Meriter

Snell, August William, f 25 juli 1896 i Pajala, Nb, d 24 nov 1980 i Haparanda. Föräldrar: lantbrukaren August Isaksson S o Mathilda Charlotta Rantatalo. Elev vid Grans lantmannaskola, Piteå landsförs, 14–15, inskr vid Folkskolesem i Luleå 12 juni 19, folkskollär:ex där 4 juni 23, vik folkskollär i Erkheikki skola, Pajala, ht 23, ord 1 jan 24–31 dec 31, studieledare i Norrbottens distr av Jordbrukare-ungdomens förb (JUF) 28–39, ordf där, bedrev teol studier vid UU ht 30-31, ord folkskollär o överlär i Pajala skoldistr 9 dec 31 (tilltr 1 jan 32)–38, tf folkskolinspektör i Tornedalens inspektionsområde (från 51 Norrbottens läns östra inspektionsområde) 6 okt (tilltr 1 nov) 38, ord 9 febr (tilltr 1 juli) 40 (från 58 skolinspektör i Norrbottens län)–31 juli 62. – Fil hedersdr vid Umeå univ 2 juni 73.

G 18 febr 1934 i Luleå m hemkonsulenten Hilda Senefia Joki, f 19 juli 1896 i Hietaniemi, Nb, d 7 mars 1982 i Haparanda, dtr till lantbrukaren Petter Olof Isaksson J o Hilda Sofia Salomonsdtr Nikulas.

Biografi

William S:s föräldrahem var finskspråkigt. Uppväxttiden präglades av en öppen, religiös atmosfär och barnen i familjen uppmuntrades att förkovra sig såväl i det finska (tornedalsfinska, meänkieli) som i det sv språket. S förvärvade en höggradig tvåspråkighet som var till avsevärd nytta i hans yrkesutövning. Efter att ha genomgått lantmannaskola bildade S 1918 landets första avdelning av JUF i sin hemby Erkheikki. Tillsammans med en bror arbetade han för att komplettera småbruket i området med bär- och grönsaksodlingar. JUF-verksamheten var en samlingspunkt för lokalt kulturliv och föreningen gav med början 1936 ut tidskriften Tornedalen som S medverkade i. Tidskriften blev en betydelsefull kulturell manifestation för orten. Under S:s mångåriga tjänstgöring inom det norrbottniska undervisningsväsendet var frågan om finska språkets ställning i skolan högaktuell. När folkskolestadgan började tillämpas i Tornedalen under 1850-talet var undervisningsspråket finska. En successiv övergång till svenskspråkig undervisning skedde efter 1880-talet. En avgörande betydelse för valet av undervisningsspråk hade 1888 års bestämmelse om s k statsskolor, dvs skolor som staten ansvarade ekonomiskt för och i vilka undervisningen helt skulle ske på svenska. S var en av de relativt få tornedalingar som under den assimilatoriska språkpolitikens tid tog ställning för det finska språket och för tvåspråkigheten.

1928 skickade åtta tornedalslärare, däribland S, en petition till Skolöverstyrelsen om införande av undervisning i finska i folkskolan. De ställde krav på att undervisningen i kristendomskunskap skulle meddelas på finska under de två första åren, att finska skulle användas som hjälpspråk under hela skoltiden samt att viss undervisning i skrivning och läsning i klasserna fem och sex skulle ske på finska språket (en timme per vecka). Petitionen grundade sig bl a på det faktum att ett flertal av skoleleverna inte kunde tillgodogöra sig undervisningen på ett för dem främmande språk, svenska. Petitionen utlöste en våldsam pressdebatt och petitionärerna blev av somliga beskyllda för fennomanism och landsförräderi.

1935 infördes finska som frivilligt ämne i Haparanda läroverk och i fortsättningsskolorna i Tornedalen. S:s engagemang i språkfrågan resulterade i att han ansågs för kontroversiell för tjänsten som folkskolinspektör för Tornedalens inspektionsområde. Protester till hans förmån framlades dock, och 1938 erhöll han ett första inspektörsförordnande. Den tvåspråkige S hade omvittnat goda kontakter med de skoldistrikt han verkade i. Utnämningen av honom kan sägas ha symboliserat ett paradigmskifte inom språkpolitiken beträffande finska språkets ställning i Tornedalen. Ett förbud för lärare att ålägga elever att inte tala finska i skolan utfärdades av Skolöverstyrelsen dock först 1957. Under S:s tid omorganiserades och moderniserades skolväsendet i inspektionsområdet. Den nioklassiga enhetsskolan infördes, det finska språkets ställning i skolundervisningen befästes och den materiella standarden förbättrades, bl a genom uppförande av tidsenliga skollokaler. S medverkade också till att grunda nya skolor i området. Under sina inspektionsresor talade han för undervisningsmetoder där elevernas egna kunskaper och skapande förmåga skulle få mer utrymme. S fäste stor vikt vid att eleverna skulle få fullgoda möjligheter att lära sig både majoritetsspråket svenska och modersmålet finska. S:s iakttagelser och hans insikter i hur inlärningsprocessen av andraspråket sker har sedermera till en del bekräftats av tvåspråkighetsforskningen.

S var redaktör för minnesskriften Ur folkundervisningens historia i Torne och Kalix älvdalar 1842-1942 (1942), som innehöll artiklar om skolväsendet i regionens olika distrikt. I volymen skrev han själv om folkskolinspektionens historia sedan 1842. Som en del av detta ämne tog han upp svenskans respektive finskans ställning i skolorna under perioden. Volymen ger en mångfasetterad bild av utbildningsväsendets historia i området och vittnar om de utmaningar och svårigheter som mötte i ett gränsområde med en autokton minoritet.

1966–71 arbetade S med en finskspråkig psalmbok för Sv kyrkan. Han översatte helt eller delvis 217 sv psalmer till finska och utarbetade manuskriptet till psalmboken (Ruotsin kirkon virsikirja, 1972).

S:s intresse för sin hembygds dialekt väcktes då han som pojke läste den finske författaren Väinö Katajas böcker och upptäckte hur mycket tornedalsfinskan skilde sig från det riksfinska standardspråket. Som folkskollärare i Erkheikki började han systematiskt att intervjua äldre personer för att samla in uppgifter om hembygden. Dessa uppteckningar resulterade i hembygdsskildringen Kamaripirtiltä: muisteluksia Tornion murtheela (1944) som är den första i bokform utgivna texten på tornedalsfinska. Arbetet fick stor betydelse för den etniska renässans som tog sin början i området under 1980-talet och kan ses som en föregångare till senare på meänkieli publicerad skönlitteratur.

Kamaripirtiltä har karaktär av etnografisk litteratur men går som helhet utöver att blott återge informanternas beskrivningar; verket har en medveten litterär stil och en genomarbetad komposition. S:s intention var att använda det lokala språket, men där finns också avsnitt skrivna på det riksfinska standardspråket. S:s medvetenhet om språkliga varieteter och hans intresse för den norrbottniska språkdebatten kommer fram bl a i kommentarer om den språkpolitiska utvecklingen. Verket publicerades första gången 1944 i Hfors. S:s arbete om tornedalsfinska förhållanden hade kommit väl till pass då förlaget WSOY sökte material om de finska frände-folkens förhållanden liksom manuskript på tornedalsfinska.

Även andra verk av S har blivit klassiker inom den tornedalska litteraturen eller upptagits som en del av det tornedalska kulturarvet. Han skrev den svenska (1938) och den finska (1947) texten till Tornedalssången. Denna betraktas som Tornedalens nationalsång och sjungs stående i officiella sammanhang. S författade också dikter och skrev artiklar om tornedalingar och den lokala kulturen, lokalhistorien och det tornedalska landskapet. Han upptecknade och publicerade folksånger, ordspråk, sägner och berättelser. Vid sidan av sin egen skönlitterära produktion var han även behjälplig vid sammanställande eller publicering av ett flertal litterära verk med teman i Norrbotten, bl a Walde Lorens Wanhainens minnesanteckningar som han bearbetade och publicerade (Kansanelämää Norrbottenin suomalaisseuduilla, 1971). Sina memoarer utgav S under titeln Återblick (1976).

Under hela sitt liv värnade S om det tornedalska kulturarvet och det finska språkets existensberättigande i norra Sverige, i synnerhet dess plats i skolundervisningen. Han hade också stor betydelse för hembygdskänslan och föreningslivet i Tornedalen och var en av de ledande krafterna inom folkbildningsarbetet där.

Författare

Satu Gröndahl

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Tornedalssång (Tornedalen, tidskr, 1936-45, Haparanda, s 102; i n:r 2, 1936; tonsatt av C Lundqvist ibid, s 291, i 7, 1938, omtr även i Norrbotten, läsebok om vår hembygd, utg av YÅström, Sthlm 1951, s 113). - Ur Pajala kyrkors byggnadshistoria (ibid, s 125-133; i 3,1937). -Påsknatten (ibid, s 151 f; d:o).-Till hembygden [dikt] (ibid, s 251; i 6, [1938]). - Farfar [I Pehrsson Thoumas, senare Wanhainen] (ibid, s 382-386; i 9, 1939). - Tornedalen (J.U.F.-bla-det, organ för Jordbrukare ungdomens förbund, årg 18, 1938, Sthlm, 4:o, s 195-198). - Förord / Folkskoleinspektionen (Ur folkundervisningens historia i Torne och Kalix älvdalar 1842-1942 ... [utg av W S], Upps 1942, s 7-45). - Ett ädelt kall [dikt] (ibid, s 144 f; sign W. S.). - På Kengis gamla kyrkogård [dikt] (Tornedalen, 1936-45, s 449 f; i 11, 1942). - Trädgården (ibid, s 528-531; i 13, 1944). - Kamaripirtiltä. Muisteluksia Tornion murtheela. [Från kammarpör-tet. Minnen på Tornedalsdialekt.] Porvoo & Hfors 1944. 116 s. 2., korjattu ja lisätty painos. Luleå 1972 (Tornedalica 13 [omsl].) [Övers:] Kamaripirtti. Berättelser från Pajalabygden. Luleå 1976. 123 s. (Ibid, 20.) Faks uppl 1985. 126 s. (Ibid, 20: 2.) Fräsagnir frå Kamaripirtti ... byöing iir ssensku meö hliösjön af finnsku utgåfunni. Luleå 1983. 133 s. (Ibid, 37.) - I svensk finsk gränsbygd (Bygd och natur, tidskr för hembygdsvård, årg 27, 1946, Sthlm, 4:o, s 68-76). -Finska krigets slutskede 1808-1809. Ett 150-årsminne. [Övertorneå] 1959. 27 s [Med bidr avj Berg.] - En snabbresa genom Tornedalen (Norrbotten, läsebok 1951, s 114-123). - Återblick. Luleå 1976. 107 s. (Tornedalica, 22.) Redigerat: Ur folkundervisningens historia i Torne och Kalix älvdalar 1842-1942. Minnesskrift utg på föranstaltande av arbetsutskottet för firandet av folkskolans 100-års jubileum inom Tornedalens inspektionsområde. Upps 1942. 259 s. [Föret.]

Utgivit: En julsägen från Kieksiäisvaara (Tornedalen, 1936-45, s 234-236; i 5, 1937). - Ruusuja istutan. Från Erkheikki. Upptecknad ... Rosor jag planterar / Pienet linnut... Fåglar små (ibid, s 399 f; med sv övers; i 9, 1939). - Endsaikasesta opetuksesta kotonaja kou-lussa (Ur folkundervisningens hist i Torne o Kalix älvdalar Upps 1942, s 246 -253; upptecknad på tornedalsfinska). - Eränmaata, eränmaata läpikulkeissan' (Gammal andlig visa från Tornedalen) (Tornedalen, s 532; upptecknad o övers; i 13, 1944). - Tulipalo hongan juurella. Upptecknad i Pajala socken (ibid, s 550; med sv övers; ibid). - W. L. Wanhainen, Kansan-elämää Norrbottenin suomalaisseuduilla, laatinut ja tähdentänytWS, Luleå 1971, 221 s (Tornedalica, 11); övers: Liv och arbete i Norrbottens finnbygder, Luleå 1970, 207 s (ibid, 10).

Översatt: S Paulaharju, Hågkomster från nordliga nejder, [Sthlm (även Hfors), tr] Uddevalla 1975, 258 s; dens, Lappmarksminnen, [Sthlm, tr] Kristianstad 1977, 229 s; V Kataja, Forsfararens brud [+] Mikkok, Ulla och Eino, [Luleå, tr] Haparanda 1978, 200 s (Tornedalica, 26); till finska psalm nr 169 o 604 i Ru-otsin suomenkielinen virsikirja, Upps 1949, o ett stort antal i Ruotsin kirkon virsikirja, Sthlm (tr Hfors) 1972, 410 s [anon utg tills med O Haapaniemi, J Hu-htasaari o G Gripenstad].

Källor och litteratur

Källor o litt: ED:s konseljakter 6 okt 1938, nr 110, RA.

L Elenius, Både finsk o svensk: modernisering, nationalism o språkförändr i Tornedalen 1850-1939 (2001); S Gröndahl, M Hellberg o M Ojanen, Den tornedalska litt:en (Litt:ens gränsland: invandrar- o minoritetslitt i nord perspektiv, ed S Gröndahl, 2002); Met-aviisi, 3 (2003); N E Hansegård, Den norrbottensfinska språkfrågan: en återblick på halvspråkighetsdebatten (1990); Tornedalen 1936–81; S Vapaasalo, Tornion murteen sanastoa suomalaisessa kirjallisuudessa: tornedalsfinska ord i finskspråkig litt (1990); E Wande, Tornedalen (Finnarnas hist i Sverige, 3, ed J Lainio, 1996).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
A William Snell, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/6090, Svenskt biografiskt lexikon (art av Satu Gröndahl), hämtad 2024-04-23.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:6090
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
A William Snell, urn:sbl:6090, Svenskt biografiskt lexikon (art av Satu Gröndahl), hämtad 2024-04-23.