Meriter

Romanus, Harald Anton Reinhold, f 10 april 1904 i Gbg, Domk, d 22 juli 1996 i Sthlm, Osc. Föräldrar: lektorn Anton Robert R o Reidunn Lindboe. Studentex vid H a l i Östersund 22, inskr vid KTH ht 22, utex från fackavd för elektroteknik 26, assistent i elektroteknik 29, i telegrafi o telefoni 32, allt vid KTH, anställd vid ab Stern & Sterns radiolaboratorium i Sthlm 26–27, vid Elektriska prövn:anstalten där 27–28, vid Telefon ab L M Ericssons avd Nya produkter 28–40, studerade vid Harvard University o Massachusetts Institute of Technology, Cambridge, Mass, USA, 34–35, kanslichef vid Statens uppfinnarnämnd 40–47, VD för Sv uppfinnarkontoret 47–68, led av Statens konsumentråd 56–72, av Statens nämnd för arbetstagares uppfinningar 60–75, v president i International Federation of Inventors Associations (IFIA) 68, president där 71–74, överingenjör o chef för Rådgivnings- o förmedl:enheten (R-enheten) vid Styrelsen för tekn utveckl (STU) 1 okt 68–31 dec 69, sekr i Nord oppfinnarforen:ars samarbetsorganisation 13 okt 70, medl av World Intellectual Property Organisation's (WIPO) arbetsgrupp för utarb av förslag till patentlag för u-länder 75–79, stiftare av o donator till Stiftelsen för främjande av uppfinnarverksamhet 88, ordf där från 88.

G 19 febr 1983 i Sthlm, Joh, m Aina Signe Sjöberg, f 16 okt 1909 där, Maria, d 8 febr 1987 där, Osc, dtr till maskininspektören Karl Johan S o Kristina Mexicana Billing.

Biografi

Efter civilingenjörsexamen och ett par kortare anställningar kom Harald R till Telefon ab L M Ericsson, där han deltog i utvecklingen av Ericssons flyglarmsystem med tyfoner som manövrerades via det vanliga telefonnätet. En sådan anläggning för Sthlm blev installerad strax före andra världskrigets utbrott. Ett år efter krigsutbrottet inrättade riksdagen Statens uppfinnarnämnd för att hjälpa fram uppfinningar av betydelse för försvaret eller folkförsörjningen, och R blev bland 36 sökande utsedd att som kanslichef handha nämndens verksamhet. I denna befattning kvarstod han till 1947.

I april 1946 tillsattes en utredning som skulle undersöka om uppfinnarnämndens verksamhet var motiverad, inte bara som en beredskapsåtgärd i krigstid utan även som viktig för samhällsekonomin i fredstid genom att tillvarata goda uppfinningar på ett planmässigt sätt. Utredningen resulterade 1947 i att uppfinnarnämnden och det redan 1934 av Svenska uppfinnareföreningen bildade Uppfinnarekontoret sammanslogs till en ny organisation kallad Svenska uppfinnarkontoret. Till chef för detta utsågs R.

Under 30 år från 1950 uppstod en stark internationell utveckling inom patentverksamheten med tillkomsten av de europeiska patentsystemet EPC ("Europapatent") och patentsystemet PCT (Patent Cooperation Treaty), som förutom flera europeiska länder också omfattade USA, Brasilien och ett antal u-länder. Detta stimulerade patentintresset i alla länder, och uppfinnarfö reningar nas verksamhet ökade påtagligt. Till en början försökte de nordiska länderna åstadkomma ett närmare samarbete under medverkan av uppfinnarföreningar, uppfinnarkontor och patentverk. R var i sin egenskap av chef först för Uppfinnarkontoret och sedan för R-enheten inom STU en nyckelperson i detta arbete. Utformningen av bestämmelserna med t ex gemensamma giltighetstider och krav på att uppfinnarnas namn skulle finnas på patenthandlingen var till stor del hans förtjänst. Staten började också alltmer uppmärksamma uppfinnarnas behov av åtgärder och stöd vilket återspeglades i t ex en ständig ökning av antalet ärenden hos STU:s R-enhet.

STU inrättades 1968 för att på ett bättre sätt än tidigare stödja teknisk forskning och uppfinnande och därmed främja Sveriges industriella utveckling. Kontinuiteten upprätthölls genom att STU övertog Svenska uppfinnarkontorets dittillsvarande verksamhet, som därigenom förnyades och förstärktes. R ledde STU:s uppfinnarverksamhet fram till sin pensionering. R kom även att för uppfinnarnas och Sveriges räkning spela en framträdande roll i uppbyggnaden av ett internationellt samarbete med organisationer och institutioner i andra länder som arbetade med uppfinnings- och uppfinnarfrågor. Han var t ex en av initiativtagarna till IFIA och en period vice president i Norsk Oppfinner Förening. I Svenska uppfinnareföreningen var han medlem sedan 1941 och deltog aktivt i dess arbete.

R var även själv uppfinnare. Tillsammans med sin kusin Hannes Alfvén, nobelpristagare i fysik 1970, uppfann han 1945 trokotronen, ett radikalt nytt elektronrör i vilket elektronerna beskrev trokiodformade banor. Uppslaget kom då Alfvén beskrev sin forskning om emissionen av laddade partiklar från solen: Dessa partiklar färdas i komplicerade banor genom de varandra korsande elektriska och magnetiska fälten i rymden. Med denna kunskap utformade R och Alfvén flera idéer till nya elektronrör baserade på sådana banor. R fick därvid god användning för sin erfarenhet av telefonteknik och sitt patenttekniska kunnande och utformade en mästerlig patentansökan med inte mindre än 60 patentkrav. Trokotronen tillverkades och användes i många år i datorkretsar som räknade i basen 10, tills transistorn och andra halvledarkomponenter kom i bruk.

R:s och hans hustrus intresse för uppfinnarfrågor manifesterades 1988 genom en donation på 1,5 milj kr till bildandet av Stiftelsen för främjande av uppfinnarverksamhet, som skulle stödja forskning om uppfinningars tillblivelse och utveckling från idé till exploatering. R ledde och inspirerade själv stiftelsens arbete fram till de sista åren. Genom sina många och engagerade insatser för uppfinnare kom han att bli en symbolfigur för uppfinnandet under en tid då detta fick en allt starkare ställning i näringsliv och samhälle.

I sitt arbete gjorde R många utblickar också på det humanistiska och konstnärliga området, och han hade en välgörande humor som underlättade samverkan med andra.

Bror till R var Erik Ragnar R (1908–82). Han blev med lic 1935 och var 1942–48 underläkare vid Karolinska sjukhusets kirurgiska avdelning där han 1949 blev bitr överläkare. Ragnar R blev med dr vid Kl 1953 på avhandlingen Pelvo-spondylitis ossificans ... and genito-urinary infection, som behandlade komplikationer med inflammation i sädesblåsan; han utnämndes s å till docent i kirurgi vid Kl. 1956–74 var han professor i kirurgi vid GU samt överläkare vid kirurgiska kliniken II vid Sahlgrenska sjukhuset där. R:s specialitet var urologi och inflammatoriska förändringar i prostata men hans erfarenheter från hela den moderna kirurgin var stor, särskilt när det gällde reumatiska sjukdomar och operationer av bisköldkörteln.

Utom avhandlingen publicerade och medverkade Ragnar R i åtskilliga skrifter i framför allt kirurgi, bl a kursböckerna Nordisk lärobok i kirurgi (5. uppl 1957), Strålterapi, en nordisk lärobok (1963), Tumörsjukdomar, en nordisk lärobok (1963) samt Klinisk onkologi (1981). Han var redaktör för Acta chirurgica Scandinavica 1956–70.

Ragnar R hade stor del i att kirurgin blev ett forskande ämne vid GU, att ämnet fick en naturvetenskaplig bas och att det under 1960-talet blev gränsöverskridande. Han tillhörde dem som ivrigt förespråkade en experimentell kirurgi; R och ett par av hans kolleger var föregångsmän när det gällde att få elever och forskare att integrera prekliniska och kliniska ämnen, varvid Göteborgsfakulteten blev något av en förebild för andra medicinska fakulteter i landet. Han engagerade sig också särskilt i bekämpandet av tumörsjukdomar.

Ragnar R var ledamot i åtskilliga statliga nämnder och enskilda vetenskapliga och ideella föreningar. Han var bl a vice ordf i Sv läkaresällskapet 1973–75, ledamot av flera av Statens medicinska forskningsråds nämnder och sektioner 1957–70 och i Socialstyrelsens vetenskapliga råd 1968–74. Om hans samhälleliga och humanistiska engagemang vittnar ordförandeskapet från 1976 i Sv kommittén för vetenskapens frihet, som aktivt stödde de forskare vars personliga vetenskapliga verksamhet av politiska skäl inskränkts.

Författare

Torkel Wallmark med bidrag av Lars-Olof Skoglund

Arkivuppgifter

Handl:ar, bl a brev, efter R i Tekn museets arkiv, Sthlm. – Brev från R i GUB (till Sigurd Hansson).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Uppfinnar-ABC. Sthlm 1952. 6 s. [Ny uppl] 1963. 7 s. – De anställda och uppfinnarverksamheten. [Sthlm 19]54. 7 s. – Svenska uppfin-narkontoret i hantverkets och småindustriens tjänst (13:e Riksmässan, varumassa i Idrottshuset o Tennishallen, Jönköping ... 28 april-6 maj 1956,Jönköping 1956 [omsl], s 97–106; även sep, 10 s, [ny tr] Sthlm 1960, 11 s). – The Swedish inventions office and similar Scandinavian organizations {NIR, Nordiskt immateriellt rättsskydd, årg 27, 1958, Sthlm 19 [58–] 59, s 38–42). – Svenska uppfinnarkontoret (TVF, Teknisk-vetenskaplig forskning [fd IVA, Ingeniörsvetenskaps-akademiens tidskrift], årg 31,1960, Sthlm, s 173-183).

Källor och litteratur

Källor o litt: A Lund, Det offentl stödet till uppfinnare o uppfinningar. Tillkomst o utveckl efter 1934 (1991); SvTeknF; Uppfinnaren, konstruktören 1990, nr 3; T Wallmark m fl, nekr:er över R (DN 22 o SvD 13 aug 1996). – Ragnar R: G Giertz, Ragnar R in memoriam (DN 22 maj 1982); B Lindberg o I Nilsson, GU:s hist, 2 (1996); E Ljunggren, En kirurg ser tillbaka (1968); I Nilsson, GU 1891–1995, Data över prof:er, doc:er, avhandl:ar o befordringsärenden, 1 o 3 (1996); T Scherstén, Ragnar R till minne (SvD 18 maj 1982); Väd.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Harald A R Romanus, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/6819, Svenskt biografiskt lexikon (art av Torkel Wallmark med bidrag av Lars-Olof Skoglund), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:6819
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Harald A R Romanus, urn:sbl:6819, Svenskt biografiskt lexikon (art av Torkel Wallmark med bidrag av Lars-Olof Skoglund), hämtad 2024-04-19.