar, närmast på grund av ett rykte, att Schröderheim önskade hjälpa honom genom att skaffa honom — ett gott pastorat.

Författare

B. BOÉTHIUS.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Tryckta arbeten

Tryckta skrifter: Ur min farfars anteckningar [utg. af M. J. Crusenstolpe] (Fäderneslandet, 1832, n: o 156—170). — Tankar öfwer lyckan, författade dagen efter förenings- och säkerhetsacten 1789 (ibid, n:o 170; verser).

Källor och litteratur

Källor: Biographica, adelsbrevet, Göta hovrätts skrivelser till K. M:t 14 mars 1761 och 21 aug. 1766, allt i RA; bouppteckn., Göta hovrätts arkiv. —¦ Handl. uti actionen emellan stats-secreteraren. . . frih. P. Fredric von Hegardt å justitiecancellers-embetets wägnar och en del Götha hof-rätts ledamöter (1775). — C:s ovan anf. 'Anteckningar'; levnadsteckning över C. i Biogr. lexicon öfver namnkunnige svenska män, 3 (1837); A. Ahnfelt, M. J.. Crusenstolpe, 1 (1880); Hj. Lindeberg, En ränksmidare (1928); C. T. Odhner, Sveriges polit. historia under kon. Gustaf III: s regering, 1 (1885), s. 315 o. följ, 320 o. följ.


Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Magnus Crusenstolpe, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15726, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. BOÉTHIUS.), hämtad 2019-05-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15726
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Magnus Crusenstolpe, urn:sbl:15726, Svenskt biografiskt lexikon (art av B. BOÉTHIUS.), hämtad 2019-05-25.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se