Hans Jacob Lundborg

Född:1825-12-10 – Gagnefs församling, Dalarnas län
Död:1867-11-26 – Grythyttans församling, Örebro län

Präst


Band 24 (1982-1984), sida 230.

Meriter

Lundborg, Hans Jacob, f 10 dec 1825 i Gagnef, Kopp, d 26 nov 1867 i Grythyttan, Ör. Föräldrar: komministern Lars Johan L o Ulrika Regina Arnberg. Elev vid Gävle gymn 12 sept 44–8 sept 46, inskr vid UU 26 jan 49, studentex där 8 febr 49, studier där ht 51–vt 53, prästv i Västerås 10 nov 53, komministeradj i Fläckebo, Vm, 10 nov, pastorsadj i Köping, Vm, 19 juli 54, pastorsadj i Husby, Kopp, 13 dec 54–30 aug 57 (tji från 14 dec 54), led av styr för Evangeliska fosterlandsstiftelsen (EFS) 7 maj 56–13 okt 57, v komminister i Lindesberg 1 sept 57–30 april 59, provinsombud för EFS från 8 juni 58, pastorsadj i Söderbärke, Ore o Orsa, Kopp, 1 maj 59–30 okt 61, v komminister i Fläckebo 30 okt 61–29 jan 62, pastorsadj i Husby 29 jan 62, i Grythyttan 21 maj 62, v pastor där från 5 sept 63.

G 10 nov 1863 i Örebro m Laura Tullia Lignell, f 20 juli 1822 i Karlstad, d 9 aug 1887 i Karlskoga, dtr till kontraktsprosten Anders L (bd 22) o Laurentia (Laura) Gustafva Tegnér.

Biografi

Efter undervisning hos en morbror som var präst och skolgång vid gymnasiet i Gävle inskrevs L vid UU 1849. Avgörande för hans personliga utveckling blev här mötet med rådmannen L V Henschen (bd 18) och studentkretsen kring honom. Sin religiösa väckelse upplevde L i samband med en konventikel i Henschens hem på försommaren 1851. L var impulsiv och tog gärna initiativ. "Andligt vaken, republikan och liberal i högsta grad" var intrycket han gjorde på kamrater och trossyskon (Rudin). På L:s tillskyndan bildades Samtalsföreningen, där det 1852–53 ibland kunde samlas upp till ett 50-tal studenter, alla mer eller mindre påverkade av den evangeliska väckelsen. Föredrag och samtal i religiösa och kyrkliga frågor, ofta kring kyrkopolitiska problem, traktatspridning och hembesök stod på föreningens program.

Vid religionsfrihetsmötet i Sthlm i juni 1853 drog L uppmärksamheten till sig som en flitig och engagerad debattör. Han var kritisk mot "prästkyrkan" i Sverige och inte främmande for en skilsmässa mellan kyrka och stat. Men trots sin oppositionella hållning till kyrkan var L beredd att låta prästviga sig. Överraskande nog kunde han vara sträng i sin kritik mot någon kamrat, som inte ansåg sig kunna "taga kappan och kragen". Han betraktade statskyrkan som en given organisationsform för "verksamheten för Guds rike", där ändå "det presbyterianska elementet kanske borde vara litet mera utvecklat". Mot den framträngande baptismen var han avvisande.

När L begärde prästvigning, visade sig biskopen i hans hemstift Chr Fahlcrantz (bd 15) betänksam. Det påtvingade uppskovet använde L till att översätta och utge ströskrifter om religionsfrihetsfrågan, om "kyrkans sorgliga förfall" och om kyrkans skiljande från staten. Tillsammans med studiekamrater utgav L 1853 en serie Smärre ströskrifter. Av dessa hade L översatt första avsnittet av Såren Kierkegaards Indavelse i Christendom under titel Kommen! Kommen! (Sjöstedt). Det är uppenbart att väckelsekretsen i Uppsala kände sig styrkt i sin kyrkokritik av Kierkegaards angrepp på allt slags "andligt skenväsen".

I nov 1853 prästvigdes L i Västerås. Som präst utan högre studier bakom sig väntade honom många år på "konsistoriekärran". L:s kyrkokritiska hållning, hans väckelsesympatier och hans av väckelsen präglade arbetsformer – bibelförklaringar, husbesök, skriftspridning – förde honom snart i öppen konflikt med förmän och domkapitel. Den polemiska situation som han härigenom försatte sig i gav honom tillfällen, knappast oönskade, att vid muntliga förhör och i skriftliga inlagor utveckla väckelsens syn på prästens uppgifter och kyrkans arbetsformer.

Framför den traditionella konceptbundna kyrkopredikan ställde L det fria personliga vittnesbördet. Prästerna skulle vara mindre föreläsare än "evangelii härolder", mera själavinnare än undervisare. Konventikeln var för det traditionella kyrkolivets värnare en främmande, lagstridig och splittrande nymodighet. För väckelsen var den en naturlig och nödvändig verksamhetsform. Mot bakgrund av sina erfarenheter klargjorde L för domkapitlet sin principiella inställning. I ett land där bibelns spridande och läsning var inte endast medgiven utan yrkad och anbefalld hyste han "icke det ringaste betänkande" inför konventikeln. Inte ens som lekman skulle han ha tvekat att som konventikelledare föreläsa Guds ord, så mycket mindre då som präst, som en gång antagit "läroämbetet med dess särskilda rättigheter och plikter". Kolportören och lekmannapredikanten hörde också samman med väckelsen.

Konflikterna mellan L och hans förmän hänförde sig till predikan, konventikel och lekmannainsatser. De gällde mao kyrkans ordning, inte trosfrågor. Han bröt mot den kyrkliga seden och arbetstraditionen. Den behandling L fick röna av biskop och domkapitel under sitt första år som präst har bedömts mycket olika. Både samtiden och eftervärlden har talat om förföljelse. Mot detta står en bedömning enligt vilken domkapitlet med oväld handlagt sina kontroverser med L (Martling). I slutet av 1854 begärde och erhöll L tjänstledighet på grund av sjukdom. Ledigheten kom av skilda orsaker att sträcka sig över mer än två och ett halvt år. Den omedelbara följden härav blev att motsättningarna mellan L och stiftsledningen dämpades. Mera betydde det emellertid att L genom tjänstledigheten fick tillfälle att göra sin historiska insats för den sv väckelsen och därmed också för den sv kyrkan.

Den skotska frikyrkan och framför andra James Lumsden påverkade i hög grad väckelsen i Sverige under 1850- och 60-talen. Redan hösten 1852 hade han försett studentkretsen i Uppsala med traktater och besökte 1853 själv Sverige. Genom Lumsden fick väckelsen i Sverige också ekonomiskt stöd. Detta gjorde det möjligt för L att under några månader 1855 besöka Skottland för att studera hur man där bedrev evangelisation. Intrycken av frikyrkans verksamhet – traktatspridning, skolor och söndagsskolor – bidrog till att ge konkretion åt hans tankar på en evangelisk fosterlandsförening i Sverige inom kyrkans ram. I en liten skrift, Evangelization in Sweden, lade han fram sina tankar för sina skotska vänner (Ribbner, s 211). Trots hans avvisande hållning mot försöken till konfessionell påverkan rönte hans planer livligt bifall och mycken uppmuntran.

1850-talet utgjorde ett spänningsfyllt skede i den sv folkväckelsens historia. Splittringen mellan det allt starkare reformerta, baptistiska inflytandet, där Anders Wiberg dominerade, och den lutherska fromhetstraditionen, där C O Rosenius var det stora namnet, ledde till att väckelsen utvecklades efter två linjer, en frikyrklig och en lågkyrklig. När L vid jultiden 1855 återkom till Sverige, var han helt uppfylld av tankarna på en evangelisk stiftelse. Han rådslog med likatänkande som P Wieselgren i Gbg, K W Almqvist och Th H Odencrants i Jönköping, H H v Essen i Tidaholm (bd 14) och andra. Rosenius och P Fjellstedt (bd 16) var betänksamma, men L drev på, oroad av baptismen och misstrogen mot den lundensiska högkyrkligheten. I april 1856 kunde L efter mödosamma förberedelser samla några personer i ledande ställning både inom och utanför väckelsen till överläggningar i Sthlm. Lektor P M Elmblad (bd 13) ledde överläggningarna, och 7 maj 1856 bildades Fosterländska stiftelsen för evangelii befrämjande; namnet ändrades snart till Evangeliska fosterlandsstiftelsen (EFS).

Enligt stadgarna, som i huvudsak formulerats av L, hade EFS till uppgift att verka för "Kristi rikes tillväxt ibland kristna bekännare". Detta skulle ske genom spridning av "skrifter i full överensstämmelse med den befintliga lärogrunden", varvid EFS endast skulle begagna sig av "sådana personer, som genom tro och övertygelse bekänna sig till det kyrkosamfund, där de skola verka". L och hans meningsfränder hade med EFS givit den lågkyrkliga väckelsen ett centralorgan – primärt ett traktatsällskap – i fri anslutning till kyrkan, där det fanns möjlighet till samarbete mellan präster och lekmän. Trots väckelsens djupa demokratiska förankring fick EFS en ledning med markant inslag från lantadeln och borgerskapet. Detta låg i linje med L:s planer – säkerligen till gagn för kolportörernas sociala status men också till bästa för stiftelsens ekonomi. Det närmaste omedelbara ansvaret for initiativen och planeringen av EFS' verksamhet lades i händerna på ett förvaltningsutskott under Elmblads ordförandeskap och med två sekreterare, L för utrikeskorrespondensen och B Wadström för den inrikes. Samarbetet varade visserligen endast ett år, men det var under denna tid som verksamheten tog form och EFS fick sin roll inom väckelsen. "Överallt var det L som var den framsynte, djärve initiativtagaren" (Rodén).

Tillsammans med Elmblad och Wadström hade L till uppgift att granska de skrifter, som kom i fråga för utgivning och spridning. Början gjordes med skrifter av Luther och av Olaus och Laurentius Petri. Man övertog också snart och utgav i nya upplagor traktater, som spritts av Evangeliska sällskapet, Traktatagenturen och Evangeliska traktatsällskapet. L hade också fört med sig traktater från Skottland, som utgavs, somliga i nyöversättning. Väckelsens tidningar var många. I flera av dem hade ledamöter i EFS' styrelse egna intressen. När därför L och Wadström föreslog, att EFS skulle utgiva en egen tidning, möttes detta med invändningar. Först sedan förslagsställarna själva påtagit sig det ekonomiska ansvaret och lovat lämna möjlig vinst till EFS' verksamhet, kunde Budbäraren börja utkomma i nov 1856. Tidningen fick snabbt spridning och hade redan första året en upplaga på 8 000 ex och 1863 18 000. Budbäraren utkommer fortfarande. Genom L:s initiativ fick väckelsen också en Barnens Tidning (BT). Med Lilla barntidningen, som L började utge 1864 och redigerade tillsammans med sin hustru, ville han nå de yngre åldersgrupper, som BT inte kunnat nå.

Att L redan efter ett år lämnade sin tjänst i EFS synes främst ha berott på personliga motsättningar. Kanske antyder Wadström den djupast liggande orsaken, när han karakteriserar sin vän som en "initiativens man, som ägde huvud, hjärta och förmåga att sätta många företag i gång" men som inte ägde förmåga att "underordna sin egen vilja under de andras". Genom sin förtroliga vänskap med Wadström och med flera andra ledande stiftelsemän kunde dock L även i fortsättningen följa och påverka utvecklingen inom EFS. Redan 1858 kallades han också till dess provinsombud och fick härigenom rätt att deltaga i styrelsens sammanträden. Sin utan tvekan betydelsefullaste insats inom EFS gjorde L när han 1861 föreslog, att stiftelsen på sitt program skulle uppta yttre mission. Detta förslag vann livligt gensvar hos väckelsefolket.

Som församlingspräst verkade L i EFS' anda och för dess syften. I hans församlingar och vid resor runt om i landet vann hans väckelsepredikan genklang. Han utgav traktater, främjade traktatspridning och lekmannaförkunnelse och främjade tillkomsten av missionsföreningar, syföreningar och söndagsskolor. Han organiserade väckelsens folk i kretsförbund, s k Ansgariiföreningar.

EFS' första kolportörer saknade utbildning för sin uppgift. Ett visst mått av skolning behövde de emellertid, bla för att kunna sprida de "rätta" traktaterna, samtala om deras innehåll, hålla bibelförklaringar och kunna bevaka gränslinjen mot baptismen. Hösten 1862 gjorde L en anspråkslös början till en kolportörskola i Grythyttan med fem elever. Han syftade emellertid längre och förklarade sig vilja "även åt andra kära bröder bland allmogen" öppna ett tillfälle till "ordentlig undervisning i de nödvändigaste ämnen av vikt för så väl det andliga som det borgerliga livet och samhället". Med sitt skolprogram kom han mycket nära grundtvigska folkhögskoletankar. Vid skolan undervisade L ett hundratal elever, innan EFS 1867 beslöt att övertaga skolan och anställa L som dess föreståndare. L var då redan märkt av den sjukdom som tidigt skulle ända hans liv.

Författare

Henrik Gladh



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Brev till L i EFS' arkiv i SSA. – Brev från L (bl a till L V Henschen) i UUB.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Vårblommor, ungdomsminnen af Hilmar. Första kransen. Sthlm 1848. 58 s. [Pseud.] – Evangelization in Sweden. [Enl Ribbner, a a.] Edinburgh 1855. – Evangeliska fosterlands-stiftelsens första årsberättelse 1856. Sthlm 1857. 78 s. [Anon.] — Guds kärleks pris. Predikan på andra söndagen i fastan. Sthlm 1864. 37 s. – Minnes-gåfva till nattvardsbarnen. Af H. J. L. Sthlm 1864. 22 s. [Sign.] – Hemmet, såsom en plantskola för verlden eller för himmelen. Sthlm i 869. 15 s. 2. uppl 1877. 18 s. – Carl Johan Berglunds lefnads-teckning. Gefle 1871. 23 s. [Föret.] - Väckelseord. Efterlemnade predikningar. Sthlm 1883. 235 s. – Dikter o brevutdrag i bl a nedan a a av T Lundborg o E Borg samt Rodén 1961.

Utgivit: Ur pröfvodalen. En samling af korta böner efter Arnd, Gilbert, Jasche, Franke, Porst, Scriver, Rambach, Spener, m.fl. Till medchristnas upplysning, hugsvalelse och fullkomning. Utg af H. J. L. Sthlm 1851. 98 s. [Sign.] - Smärre ströskrif-ter saml från äldre o yngre förf. 1–5. Upsala 1853. [Anon; tills med W Rudin o B Wadström.] 1. [S] Kierkegaard, Kommen! Kommen! 16 s. [Även övers.] 2. F. W. Krummacher, Ja, Herre, dock likväl! 8 s. 3. J Hamilton, Enhet i anda och sanning! 20 s. 4. [S P V] Birkedal, Frid och strid! 12 s. 5. F Wulff, Lära och lifi 16 s. – Sädeskorn för Guds rike, saml o utg af H. J. L. [Rubr.] Saml 1, n:o 1–15. Köping 1856. 1 s vardera. [Sign.] – Rent språk. Ströskrifter, i ofvers utg af H. J. L. [Rubr.] N:o 1-3, 6, 25, 26. Köping 1856. 4 s vardera. [Sign.] — Småskrifter, utg af H. J. L. 1–8. Köping 1856–57. [Sign.] 1. Den bästa läkedomen. Öfvers. 1856. 16 s. 2. Säll den, hvilkens öfverträdelse är förlåten. Ps. 32: 1. 1856. 16 s. 3. I vårt ställe. 1856. 16 s. 4. "Nu" och "nära". Ofvers. 1856. 16 s. 5. Död och lif. 1856. 1856. 15 s. 6. Nåd. 1856. 15 s. 7. "Allesamman syndare". Rom. 3:23. 1857. 16 s. 8. Den fattiga tjensteqvinnan och läkaren. [Övers.] 1857. 15 s. – [Andeliga småskrifter,] N:o 1–4. Köping 1859. [Ånon; tillskr.] 1. A Elfving, Känn dig sjelf. 24 s. 2. [E] Pontoppidan, Edra hinder. 36 s. 3. [Z] BjörknerS; Rör det dig? 24 s. 4. Hur står det till? Af G. W. Ofvers. 34 s. [Även övers.]

Redigerat: Månadsbladet, 1857-60, Sthlm (anon, tills med T Norlin o C B P Wadström); Barnens tidning, årg [1]–7, 1858–65, Sthlm, fol, var årg 12 nr å 4 s (anon); Lilla barntidningen, tillegnad sv folkets barn af H. J. L. & L. T. L., Profhr 1864 o årg 1–3, 1865–67, Sthlm, 24, 288, 288, 288 s (sign, tills med hustrun Tullia L); Tidskrift för christliga lefhadsteckningar red av H. J. L. och L. T. L., [årg 1–2,] 1866–67, Sthlm, 384 s, 40, 32, 32, 32, 32 s (12 + 5 häften med inre titel Christliga lefnadsteckningar, nr 1–19, o egna titlar; sign, d:o); Allmogebladet, utg af en förening, årg 4: 7 - 6, 1870-72, Örebro, fol (anon).

Översatt: J Hamilton, Allvar i lifvet, Sthlm 1852, VIII, XV, 189 s (anon, Bibliothek för den christliga familjen, 1); [S] Kierkegaard, Kommen! Kommen!, Upsala 1853, 16 s (anon, Smärre ströskrifter ..., 1; ur Indovelse i Christendom); G. W., Hur står det till?, Köping 1859, 34 s (anon, [Andeliga småskrifter,] 4); även flera av arb under Utgivit.

Källor och litteratur

Källor o litt: EFS genom 75 år ..., 1–2 (1931); M Gidlund, Kyrka o väckelse inom Härnösands stift ... (1955); H Gladh, Lars Vilhelm Henschen o religionsfrihetsfrågan till 1853 (1953); S Gustafsson, Nyevangelismens kyrkokritik (1962); Gävle gymnasiums matr 1669–1849 (1969); H Hazelius, EFS:s tjugofemåriga verksamhet (1881); H J L (Korsblomman 1869); A Hofgren, Med Gud o hans vänskap, EFS genom 100 år (1956); J Lumsden, Sweden: its religious state and prospects (London 1855); T Lundborg o E Borg, H J L (Tidskr för christliga lefhadsteckn:ar, 20, 1868); E Newman, Gemenskaps- o frihetssträvanden i sv fromhetsliv 1809–1855 (1939); T Ribbner, De sv traktatsällskapen 1808-1856 (1957); N Rodén, Johannelunds missionsinst genom 75 år (1938); dens, Herrnhutiska o nyevangeliska väckelserörelser i Linköpings stift intill 1856 (1941); dens, Den evangeliska väckelsen i Kalmar län, 1 (1952); dens, Skotska frikyrkans inflytande på sv fromhetsliv vid mitten av 1800-talet (KÅ 1956, 1957); dens, H J L. En pil på Herrens båge (1961; rec av C H Martling i=KA 1961); D Rudin, Waldemar Rudin (1921); N A Sjöstedt, Såren Kierkegaard o sv litt... (1950); P Sondén, Biskop Anders Fredrik Beckman (1931); Sv folkrörelser, 2 (1937); B Sundkler, Sv missions-sällsk 1835–1876 (1937); dens, Komministrarnas revolt (Uppsala ärkestift i ord o bild, 1954); N Söderblom, Waldemar Rudins inre liv (1923); B Wadström, Ur minnet o dagboken, 1–3 (1898–1902); G Wikmark, G E Beskow och nyevangelismen (1943).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Hans Jacob Lundborg, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/9780, Svenskt biografiskt lexikon (art av Henrik Gladh), hämtad 2019-07-21.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:9780
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Hans Jacob Lundborg, urn:sbl:9780, Svenskt biografiskt lexikon (art av Henrik Gladh), hämtad 2019-07-21.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se