Meriter

1 Schartau, Henric, f 27 sept 1757 i Malmö, S:t Petri, d 3 febr 1825 i Lund. Föräldrar: rådmannen Anders S o Anna Catharina Falkman. Elev i Malmö skola, inskr vid LU 21 aug 71, disp pro exercitio 15 juni 74, disp pro gradu 3 maj 75, fil mag 23 juni 78, allt vid LU, informator hos häradsh J Papke, Ryssby, Kalm, 78, prästv i Kalmar till huspredikant hos riksrådet C Falkengréen (bd 15) 13 dec 80, pastoralex i Kalmar 23 april 83, e o bataljonspredikant vid Konungens värvade reg, Malmö, 29 okt 83, biträde hos prosten W J Hoffgard i Sövde, Malm, 30 dec 83, andre stadskomminister i Lund 13 febr 85, förste stadskomminister där o prebendekh i Bjällerup o Stora Råby förs:ar 13 nov 93, prost över egen förs 00, led av prästeståndet vid riksdagen 10 urt (led av statsutsk, av nämnden för val av tronföljare), kontraktsprost i Torna från 11 aug 13.

G 22 nov 1786 i Lund m Catharina (Cajsa) Elisabeth Sommelius, f 11 juni 1754 där, d 10 okt 1836 i Väsby, Malm, dtr till rådmannen Magnus S o Abela Cecilia Held samt tidigare g m andre stadskomministern Ivar Eilert Barfoth.

Biografi

S uppkallades efter sin morfar, sedermera justitieborgmästaren Henric Falkman (bd 15) i Malmö. Denne gav honom också personlig bibelundervisning. Efter moderns död 1771 lämnades S, som var äldsta barnet, för sig själv. Fadern, som valts till riksdagsman som anhängare av hattpartiet, förklarades i juli 1772, efter politska förföljelser, ovärdig att vidare bekläda något domareämbete. Följden blev ekonomisk ruin och faderns död. Dessa "oroligheter" var en orsak till att S påbörjade sina studier i Lund vid unga år.

I Lund mötte S den lutherska ortodoxin i wolffiansk dräkt genom M Wöldikes av P Munck i rationell riktning bearbetade kompendium. Han disputerade redan 1775 för den akademiska graden över Joh 7:39, med G Sommelius som preses och författare, men kunde på grund av sin ungdom promoveras först 1778.

S:s andliga genombrott inträffade fastlagssöndagen 1778, då han var informator hos häradshövding Papke på Danerum i Ryssby. Genom läsning av C Scrivers Själaskatt hade han - enligt sin egen berättelse - förts ut ur "den ärbara fåfängligheten" och blivit "intagen" av bibeln. När syndabekännelsen lästes i gudstjänsten, blev S övertygad om att han var i ett förtappat tillstånd men "fick ock nåd att taga emot den avkunnade förlåtelsen såsom Jesu ord". Han prästvigdes två år senare efter att ha kallats till huspredikant hos riksrådet C Falkengréen, bosatt i Sthlm men om somrarna gäst på Björnö fideikommiss i Åby, grannförsamling till Ryssby. Uppdraget som huspräst var av formell natur, en vid denna tid ofta begagnad sidoväg för att nå prästämbetet.

Åren efter sin andliga kris läste S herrnhutisk litteratur och fick "smak" för herrnhutismen. 1787 blev han dock övertygad om "det oriktiga i alltsammans detta". För S:s senare gärning och traditionen efter honom var denna hans reaktion mot herrnhutismen av strukturbildande betydelse. Därmed har också herrnhutismens positiva betydelse för honom kommit i skymundan. I herrnhutismen hade S känt igen sin egen erfarenhet av befrielse genom tron på Kristus. Han tog intryck av koncentrationen på Kristus och tillämpningen av Kristi gärning i den enskilda människans omvändelse och helgelse.

S:s reaktion riktade sig mot herrnhutarnas beroende av andliga "känningar" och mot etisk slapphet. Senare vände han sig mot deras konfessionsblandning, mot seden att kasta lott om bibelord, mot att den enskildes frihet begränsades eller upphävdes och - inspirerad av J A Bengels kritik - mot Brödraförsamlingens separata kyrkoskick som inte var öppet för alla. En huvudanmärkning, framlagd i själavårdsbrev 1807, avsåg herrnhutismens "stympade" lära. Enligt S kunde ingen vuxen människa bli salig utan att Guds lag "drivit henne till Kristum såsom Frälsare vid hennes omvändelse och ... lärt henne att tjäna Kristum såsom Herre efter hennes omvändelse". S mönstrade ut ett hundratal av sina herrnhutiskt påverkade predikokoncept från perioden 1780-85 men godkände ett femtiotal.

I kritiskt beroende av herrnhutismens framställning skapade S sin på ortodoxin baserade och psykologiskt i detalj utformade undervisning om nådens verkningar: kallelsen, två upplysningar av vardera lag och evangelium, rättfärdiggörelsen som en objektiv domsakt, nya födelsen och helgelsen. Genom en lågmäld, intellektuell iakttagelse av sig själv skulle människan avslöja all självuppbyggd tro som falsk och otillräcklig och flytta sin uppmärksamhet till Kristus. Vid varje moment hade hon att gå igenom ett prov. Följden blev en växelverkan mellan självbespegling - med viss risk för att stanna där - och Kristusförtröstan. Denna detaljerade själavårdsmetod gjorde att schartauanismen av H Reuterdahl (bd 30) kritiserades för "religiös metodism" och att S senare även angreps av F G Hedberg och C O Rosenius (bd 30). S hade 1785 återvänt till Lund som andre stadskomminister. Han blev enhälligt vald från tredje förslagsrummet, eftersom han var den ende på förslaget som kunde "konservera" företrädarens änka, mor eller styvmor till en rad oförsörjda barn. S:s äktenskap har i litteraturen ibland betecknats som olyckligt. Han dedicerade visserligen predikningar till sin "kära hustru" men en olikhet i kommunionsfrekvens kan, liksom ekonomiska svårigheter, beläggas. Makarna fick under åren 1787-96 sju barn.

Endast vid få tillfällen predikade S utanför tjänsten, bl a i Sthlm 1810 samt i Gbg 1810 och 1812. Han verkade i traditionen från Hallepietismens predikoteoretiker J J Rambach, förmedlad genom Visbybiskopen J Möller (bd 26). Predikningarna är oftast tvådelade med en avslutande, samvetsinriktad tillämpning, som applicerar innehållet på tre kategorier: de oomvända, de uppväckta och de benådade. S:s homiletiska princip var att åhörarna "i propositionen [ämnet] må hava nyckelen till hela predikan och hela predikan utigenom känna igen propositionen och på- minnas om den samma". Den intellektuella och pedagogiska tydligheten gjorde det möjligt att förmedla en stor del av den lutherskt ortodoxa trosläran i varje predikan. Genom tillämpningen ville S få åhörarna att börja bearbeta predikan redan innan den var slut.

S:s förkunnelse kunde ta sig känsloladdade uttryck, men för det känslomässigt vädjande fanns litet utrymme. Han predikade vanligen fritt efter utförliga utkast och torde ha följt sin egen regel att "man må söka att hålla sig i en allvarsam livlighet, som visar att man är fägnad, eller, som man säger, intresserad av sitt göromål". Hans röst skall inte ha varit angenäm. I en recension 1826 sammanfattade J H Thomander: "Man märker, att man har en man framför sig, vilken förtäljer vad han själv har sett och hört".

S:s predikoform blev stilbildande bland hans lärjungar men påverkade förkunnelsen i mycket vidare kretsar. G Billing (bd 4) konstaterade att "varken i Sverige eller i något annat land har framkommit någon predikometod, som är bättre än S:s ägnad till att av en medelmåttig begåvning göra vad därav göras kan och till att vara en hälsosam andlig gymnastik för dem, som utrustats med rikare ursprunglighet och som därför ingalunda bli S:s imitatörer utan alltid komma att gå sina egna vägar" (Billing, s 341).

I Lund blev S inte föremål för någon folkvandring, men på fredagarna infann sig en trogen skara till hans katekesförklaringar: barn, akademiker och äldre tjänarinnor. Han blev allmänt känd efter sin död, först genom en artikel av P Wieselgren i tidskriften Uriel 1825, som beskrev hur "män, vilkas namn Europa känner och aktar, antecknade den vises ord med samma trohet som den unge studenten och lärgossen. Det var - ett katekesförhör". S:s undervisning stod i en ständig växelverkan med en omfattande enskild själavård, som bedrevs även per korrespondens. "Jag igenkände i så mycket mina egna, åt ingen människa meddelade själserfarenheter" (Ahnfelt). Intensiteten i S:s metodiska själavård har jämförts med den som utövades av Ignatius av Loyola och John Wesley.

I S:s undervisning saknades de känslomässiga och drastiska inslag som förekom hos flera samtida väckelsepredikanter. Han vände sig till förståndet mer än till fantasin, till örat mer än till ögat. Han delade upplysningens tilltro till förståndets betydelse för vilja och gärning och sökte nå hjärtat genom andlig upplysning av förståndet, inte genom rädsla eller tårar. S:s framställning präglades av ett stort evighetsallvar, och syftet med varje predikan var åhörarnas eviga frälsning, men han var ingen helvetespredikant. Den personliga tillämpningen av den ortodoxa trosläran stod i centrum. Även efter sin brytning med herrnhutismen behöll S mycket av dess Kristuscentrering, och under avskyn för yttre sentimentalitet hade hans Kristuslängtan en värme som det återhållsamma ordvalet inte helt kan dölja. C A Agardh (bd 1) har vittnat om hur S i sin hållning uttryckte "säkerhet, liksom ville han säga: Jag vet på vem jag tror. Hela hans yttre väsen visade kraft och bestämdhet, vilket även gav åt hans rörelser viss livlighet. Hans anletsdrag voro allvarliga, nästan stränga" (Agardh, s 6).

I sin uppfattning av människans uppgifter i samhället var S ortodox och utgick från individens jordiska kallelse enligt den lutherska treståndsläran men hade också den pietistiska synpunkten att Guds verk med en människa måste utföras innan det kan uträttas genom henne. På motsvarande sätt bedömde S t ex smycken på ortodoxt sätt i relation till ståndspositionen, medan dans och teater på pietistiskt vis avvisades. S spelade själv violin och beskyddade offentliga konserter men var på grund av texterna kritisk till mycken vokalmusik. Samtidigt som den inåtriktade iakttagelsen och självkontrollen i S:s system representerade en pietistisk mentalitet, stod hans fromhetstyp i motsats till pietismen när det gällde "respekten för reda och klarhet även i det religiösa och därmed misstron mot känslosvall, i vördnaden för det heliga och i fast karaktärsdaning" (Söderblom, s 526).

I S:s undervisning gav den lutherska uppfattningen av varje lovlig syssla som en kallelse från Gud värde och självmedvetande även åt den som utförde enkla och enformiga sysslor, eftersom allt ställdes i relation till evigheten. Kallelsetanken kombinerades med ett måttlighetsideal som avvisade både överkonsumtion och sträng asketism. På ett socialt plan höll S fast vid hushållet som en självklar ordning, men på det andliga området kunde hushållsbanden lösas upp, t ex genom att väckta makar uppmanades att gå till nattvarden så ofta de kände sig manade, oavsett om den andra maken följde med. Kallelseläran har uppmärksammats som en nyckel till schartauanismens stora sociala betydelse: "den gav något för olika grupper - både för prästen, vars roll framhävdes, för fabrikören, vars position försvarades, och för arbetaren, vars dagliga arbete förklarades vara av gudomligt värde" (Winberg). I S:s höga värdering av kallelsen finns ursprunget till schartaulärjungarnas ofta reserverade inställning till nya kyrkliga verksamheter och arbetsformer utöver de legalt reglerade.

I en predikan om hustavlans politiska stånd, Förvandlingar i det världsliga regementet såsom ett Guds straff över ett folk (1793), talade S mot franska revolutionen. S nämnde senare Gustav IV Adolf, som han förut beundrat för hans "karaktär", som ett exempel på skadliga följder av "felaktiga religionsbegrepp". Han syftade därmed på att J H Jung-Stillings spekulativa tillämpning av Uppenbarelseboken - med anspelningar på Napoleon - indirekt bidragit till kungens fall. S deltog i Örebro 1810 i sin enda riksdag. Han valdes till ledamot i den nämnd "som i händelse av skiljaktighet riksstånden emellan vid förestående tronföljareval jämlikt riksdagsordningens 61 § kommer att valet bestämma". S gjorde sig vid riksdagen till tolk för moderna idéer om kungsgårdarnas arrendelotter, som enligt honom inte borde vara större än att en jordbrukare "av allmän förmögenhet" kunde bjuda på dem vid auktionen.

Ett särdrag i S:s pastorala verksamhet var den markerade "bindenyckeln" i skriftetalen: en högtidlig deklaration att skulden fanns kvar hos den som inte ville överge synden. Huvudmotivet i skriftetalen var dock nåd och försoning. Ett annat utmärkande drag var den starka rekommendationen till regelbunden, enskild själavård, att "befråga läraren". Som framgår av S:s utgivna själavårdsbrev rörde det sig ofta om praktiska råd i olika situationer, men ständigt med uppmaning dll bibelläsning och bön, och i kombination med en avancerad andlig diagnostik. Samtidigt som S:s "enskilda åhörare" noga skulle iaktta och pröva sig själva, fanns det i hans system ett inbyggt korrektiv mot självfixering i den undervisning om andens fattigdom som saknades i de kateketiska framställningarna men förmedlades i predikningar och brev. Andens fattigdom framställs som "så oskiljaktig från tron, att hos den människan där ingen andelig fattigdom är, där är icke heller någon tro". S vände sig mot herrnhutismens tolkning av andens fattigdom som en aktiv känsla av syndighet. Enligt S är den istället "en sådan saknad av all känsla och en sådan tomhet på allt märkbart (reflexivt) andeligt ljus, att människan icke en gång kan förnimma eller förstå att där är någon andans fattigdom hos henne".

S skilde sig från herrnhutismens koncentration på den subjektiva upplevelsen av Jesu lidande. Även hos S kan inre upplevelser som är förknippade med känslor vara primära i förhållande till den intellektuella åskådningen. Men de följdes av förståndets upplysning, och han tillät inte människan att stanna kvar i fantasin. Det enda som människan under andens fattigdom förmår gripa om är det som framställs som objektivt verkligt, utanför henne själv.

Genom sin bokstavliga tolkning av Rom 4:5 kom S att på nytt uppmärksamma och ge uttryck åt den för Luther grundläggande intentionen att i rättfärdiggörelsen förlägga all orsak utanför människan och hennes gärningar. I en annorlunda frågeställning betonades Luthers grundläggande intention på nytt av S. Hans kraftiga understrykande av att endast den ogudaktige blir rättfärdiggjord, korrigerade hans egen, pietistiska uppfattning av nådens ordning som en successiv, empirisk utveckling.

S var kritisk till åtskilliga inslag i de nya kyrkliga böcker som infördes på 1810-talet men vägrade inte att använda dem. Typisk för hans inställning var att han följde den nya katekesutvecklingen men lade tillrätta en del av formuleringarna och kompletterade med äldre och eget stoff. Denna kompletterande katekestradition blev en viktig orsak till den schartauska väckelsens utbredning i Gbgs stift och fick stor betydelse för utformningen av 1878 års katekesutveckling.

S:s förhållande till andra väckelserörelser, särskilt hoofianismen, präglades till en böljan av övertygelsen om att de hade en gemensam grund och strävade åt samma håll. Ännu 1818 fann S att J O Hoof (bd 19) hade "rätt i huvudsaken", men 1823 varnade han för att binda samman "bördor, där Gud ingenting har befallt". Hoof kritiserades för att han sökte förändra människan utifrån och in istället för tvärtom. — Några brev av S hade tryckts i Söndagsbladet 1813, men först 1828-30 gavs hans samlade själavårdsbrev ut. Där (vol 2, nr 75) avvisades det mesta av den pietistiska och reformerta andaktslitteraturen till förmån för bibelläsning. Utgivaren kompletterade S:s negativa index med ett positivt (Luther, Arndt, Bengel, Roos, Nohr-borg och Scriver). Följden blev en häftig bokstrid, varigenom schartauläsarna avgränsades från andra läsare. Spridningen av den av S rekommenderade wurttembergpietisten M F Roos' bönbok tog dock fart först efter 1850.

S:s förbindelser med Gbgs stift följer i huvudsak två linjer: dels "Göteborgssyskonen", dvs familjen Santesson i Orgryte och fattighuspredikanten Samuel Kamp (bd 20, s 606), dels teologie studerande av en senare generation som H P Wickelgren, B A Törnblom och J H Holmqwist (bd 19). Schartauanismen har ofta betraktats som bohuslänsk, men av de första 20 schartaulärjungarna bland prästerna var 13 hallänningar. Stiftsledningen avsåg att dämpa schartaulärjungarna genom att skicka dem runt i stiftet, men därigenom spreds istället väckelsen, inte minst genom de särskilda "grunder" (katekesutvecklingar) för konfirmander som i olika variationer utövat stort inflytande långt in på 1900-talet.

I schartaulärjungarnas förkunnelse kan urskiljas inslag från först L Linderot (bd 23), därefter från Hoof och från den i Lund hörde S (G Nelson). Först i nästa fas kommer inflytandet från S:s predikoutkast. Under samma tid som S:s attityd till Hoof skärptes började hans egna predikoutkast cirkulera och påverka flera yngre prästers förkunnelse. Dessa cirkulerande utkast betydde mer än den i Lund hörde S. Efter hans död blev de snart tillgängliga genom trycket, predikans form rättades alltmer efter utkasten, och även lekfolket började ta del av dem. S blev mönsterbildande när man började använda hans utkast, men först när dessa trycktes fick de genom sin identitetsskapande form en avgränsande effekt. S:s spridda Tretton (senare Femton) predikningar (1831) innehåller, liksom den sk Postillan (1865), fullständigt utskrivna predikningar. I början av 1900-talet hade närmare 900 predikningar tryckts. 1963-74 utkom ytterligare mer än 500 dittills otryckta predikningar och tal.

Åtskilliga av S:s skrifter gavs ut av J Holmbergson (bd 19) och C J Schlyter, som bidrog till att fixera traditionen. Särskilt i Gbgs stift utvecklades schartautraditionen till en institutionaliserad nyortodoxi med hög uppskattning av prästämbetet, krav på omvända präster ("rätte lärare") samt avvisande av lekmannapredikan och andliga sällskap. S:s skrifter lästes dock på många håll, även i Finland, och övade djupt inflytande bl a över lekmannaledaren G Gerhardsson i Västerbotten.

En särskiljande beteckning, schartauan, började först så småningom användas; den är belagd första gången 1842. Redan på 1830-talet hade man dock börjat skilja mellan Hoofs och S:s lärjungar. Schartau-lärjungarna uppträdde som en skolbildning tidigast 1828—30, och först vid prästmötet i Gbg 1846 kan man tala om en schartausk kyrkopolitisk riktning. Den schartauska väckelsen stod för ett på en gång förnyande och bromsande alternativ genom att acceptera och driva på den andliga individualiseringen, samtidigt som den motverkade upplösningen av det kollektiva församlingslivet genom att fylla dess gamla former med ett delvis nytt innehåll.

Även om schartaulärjungarna inte höll konventiklar i samma omfattning som andra väckelseledare, orsakade vandringar- na till schartaulärjungarnas predikstolar social irritation. Deras lojalitet mot kyrkans gudstjänst- och ämbetsordningar gjorde dock att kritiken inte så ofta kunde vändas mot dem själva. Denna lojalitet gjorde också vägen till yttre maktpositioner lättare. Under 1900-talets andra hälft mattades traditionens inflytande betydligt. Den schartauska traditionen blandades på flera håll också upp med andra strömningar.

På sin dödsbädd upprepade S: "Så lycklig har jag aldrig varit." När han i hårt vinterväder 8 febr 1825 fördes till graven på Norra kyrkogården i Lund ville några i processionen vända vid Norrtull men avbröts av Esaias Tegnér med orden: "den mannen följer man ända till graven."

Ingen enskild person har utövat ett så djupgående inflytande som S på kyrkolivet i södra och västra Sverige under 1800- och 1900-talen. Han gav själv inte ut sina skrifter, men av ingen annan sv teologisk författare torde så mycket ha publicerats. S:s teologiska och kyrkliga ståndpunkt präglades av en ibland ensidig koncentration och på honom kan tillämpas utsagan att "den närsynte inom sin synkrets ser klarare än någon annan" (Billing). S gav namn åt en rörelse, den schartauska väckelsen, som fogade in pietismens omsorg om den enskilda människans andliga utveckling i den lutherska ortodoxins principiella kyrklighet.

Författare

Anders Jarlert

Arkivuppgifter

S:s arkiv (predikn:ar o avskrifter m m) i LUB. - Brev från S i GUB, KB (bl a till S Kamp) o i LUB.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Utdrag af en christelig lärares bref till en vän, i början af innevarande år (Söndagsbladet, veckoskrift till befordrande af sann praktisk christen-dom och moralitet, 1813, Gbg, n:o 32 (3/4), s [7] f). -Försök at, i öfverensstämmelse med den Heliga Skrift, i frågor och svar, föreställa den evangelisk-lutherska församlingens lära om nådavalet... (Efter författarens död aftryckt efter en af honom sjelf öfversedd handskrift.) Lund 1825. 125 s. [Utg: J Holmbergson.] 2. upl 1867. V, 93 s. [Utg: C J Schlyter] - Utkast till betraktelser öfver vissa stycken af catechesen ... [D 1,] H 1*, som hörer till de senare årens communion-förhör i Lunds domkyrka, jemte ett Bihang af enfaldige åhörares anteckningar. Lund 1826. VIII, 232 s. [Även omtr av s 11 f o 29-32.] - Utkast till predikningar ... H 1/2. Sthlm 1827-28. VI, 254 s, s 255-527. [Utg: Schlyter] Bd[!] 1: [nyuppl] 1828. 2. uppl 1851. VIII, 520 s. - Frågor, hörande till första undervisningen i salighets-läran, jemte vägledning för dem som skola un- dervisa ... Lund 1827. 107 s. [Företal dat 21/2 1816; s 7-36: A Försök att till det masta med alternativa frågor bibringa det aldranödvändigaste af christendoms-kunskapen ... S 37-76: B Försök att med bestämda frågor, föreställa det, som i cursen A har blifvit förestäldt med alternativa frågor ... Ny uppl av A:] Försök ... christendomskunskapen, hvarvid förutsattes utanläs-ning af första hufvudstycket, andra artikelen och in-stiktelseorden till den heliga nattvarden; och utan hvilken kunskap ingen äldre person bör få komma dll den heliga nattvarden: börjadt 1813. Å nyo uplagdt... och nu åtföljdt af särskilda stycken af catechesen med alternativa frågor utförligen afhandlade af samma förf. 1838. 44 s. - Bref i andeliga ämnen ... [D 1*,] H 1-2. Sthlm 1828-30. 220, IX, 189 s. [Utg (enl företal Holmbergson): Schlyter.] 1: 2. uppl 1847. [1/2:] 3. uppl Lund 1868. VII, 351 s. 4. oförändr uppl 1897. VII, 338 s. [Utg: Schlyter (företal).] 5. uppl 1925. VII, 383 s. Overs: Breve til Laeg og Laerd om aandelige Gienstande, Slagelse 1840, VII, 298 s. - Anteckningar, föranledde af åtskilliga ställen i D. H. Skrift, jemte anvisningar till ett rätt bruk af D. H. Skrift... Lund 1829. VI, 224 s, 1 tab i fol. [Utg: Holmbergson.] 2. uppl:... i den heliga Skrift, jämte Två företal innehållande anvisningar till en rätt bibelläsning. 1870. VIII, 209 s, 1 tab. [Utg: Schlyter.] 3. uppl 1886. VIII, 206 s, 1 tab. [Sep tr ur 1. uppl, s 175-180:] Äldre anvisning till ett rätt bruk af D. H. Skrift jemte ett sednare tillägg. [Rubr:] Enfaldige läsare! Lund 1831. 8 s. [Börjar: Det är till din underrättelse ...] [Omtr:] Enfaldige läsare! (Nya Testamentet. Efter stora kyrkobiblen, med paral-lelspråk, ett företal af ... Schartau, samt en vid slutet bifogad Uttydning af ... ord ... [av utg Schlyter], [2. utg] Lund 1854, s [III-VI]). [Språkligt bearb:] Företal till den heliga Skrift. Lund [1904]. 14 s. - Christelige läsare! (Nya Testamentet [1. utg, av Schlyter], Sthlm 1830, s VII-XFV [börjar: Då jag på förläggarens anmodan ...]; undert Lund d. 16Januari 1801; 2. uppl Gbg 1854, s III-V1II). [Sep tr:] H S, Anvisning ull en rätt bibelläsning. [Rubr.] Halmstad 1861. 12 s. Sthlm 1869, 1871. 8 s. [Härur även:] Underrättelser för enfaldige läsare, rörande deras bibelläsning. [Rubr.] Sthlm 1846. 6 s. [Börjar: Jämförandet emellan flere Skriftens ställen ...] Även: 12 s. [Bihang s 5 f resp 9-12: Kännetecken på säkre, upväckte och benådade menniskor af S Holm / Om sättet att lära barn catechesen ... (anon).] 2.-4. uppl 1864, 1864, 1868. 16 s. [Med titel/rubrik som ovan men inledningsvis annat innehåll:] Anvisning ull en rätt bibelläsning. [Rubr.] (Efter H. S ...) Lund 1839.12 s. [Börjar: I Joh. 5: 39 ... Bihangs 11 f: Kännetecken ... Af S Holm. / Huru dö-pelse förbundet blifver förnyadt uti en sann omvändelse. Efter H. S.] [Senare utg:] ... bibelläsn. Efter H. S ... [Rubr.] Lund 1848, 1849. 12 s. [Utan bilagor.] ... af H. S ... samt Frågor och svar rörande catechesen af S Holm. Ekesjö 1849. (8) s. [Holm, Frågor, s (7) f.] 2.[1] uppl:... Kristlige läsare! [Rubr.] Lund 1896.15 s. [Holm, Frågor, s 12-15. Nya tr:] 1909, 1922. 3. uppl 1937. Sthlm 1870,1883. 16 s. [Bihang: H S, Huru dö-pelseförbundetHolm, Kännetecken på säkre, uppväckte och oomvände syndare, o En erfaren lärares yttrande om sättet ... (anon).] [Enl Linnström även utg på finska, Hfors 1841 o senare.] - Predikningar, till större delen i utförligare utkast... Bd 1-4. Sthlm, Lund 1830-43. [Utg: Schlyter.] 1. Sthlm 1830. VII, 669 s. 2.-4. uppl 1836, 1850,1857. [Sep härur:] H 1*. 1850. 90 s. 5. uppl 1862. 668 s. 2. Sthlm 1834. S XI-XIV, 698 s. 2.-3. uppl okända. 4. uppl 1858. 5. uppl 1865. 698 s, s III-XVI. 3. Lund 1839. VIII, 713 s. 2. uppl Sthlm 1861. [Enl Linnström.] 4. Lund 1843. S I-XVIII, 757 s. 2. uppl Sthlm 1861. XVI, 726 s. Utdrag i A Lindeblad, Henric Schartaus lefnad och lära, 2. tillök uppl Sthlm 1864, s 69-78. Övers i utdrag: Zehn Predigten .... Polsdam 1846, XXVIII, 143 s, Stadien des Heilswegs: 10 Predigten fiber die Heilsordnung, [Neuauflage] Bielefeld [1979], (8), 181 s. - Tretton predikningar, två fullständiga prediko-utkast och ett skriftermåls-tal ... Lund 1831. 210 s. 2. uppl 1845. 3. uppl: Femton predikningar och ett skriftermålstal... 1855. 195 s. [Utg: Schlyter.] 4. uppl 1859. 187 s. [Enl uppg utg av H F Cedergren.] 4.[!] uppl 1869. 190 s. 6.-8. uppl 1885, 1895, 1913. 192 s. 9. uppl 1927. 1 portr, 219 s. - Utkast till skriftermål och veckopredikningar ... Bd 1-2. Sthlm 1832,1847. VII, 478, VIII, 570 s. [Utg: Schlyter.] 1: 2. uppl 1848. [Enl Linnström.] 3. uppl 1861. 456, 534 s. — [Klassindelning av psalmerna i Nya psalmboken] (P Wieselgren, Sveriges sköna litteratur, bd 1, Sthlm 1833, s 404-407, anon, jfr ovan Bref..., 1,1828, s 176-192; 2. uppl 1847, s 436-438, ej anon). - Undervisning i christendomskunskapen, enligt doctor Lutheri lilla cateches och Laurelii spörsmål i frågor och svar ... Hvaijämte såsom bihang äro ullagde Laurelii spörsmål. Christianslad 1833. 68 s. 2. upl: ... christendomskunskapen för barn, enligt doctor Lutheri 1. cateches... 1833. 64 s, s 68. 3. upl med bilagor Lund 1836. 120 s [s 94-120 Bilagor o Tillägg, inkl två bibelförelal (ovan 1829 o 1830), även sep:] Bilagor och tillägg till 3:dje uppljemte en förklaring öfver kärleken till Gud, enligt Luc. 10: 27. 36 s. 4. upl: ... Hvarjemle såsom bihang följer: l:o Laurelii spörsmål. 2:o Förfns yttrande om utanläsning [ur Frågor 1827, s 5] ... [14.-25. uppl även: S:t Athanasii Sym-bohun] ... om sättet alt lära barn catechesen ... S Holm, Känneteken på säkre, uppväckte och omvände syndare. Lund 1837.96 s. 5.-7. uppl 1838,1839,1841. 8. uppl. okänd. 9.-24. uppl 1842, 1844, 1845, 1846, 1847, 1848, 1850,1853, 1855, 1857, 1860, 1862, 1865, 1867, 1872, 1877. 25. uppl 1878, [nya tr:] 1888, 1905, 1911, 1920. - Undervisning i christendomskunskapen. Tvänne utförligare äldre arbeten ... Sthlm 1835. IV, 238 s. [Med bihang: Laurelii spörsmål m m.] [Utg: Schlyter.] 2.-6. upl 1841,1844,1846,1849,1852. 7.-8. upl 1857, 1858. IIII, 238 s. 9. upl 1866. IV, 255 s. 10.-11. uppl 1873, 1878. V, 287 s. 12.-13. upl 1886, 1900. 288 s. - Utkast till offentliga förhör, tillika med Afhandiingar i frågor och svar öfver några stycken af christendomskunskapen ... Lund 1850. (7), 493 s. [Utg: Schlyter.] 2. upl Lund 1892. VII, 485 s. - Anmärkningsvärda lärosatser. Utdrag ur Schartaus undervisning i christendomen. Carlstad 1854. 15 s. [Föret; ulg av O. Arrhenius.] - Bihang [utdrag ur brev m m] (Lindeblad, anf arb 1864, s 79-97). - Postilla öfver kyrkoårets gamla högmessotexter samt passionspredikningar, efter framlidne ... H S. (Ur hans sons ... A. S. Schartaus efterlemnade papper.) Med förord o bihang af G. Björck. D 1-2. Örebro 1865. IX, 327, VI, 436 s. - Predikningar öfver kyrkoårets gamla högmes-sotexter samt passionspredikningar ... D 1-2. Örebro 1866. XIII, 349, V, 416 s. [Utg: Schlyter.] 2. upl 1867. 3. upl Sthlm 1869. XVI, 364, VI, 435 s. 4.-9. upl, stereotyperad, 1874, 1875, 1878, 1883, 1888, 1892. XV, 349, V, 417 s. 10. uppl, d:o, 1895. XV, 349, V, 416 s. [Nya uppl:] 1900, 1917. - Predikningar, skriftermål och confirmationstal ... Sista saml ... Lund 1868. 1 portr, XVI, 780 s. [Utg: Schlyter.] 2. upl, stereotyperad, 1878. XVI, 669 s, 1 portr. 3. upl 1883. XVI, 669 s. [Härur:] Högmessopredikan på söndagen Sexagesi-majemte ett skriftermålstal. Lund 1874. 38 s. 2. uppl 1878. 42 s. [Övers härur:] Pradiken Aar 1824, 26. S0ndag efter Trinitatis, Khvn 1886, 8 s. - Om kärleken dll Gud. Innehållet af förhöret i Lunds fattig-skola d 6 nov 1823 öfver första stycket uti summan af tio Guds bud, som står uti spörsmålen vid lilla catechesen. Lund 1872. 8 s. 2. uppl 1874. - Söndagen efter jul / Söndagen efter nyår / Annandag pingst / Trefaldig-hetssöndag (J. H. Holmqvist, Predikningar öfver kyrkoårets samtliga epistlar jemte några hittills otryckta predikoutkast af H. S, Lund 1891 [-95], s 215-222, 237-240, 679-686, 686-696). - Predikan öfver aftonsångstexten åttonde söndagen efter Trinitatis, hållen i Lunds domkyrka 1796 (Olaus Olssons uppenbarelse jemte en predikan af H S, Kalmar 1894, s 13-23). -Utkast ull predikningar, konfirmationstal m. m. (hittills otr). Lund 1901. 194 s. [Föret: utg avj. H. Hägg-lund.]-Ett bref. Gbg 1908. 6s. [Lund 30/11 1813.]-Predikningar / Christelig undersökning om de händelser, hvilka enligt Guds ord äro att vänta, föreställd i frågor och svar / Ett bref af år 1824 (J Sjöholm, Nya bidrag till kännedomen om Henric Schartaus undervisning och åskådning, Lund 1908, s 17-126). - Fif-teen sermons (H Hägglund, Henric Schartau and the order of grace Rock Island, 111., 1928, s 38-216, 1 portr). - Prekener / Brev [urval] (Hovedverker av den kristne litteratur fra kirkefedrene dl nutiden, bd 13. Fra svensk kirke- og kristenliv, Oslo 1930, s 19-85). - Evangeliepredikningar. Sthlm 1930. XVI, 563 s. [Föret: utg av Carl S. Lindblad.] - Evangeliepostilla. Lund 1937. XI, 464 s. - Biblisk cateches, utg av Lechard Johannesson. Sthlm 1955. 250 s. - Frälsningens väg. En Schartau-antologi utg av L Johannesson. Upps 1957. 197 s. - Större undervisningen, utg med noter o kommentarer av LJohannesson. Sthlm 1957. 157 s. - Skattkammare, omfattande två betraktelser förvar dag av året... utvalda ur Schartaus tr kvarlåten-skap. [Kungälv, tr] Uddevalla 1958. 454 s. [Föret: red avj. Marelius o Algot Erlandsson.] - Om nådavalet jämte En förklaring över kärleken till Gud. Utg o med inl av L Johannesson. Sthlm 1960. 81 s. - Hittills otryckta predikningar och tal, jämte en översikt över tidigare tr predikn o tal. Utg av Knut Johnson t, Nils Wikman + > N E Wikman o Bror Jansson. Bd 1-4. Lund 1963-74. 1. Inledning: Utkast till en underrättelse om predikans författande. I. Hittills otr predikn o tal. 1. Kyrkoårets högtider och söndagar, a. Första söndagen i Advent - Sexagesima. 1963. 320 s. 2.1:1: b. Fastlagssöndag-Annandag Pingst. 1965. 430 s. 3.1: 1: c. Heliga Trefaldighetsdag -15 söndagen efter Trefaldighet. 1967. 356 s. 4.1:1: d. 16söndagen efter Trefaldighet - Alla Helgons dag 1974. 246 s. - Självbiografiska notiser / Lefnadsöden i synnerhet i afseende på hans inre omständigheter förf af honom sjelf / H Schartaus egenhändiga immatrikulation i Sodalidi maioris handlingar (LUB) (E Lilja, Henric Schartaus unga år: Sthlm 1987, s 18-28). - [Dedikationer i akad avh Lund 1774 o 1775 i övers] (ibid, s 133 f, 145 ). - Hur läser du Bibeln? Anvisningar till en rätt bibel-läsn. Gbg 1993. 16 s. [Utg: E Lundberg o P-A Grun-nan; sammanfattning av Företal ... [1904], efter Anteckningar ... 1829 i sep tr 1831 o omtr i NT 1854, samt Anvisning till en rätt bibelläsning, främst 1839 o även d:o 1861, sep tr från NT 1830. - Den allvarliga salighetssaken. Utkast o predikn ... språkligt moderniserade av Henrik Nelson. [l]-2. [Gbg] 1997 [omsl]. 50, 80 s. - Tretton predikningar, språkligt bearb för nutida läsare. Gbg 1999. 123 s. (Lutherstiftelsens skriftserie, 16.) - Till Fredrica Skragge-Nettelbladt. Själavårdsbrev 1805-1821. Utg med inl av B Ahlberg. Lund 2000. 169 s. (Meddelanden från Kyrkohistoriska arkivet i Lund, N F.) - Bearb o korrekturläst: Bib-lia, thet är, all then Heliga SkriftLund 1801, (14), 1384, (8), 416 s (företal).

Källor och litteratur

Källor o litt: C A Agardh, H S (Samlade skrifter af blandadt innehåll, 1, 1863); P G Ahnfelt, Studentminnen, 1-2 (1857); G Billing, Minne af prosten H S (SAH ifrån år 1886,25,1911-13); T Hulthén, Jesu regering: en studie i H S:s teol åskådn i jämförelse med ortodox, piedstisk o wolffiansk lärouppfattn, 1-2 (1969,1991), o där anf källor o litt; H Hägglund, H S (2. uppl 1924); AJarlert, Ämbete o tro: en undersökn av den kyrkl debatten i Gbgs stift under slutet av 1800-talet (1984); dens, Den tidiga schartauska väckelsen som protest mot upplösmen av inre o yttre ordn (Västsv fromhet, ed C Ahlberger o G Malmstedt, 1993); dens, Läsarfolket-från gammalläseri till nyortodoxi: förändr:ar i västsv kyrkoväckelse med särsk hänsyn till utveckl:en i Marks, Bollebygds o Kinds härader under 1800-talet (1997); KLewis, Schartauansk kvinnofromhet i tjugonde seklet: en religionsetnologisk studie (1997); E Lilja, H S:s unga år 1757-1785: en personhist studie (1987), o där anf källor o litt; G Nelson, Den västsv kristendomtypen: dess uppkomst o första utvecklingsskede (1933); H Nelson, Ur förkunnelsens hermeneutik: före, under o efter H S (1995); J Pettersson, En jämförande studie över den Schartau-präglade kristendomen i dess ursprungl gestalt o dess nutida återstod (1997); A Piltz, H S o det stora allvaret: en tidskr för andlig vägledn (Pilgrim, 1, 1998); E Rodhe, H S (Lunds hm, 2:4,1952), o där anf källor o litt; N Söderblom, H S (OoB 1907, s 513-527); V Södergren, H S o västsv kyrkoliv (1925), o där anf källor o litt; C Winberg, "Det mörka Mark": inom-kyrkl väckelse o arbetarrörelse i ett västsv texdlarbetardistrikt (Väckelsen o vardagslivet, ed A Jarlert, 1995); O Wikström, H S:s Nådens ordn som religions-psykologiskt problem: teoretiska o metodiska överväganden (Religion o bibel, 1998).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Henric Schartau, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/6365, Svenskt biografiskt lexikon (art av Anders Jarlert), hämtad 2024-04-23.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:6365
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Henric Schartau, urn:sbl:6365, Svenskt biografiskt lexikon (art av Anders Jarlert), hämtad 2024-04-23.