Birger Pernow, Foto Ateljé Uggla

J Birger Pernow

Född:1888-06-24 – Matteröds församling, Kristianstads län
Död:1973-08-12 – Farsta församling, Stockholms län

Präst


Band 29 (1995-1997), sida 47.

Meriter

Pernow, Johannes Birger, f 24 juni 1888 i Matteröd, Krist, d 12 aug 1973 i Sthlm, Farsta. Föräldrar: hemmansägaren o kyrkvärden Bengt Persson o Christina Johansdtr. Studier vid Johannelunds missionsinst, Bromma, Sth, prästv för Luleå stift 31 maj 14, missiv till Burträsk, Dorotea o Åsele, samtl Vb, komminister där 11 aug 17 (tilltr 1 juni 19)10 jan 23, pastor vid Blasieholmskyrkan i Sthlm 10 jan 2330 sept 31, predikant vid Drottninghuset där 1 jan 2831 dec 58, tf missionsförest (från 1937 med titeln missionsdirektor) för Sv Israelsmissionen (SIM) 1 dec 30, ord 1 sept 311 juli 60, led av Intern Israelsmissionsrådet 32, v ordf 3547, ordf 4753, led av Ekumeniska flyktingkomm 4550, av Lutherska världsförb:s sv sektion 4657.

G 3 maj 1918 i Solna m Hilda Elisabeth Peterson, f 1 okt 1886 där, d 15 dec 1953 i Sthlm, Matt, dtr till stationsinspektorn Bernhard P o Anna Kristina Andersdtr.

Biografi

Birger P var under 30 år ledare för Svenska Israelsmissionen (SIM), som grundats 1875 och tagit som sin uppgift att omvända judar till kristendomen. Den teologiska idén var att judarna visserligen var Guds utvalda folk men att frälsningen fullbordades först genom det kristna dopet. En apokalyptisk syn som slagit igenom vid slutet av 1800-talet uttryckte uppfattningen att det judiska folket skulle få en särställning vid den yttersta dagen. Därför ansågs deras omvändelse särskilt betydelsefull och judemissionen viktigare än annan mission. Någon djupare genomtänkt teologi eller intern debatt fanns emellertid inte, och SIM:s ideologi var dess ledares, dvs P:s. Han anslöt sig till den gamla tanken att judarnas olyckor berodde på att de en gång förkastat Jesus och korsfäst honom. Först i och med att man efter andra världskrigets slut fick kännedom om den fulla innebörden av nazisternas folkmord övergavs denna tanke fullt så grymma umbäranden kunde ändå inte Gud utsätta sitt egendomsfolk för. SIM blev genom P åter positivt inställd till sionismen. Han ansåg det dock bara vara ett delmål, "ty judefrågans lösning, Israels frälsning, ligger endast i tron på Jesus Kristus".

SIM bedrev sin missionsverksamhet i Sverige med ett antal lokala Israelskretsar. Verksamheten finansierades med gåvomedel, men antalet döpta blev aldrig stort. Efter första världskrigets slut var verksamheten obetydlig och utan någon ordnad sådan utomlands. Vid tiden före och under andra världskriget hamnade dock SIM i fokus för den internationella judemissionens intresse, mycket tack vare P:s personliga kvaliteter och internationella kontakter, men framför allt beroende på den betydelse missionsstationen i Wien kom att få.

Under mellankrigstiden försökte SIM med skiftande framgång etablera verksamhet i Europa, bl a i Bratislava och Paris. Viktigast blev dock stationen i Wien, där det fanns en stor judisk befolkning. Verksamheten där igångsattes i början av 1920-talet och en åttavåningsfastighet på Seegasse 16 inköptes. Denna byggdes om 1936 efter en inspektionsresa av P, och en större villafastighet i Weidling ("Schwedenheim") köptes, sedermera omvandlad till ålderdomshem. En tysk luthersk präst, den judekristne F Forell, som förlorat sin tjänst i Tyskland efter Hitlers maktövertagande, anställdes hösten 1933. Han var ledare för verksamheten i Wien fram till Anschluss i mars 1938, då han tvingades fly. Han efterträddes av Göte Hedenquist, som var i SIM:s tjänst 193640.

Genom sin närvaro i Wien, dit en ström av tyska flyktingar sökt sig efter 1933, blev SIM och P tidigt medvetna om judarnas utsatta situation i Tyskland. P fick även information genom sina omfattande förbindelser med den tyska judemissionen och sina internationella kontakter. Sommaren 1937 var han ordförande för en världskongress för israelsmission i Wien.

Efter Anschluss sökte sig alltfler judar och framför allt judekristna till SIM:s station i Wien, vars hjälp fram till sommaren 1941 var av två slag, dels hjälp till utvandring, dels understöd till de kvarvarande. SIM hade inledningsvis ett förvånansvärt gott samarbete med de nazistiska myndigheterna. De senares mål var till en början att så många judar som möjligt skulle utvandra från de tyska områdena, och de såg SIM som en effektiv emigrationsorganisation. SIM fick tillstånd att driva en utvandringsbyrå med 10-15 medarbetare och fick till och med ha ett eget kontor i Gestapos högkvarter, vilket avsevärt underlättade den annars ofta mycket svårforcerade byråkratin.

Trots SIM:s intensiva arbete blev resultatet relativt blygsamt. Uppskattningsvis ca 3 000 judar, mestadels kristna, räddades genom emigration. Detta kan jämföras med den judiska utvandringsbyrån som lyckades få ut ca 150 000. SIM råkade dock ut för avsevärda problem, bl a i form av svårigheter att få inresetillstånd för judar till Västeuropa och USA. För SIM hade det varit naturligt att försöka få sina skyddslingar till Sverige. P gjorde stora ansträngningar, men de svenska myndigheterna var synnerligen restriktiva mot judiska immigranter, oavsett religion.

SIM gav också olika former av bistånd till de judekristna som blev kvar i Wien efter Anschluss och som ofta förlorat arbete och bostad. De befann sig i en besvärlig mellanställning. De omfattades av nazisternas raslagar och var ej fullt accepterade av de kristna. De kunde heller inte påräkna hjälp från judiska organisationer, som hade fullt upp med att försöka hjälpa sina egna medlemmar, och som dessutom i viss.mån såg de döpta judarna som förrädare.

Sedan nazisternas planer för judarna övergått från emigration till massutrotning, hade de inte längre någon nytta av SIM, eftersom organisationen enbart sågs som en emigrationsbyrå. Gestapo stängde verksamheten i Wien försommaren 1941 och SIM:s medlemmar deporterades. Alla funktioner flyttades tillbaka till Sverige, varifrån SIM till en början kunde sända pengar och matvaror till de deporterade. Genom att iaktta förändringar i handstilen på olika kvittenser fick man också en uppfattning om förändringar i personens hälsotillstånd. SIM stödde även andra länders judemissioner och hjälporganisationer, bl a i Rumänien, och var aktivt vid mottagandet av de danska judiska flyktingarna 1943. Tillsammans med mosaiska församlingen i Sthlm som man i andra avseenden hade relativt bistra relationer till sändes hösten 1943 och 1944 på begäran pengar till kyrkoherden Erik Perwe (se nedan) i Berlin till de gömda judarnas uppehälle där.

P var även informatör i frågor rörande judarna och bl a rådgivare åt ärkebiskop Erling Eidem (bd 12, s 531). P var påfallande klarsynt och förutseende vad gällde judarnas tragiska öde. Han publicerade talrika beskrivningar av judarnas öde bl a i SIM:s tidskrift, Missionstidning för Israel. Spridningen var dock begränsad och texterna präglades ibland av samma slags försiktighet som utmärkte den sv regeringen och den sv kyrkan man vågade inte alltid tala i klartext.

Betydelsefullt för SIM:s verksamhet var att P kom att verka som dess ledare även efter kriget. Stationerna i Paris och Wien återupprättades, och man bedrev nödhjälpsverksamhet i olika flyktingläger. I Jerusalem grundades Svenska teologiska institutet, som fick vetenskaplig inriktning.

SIM:s missionerande verksamhet hade av naturliga skäl aldrig varit populär bland judiska företrädare, och sedan gaskamrarnas verklighet efter krigsslutet blivit allmänt känd blev motviljan mot judemission än större. SIM måste tona ner missionsaspekten till förmån för en tanke om dialog. Detta innebar dock en balansgång, eftersom SIM:s understödjare förväntade sig "resultat" i form av hög dopfrekvens. Så länge P satt i ledningen märktes därför aldrig den nya inriktningen i SIM:s skrifter. Ett namnbyte diskuterades men blev inte verklighet förrän 1970 då SIM bytte namn till Riksorganisationen Kyrkan och judendomen (RKJ), från 1975 integrerat i Sv kyrkans mission.

Den egentliga uppgift SIM tagit på sig, att konvertera judar, blev aldrig riktigt framgångsrik. Däremot kom missionen framför allt genom sin närvaro i Wien att få betydelse som informationsförmedlare och som räddare av ett antal, huvudsakligen döpta, judar. Det låg naturligtvis i SIM:s egenintresse att rädda organisationens medlemmar och att förhindra en utrotning av judarna, något som skulle omöjliggöra vidare verksamhet. Måhända var P:s inställning till judarna ambivalent (Koblik), men det låg säkert också mycket i vad en honom närstående person yttrade i ett replikskifte 1938: "Kanske ingen 'arisk' människa i vårt land f n gör mer [än P] för att rädda judiska män och kvinnor" (Judisk Krönika 1938, nr 6, s 99).

Författare

Carl Henrik Carlsson



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Brev till o från P i Ärkebiskop Erling Eidems arkiv, ULA, o i SIM:s arkiv, Svenska kyrkans mission, Uppsala. Brev från P i LUB (bl a till E Rodhe o många till J Lindblom) o i UUB (bl a till H S Nyberg).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Israel och kristendomen. Sthlm '1932. 7 s. (Sveriges kyrkliga bildningsförbunds missionsstudieplaner, n:r 9.) Svenska Israelsmissionen under sextio år. Sthlm 1935. 64 s. (Tills med KJ Ekman.) Palestina förr och nu. Sthlm 1935. 149 s. 2.-3., tillök uppl 1936, 1939. 156 s. Förord / Kampen om Israel. Uppgifter o möjligheter (T Ysander m fl, Kan judafolket räddas?, [red av B PJ Sthlm 1943, s 3 f, 9-20; [ny tr] s å). Sjuttio år för Israel. Svenska Israelsmissionen 1875-1945. Sthlm 1945. 95 s, 12 pl-bl. - Palestina, jodene ogvi. Oslo 1948. 36 s. (Evangeliet i verden idag, nr. 2.) Kyrkan och Israel. Sthlm 1949. 31 s. (Svenska Israelsmissionens småskrifter nr 3.) Missionsproblemet Israel. [Rubr.] Sthlm 1950. 15 s. (Ibid 4 [omsl].) - För Sions skull (För Sions skull ..., red: B P o J Jellinek, Sthlm 1950, s 947). Judemissionen och Guds rike, 2 / Judarna och Kyrkan (Israelstudier, 4. Bibeln och judemissionen, föredr hållna vid de skandinaviska israelsmissionernas första instruktionskurs i Åh, Sverige, d 812 aug 1951, Sthlm 1952, s 4061). Liebe macht erfinderisch. Schwedische Juden-Hilfe im Dritten Reich. Stuttgart-Feuer-bach [1958]. 7 s. Till Bibelns länder. En resehandbok. Sthlm 1958. 138 s. 2., översedda uppl 1960. 136 s. 3.-4. d:o 1963, 1964. 140 s. 5.-6. d:o 1965, 1966 [utg 1968]. 146 s. Trettio år i Israelsmissionens tjänst. Sthlm 1973. 59 s. Betraktelser, predikn m m i Missionstidning för Israel / Svenska Israelsmissionen..., 193041, 1946-48, 1950-54 o senare till 1967, Sthlm, varav sammandrag för år 1946 i: Svenska Israelsmissionens verksamhet 1946, Sthlm 1947; bidr även i bl a När och fjärran, utg av Kvinnliga missionsarbetare, Sthlm, fol.

Redigerat: Missionstidning för Israel. Årg 5869, 193142. Forts: Svenska Israelsmissionen, Missionstidn ... 70-87:6, 1943-60. Sthlm. (Även ansv utg till årg 87:8.) Gruss an Israel. [Rubr.] 1933, Nr 1* (April). Sthlm. (4) s. - Kan judafolket räddas? Sthlm 1943. 99 s. [Anon; medv tills med T Ysander m fl.] För Sions skull. Blad ur Svenska Israelsmissionens hist 18751950. Sthlm 1950. 112 s. (Tills med J Jellinek.)

Källor och litteratur

Källor o litt: A Besserman, Den lågkyrkliga väckelsens syn på judar o judendomen (Judarna i det sv samhället..., ed K Nyström, 1991); Biogr matr över sv kyrkans prästerskap 1970 (1971); Drottninghuset 300 år, 16861986 (1986); L Edvardsson, Kyrka o judendom. Sv judemission med särsk hänsyn till Sv Israelsmissionens verksamhet 1875-1975 (1976); G Hedenquist, Till B P:s minne (SvD 19 aug 1973); dens, Undan förintelsen. Sv hjälpverksamhet under Hitlertiden (1983); S Koblik, The Stones Cry Out. Sweden's response to the persecution of the Jews (1988; även i sv upplaga: "Om vi teg, skulle stenarna ropa",1987, men utan noter o källhänvisn:ar).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
J Birger Pernow, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/7095, Svenskt biografiskt lexikon (art av Carl Henrik Carlsson), hämtad 2017-09-22.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:7095
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
J Birger Pernow, urn:sbl:7095, Svenskt biografiskt lexikon (art av Carl Henrik Carlsson), hämtad 2017-09-22.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se