Meriter

Dahlgren, Harald Magnus, f. 3 aug. 1861 i Åmål. Föräldrar: lantbrukaren Johan Erik Dahlgren och Sofia Kristina Almqvist. Elev vid Åmåls treklassiga elementarläroverk ht. 1872 och vid Skara h. allmänna läroverk ht. 1875; avlade mogenhetsexamen vid sistnämnda läroverk 1 juni 1881; student i Uppsala ht. 1881; fil. kand. 29 jan. 1889. Informator hos sin blivande styv- och svärfader, kyrkoherden K. Beckman i Synnerby 1878 samt hos disponenten K. J. Quennerstedt på Vattholma och Länna på 1880-talet; Västgöta nations förste kurator hösten 1889; har företagit studieresor till svenska gruvfält och järnverk 1895, till England 1899 och till Tyskland och Österrike 1923 samt med statsunderstöd till Norge och Danmark 1900, till Sverige, Danmark, Tyskland och Schweiz våren 1905, till Tyskland och Schweiz 1909 och till Norge 1925. Genomgick provar vid h. realläroverket å Norrmalm i Stockholm läsåret 1891—92; tillika vik. lektor (partiellt) vid samma läroverk vt. 1892; e. lärare därstädes läsåren 1892—95; timlärare vid Frans Schartaus handelsinstitut läsåren 1893—95; adjunkt i matematik, fysik och kemi vid Skara h. allmänna läroverk 28 dec. 1894 (tilltr. 1 juni 1895); revisor av stadens räkenskaper 1896—98 samt 1902; ledamot av kommittén angående Skara domkyrkas uppvärmning och elektriska belysning 1896—97, av läroverkskommittén 26 maj 1899—8 dec. 1902, av stadsfullmäktige i Skara 1899— 1905, av kyrkorådet därstädes 1899—1905 och av Skaraborgs läns landstings kommitté angående vandringsbibliotek 22 sept. 1903—29 aug. 1904; rektor vid folkskoleseminariet i Uppsala 27 aug. 1904 (tilltr. 1 juli 1905)— 1914; tillika folkskoleinspektör 11 nov. 1904; ledamot av seminariekommittén (från 1909 folkundervisningskommittén) 13 juli 1906—1 aug. 1914 (ordförande 12 okt. 1911—1 aug. 1914); revisor i folkskollärarnas änke- och pupillkassa 1906—07; exemenscensor vid Uppsala h. läroverks för flickor småskoleseminarium 1906—08, vid Stockholms privata folkskollärarinneseminarium vid Ateneum för flickor 1910—13 och vid Göteborgs kvinnliga folkskoleseminarium vid Sigrid Rudbecks skola 1912—13; adjungerad ledamot av värnpliktskommissionen febr. 1910 (bet. avg. 8 juli 1910); tillkallad för olika frågor inom ecklesiastikdepartementet 1910—12; ledamot av styrelsen för landstingets småskoleseminarium i Uppsala 1912 —14, av kommittén för fortsättningsskolväsendets ordnande i Uppsala stad samt av fortsättningsskolenämnden därstädes; tf. undervisningsråd och ledamot av folkskolöverstyrelsen 21 hov. 1913; undervisningsråd och ledamot därstädes 26 nov. 1914; rektor vid folkskoleseminariet i Strängnäs 14 juni 1917; ledamot av Strängnäs kyrko-och skolråd 1917, av stadsfullmäktiges kommitté för Strängnäs h. allmänna läroverks byggnadsfråga 1919—26 samt av nämnden för hembygdsvård 1921—26; vik. undervisningsråd i skolöverstyrelsen 12 sept.—31 dec. 1921; ordförande bland skolsakkunniga 1 aug. 1924—18 febr. 1926; erhöll avsked från rektoratet (fr. o. m. 4 aug.) 21 maj 1926; lärare vid Sigtunaskolan från ht. 1926 och'studierektor därstädes från 1927; ledamot av styrelsen för Sigtunastiftelsens humanistiska läroverk från 1927. RNO 1912; KN02kl 1921.

Gift 15 aug. 1895 i Synnerby med sin styvsyster Hanna Ingeborg Fredrika Beckman, f. 31 jan. 1866, d. 29 sept. 1917, dotter till kyrkoherden i Synnerby, kontraktsprosten Klas Beckman och Fredrika Johanna Margareta Linnarsson.

Biografi

f Den Dahlgrenssläkt, som D. tillhör, kan ledas tillbaka till mitten äv 1700-talet och en lantbrukare vid namn Anders, vars förfäder sägas ha invandrat från kontinenten. Denne Anders bodde på gården Rördalen i Ny socken på Värmlandsnäs, vilken gård antages ha givit upphov till släktnamnet. Hans sonsonson Johan Erik Dahlgren (f. 1827, d. 1868), som genom självstudier förvärvat en gedigen .bildning, var en tid bokhandlare i Åmål och ägde Kasenbergs egendom i Åmåls landsförsamling. Sedan han plötsligt avlidit under missväxt- och krisåret 1868, flyttade änkan 1875 till Skara och gifte 1880 om sig med kyrkoherden i Synnerby Klas Beckman i dennes tredje gifte. Bland barnen i det gedigna hem, som så öppnades för D., voro hans blivande maka samt biskopinnan Maria Danell och professor Natanael Beckman (se denne).

D. började sin bana såsom läroverkslärare i matematik, fysik och kemi. Han var både en skicklig undervisare och livligt intresserad för sina ämnens teoretiska och metodiska sidor; i sistnämnda hänseende mottog han starka ingivelser från sina handledare under provåret, rektor Sigfrid Almquist samt lektorerna Tom Moll, Sixten von Friesen och Arvid Lindhagen. D. har flitigt deltagit i den pedagogiska diskussionen, bl. a. genom ett i festskriften för Fridtjuv Berg ingående bidrag till frågan om skolundervisningens metod (1911) och en uppsats (1918) om den berömde tyske pedagogen Georg Kerchensteiner, av vilkens idéer om den s. k. arbetsskolan D. under senare år tagit ganska starka intryck. Men D. var icke blott en skicklig och intresserad lärare utan även en ungdomens vän; han höll av de unga och blev därför också avhållen av dem.

Det blev emellertid icke på den egentliga undervisningens område, som D. kom att utföra sin huvudsakliga livsgärning. Tidigt fattade han intresse och togs i anspråk för de skolorganisatoriska frågor, som alltsedan slutet av förra seklet stodo på dagordningen. Början till denna inriktning av hans verksamhet gjordes med en av honom i Svensk tidskrift publicerad uppsats: »Ett bidrag till skolfrågan» (1894). Den tes han här förfäktade var, att läroverkens undervisning ensidigt var tillrättalagd för dem, som ämnade avlägga studentexamen, men försummade de otaliga andra, som utan denna examen gå ut i livet; vad som krävdes för att avhjälpa denna brist var inrättandet av en avslutningsklass på läroverkens mellanstadium. För dessa sina åsikter kämpade D. på läroverkslärarmötet i Karlstad 1896, och han framförde dem även i en på uppdrag av Svenska nationalföreningen 1897 författad skrift »Läroverksfrågan». D. bidrog genom dessa inlägg i betydande grad till att aktualisera läroverksfrågan; han har till och med någon gång på grund av desamma betecknats såsom »realskolans egentliga skapare». Särskilt den första skriften framkallade en livlig pressdiskussion, vid 1896 års riksdag framkommo flera motioner med krav på inrättandet av en avgångsexamen vid läroverken på ett lägre stadium än studentexamen, och 1899 års riksdag begärde en omfattande utredning genom en skrivelse till K. M: t, i vilken även de av D. framhållna synpunkterna beaktades. Det var denna skrivelse, som närmast föranledde tillsättandet av 1899 års stora läroverkskommitté, vari D. blev en tämligen självskriven ledamot. Kommitténs 1902 avgivna förslag, varur 1904 års läroverksreform framgick, upptog D: s tanke om en avslutningsklass på skolans mellanstadium, men under det kommittémajoriteten och även den nya läroverksstadgan gjorde realskolans avslutningsklass till en särskild klass, vid sidan av den stora uppfartsvägen till studentexamen, förordade D. i en reservation till kommittébetänkandet en organisation med sexklassig realskola, realskoleexamen obligatorisk för alla och ovanpå denna ett blott treårigt gymnasium. Han fruktade nämligen, att den särskilda avslutningsklassen skulle avskräcka många elever och bliva en läroverkens skräpvrå — en farhåga, som i viss mån också besannats. Gentemot de angrepp, som från folkskolans män riktades emot läroverksreformen såsom varande otillfredsställande ur bottenskolesynpunkt, uppträdde D. energiskt till dess försvar, bl. a. i en utdragen tidningspolemik med Fridtjuv Berg (Svenska dagbladet 1904).

Efter kommittéarbetets avslutande var det D: s önskan att bliva rektor vid någon av de realskolor, som skapats genom reformen. Men förnämligast genom Karl von Friesen, vilken varit läroverkskommitténs vice ordförande och sedermera blev ecklesiastikminister, förmåddes D. att övergå till ett annat område av undervisningsväsendet, i det att han redan 1904 utnämndes till rektor vid folkskoleseminariet i Uppsala och samtidigt till folkskoleinspektör. De nya befattningarna ställde honom inför nya och ej alltid lätta uppgifter. En av de viktigaste var att skaffa seminariet tidsenliga och tillräckliga lokaler, men det visade sig vara en svårlöst fråga, och först 1914 voro de nya lokalerna färdiga, just då D. fann sig nödgad att lämna rektorstjänsten för andra uppgifter. D. hade emellertid endast ett år varit i full tjänstgöring som rektor och inspektör, ty redan 1906 förordnades han till ledamot av en för seminarieväsendets omorganisation tillsatt kommitté under Fridtjuv Bergs ordförandeskap. Kommittén, sedermera benämnd folkundervisningskommittén, fick sitt uppdrag undan för undan vidgat och fick en livslängd av åtta år (1906—14). Då Berg 1911 blev ecklesiastikminister, förordnades D. till kommitténs ordförande och undertecknade som sådan alla dess betänkanden: om folkskoleseminarierna (1911), om en folkskoleöverstyrelse (1912), om folkskoleinspektionen (1913), om folkskolan (1914) och om fortsättningsskolan (1914). Enligt vad som allmänt erkänts bar D. den tyngsta arbetsbördan inom kommittén; han var, särskilt under sin ordförandetid, den planläggande och enande kraften, och han författade själv viktiga och omfattande delar av kommitténs olika betänkanden. Då den nya överstyrelsen för folkskolorna 1914 trädde i funktion, gjorde dess nye chef B. J:son Bergquist till villkor för sitt övertagande av chefskapet bl. a., att D. skulle inträda som ledamot. Inom överstyrelsen hade D. på sin föredragning folkskoleseminarierna, småskoleseminarierna och allmänna frågor rörande fortsättningsskolorna m. m. D. hade emellertid rätt mycket mot sin vilja åtagit sig den nya posten; han kände sig aldrig riktigt hemmastadd och längtade till en mindre framskjuten, självständigare och mer personligt färgad verksamhet. Då rektorstjänsten vid seminariet i Strängnäs blev ledig, erhöll D. densamma (1917). Med denna nya verksamhet kände han sig tillfredsställd, och han visade sig där som alltid såsom en förträfflig skolchef. Bland motiven till D:s utnämning anfördes särskilt hans erfarenhet i byggnadsfrågor. På grund av tidsförhållandena kom emellertid den nybyggnad, som man hoppats på, aldrig till stånd.

De två sista åren av D: s rektorstid (1924—26) upptogos av ett nytt maktpåliggande kommittéarbete. Då det av den s. k. skolkommissionen 1922 framlagda reformförslaget, byggt på sexårig bottenskola över hela linjen, ansågs behöva en överarbetning med åtföljande utredningar, utsåg ecklesiastikministern Sam Clason D. till ordförande i de med detta uppdrag betrodda s. k. skolsakkunniga (1924). Grundtanken i bottenskoleprogrammet, dvs. en direkt anknytning mellan folkskolan och den högre skolan, hade alltid haft D:s sympatier, men med sin frihet från dogmatism och sin förmåga att se en saks olika sidor behjärtade D. även den högre skolbildningens behov och kunde därför icke ansluta sig till det schematiska bottenskoleprogrammet med obligatorisk sexårig bottenskola. I ett mycket uppmärksammat inledningsanförande till en diskussion om skolkommissionens förslag, som D. höll på seminarie-lärarmötet i Uppsala 1923, tog han avstånd från nämnda förslag. De skolsakkunniga hade visserligen icke i uppdrag att framkomma med positiva förslag utan endast att göra utredningar angående olika möjligheter och skoltyper, men i deras 1926 avgivna betänkande — varav D. särskilt torde ha personligen fattat i pennan kapitlet om realskolan — fanns material till ett blandat system, med anknytning till såväl fyraårig som sexårig grundskola, och i den delen kom de skolsakkunnigas betänkande att få stor betydelse för 1927 års skolreform och kanske ännu mer för den modifiering av programmet, som 1928 års beslut om de kommunala flickskolorna innebar. Kort efter kommittéarbetets avslutande ingick D. i pensionsåldern, lämnade rektoratet i Strängnäs och flyttade till Sigtuna, där han sedan dess varit lärare i sina gamla ämnen vid Sigtunaskoian.

Huru högt uppskattad D. varit både för sitt dugande arbete på skilda områden och för sin fina, rättrådiga och urbana personlighet, visade sig bl', a. på hans sextioårsdag (1921), då han uppvaktades med icke mindre än två festskrifter. Den ena var förmedlad genom tidskriften Verdandi och innehöll bidrag bl. a. av Alfred Nordfelt, Hj. Daneli, Hj. Berg och Nat. Beckman; den andra var utgiven av Strängnäs seminarium och inrymde förutom en hyllningsadress bidrag av seminariets lärare samt en biografi över D., författad av hans son, fil. kand. Erik Dahlgren.

Författare

G. Jacobson.

Arkivuppgifter

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

Källor: Eckl.-dep. handl. 27 aug. 1904 (meritförteckn.), RA. — Personliga meddelanden; D:s skrifter och betänkanden avgivna av kommittéer, i vilka han varit ledamot; Hvar 8 dag 17 aug. 1924; Svensk läraretidning 9 aug. 1911, 27 juli 1921 och 4 aug. 1926; Y. Dahl, Lärarmatrikeln 1922 (1923); E. Dahlgren, Harald Dahlgren .1861 s/8 1921 (Hyllningsskrift till Harald Dahlgren, utg. av Strängnäs seminarium, 1921); K. Nordlund, Linjedelningen vid de svenska gymnasierna (1921); Till Harald Dahlgren på hans '60-års dag den 3 aug. 1921 (1921). — Se i övrigt: Maria Danell, Mitt barndomshem. Synnerby prästgård (Minnen från gamla prästgårdar i Skara stift. 1928).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Harald M Dahlgren, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/15807, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Jacobson.), hämtad 2024-04-18.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:15807
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Harald M Dahlgren, urn:sbl:15807, Svenskt biografiskt lexikon (art av G. Jacobson.), hämtad 2024-04-18.