Meriter

Skagerfors, Anders Olof (Olle), f 16 mars 1920 i Skövde, d 5 sept 1997 i Gbg, Vasa. Föräldrar: fanjunkaren Alexander Andersson o Anna Elisabet (Anna-Lisa) Grönqvist. Studerade vid Slöjdfören:s skola i Gbg 37–40, vid Valands konstskola där 40–44, vistades periodvis i Frankrike 48–52. Målare, tecknare.

G 18 maj 1945 i Gbg, Domk, m modetecknerskan Gunilla Mona-Lill Löfgren, f 10 febr 1922 där, Vasa, dtr till hovfotografen Erik Valdemar L o Evelina Alexandra Fredriksson.

Biografi

Olle S växte upp i miljön kring Livregementets husarer i Skövde där fadern var underofficer. Redan i den frivilliga kvällsundervisningen vid läroverket visade han stort intresse för att teckna och måla akvarell. Den fria konstnärsbanan ansågs dock osäker och föräldrarna uppmanade S att skaffa sig en konstnärlig utbildning som det gick att försörja sig på. S sökte sig då till Slöjdföreningens skola i Gbg för att utbilda sig till reklamtecknare, men när han avslutade sin utbildning rasade kriget i Europa och det var svårt att få arbete. Han gick kort därefter vidare dll Valands konstskola.

Krigsåren präglades av brist på konstnärliga influenser utifrån men också av ransonering och svårigheter att finna konstnärsmaterial. 1940-talets konstliv i Gbg dominerades av arvet efter de stora koloristerna, bl a Carl Kylberg, Karl Isakson, Ivan Ivarson, Åke Göransson och Inge Schiöler, och S kom senare att beskrivas som den "siste Göteborgskoloristen". Valand var under denna period en utpräglad målarskola där det s k västkustmåleriet var den dominerande tendensen. S:s lärare på Valand, målaren Nils Nilsson (bd 26), brukar dock ofta placeras lite vid sidan av den riktning som benämnts Göteborgskolorism. När det gäller stil, uttryck och färgbehandling kom han dock inte att påverka S:s konstnärskap nämnvärt. En kort period på 1970-talet undervisade S själv på Valand.

Under studietiden framstod S som en mycket självständig elev. Med stor integritet utvecklade han ett måleri som skulle väcka beundran hos hans generationskamrater. S, ofta kallad Skager, hade aldrig någon stor produktion och som många konstnärer till en början en svår försörjningssituation. Under kriget inledde han kontakter med Emil Hansen som var konsertmästare och sekreterare i Gbgs orkesterförening. Denne var hängivet intresserad av måleri och bildade en sammanslutning av konstintresserade med syfte att stödköpa verk av konstnärer. Tidigt hade Hansen köpt verk av konstnärerna Ragnar Sandberg (bd 31) och Alf Lindberg, och han insåg snart att S:s måleri skulle intressera kundkretsen. S:s kontakt med denna verksamhet blev dock inte långvarig, och han arbetade därefter utan fast gallerist.

S var sedan studietiden bosatt i Gbg med korta avbrott för utlandsvistelser och studieresor. 1950 hade han sin första stora utställning på galleri God konst i Sthlm där han visade måleri och teckning med motiv från Frankrike och Bohuslän. En utställning 1959 på Lilla Galleriet i Sthlm rönte stor uppmärksamhet, och kritiken lovprisade hans konst. S ställde efter detta ut regelbundet, men relativt sällan och huvudsakligen i Sverige.

S:s konst kan knytas till den expressionistiska måleritraditionen där färg och uttryck är det primära. Färgen används som bärare av en specifik känsla eller ett uttryck, och komposition och formella problemställningar är av underordnad betydelse. S:s måleri har ofta beskrivits med ord som vånda, motstånd, hänsynslöst sökande, tidlöst måleri. Det är begrepp som delvis hör till den expressionistiska traditionen i konsten, men de anknyter också till S:s sätt att självkritiskt ompröva sina målningar, att ständigt upprepa, sudda ut och måla över sina motiv. Med ovanlig konsekvens fortsatte S att arbeta med de konstnärliga frågeställningar som han intresserade sig för som ung. Hans metod kan beskrivas som en kombination av upprepning, renodling och fördjupning både när det gäller teckning och måleri i olja och akvarell.

S arbetade i stort sett bara med stilleben, landskap och porträtt. I sina stilleben avbildade han föremål i sin närhet. Han valde att se de vardagliga tingen snarare än att på klassiskt vis arrangera stilleben. Det kan vara en enkel handkanna, några gula lökar på ett bord, en ölkasse eller ett par gamla tofflor undanställda på ett trägolv. Landskap är ett motiv som S delvis ägnade sig åt tidigt i livet men som också återkom senare. Han målade landskap under sina resor i Frankrike och senare periodvis även på västkusten, där han återgav motiv från exempelvis Tjörn, Marstrand och Klädesholmen, där han tillbringade sina somrar.

Porträttmåleri är den tredje stora genre S ägnade sig åt, och som dominerar eftervärldens bild av hans konstnärskap. Hela sitt liv porträtterade han inte bara personer och vänner i sin närhet utan också de karaktärsfulla personligheter som besökte krogarna i Gbg. En serie verk hämtar sina motiv från ölstugan Kalevala i Vasastan och de originella karaktärer som förekom där. En speciell grupp av arbeten kallade S På hospitalet. Den innehåller tecknade porträtt av personer S mött i samband med vistelser på Lillhagens sjukhus.

S:s självporträtt intar en särställning i hans konst och följer honom under hela hans konstnärskap. Ett träsnitt, Ögat, från 1941 är den första i en rad bilder som vittnar om S:s vana att använda och utforska sitt eget ansikte. Självporträtten har uppmärksammats i ett flertal sammanhang, i utställningar och i den forskning som rör konstnärernas bilder av sig själva. I de studier som gjorts av självporträtt i sv 1900-talskonst utgör S:s verk ett unikt referensmaterial.

När det gäller flera av S:s självporträtt får betraktaren en känsla av att ett intensivt arbete plötsligt avbrutits. De vita partierna av obemålad duk förstärker intrycket av ett oavslutat verk. S:s sätt att behandla duken som ett vittne till en skapande process har tolkats som ett slags "action painting". Bilden av ett ansikte prövas intill självutplåning, och ett koloristiskt halvabstrakt landskap är ibland det enda som återstår efter processen. "De många självporträtten handlar inte så mycket om att teckna av sig själv som att förmedla stämningar", som S själv formulerade det i en intervju. "Man målar utsidan, men undan för undan kryper insidan fram."

Serien av självporträtt som S:s producerat under åren ger en unik inblick i hans sätt att arbeta, men de berättar också om självporträttet som del i skapandet av en konstnärsroll i expressionistisk tradition. I självporträttet prövar konstnären bilden av sig själv. Porträttet kan vara ett försök till självförståelse, en terapeutisk process men också helt enkelt ett sätt att använda den modell som alltid finns till hands.

Självporträttet som genre leder över till bilden av en person men också till konstnärsrollen. Den moderna konstnärsrollen är starkt präglad av en romantiserande myt om det ensamma, skapande geniet, om en outsidertillvaro präglad av bohemeri och utanförskap, vilket i hög grad präglat tolkningen av S:s konstnärskap. Själv har han beskrivit det starka intryck som mötet med zigenarkulturen gjorde i hans barndom. I utkanten av hans hemstad fanns zigenarnas områden med exotisk musik och öppna eldar som stod i stark kontrast till hans egen borgerliga uppväxtmiljö.

S lockades aldrig av den del av modernismen som strävar till ett föremålslöst, abstrakt måleri. Även om han arbetar med upplösta former i en expressionistisk tradition förblir hans måleri alltid föreställande. I de tidiga verken används en tillbakahållen färgskala där landskap och stilleben är utförda i dova grå, bruna och gröna valörer. Denna "grå expressionism", d v s sättet att måla i dova färger med ett tillbakahållet uttryck, präglar bilden av 1950-talets måleri i hela Europa.

S kände sig alltmer tvingad att bryta med denna disciplin som av vissa bedömare ansågs vara utslag av en schartauansk moralism i motsats till den franska sensualismen. Men detta betydde inte att han nu vände sig till den Matisse-kult som många sv konstnärer odlade. Att gå i Pablo Picassos fotspår intresserade honom inte heller. Snarare kan man säga att han gick ett steg ännu längre tillbaka i historien i sitt sökande efter ett eget uttryck. I den franske konstnären Paul Cézannes måleri från det sena 1800-talet fann S en inspirerande förebild, och under sin vistelse i Frankrike efter kriget bestämde han sig för att uppsöka Cézannes arbetsmiljö i Provence. S beskriver Cézanne som det "universella och ouppnåeliga geniet i Aix". Han talar om den "mystiska klarhet" som gör Cézanne till en av den moderna konstens stora förgrundsgestalter (S:s Bitar ur mitt förflutna).

Andra förebilder som S nämnt är Döderhultarn (Axel Petersson), Ivan Aguéli, Carl Fredrik Hill, Åke Göransson, Ivan Ivarson och de andra "färgdyrkande särlingarna" på västkusten. Den stora utställningen med Carl Kylbergs måleri på Konsthallen i Gbg 1940 gjorde också starkt intryck på S och hans generationskamrater. Nils Nilsson varnade dock för en alltför hängiven beundran av denna religiöst färgade kolorism. Nilsson rådde istället sina elever att studera Edvard Munchs verk. S:s uppskattning av Göransson tog sig senare uttryck i ett stort engagemang för inköp av hans måleri till Gbgs konstmuseum.

S var en omvittnat stark personlighet med tydligt uttalade åsikter. Vid ett flertal tillfällen deltog han i offentliga debatter och publicerade artiklar i dagspressen. Oftast gällde det aktuella konstfrågor. Han deltog t ex på 1980-talet i debatten kring inrättandet av ett Endre Nemes-museum i Gbg, varvid han i en artikel starkt ifrågasatte idén. Detta inlägg rörde även relationen mellan den s k provinsiella och den internationella konsten. S framhävde betydelsen av "provinsialister" som Ivar Arosenius och Åke Göransson i motsats till Endre Nemes (bd 26) som enligt S på ett "pråligt, glittrande, modernistiskt och pretentiöst" sätt sökt nå internationell ryktbarhet. Redan 1960 publicerades en text av S i tidskriften Paletten i ämnet internationalism och provinsialism i konstens värld.

En debatt som utgick från S:s egen konst utspann sig 1974 i samband med en av hans utställningar på Galerie Holm i Malmö. Konstnären Ola Billgren gick till häftigt angrepp mot kritikernas entusiastiska recensioner av S:s utställning. Billgren ansåg S vara en ohjälpligt otidsenlig och "ideologilös" målare och menade att hans måleri snarare var att betrakta som en världsfrånvänd tillbakagång till bildkonstens "mest konventionella yttringar". I efterhand ger debatten en intressant inblick i brytningen mellan Billgrens nyrealism, det politiska protestmåleriet och den måleritradition S stod för i den sv 1970-talskonsten.

Vid upprepade tillfällen engagerade sig S i trosfrågor. I ett inlägg i Göteborgsposten 1983 under rubriken Vad tror en kristen på idag? hävdade S tron på människan och hennes förmåga, och underströk att den starkast troende ofta är den störste tvivlaren. I sina självbiografiska anteckningar har han beskrivit hur 1930-talets kristendomslärare i Skövde tillrättavisade sina elever med hjälp av aga, och redan 1953 utträdde han ur den sv statskyrkan.

S:s sista inlägg gjordes i en debatt om den postmoderna teoribildningen inom konsten. S tar där åter ställning för en konst som inte är bunden av teorier. Hans val att citera Eugène Delacroix understryker denna konstsyn. "Den dag då målarna har mist kunskapen och kärleken till sina verktyg, då börjar de sterila teorierna. Ty när de inte längre förstår att uttrycka sina tankar i färg och form kommer de att uttrycka sig med ord, och så får litteraturen tag i dem" (DN 1994).

Författare

Cecilia Widenheim

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Vad menas med seriöst måleri (Paletten, årg 16, 1955, Gbg, 4:o, s 27; bemötande av artikel av T Renqvist ibid, 1954). - Bitar ur mitt förflutna (F Edwards, Olle Skagerfors, Gbg 1981, 4:o, s 9-15). - Enkätsvar i Paletten 1960 o 1971; bidrag i Göteborgs-Posten bl a 20/7 1979,4 o 7/7 1983, 7/3 1984 o 25/2 1989 samt i DN 20/1 1994, brev till taxeringsassistent 17/5 1962 o enskilda samt intervjuer i SDS 5/5 1974 o G-P 25/2 1989 (utdrag) m m omtr i nedan anf arb av M Skagerfors.

Källor och litteratur

Källor o litt: F Edwards, O S (1981); U Linde, O S; akvareller o teckn:ar (1991); dens, O S (SvD 8 sept 1997); dens, Presentationer; Ulf Linde på Thielska 1977-1997, ed BJangfeldt o L Nygren (1999); B Man-kell, Självporträtt: en bildanalytisk studie i sv 1900-talskonst (2003); M Skagerfors, O S (Waldemarsuddes utställningskatalog, 53. Gbgs konstmuseum 6 nov 1999-30 jan 2000 o Prins Eugens Waldemarsudde 19 febr-26 mars 2000,1999); SKL; A Törnqvist, Sträng o akut konstnär (DN 11 sept 1997); C Widenheim, Självporträtt på Gripsholm (1996).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
A O (Olle) Skagerfors, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/6001, Svenskt biografiskt lexikon (art av Cecilia Widenheim), hämtad 2024-04-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:6001
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
A O (Olle) Skagerfors, urn:sbl:6001, Svenskt biografiskt lexikon (art av Cecilia Widenheim), hämtad 2024-04-25.