Meriter

Muren, Per, f 12 maj 1805 i Gnarp, Gävl, d 2 maj 1888 i Gävle. Föräldrar: bruksförvaltaren Olof M o Anna Sofia Norelius. Handelsbiträde i Gävle 21, handlande 29, led av handels-societeten 29, fullm där 66—69, led av borger-skapets äldste o ordf där, allt i Gävle, deltog i riksdagarna 47-48, 50-51, 56-58, 62-63 o 65—66 (led av förstärkta statsutsk 47—51, av bevilln:utsk 47—51 o 62—66, av förstärkta bankoutsk 47—48, 56—58 o 65—66, av förstärkta KU 47—51 o 65—66, av ståndets ensk besvärsutsk 50—51, av statsutsk o förstärkta bevilln:utsk 56—58, av förstärkta lagutsk 56— 58 o 62—63, av ståndets ensk utsk 62—66, v talman 62-66), led av AK 67-68 (v ordf i bevilln:utsk), dir för Gefle manufactur ab, Strömsbro, Gävle, 49—83, led av styr för Gefle filialbank från 52, av dir för Gefle-Dahla jernvägs ab 55—74, VD där 55—65, en av initiativtagarna till Gefle sjöassuransfören, till Korsnäs sågverks ab 55 o ull Norrlands nya ångbåts ab 58, led av sjöförsvarskomm juli 61—maj 62, av tullkomm nov 63—juli 65 o sept 76—dec 79, av stadsfullm i Gävle 63— 68, ordf 63, v ordf där 64-68, v ordf i Gävleborgs läns landsting 63, ordf där 64—69, led av järnvägsförvaltn:komm dec 67—jan 68, ordf i styr för Sandvikens jernverks ab 68—83.

G 26 dec 1831 i Gävle m Christina Selggren, f 8 aug 1808 där, d 16 sept 1852 där, dtr till handelsmannen Johan S o Anna Christina Wannberg.

Biografi

M tillhörde på fädernet en släkt från Murgården i Ockelbo. Faderlös redan i barnaåren växte han upp på moderns hemman i samma socken och deltog tidigt i skötseln av den lilla egendomen. Skolgången avslutades vid 12 års ålder. Efter anställningar i minuthandel och på ett grosshandelskontor i Gävle öppnade M egen minuthandel. Denna utvecklades efter hand till en betydande och inkomstbringande affärsrörelse. Under 1830- och 40-talen synes M ha följt de i staden sedan länge etablerade, allsidigt verksamma handelshusen i spåren. Han var framgångsrik men knappast nydanande i formerna.

Mot 1840-talets slut etablerade sig M som industriell entreprenör. Ett bomullsspinneri och väveri vid Strömsbro utanför staden var det första större projektet. Initiativet utgick från Sthlms finansvärld (E D Engelmark och L J Hierta) medan M ställde sig i spetsen för de lokala intressenterna och även ledde utbyggnaden. Företaget, Gefle manufactur ab, konstituerades 1849 såsom det första i landet enligt 1848 års lag om aktiebolag. Anläggningarna var av för tiden väldiga dimensioner och representerade höjden av modernitet med bla ett av Europas största vattenhjul, helt av järn och 13 m i diameter. Resultatutvecklingen var de första åren mycket positiv. Sämre konjunkturer, problem förorsakade av den ojämna vattenföringen i Testeboån och importsvårigheter under amerikanska inbördeskriget — bomullsbalarna skeppades direkt från New Orleans till Gävle — medförde dock att utfallet fortsättningsvis ej nådde samma höga nivå.

M uppvisade vid strömsbroetableringen en enastående energi och betydande ledaregenskaper. Febrilt verksam var han närvarande på alla nivåer, omvittnat generös med drickspengar när arbetets fortgång så krävde. Denna hans förmåga att rikta stridiga viljor mot ett gemensamt mål sattes på ett än hårdare prov vid det snabba anläggandet av den finansiellt riskabla Gävle-Dalabanan (GDJ) 1855—59. Järnvägsbygget hade en lång förhistoria där provinsens bruksägare, bl a representerade av Thore Petre på Hofors, tillsammans med gävleköpmännen spelade huvudrollerna. Ett centralt motiv var att slå ut det sk västeråsintresset, de med hänsyn till gångna tiders kommunikationsleder fullt naturliga planerna på en bergslagsjärnväg Falun—Västerås. M deltog i dessa turer både på det politiska och det finansiella planet men hans betydelse i sammanhanget är svår att fastställa. I och med byggstarten och bolagets formella konstituerande 1855 kom han dock att jämte den betydligt yngre tekniske chefen Claes Adelsköld (bd 1) inta en otvetydig ledarposition. M:s djupa engagemang i GDJ, den första större helsvenska järnvägen byggd på privatkapitalistisk bas, kom att styra både hans politiska handlande och den fortsatta inriktningen av hans affärsverksamhet. Järnvägen var för sin förräntning beroende av att stora fraktkunder tillkom relativt snabbt. För banans intressenter fanns här ett påtagligt incitament till fortsatta initiativ, och de var heller inte sena att utnyttja de vidsträckta kommersiella möjligheter som den nya kommunikationsleden inbjöd till. Diskussionen om järnvägen ackompanjerades av planer på skogsköp och sågverksrörelse. Dessa emanerade i första hand från Georg de Laval, styresman för storskiftesverket i Kopparbergs län, men även M var som inspiratör och kapitalgivare på ett tidigt stadium inkopplad på förberedelserna för det blivande Korsnäs sågverks ab. Avverkningsrätter förvärvades i tysthet liksom ett markområde för en ångsåg vid Korsnäs, beläget där den tilltänkta järnvägen passerade sjön Runn och idealisk knutpunkt mellan flottning och järnvägstransport.

GDJ kom att styra lokaliseringen av ytterligare en storindustri, Sandvikens järnverk. M tog ingen verksam del i G F Göranssons (bd 17) första försök att framställa stål enligt Bessemers metod och ej heller i det bolag som stiftades för att i Sverige kommersiellt utnyttja patentet. Först 1868 inträdde han på scenen; företaget var då sedan två år tillbaka i konkurs och de nyuppförda anläggningarna i Sandviken arrenderades av Göranssons äldste son Henrik (bd 17). Utgångsläget för att praktiskt-ekonomiskt omsätta bessemerprocessen var nu väsentligt bättre än tidigare, viktiga tekniska erfarenheter hade vunnits och genom konkursen hade dessutom de första årens stora skuldsättning eliminerats. M stod i centrum för de förhandlingar som ledde fram till att ett nytt företag konstituerades. Han satsade själv den sammanlagt största aktieposten och blev en i hög grad arbetande om än ibland väl försiktig styrelseordförande. Till icke ringa del genom hans bemödanden säkrades familjen Göranssons inflytande över den fortsatta utvecklingen av landets största järn- och stålverk.

För M blev järnvägssatsningen en hörnsten vid etablerandet av ett regionalt företagsimperium med utrymme även för icke rent industriella engagemang. Genom Norrlands nya ångbåts ab var han sålunda djupt inblandad i Gävles tack vare järnvägen blomstrande rederinäring. Också bankväsendet behjärtades. Gävleregionen hade en kreditorganisation i grosshandelshusen men var länge missgynnad beträffande banker. Denna brist blev av betydelse bl a i järnvägskonkurrensen med Västerås. När riksdagen 1851 öppnade möjligheten för filialbanker, lokala privata kreditinrättningar med tillgång till billig riksbankskredit, var M inte sen att hålla sig framme. Han hade drivit bankfrågorna vid riksdagen 1850—51. Väsentligen genom hans insikter och politiska kontakter i huvudstaden kom Gävle att få den i landet först etablerade och även i viktiga avseenden mönsterbildande filialbanken.

M uppbar åtskilliga kommunala förtroendeuppdrag men kan inte betecknas som någon betydande kommunalman. Ännu helt ung invaldes han bland borgerskapets äldste och blev snart dess ordförande. Efter självstyrelsereformen verkade han i stadsfullmäktige men lämnade där få spår efter sig. Vid stadsbranden 1869 visade M stor handlingskraft men gick händelserna i förväg genom att på eget bevåg inkalla järnvägs byggaren Nils Ericson (bd 4) för att uppgöra en stadsplan till återuppbyggnaden. Arbetet på att ge de 8000 hemlösa gävleborna tak över huvudet kom snabbt igång; såtillvida var aktionen positiv. Samtidigt fick staden av den som arkitekt knappast kompetente Ericson ett prestigefyllt men undermåligt planförslag som de ansvariga myndigheterna blott delvis och under stora svårigheter lyckades förbigå.

När M 1847 inträdde i riksdagens borgarstånd slöt han sig till den av Thore Petre ledda vänstermajoriteten, i takt med regeringens hastigt avtagande reformvilja alltmer oppositionell och njugg med statsmedel. Energisk, kunnig och i landsmannen Petres hägn blev M en snabbt stigande stjärna på den oppositionella sidan men bristande kontinuitet bröt karriären. Vid M:s återkomst till riksdagen 1856 var förutsättningarna påtagligt förändrade. Den till sin personlighet M mycket olike A W Björck (bd 4) hade övertagit ledarpositionen och de tidigare dominerande konstitutionella frågorna undanträngts av de materiella, särskilt de alltmer pockande kraven på järnvägar. Ett ideologiskt ställningskrig hade börjat ersättas av en spirande samarbetsanda med partiell upplösning av partisystemet som följd. Den praktiskt sinnade M var bland de första att utnyttja den nya situationen. Från 1857 var han regeringens man, särskilt i järnvägsfrågan. Hänsyn till det egna banbygget (GDJ), som just vid denna tid befann sig i ett kritiskt skede, var tveklöst en viktig faktor bakom hans avhopp från det radikala lägret.

Vid de sista ståndsriksdagarna var M given ledare för ett helhjärtat ministeriellt parti och erhöll såsom ett regeringens tack för gjorda tjänster posten som v talman. Motsättningarna i ståndet var vid denna tid sak-politiskt sett mindre djupa än på 1850-talet men samtidigt avsevärt mer ingripande till formerna, delvis ett resultat av M:s hårda nypor och effektivitet som ledare. Stridigheterna mellan de av M och Björck ledda grupperingarna blev mycket uppmärksammade av samtiden vilket väsentligen förklaras av att de föreföll äventyra riksdagens antagande av Louis De Geers representationsförslag. I AK verkade M företrädesvis i kulisserna. Som organisatör av det ministeriella partiet 1867 var han framgångsrik såtillvida att en majoritetsställning uppnåddes vid utskottsvalen och sedan i stort bibehölls under riksdagen. Övernitisk bidrog han samtidigt till att provocera fram en stark opposition, formaliserad i lantmannapartiet. Vid följande riksdag gick majoriteten förlorad och sedan förhandlingarna avslutats lämnade M för alltid det politiska livet.

För M var steget ofta kort mellan den egna yrkesrollen och det politiska agerandet. Någon djuplodande ideolog var han inte, snarare en pragmatiker som när så behövdes tog till ideologiska argument. Den historiska litteraturen betecknar honom också omväxlande som liberal och konservativ. I tull- och näringsfrihetsfrågor, hans specialområde redan från ankomsten till riksdagen, var han radikalt liberal. Han både läste och tog till sig Manchester Guardian. M var i tullfrågan en inflytelserik försvarare av regeringens och J A Gripenstedts frihandelsvänliga politik men sökte också radikalisera denna, bl a genom att 1862 kräva skyddssystemets ersättande med ett renodlat finanstullsystem. Insatserna för oinskränkt näringsfrihet, särskilt en ofta omtalad motion 1856—58, utgjorde betydelsefulla steg på vägen till "tvångssystemets" definitiva fall 1864.1 näringsfrihetens namn avvisade M också alla förslag om begränsning av barnarbetet. Han var här som textilfabrikör direkt berörd och han menade att det för fattiga föräldrar endast var en fördel att få även barn under 12 år "uppfostrade, klädda och födda" vid fabrikerna.

Genom sin övergång till regeringens järnvägspolitik 1857 blev M en hängiven anhängare av ett med utlandslån finansierat statsbanesystem. Ställningstagandet utvecklades efter hand till en på detta område principiell statsinterventionism som han stod fast vid även när motståndet mot statsbanorna växte under 60-talet. Dessa var för M inget nödvändigt ont; tvärtom höll han dem för överlägsna de privata järnvägarna. I de stora frågorna om moderniseringen av lagar och institutioner anslöt han sig ofta till de ledande borgarståndsliberalernas reformkrav men saknade samtidigt deras engagemang och helhetssyn. Denna klara attitydskillnad bildade i mycket grunden för motsättningarna i ståndet under dess sista skede. Med sin snävt materiella inriktning förebådade han de kommande decenniernas sakpolitiska dagordning.

I bouppteckningen efter M taxerades hans tillgångar lågt men de uppgick ändå till över 1,5 milj kr. Engagemangen i GDJ, Korsnäs och Sandviken utgjorde huvudposterna i förmögenheten. M avled barnlös och betydande donationer tillföll skilda offentliga inrättningar i Gävle. Mångsidigheten i M:s intressen, med åtföljande riskspridning, den framsynta och säkra lönsamhetsbedömningen parad med solida affärsprinciper utgjorde de personliga förutsättningarna för hans nära nog oavbrutna ekonomiska framgångar.

"Gävles store man" var vad beträffar både affärer och politik i högsta grad ett barn av sin tid, en fullödig representant för den begynnande industrialismens uppstigande storborgerskap. Sällsynt kraftfull och med en obegränsad tilltro till sin egen och landets förmåga påverkade M levnadsbetingelserna för betydande grupper av människor i 1800-talets Sverige.

Författare

Andreas Tjerneld

Arkivuppgifter

M:s personliga arkivalier har förkommit, som det förmodas vid branden i Gävle 1869. Strödda brev från M i KB, UUB o GUB o i skilda företagsarkiv.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Om rigtningen af Norra stambanan. [Rubr.] Sthlm 1863. 18 s. [Undert.] - Bör svenska staten fortfarande utföra landets stambanebyggnader? Sthlm 1869. 16 s. [Anon.]

Källor och litteratur

Källor o litt: C Adelsköld, Utdrag ur mitt dagsverks o prodiversekonto, 1-3 (1899-1900); T Althin, Korsnäsbolaget 1855-1955 (1955); C B Berggren, Handels-societeten i Gefle 1738-1938 (1938); I Beskow, Gefleriksdagsmännen i borgarståndet 1809-1866 (Från Gästrikland 1932); Ett sv jern-verk, Sandviken o dess utveckl 1862-1937 (1937); B Hagberg, Gefle-Dala järnvägar 1855-1908 (1909); B Hedvall, Debatten om barnarbete i industri o hantverk 1850—1883 (Ideologi o socialpolitik i 1800-talets Sverige, 1978); Hofberg; G Höglund, Gefle manufaktur ab 1849-1949 (1949); T Karlström, Gävle stadsbild (1974); L Kihlberg, Lars Hiertå i helfigur (1968); K Lindberg, Några blad ur Gefle stadsfullmis äldsta hist (1937); W Lindeberg o G Arbell, Gefle stads kommunal- o tjänstemän (1935); H Lindström, Näringsfrihets-frågan i Sverige 1837-1864 (1929); N F; G B Nilsson, Banker i brytmtid. A O Wallenberg i sv bankpolitik 1850-1856 (1981); Ny ill tidn 1863, nr 34; S Oredsson, Järnvägarna o det allmänna (1969); C F Ridderstad, Regnbågen ... Anteckn:ar o minnen (1883); riksdagstrycket 1847-68; SMoK; SPG; Sv biogr lex, N F, 7 (1875-77); S Söderberg, Förstaden vid Testeboån (1966); T Söderberg, Handel o samfärdsel (Ur Gävle stads hist, ed P Humbla, 1946); E Thermeenius, Lantmannapartiet (1928); dens, Riksdagspartierna (Sveriges riksdag, 17, 1935); A Tjerneld, Björckar o Muréner (Partiliv i ståndsriksdagen, 1977); H Wieselgren, P M (Svea 1889, tr 1888).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Per Murén, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/8573, Svenskt biografiskt lexikon (art av Andreas Tjerneld), hämtad 2024-04-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:8573
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Per Murén, urn:sbl:8573, Svenskt biografiskt lexikon (art av Andreas Tjerneld), hämtad 2024-04-25.