Martinus Olai Gestritius

Död:1585 – Nyköpings Alla Helgona församling, Södermanlands län

Biskop


Band 25 (1985-1987), sida 230.

Meriter

Martinus Olai Gestritius, d mellan 1 o 13 juni 1585 i Nyköping. Föräldrar: borgaren i Gävle Olof Matsson o Karin Andersdtr (dtr till Anders Persson i Grubbe, Umeå landsförs; bd 17, s 341). Studerade trol i Uppsala, inskr vid univ i Königsberg trol hösten 46, vid univ i Wittenberg 9 aug 49, mag där 14 aug 50, inskr vid univ i Rostock 6 maj 52, skolmästare i Uppsala senast 55, kh där trol i början av 57, ordinarius i Gävle 63, efter 28 april, biskop i Linköping 7 jan (tilltr senast mars) 71, biskopsvigd 14 juli 75, avsatt 2 eller 3 juni 80, kh i Nikolai förs, Nyköping, från 13 april 81.

G senast 1557 m Kristina Månsdtr, dtr till kh i Forsa, Gävl, Magnus Erici.

Biografi

Grunderna i sin teologiska utbildning fick M troligen i katedralskolan i Uppsala, dit studerande från Norrland sökte sig, innan en skola upprättades i Gävle. I Uppsala kom han i kontakt med ärkebiskop Laurentius Petri (bd 22), vars inflytande på honom blev betydande. Han kom att tillhöra dem som i så gott som alla avgörande frågor slöt upp bakom ärkebiskopen. Under 1546 lämnade M Sverige tillsammans med sin kamrat, den blivande strängnäsbiskopen Nicolaus Olai, för att fortsätta sin utbildning i Tyskland. I första hand hade de ämnat åka till Wittenberg, men pga stridigheter upphörde undervisningen där tillfälligt hösten 1546, varför de i stället inledde sina studier vid det nygrundade universitetet i Königsberg, där en måg till Philipp Melanchthon var rektor. I Tyskland fick M goda inblickar i tidens kyrkliga stridigheter. När förhållandena i Wittenberg blivit lugnare, flyttade han dit och promoverades till magister 1550. Han fortsatte sina teologiska studier i ytterligare tre år, först i Wittenberg och sedan i Rostock. På den förra platsen måste han ha haft Philipp Melanchthon som lärare, och han tog säkerligen starka intryck av denne. Av än större betydelse för M blev David Chytraeus, från 1551 professor i Rostock och under denna period den mest betydande läraren där. Chytraeus' åsikter, som låg närmare de radikalare lutheranernas än t ex Melanchthons, kom att på ett avgörande sätt prägla inte bara M utan även andra sv teologistuderande där och fick härigenom stor betydelse för den teologiska utvecklingen i landet under den följande tiden, betecknad som ortodoxins genombrottsår. Med Chytraeus hade M mycket nära och vänskapliga förbindelser, även sedan han återvänt till Sverige; bl a dedicerade Chytraeus ett 1556 publicerat vetenskapligt arbete till M. Intrycken från tiden i Rostock torde även ha grundlagt M:s starka antipatier mot kalvinismen, vilka skulle komma till uttryck under 1560-talet.

I febr 1554 hemkallade Gustav I M jämte flera andra sv studenter från Tyskland, och året därpå hade denne tillträtt skolmästartjänsten i Uppsala. – De i äldre litteratur förekommande uppgifterna om att han skulle fått ett rekommendationsbrev till kungen från Melanchthon och att han blev hovpredikant är oriktiga. – I Uppsala återknöts kontakterna med ärkebiskopen, som i M och hans bror Lars hade två av sina främsta understödjare både beträffande lärofrågor och ceremonier. 1563 utpekades M eller hans forne studiekamrat Nicolaus Olai som trolig efterträdare till biskop Botvid (bd 5) i Strängnäs. Sedan Nicolaus utnämnts, fick M dennes tjänst som ordinarius i Gävle. Ärkestiftet hade delats 1557, och ordinarien i Gävle hade stiftschefs ställning över Norrland. Under sin tid här utövade M även tillsyn över den lokala skolan, som kom att utveckla sig till ett slags stiftets högskola, där flera av dem som senare skulle företräda en ortodox luthersk syn fick sin utbildning. En av dessa var den blivande ärkebiskopen Abraham Angermannus (bd 1), med vilken M nu knöt bestående kontakter. Under 1560-talet vann kalvinistiska idéer insteg i landet. Dessa omfattades bl a av Erik XIV:s läkare och lärare Dionysius Beurreus (bd 4). Denne, som till en början i viss mån hade kungens stöd, propagerade för en rent kalvinistisk nattvardslära och anklagade prästerskapet för att tillämpa papistiska sedvänjor. Ärkebiskopen ingrep och understöddes kraftfullt av bl a M, som i ett antal skrifter gick till ett energiskt och grundligt angrepp mot de sv kalvinisterna. Under hänvisningar till den Augsburgska bekännelsen och andra lutherska bekännelseskrifter tillbakavisade han de kalvinistiska ståndpunkterna. Tonen i debatten var enligt tidens vana häftig och bitter; en mot Beurreus direkt riktad skrift innehåller osnygga insinuationer mot denne. M klargjorde sin uppfattning i fråga om Kristi båda naturer och anknöt till den tyske teologen Johannes Brenz, som hävdade att Kristi kropp även efter himmelsfärden var oupplösligt förenad med hans ande i all evighet. I en annan skrift behandlade M ingående nattvardens betydelse. Han polemiserade både mot kalvinister och katoliker och hävdade i likhet med ärkebiskopen Kristi reala närvaro. Han var visserligen enig med kalvinisterna i deras kritik av transubstantiationen men menade att Kristi lekamen och blod ej fick skiljas från de synliga elementen bröd och vin: Kristi närvaro är bunden till elementen, och mellan dessa och Kristi lekamen och blod existerar en sakramental enhet, som är ofattbar för det mänskliga förståndet. – När M utnämndes till biskop i Linköping, kunde kalvinismen anses som besegrad, och det var i stället från annat håll M snart fann sin evangeliska uppfattning angripen.

Vid ett kyrkomöte i Uppsala i mars 1572, som sammankallats bl a för att dryfta ceremonier och för att anta den av ärkebiskopen föregående år utarbetade kyrkoordningen, fanns på dagordningen även frågan om kusinäktenskap. M tillhörde dem som ville tillåta sådana men fick ge efter för ärkebiskopen, som genomdrev ett bestämt uttalande däremot. För mötets granskning framlades också en av M författad skrift mot den polske biskopen Martin Cromers 1570 utkomna katekes. Häri diskuterade M utförligt sakramentsläran. I Luthers efterföljd erkände han endast dopet och nattvarden såsom sakrament, medan han frånkände den romerska kyrkans övriga sakrament denna karaktär, eftersom de saknade "antingen ett bestämt Guds löfte eller en gudomligt instiftad ceremoni" eller bådadera, vilket bl a visades gälla konfirmationen. Resonemanget kring denna är synnerligen omfattande – det utförligast bevarade från den sv reformationstiden – och bemöter den romerska kyrkans lära härvidlag, medan förslag till nygestaltning på evangeliskt område helt saknas.

M spelade en viktig roll vid mötet och var den som satte upp dess beslut. Enligt detta skulle inga nya ceremonier få införas, vilket innebar en tillspetsning av och i praktiken gick emot de av Johan III tillagda slutorden i själva kyrkoordningen. En sådan tolkning har kanske uppfattats som naturlig för mötets deltagare men har troligen ogillats av kungen. Man torde således redan nu kunna skymta en opposition mot dennes katolicerande reformtankar. Någon uttalad motsättning kan man dock inte tala om. Så t ex uppgavs Johan ha tagit M:s parti vid den disputation som anordnades mellan drottningens katolske biktfader Johan Herbst och M vid riksdagen 1573.

Hösten 1573 dog ärkebiskopen, och i juni året därpå samlades man för att välja hans efterträdare. Kungens kandidat var den konciliante och humanistiskt bildade Laurentius Petri Gothus (bd 22), medan den ortodoxa gruppen föreslog M och biskopen i Strängnäs. Av de 75 avgivna rösterna erhöll M 33, Laurentius Petri 22 och strängnäsbiskopen åtta. Enligt bestämmelserna i kyrkoordningen skulle biskop utses av valkorporationen genom enkel majoritet. Johan III ansåg dock att den endast skulle nominera ett antal kandidater, av vilka kungen skulle utse en (Kjöllerström 1952). Av protokollet framgår att sju personer nominerades; av dessa utsåg kungen Laurentius Petri. Av de röstande föreslog ingen av biskoparna M, och han erhöll endast två (av sju) röster i sitt eget stift men majoritet i Skara, Växjö och Åbo.

I samband med ärkebiskopsvalet anställdes också under Johans ordförandeskap en disputation mellan M som opponent och kungens inflytelserike sekreterare Petrus Fecht (bd 15) som respondent rörande framför allt mässans innehåll och nattvarden. Kungen och Fecht var sedan våren 1573 i färd med att utarbeta ett tillägg till 1571 års kyrkoordning, och det var förarbeten till detta som nu framlades. Johans kultiska reformplaner var tydliga så till vida som man här i högre grad än tidigare åberopade kyrkofädernas auktoritet och fornkyrkliga traditioner. M intog däremot en mycket negativ attityd till dessa och framhöll i stället Luther, som enligt honom bättre återgav skriftens mening. M synes till en början ha stötts av de flesta av de församlade prästerna, men de övertygades till slut av kungens ståndpunkt, och mötets beslut gick i enlighet härmed. Vid detta tillfälle kan för första gången en tydlig motsatsställning skönjas mellan M och kungen.

An tydligare blev motsättningarna under vintern 1575, då Johan med biskoparna diskuterade den nu färdiga förklaringen till kyrkoordningen, den s k Nova ordinantia, som slutligen antogs vid ett prästmöte i juni. Liksom tidigare spelade M en mycket aktiv roll i debatten. Han vände sig bl a mot förslag om förböner for de döda och sista smörjelsen. I frågan om bruket av kräkla och mitra tillhörde M de häftigaste motståndarna både av praktiska och teoretiska skäl. Han fick dock inte gehör för sina åsikter bland kollegerna utan tvingades acceptera kungens vilja. Däremot avvisade man allmänt smörjelsen vid vigning av biskopar. M menade att denna inte bara var en likgiltig utan tom syndig handling. Han underströk att ceremonier inte enbart var att uppfatta som yttre ståt utan också hade en verklig betydelse, varför man borde följa bibelns uppfattning av dessa framför mänskliga påfund. Prästerskapet skulle göra sig till åtlöje, om man återinförde sedvänjor som deras företrädare avskaffat, menade han. Vid sin vigning till biskop i juli blev M tvungen inte bara att använda kräkla och mitra utan även tillsammans med sina kollegor underkasta sig smörjelse med olja.

Vid kyrkomötet i Sthlm i febr 1577 framlade kungen det förslag till mässordning, den s k Röda boken, som troligen främst utformats av honom och Fecht och som utmärkes av sin till det yttre nära anknytning till den romerska mässan. I de stundtals mycket häftiga diskussioner som fördes leddes den fåtaliga oppositionen av M och biskop Nicolaus i Strängnäs. De förklarade sig bl a hellre vilja frånträda sina tjänster än handla mot sina samveten, vilket ett godtagande av liturgin från deras sida skulle innebära. Vid den disputation som hölls mellan M och ärkebiskopen pekade M på de partier i Röda boken han inte kunde acceptera. Det gällde bl a läsning av böner vid ämbetsdräktens iklädande, vilket enligt M var vidskepelse, och bönen om att nattvardens element skulle välsignas samt det parti som han misstänkte innehöll den katolska kyrkans mässoffer i beslöjad form. När ärkebiskopen hade svårigheter att bemöta M:s argument, avbröt kungen diskussionen. Genom mer eller mindre öppet hot tvingades M:s meningsfränder in på kungens linje, och M stod till sist ensam. Slutligen förmåddes även han att "under stor sorg" underteckna beslutet om liturgins antagande. Det skedde först efter hot om avsättning och förlust av inkomster samt inför risken att bli förklarad för upprorsman och landsförrädare. Till beslutet om mässordningen har dock fogats en förklaring, där man tagit hänsyn till M:s kritik.

I sitt eget stift införde M varken Nova ordinantia eller den nya liturgin utan framlade skriftligen sin syn på denna samt en förklaring till sitt handlingssätt i samband med dess antagande. Han angrep även ärkebiskopens förord till liturgin och kritiserade starkt den nya positiva uppfattningen av bikten och fastan. M:s fortsatta motstånd mot mässordningen kom snart till kungens kännedom, och denne anmodade M under stigande missnöje gång efter annan att ombesörja att det som beslutats härvidlag genomfördes. M värjde sig och angav som förklaring att prästerna inte kunde övertalas att bruka den nya ordningen, om man inte till denna fogade en ortodox förklaring, vilken förväntades från ärkebiskopen. På grund av församlingarnas motstånd hade han även svårigheter att placera de präster som kungen föreslagit honom. – Också från medlemmar av prästerskapet i stiftet fick M utstå kritik; de menade att han försummade sina ämbetsplikter, framför allt visitationerna. Kritiken kan delvis förklaras av att den framfördes av präster som var positivt inställda till liturgin och som därför på detta sätt ville komma åt M. En del av missnöjet torde dock ha varit berättigat, eftersom M själv erkände att han i viss mån försummat visitationerna på grund av sina många resor till riksdagar och kyrkomöten. Hans starka engagemang i de ideologiska stridigheterna tog sig även uttryck i ett idogt författarskap, som måste ha krävt en stor del av hans tid.

Sedan M vägrat att i stiftet kungöra ett kungligt edikt att såväl Abraham Angermannus' som den katolske Laurentius Nicolaus' (bd 22) skrifter skulle beslagtas, ansåg tydligen Johan III att gränsen för hans tolerans mot M nåtts, och ständerna befalldes förklara honom avsatt. På ett prästmöte i Linköping i juni 1580 avkunnades domen, och M tvingades att avlägga den biskopliga skruden framför högaltaret i domkyrkan inför kungen och det påvliga sändebudet Antonio Possevino. För stiftets präster förklarade Johan avsättningen med att M uppviglat folket och brutit sitt för tre år sedan givna löfte att genomföra liturgin.

Efter sin avsättning bodde M under knappa förhållanden kvar i Linköping, tills han i mars 1581 blev inbjuden av hertig Karl att tillsammans med sin familj flytta till Nyköping. Till hertigdömet, där liturgin inte införts, hade flera oppositionella prästmän tidigare flytt; Karl hade erbjudit dem nya tjänster eller hjälpt dem vidare ur landet. I april utnämndes M till kyrkoherde i Nyköping, och som sådan verkade han till sin död fyra år senare. Hertigens hjälp till de oppositionella och i synnerhet till M blev ett tvisteämne mellan honom och Johan. Kungen hade i samband med avsättningen beslagtagit M:s gods i Östergötland och vägrade trots hertigens intervention häva beslaget så länge M levde. Mellan kungen och M utväxlades ett flertal brev i upprörda ordalag; Johan hotade t ex 1583 med att M skulle utropas såsom menedare och en ärelös man över riket, om han inte gjorde avbön för vad han förbrutit. M å sin sida vägrade att göra några som helst medgivanden eller eftergifter utan hävdade att han hade bort åtalas och därmed givits möjlighet att försvara sig, innan han avsattes. Någon förlikning mellan kungen och M kom aldrig till stånd. Efter hans död återfick dock hans barn de beslagtagna egendomarna.

M har betecknats som en av den framväxande lutherska renlärighetens främste företrädare och en av ledarna för den sk norrlandsortodoxin. I denna egenskap har han varit av stor betydelse för utformningen av kyrkans lära så som den senare kom att stadfästas på Uppsala möte. Hans motsatsförhållande till Johan III var uppenbart och avståndstagandet till dennes kyrkopolitik klart och kompromisslöst. M framstår som konsekvent och orädd samt som en i både tal och skrift skicklig debattör, präglad av tidens polemiska oförsonlighet.

En yngre bror till M var kh i Sthlm Laurentius Olai. Ärkebiskopen Olaus Martini (1557–1609) var son till M.

Författare

Lars-Olof Skoglund



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

M:s skrifter i teol ämnen trycktes aldrig. Huvuddelen förvaras tills med andra handl:ar ang M i T 49, 131, 137 o 155, LSB. Material finns även i Nordinska saml, 39, UUB, samt i T 2, Karlstads stifts- o lärov:bibl. Möjl kan de stridsskrifter som publicerats av O Nordberg i Redogörelse... för läroverket i Strengnäs .. 1898-1899 (1899) härröra från M. – Skriv:rer till M tr i GIR, 24, 26, 28, 29 (1906, 1911, 1914, 1916), i RR 1563, 73, 74, 77, 79, 80, 82 o i hertig Karls reg 1581. – Brev från M i Kanslitjänstemäns konc o mott skriv:er, vol 8–9, RA.

Tryckta arbeten

 

Källor och litteratur

Källor o litt: Genealogica 53 (avskr av Johan Bures släktbok), f 27v, 32 o 32v, RA.

Acta ecclesiastica apud Suecos... (HH 20, 1905), s 223, 227 ff; C-G Andrén, Konfirmationen i Sverige under medeltid o reformationstid (1957), s 227, 233 (T, 256; Å Andrén, Nattvardsberedelsen i reformationstidens sv kyrkoliv. Skriftermål o fasta (1952), s 126, 291; R Askmark, Ämbetet i den sv kyrkan... (1949), s 23, 253 ff, 410, 427; T Berg, Olaus Stephani Bellinus (SBL bd 3, 1922); dens, Riksdagens utveckl under den äldre vasatiden 1521–1592 (Sveriges riksdag, 1:2, 1935), s 267, 270 f; C Gallmer, Sv studenter i Wittenberg (1976), s 25; S Estborn, Evangeliska sv bönböcker under reformationstidevarvet (1929), s 182 f; J A Hammargren, Om den liturgiska striden under konung Johan III (1898), s 26, 63, 88–95; O Hellström, Laurentius Petri (SBL bd 22, 1977–79); H Hermerén, Uppsala katedralskola o dess rektorer under senare delen av 1500-talet (Lychnos 1942), s 167; B Hildebrand, Petrus Michaelis Fecht (SBL bd 15, 1956); H Holmquist, Sv kyrkans hist, 3:1 (1933), s 413, 450, 3:2 (1933), s 92; S Kjöllerström, Striden kring kalvinismen i Sverige under Erik XIV (1935), s 52–60, 170–174, 246, 253; dens, Biskopstillsättmar i Sverige 1531–1951 (1952), s 25; dens, Kräkla o mitra (1965), s 42 f, 66, 76, 84; dens, "Sätt till att ordinera en vald biskop" 1561–1942 (1974), s 25; Linköpings hm, 1 (1919), s 46-49; A M Magnusson, Nicolaus Olai Botniensis (1898), s 13; R Ohlsson, Abraham Angermannus (1946), s 13, 57, 59, 61, 73, 78 f, 108 ff; R Persson, Johan III o Nova ordinantia (1973), s 9 f, 13–16, 59 f, 127–130; SRA 2 (1899), s 133, 303, 409, 437 f, 441, 474, 496 f, 509, 516, 520 fT, 523 ff, 545-558; Strängnäs hm, 2 (1964), s 30, 33 f, 314, 454–458; O Söderqvist, Studier rör förhållandet mellan Johan III o hertig Karl 1576–1582, 4 (HT 1904).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Martinus Olai Gestritius, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/9144, Svenskt biografiskt lexikon (art av Lars-Olof Skoglund), hämtad 2020-02-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:9144
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Martinus Olai Gestritius, urn:sbl:9144, Svenskt biografiskt lexikon (art av Lars-Olof Skoglund), hämtad 2020-02-25.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se