Meriter

Smalze (Schmalz), Peter Abelis, dp 21 dec 1610 trol i Örebro (dagboksant av L P Gothus, se KA 1906, s 208), senast omnämnd nov 1648 i Paris. Föräldrar: kyrkoherden i Örebro Abel Petri Smaltzius (Schmalzius) o Kerstin. Elev vid Örebro gymn, inskr vid UU sept 24, auskultant vid Svea hovrätt hösten 29, inskr vid univ i Königsberg dec 30, handsekr åt rikskanslern Axel Oxenstierna, preceptor åt Axel o Gustaf Åkessöner (Natt och Dag) under utlandsresa 34, åter i Sverige 36, diplomatiskt uppdrag i Hamburg o Paris 38, åter i Sverige 39, vistades utomlands 39–40 o åter från 41, bl a som krigssekr vid kejsar Ferdinand III:s hov 42–45.

Biografi

Peter S förlorade tidigt sin far och hans mor gifte om sig med kyrkoherden i Stora Mellösa, Söd, Andreas Birgeri Cantherus. S började tidigt en för präst- och borgarsöner inte ovanlig utbildning med siktet inställt på en karriär i kronans tjänst. 1630 immatrikulerades han, tack vare Axel Oxenstiernas starka rekommendation, vid Königsbergs universitet. S hade under hela utbildningen nära kontakt med rikskanslern, vilket sannolikt berodde på att hans fader varit dennes första lärare och även på Oxenstiernas övertygelse om S:s begåvning. Oxenstierna betalade för utbildningen och S tillbringade sina utlandsstudier i dennes närhet. Ryktet om att Oxenstierna var hans verklige fader förefaller ogrundat, men att detta alls diskuterades visar på att S uppskattades vid hovet. Han fick många bevis på Oxenstiernas välvilja.

1632 återvände S till Uppsala. Två år senare följde en peregrination som preceptor till Oxenstiernas systersöner. S stannade under en längre tid i Paris men återvände i början av 1636 till Sthlm försedd med ett känsligt uppdrag av Axel Oxenstierna, nämligen att inför dennes egen återkomst senare s å bilda sig en uppfattning om stämningen och fraktionerna vid hovet. S togs emot som rikskanslerns språkrör och gunstling. Han uppvaktades följaktligen av alla, och änkedrottningen skakade flera gånger hans hand.

S var vid denna tidpunkt bara 26 år gammal men väl utbildad enligt tidens ideal. Han var uppenbarligen själv övertygad om att han hade alla förutsättningar för att få en tjänst i K kansliet eller utrikesadministrationen. I ett brev från febr 1636 bad han Oxenstierna om ett klart besked i frågan om framtida tjänst och nobilisering. Oxenstierna svarade inte direkt men diskuterade frågan med sin broder Gabriel Gustafsson (Oxenstierna, bd 28). I flera brev tog han upp sin önskan att befordra S men också att den stora sociala mobiliteten hotade ståndssamhällets stabilitet. Brodern, som även han gärna ville bifalla S:s begäran, föreslog därför att denne först skulle få tjänstgöra inom utrikesförvaltningen. Genom en tjänst vid t ex sv beskickningen i England skulle S kunna meritera sig. En tjänst inom diplomatin betraktades som särskilt gynnsam för en karriär vid hovet, där den vid hemkomsten ofta ledde till en högre befattning. S tänkte i samma banor och föreslog en tjänst vid den tyska huvudarmén under Johan Baner, men istället anförtrodde Oxenstierna honom två diplomatiska uppdrag i Hamburg resp Paris. Vid S:s avresa lovade han att tillgodose dennes önskemål förutsatt att missionen föll väl ut. S protokollerade detta löfte i sin dagbok: "Gud ge dig lycka att komma tillbaka, så skall din kondition fullt bliva förbättrad. Jag skall allt vända till din ära, ty jag håller det för min egen."

Parismissionen slutade dock i katastrof. S hamnade i gräl med det sv sändebudet Hugo Grotius som uppenbarligen ansåg att S överskattade sin position och misstänkte att han fört hemliga förhandlingar och även mutats av fransmännen. Vid S:s återkomst till Sverige i början av 1639 var hans förtroendekapital vid hovet förstört. Han påstod själv att han fallit offer för intriger och ett medvetet försök att ruinera honom. Trots flera försök att förklara sig för Axel Oxenstierna fråntogs S alla befattningar. Han utestängdes från hovet och fick dra sig tillbaka ull sina hemtrakter. Därifrån försökte han få kontakt med Oxenstierna, men denne vägrade att ta emot honom. S bad då att få sin demission så att han kunde lämna sv tjänst och söka sig till något av de med Sverige allierade länderna. Han fick dock inga svar på ansökningarna och beslöt därför till slut att lämna Sverige utan tillstånd. Vid första försöket i juli 1639 arresterades han i Jönköping, men gången därpå hösten s å lyckades han komma ut ur landet med hjälp av ett förfalskat pass. Han reste till Hamburg, där han återigen arresterades, denna gång av Johan Adler Salvius (bd 1). Han lyckades dock fly – antagligen med Adler Salvius' goda minne – och reste vidare till Amsterdam.

1640 beviljade riksrådet S straffrihet och han återvände till Sverige. Hans försök att förklara sig och att få en ny befattning misslyckades dock, och vintern 1640–41 lämnade han Sverige för andra och sista gången. I Lübeck konverterade han till katolicismen och reste sedan via Polen till Wien. Som känd sv konvertit var S användbar i diplomatiska sammanhang, och han fick tjänst som krigssekreterare hos kejsaren. De sv fredsförhandlarna vägrade dock att samarbeta med honom. 1646 förefaller S ha gått i tjänst hos den kejserliga fältmarskalken Melchior v Hatzfeldt. Hans vidare öde är emellertid okänt. Hans sista brev från Paris 1648 är ett desperat försök att återigen be Oxenstierna om förlåtelse och få inresetillstånd. Inget svar är känt.

Det har betonats att S:s öde uppvisar både typiska och individuella drag av intresse. Med en föreställning om hovlivet som omoraliskt och förljuget har det varit lätt att tolka S:s beteende som mer eller mindre följdriktigt då han – såsom det ofta beskrivits – i sin "våldsamma passion och svartsjuka på några veckor rev ned den ställning som en lycksökare under många års intrigerande, bakdantande och tallriksslickande mödosamt ålagt sig till" (Arnoldsson 1958, s 30). Den individuella omoralen förklaras då av ståndssamhällets villkor. Både S:s konversion och hans uttalade krav på att bli adlad har uppfattats som uttryck för ett utmanande men allt vanligare uppträdande bland S:s samtida. Hans livsöde måste dock sättas in i ett mer komplext sammanhang.

S:s otålighet gick emellertid utöver det vanliga. Redan vid 26 års ålder krävde han att få adlas, vilket han med Oxenstiernas stöd i och för sig skulle ha kunnat räkna med. Oxenstierna godkände också denna begäran genom att explicit beskriva den diplomatiska missionen i Paris som en väg till en framtida nobilisering. Trots oron för ståndssamhällets stabilitet försvarade denne den sociala mobiliteten genom att anföra den nytta kandidaternas individuella förtjänster förväntades innebära för kronan. Att S lämnade hovet under en längre tid uppfattades enligt Gabriel Oxenstierna som ett skäl att belöna honom med en högre grad. Härvidlag visade Axel Oxenstierna ett tålamod lika anmärkningsvärt som bristen på detsamma hos S. Han förlät S nästan allt och bortsåg tom från ryktena om korruption. Utan Oxenstiernas medgivande hade S aldrig kunnat återvända 1640.

Vad Oxenstierna däremot allvarligt förebrådde S var oförmågan att i väntan på upphöjelse acceptera sin dåvarande plats i ståndssamhället. S hade brustit i respekt genom att bl a ta plats i Åke Axelssons bänk i Stora Mellösa kyrka och sitta i fönstret under ett rådsmöte i Sthlm. Oxenstierna ogillade dessutom att S, som påstod sig ha tyska adliga anor, underhöll många kontakter med tyska familjer i Sthlm. Det var följaktligen mobilitetens villkor Oxenstierna främst uppehöll sig vid, inte själva nobiliseringen. Denna diskussion fördes intensivt under stormaktstiden. S:s vän Caspar Kenig-Lilliecrona, själv adlad 1637, instämde i kritiken – adeln var ovillig att släppa fram duktiga sekreterare och behandlade dem illa. Inte ens nobiliseringarna hade förbättrat den gamla adelns inställning till "uppkomlingarna".

Trots sitt äreröriga beteende fick S familjens och vännernas fortsatta ekonomiska och sociala stöd. I ett brev till Oxenstierna formulerade han sin kritik av den adliga eliten med ett bibelcitat: "Herre, är det Gud som retar dig upp emot mig, så blidke honom mina tårars och jämmers spisoffer, är det ock människor, så vare de förbannade, att de tvinga mig i dag utur min arvedel, och till att gå här och tjäna andra gudar" (1. Sam 26:19).

S:s konversion kan ses som en reaktion på samhälleliga orättvisor snarare än som ett uttryck för individuell trosuppfattning och hans flykt följaktligen som en konsekvens av kronans oförmåga att behandla sina tjänare efter förtjänst. Adler Salvius, stormaktstidens homo novus framför andra och S:s like i det att han också var en av Axel Oxenstiernas främsta klienter, visade viss förståelse för S:s position. I ett brev till Oxenstierna, där han berättar om S:s arrestering i Hamburg 1639, instämmer han visserligen i Oxenstiernas åsikt att ett avancemang i kronans tjänst behövde förtjänas, att alla borde förstå sin plats i samhället och att det borde ta tid att lyckas med sina ambitioner. Otålighet var härvidlag en ofördelaktig egenskap – som Adler Salvius dock visade överseende med. Trots S:s oacceptabla uppförande rekommenderade han demission eller anställning som diplomat. I ett tillägg i samma brev meddelade han dock nyheten om S:s flykt.

S misslyckades i sina strävanden då han vägrade godkänna reglerna i patron-klient-relationen trots att han kände till dem. Patronage var enligt gängse föreställningar ett sätt att "uppfostra" klienter. Så dirigerade Axel Oxenstierna under många år S:s snabba uppåtstigande, och hans tålamod var uttryck för patronens pedagogiska roll men också för investeringen i den egna äran. Det måste därför ha varit en nesa för Oxenstierna att en av hans framstående klienter konverterade. S:s öde var emellertid ett undantag; många av Oxenstiernas klienter var framgångsrika. Dessa individuella framgångar löste dock inte ståndssamhällets konflikter, som förblev aktuella under hela 1600-talet.

Som individ är S svåråtkomlig, men hans historia är intressant som exempel på en pågående diskussion inom den sociala eliten och förtjänar därför att uppmärksammas även om han själv aldrig hann utföra några mer betydande gärningar. Istället försvinner han ur historien vid 38 års ålder i Paris. Bland samtida och senare observatörer är S dock en av de mest kända k sekreterarna, och hans liv speglar samhällets konflikter och debatter kring den sociala mobiliteten. Forskningens tolkning av hans upproriska beteende som avvikande har i vissa avseenden lett fel - både hans syn på nobiliseringen som självklar och på sina "fienders" motstånd återfinns i allmänna reflexioner kring ståndssamhällets begrepp och tankefigurer. S talade t o m själv om konversionen som svar på samhällets orättvisor. Johan Oxenstierna (bd 28, s 473) beskrev honom dock snarare som en trolös son och undersåte: en "svensk, som är avfallen ifrån den tro och lov, han har tillsagt och är skyldig Gud, överheten, fäderneslandet och sina föräldrar" (brev till J Adler Salvius 23 juni 1642). Moderna idéer om S:s personliga motiv är därför otillräckliga för att förstå hans handlande.

Författare

Heiko Droste

Arkivuppgifter

S:s almanacks- o dagbokanteckn:ar 1638-39 i Kanslitjänstemäns konc o mottagna skriv:er, vol 19, RA. -Brev från S i RA (många till A Oxenstierna) o i UUB (tillJNLilljeström).

Källor och litteratur

Källor o litt. RR (brev till S); Skrivrer till konungen, Kristina, vol 5; Kanslitjänstemäns konc o mottagna skriv:er, vol 16 ol9; J Adler Salvius saml, E 5262-5263; Ericsbergsarkivet, autografsaml (brev från S Rosenhane till S); Oxenstiernska saml, E 678, 708b, 744, 776, 970 o 1056; Stegeborgsaml, E 69 o 176, allt i RA. Autografsaml, KB. E 388, UUB.

AOSB 1:15 (1956), 2:3-4 (1890-91); J Arcken-holtz, Mémoires concernant Christine reine de Sué-de..., 4 (1760); S Arnoldsson, Sv-fransk krigs- o fredspolitik i Tyskland 1634-1636 (1937); dens, Poeter o pirater: hist o litterära essäer (1958); G H Bougeant, Histoire des guerres et des négociations qui précéde-rent le traité de Westphalie, 2 (1751); M Collmar, Till frågan om Petrus Schmaltzius (SoH 1954-1955); Den sv utrikesförvaltms hist (1935); E M Fant, Specimen academicum de apostatis Svecanis (1791); D Gaunt, Utbildn till statens tjänst: en kollektivbiogr av stormaktstidens hovrättsauskultanter (1975); C C Gjörwell, Det swenska biblioteket, 3 (1759); C W Jaco-bowsky, Svenskar i främmande land under gångna tider (1930); J Kretzschmar, Der Heilbronner Bund 1632-1635 (1922); Linköpings bibks handkar, 2 (1795), s 70-77; G Löw, Stora Mällösa i äldre tider: en bygdeskildr (1922-41); dens, a a, tillägg (1943-44); M Nyman, Förlorarnas hist: katolskt liv i Sverige från Gustav Vasa till drottn Kristina (1997); C T Odhner, Sveriges inre hist under drottn Christinas förmyndare (1865); H Petersson o N Hiertstedt, Abel Petri Schmaltzius: Axel Oxenstiernas förste lärare o Karl IX:s hovpredikant (PHT 1944); N Runeby, Monarchia mixta: maktfördelmdebatt i Sverige under den tidigare stormaktstiden (1962); SMoK; SRP 9, 10 (1902-05); A A Stiernman, Bibliotheca Suiogothica..., 2 (1731); C G Warmhollz, Bibliotheca historica Sveo-Gothica..., 7 (1793); G Westin, Sv kyrkan o de protestantiska enhetssträvandena under 1630-talet (1934).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Peter A Smalze, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/6061, Svenskt biografiskt lexikon (art av Heiko Droste), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:6061
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Peter A Smalze, urn:sbl:6061, Svenskt biografiskt lexikon (art av Heiko Droste), hämtad 2024-04-19.