Nicolaes Millich

Född:1629 – Belgien (i Antwerpen)
Död:0

Skulptör


Band 25 (1985-1987), sida 516.

Meriter

Millich, Nicolaes, dp 5 jan 1629 i Antwerpen, S:t Jacob, dödsår o -ort okända. Föräldrar: köpmannen Antonius M o Susan De Poorter. Inkallad i Sverige som änkedrottning Hedvig Eleonoras hovbildhuggare 69, vistades i Sthlm 6976 o 8287, inspektor för marmorbrotten i riket 74, i tjänst hos furstbiskopen av Salzburg Johann Ernst av Thun-Hohenstein 88.

G m Anna N N, f utomlands, levde ännu 1687.

Biografi

Liksom kollegan D K Ehrenstrahl (bd 12) tillhörde M den generation konstnärer som fått nöta in det lärda bildspråk som var akademiernas och konstnärsgillenas rättesnören och som sedan sekelskiftet 1600 fanns publicerat i mytologiska kompendier på skilda språk, exempelvis Cesare Ripas Iconologia. M kom emellertid aldrig att drabbas så hårt av allegoriernas tyranni som Ehrenstrahl; målaren frestas också lättare än bildhuggaren till sinnrika bildgåtor. Den hårda stenen lånar sig inte till alltför fantasifulla spekulationer. M:s mest symbolmättade verk är det stora gravmonumentet över amiralen K Bielkenstierna och hans familj i Österhaninge kyrka; samtiden ansåg det så märkligt att det kom att avbildas i E Dahlberghs Suecia antiqua et hodierna.

Behovet av en skicklig skulptör för en serie planerade statyer och byster i det nyuppförda Drottningholms monumentala trapphall ledde 1669 till att de många och nära förbindelserna med konstvärlden i Holland anlitades. Att budet gick till M, som i två år arbetat i Rombout Verhelsts verkstad i Haag och dessförinnan i hemstaden Antwerpen, berodde i mycket på hans ambitiösa natur och belevade uppträdande. De högättade konstkonsumenterna i den nya stormakten Sverige hade många dåliga erfarenheter av svårhanterliga artister. Sådana synpunkter lade man 1685, när M:s blivande konstnärskollega, den svenskfödde Johan Sylvius kallades hem från England för att måla fresker i samma trapphall: "man berömmer hans stora nykterhet som ibland goda konstnärer hålles för en rar ting" (Böttiger). Och det är ett faktum att M, när man möter honom i de kungliga räkenskaperna, formulerade sig påtagligt hovsamt i sina krav på ersättning för fullbordade arbeten enligt kontrakt. Beställarnas segdragna dröjsmål med betalning rubbade aldrig hans jämna sinnelag; flera av hans kolleger kunde i liknande situationer formulera sina berättigade krav på ett vassare sätt.

M fick flera förtroendeuppdrag. 1674 förordnades han till inspektor för marmorbrotten i riket och året dessförinnan hade han tillsammans med Ehrenstrahl och Henrik Cletzer fått privilegium på Kolmårdens marmorbrott. När reduktionen drabbat de De la Gardieska konstskatterna, utsågs M tillsammans med Tessin d y och Ehrenstrahl till värderingsman.

Utan att visa minsta tvekan fullgjorde M betydligt enklare uppdrag än de maktpåliggande monumentalarbetena. Hans handskicklighet gällde både sten- och trämaterial, han tillverkade ramar till många Ehrenstrahl-målningar, perukstockar, handskformar och brädspelsbrickor. Detta till skillnad från Ehrenstrahl, som suckande utförde rutinbeställningarna av djurbilder och andra lågklassade motiv.

Ett sammanfattande omdöme om M:s konst kan inte undgå att formuleras med hänsyn också till hans välanpassade personlighet. Tessin dy har uttalat sig direkt negativt om hans konstnärliga insatser, ett kyrktorn i hemstaden Antwerpen, uppfört efter M:s ritningar 1680, "wird von keinem aestimiret". Tvåhundra år senare kom ett slutbetyg att han "gjorde draperier med figurer i, ej mänskliga kroppar med draperier" (Böttiger). En senare bedömare skildrar honom som en rutinerad eklektiker, som inte kunde frigöra sig från den palladianska klassicismen sådan den framträtt i den nederländska kretsen kring skulptören Artus Quellinus d ä och som behärskade stilkraven vid det stora stadshusbygget i Amsterdam från seklets mitt. Under besök i hemlandet 167682 upplevde M stilskredet mot den segrande Berni-nibarocken. Hans försök till anpassning i sin följande sv verksamhet är uppenbara, men femtiåringen kunde inte anpassa sig till de nya stilkraven. Hans elva "ståndbilder" (Estlander) i måttfull klassicism i trapphuset, Minerva och Apollon med de nio muserna, fyller emellertid sina interpunkterande funktioner i den av stuckatörerna Carove och målaren Sylvius dramatiserade arkitekturen runt de djärva trapploppen. Det är där framförallt den sistnämndes fresker som ger en direkt jämförelse med den berömda ambassadörstrappan i Versailles som började byggas 1671 och fick sina måleriska accenter av Lebrun; denna trappa spolierades redan vid 1700-talets mitt.

Den samlade parnassens medlemmar har efter en sammanställning av räkenskapernas uppgifter med ikonografin och en bestämning av marmorns olika kvaliteter kunnat identifieras och tidsbestämmas. Så är Minerva med tre av muserna levererade 167074. Apollon och de återstående sex muserna tillkom 168085 och av dessa är tre muser huggna i Antwerpen under M:s verksamhet där 167682. Som Hedvig Eleonoras hyllning till Kristina har man uppfattat Minervaskulpturens porträttlikhet med den konstfrämjande föregångerskan på tronen; någon kontakt dem emellan kan inte ha förekommit under Kristinas sista Sverige-besök våren 1667. En svit med byster av de gamla götiska konungarna hörde också till M:s trapphallsdekor, namngiven efter Johannes Magnus' patriotiska kungakrönika från 1554 och med illustrationerna till E Tesauros Del regno d'Italia sotto i barbari epitome från 1664 som förebilder.

Konstnärerna från trapphallen samsades också i den märkliga alkoven, änkedrottningens paradsängkammare, det dyrbaraste praktrum Tessin d ä utförde (166883). Här kom M:s helt dekorativa träsniderier att samordnas med hans lärjunge Burchardt Prechts motsvarande arbeten. Inför dessa i trä arbetade putti noterar man M:s förmåga till träffsäker karaktäristik.

M intog också en framstående plats som porträttör. Hans modeller blev både kungafamiljens medlemmar i alla åldrar och de avlidna på hans stora och inventiösa gravmonument. Dessa realistiska verk är också helt befriade från tveksamheten i de mytologiska gestalterna. Samma positiva realism återfinns också i hans rent vegetativa dekorer. Änkedrottningen uppskattade särskilt M:s porträttbyster av hennes som små avlidna sonsöner Gustav och Ulrik. Cornelis van der Meulen (s 437) målade av dessa båda skulpturer och tavlorna hängde farmodern upp i sin bönkammare.

Bland M:s privata arbeten är gravmonumenten de viktigaste. Vid sidan av det praktfulla monumentet över Bielkenstierna kommer gravskulpturerna över Gustav Bonde (Spånga kyrka), Erik Fleming (Sorunda kyrka) och Knut Kurck (uppsatt 1683 i Stora Mellösa kyrka, flyttat ca 1700 till Näshulta kyrka). En del av dessa arbeten liksom några andra monumentalverk utförde M under vistelserna på sin hemort, andra kom till i hans verkstad på Riddarhusets södra gård; han bodde granne med en av sina lärjungar, Abraham Caesar Lamoureux i det närbelägna Bondeska palatset. I utsmyckningen av Sthlms slott deltog han med två i trä snidade kungsstolar för kyrkan 1672. Så fick han många uppdrag i samband med kröningsfesterna. En stor Abundantiastaty fick han rest på Stortorget och till ryttarspelen Certamen equestre på Beridarebanan skapade han stora delar av den dekorativa utrustningen för deltagarna i kungens romerska avdelning.

Det är svårt att få full klarhet i varför M lämnade sin omfattande verksamhet i Sverige 1687. Tessin d y, som efter faderns död 1681 övertagit ledningen av det offentliga konstlivet, var negativt inställd till M. Han lät 1686 under sin omdaning av Drottningholms trädgård flytta bort det centrala skulpturverket, en fontän i bly av M, föreställande Scylla. Den ställdes upp i Ulriksdals trädgård, där den ännu stod kvar vid 1800-talets början. Då flyttningen skedde knappa två år efter det att M fått fontänen färdig, måste ingreppet ha berört honom illa.

När konstkritiker och museimän kring slutet av 1880-talet började forska djupare i de alltmer uppordnade sv arkivskatterna ledde detta till att många av de redan berömda konstnärerna fick en klarare belysning och andra, mer bortglömda, drogs fram i ljuset. M tillhörde de senare. Han gjorde sin viktigaste insats på Drottningholms slott som hovbildhuggare i den stora krets som samlades kring änkedrottningen Hedvig Eleonora, vars "yppersta nöije och ro" var byggenskapen. Kärnan i denna konstnärsgrupp utgjordes av Tessin d ä, Ehrenstrahl och M, den yngste i trion och den minst omskrivne.

Författare

Åke Meyerson



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

 

Tryckta arbeten

 

Källor och litteratur

Källor o litt: J Böttiger, Hedvig Eleonoras Drottningholm (1889); C G Estlander, De bildande konsternas hist (1867); Drottningholm. En konstbok från NM (1966); M Liljegren, Stormaktstidens gravkor (1947); B Lindwall, Barockens epok (1968); B v Malmborg, De kungliga slotten, 1 (1971); J v Sandrart, Teutsche Academie (1675); K E Steneberg, Le Bion, Quellinus, M o "den svenska hovparnassen" (Sv skulpturidéer, 1; Tidskrift for konstvetenskap 1952); B Waldén, N M o hans krets (1942): dens, art M (SKL 4, 1961).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Nicolaes Millich, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/9358, Svenskt biografiskt lexikon (art av Åke Meyerson), hämtad 2019-09-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:9358
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Nicolaes Millich, urn:sbl:9358, Svenskt biografiskt lexikon (art av Åke Meyerson), hämtad 2019-09-16.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se