J Fredrik Lundin

Född:1826-04-17 – Härlunda församling (R-län), Skaraborgs län
Död:1868-07-07 – Ransäters församling, Värmlands län

Uppfinnare, Bruksidkare


Band 24 (1982-1984), sida 323.

Meriter

Lundin, Johan (i fdb Jonas) Fredrik, f 17 april 1826 i Härlunda, Skar, d 7 juli 1868 på Munkfors, Ransäter, Värml. Föräldrar: sergeanten Jonas Eric L o Christina Lundqvist. Elev vid Skara lägre apologistskola 37–41, bruksbokhållare på Stjärnfors bruk, Värml, 42–47, elev vid Teknol inst 31 jan 48, utex där 3 juni 50, masmästareelev vid Uddeholmsverken 50, masmästare 51, hyttingenjör där 52–53, förvaltare på Gustavsfors bruk 54–56, på Munkfors bruk från 56, deläg o brukspatron vid Forshaga glasbruk från 62.

G 21 aug 1857 i Nedre Ullerud, Värml, m Wilhelmina Josephina Johanna (Hanna) Theresia Maule, f 21 aug 1830 i Köping, d 16 febr 1908 i Uppsala, Domk, dtr till postmästaren James M och Charlotta Juliana Hollé.

Biografi

Fredrik L:s far avled endast 27 år gammal tre månader före enda barnets födelse. L synes ha växt upp under knappa ekonomiska förhållanden. Efter en torftig skolgång tvingades han lämna hemmet för att förtjäna sitt uppehälle. Under sex år som bokhållare vid ett värmländskt bruk inhämtade han värdefulla kunskaper om ett järnbruks ekonomi. Här väcktes också intresset för tekniska frågor och genom att spara en del av lönen kunde L finansiera sin ingenjörsutbildning i Sthlm. Han återvände till Värmland med höga examensbetyg och anställdes vid Uddeholmsverken, där han snabbt fick mycket ansvarsfulla uppgifter. Som hyttingenjör övervakade han moderniseringen av brukets hyttor och konstruerade bla rostugnar för Motjärnshyttan och Sunnemohyttan. Verkligt nyskapande blev L som förvaltare från 1856 på Munkfors (också detta hörande till Uddeholmsverken), dit han medförde sina skickligaste smeder från sin tidigare arbetsplats Gustavsfors. Under några års livligt experimenterande gjorde L här uppfinningar, som kom att uppmärksammas även utomlands.

Upprinnelsen till denna febrila verksamhet var ett praktiskt, ekonomiskt problem av gammalt datum. Det gällde att reducera kostnaderna för undanskaffandet av de ofantliga mängder sågspån som i stora högar hopades vid sågverket i Munkfors. Uddeholms bolagsstämma hade observerat problemet redan 1846 och föreslagit att spånen skulle forslas bort per järnväg, komposteras och användas som gödsel på åkerfälten. En mindre kostnadskrävande lösning förordades 1854, då beslut fattades att låta uppföra en ugn för bränning av sågspånen på platsen. En svag förhoppning uttrycktes om värmets tillvaratagande för nyttiga ändamål. L såg här en möjlighet att utnyttja sågspånen som bränsle vid järnverket, och han lyckades på kort tid förvandla en avfallsprodukt med negativt värde till ett substitut för dyrbar träkol och ved.

7 dec 1859 beviljade kommerskollegium L patent på en ugn för förbränning av sågspån, "att användas till eldning av väll- och Damm-ugnar, stålugnar, ångpannor, ugnar för bränning av tegel, stengods och kalk med flere ugnar, till vilka en högre värme erfordras". Denna ugn eller sågspånsgenerator producerade således brännbar gas till redan befintliga ugnstyper. Vid Munkfors togs sågspånsugnar i drift för bränning av stål, tegel och kalk. Efter hand uppfördes sågspånsugnar även på andra orter, t ex i Forshaga, där L tillsammans med sin svåger G H Lassen grundade ett glasbruk 1862. Vid Dejefors anlade L en försöksugn för vällning av smältstycken. Här lyckades man nå tillräcklig temperatur för vällning även med sågspån av sämre beskaffenhet. Vid bränning av kalk åstadkoms vid ett tillfälle utan förvärmning av antändningsluften sådan hetta att kalken smälte och rann ur ugnen. Genom att ansluta sin sågspånsgenerator till en Siemensk (regenerativ) vällugn med förvärmning av såväl gas som förbränningsluft lyckades L 1864 smälta ett par smältstycken lancashirejärn. Enligt vissa källor skulle han så även ha inlett experiment med framställning av verktygsstål genom sammansmältning av tackjärn och skrot från brännstålssmidet vid Munkfors. Försöken gav ett gott stål, men vällugnsrummets valv och väggar av kvartstegel från Munkfors förstördes vid varje smältning. Om dessa uppgifter är korrekta har således L praktiserat Martin-metoden året innan den uppfanns av Pierre Martin. Under alla omständigheter synes Martin inte ha fullbordat sin metod förrän han fått kännedom om L:s försök med en Siemensugn, och det var först därefter som Martin uppförde en sådan ugn för egen del (Odelstierna 1913, s 489 fl).

L:s strävan efter högre och jämnare temperatur, ett renare och tätare stål, gav upphov till ännu en uppfinning. 20 nov 1865 beviljades patent "å en kondensator, avsedd att användas för brännbara gasers rening från vattengas, ättiksyra, svavelsyra, svavelsyrlighet, kolsyra, ask- och kolpartiklar med flera vid gasens förbrukning skadliga eller onyttiga ämnen". Kondensatorn placerades mellan sågspånsgeneratorn och vällugnen för att befria sågspånsgasen från vattenånga, tjära mm som försämrade gasens kvalitet, täppte till rörsystemet och inverkade menligt på ugnen. I kondensatorn kondenserades ångan till en början med hjälp av insprutat rent vatten, men 20 jan 1866 fick L patent på att införa kalkvatten, vilket ytterligare renade gasen. Samtidigt utvecklade han sågspånsgeneratorn så att förutom sågspån även torv, stickor, kolstybb, bark mm kunde användas som bränsle. På denna gasgenerator uttog L patent 22 maj 1866. Den lundinska anläggningen, som således bestod av gasgenerator, kondensator, ventilskåp, skorsten, förvärmningsugn och vällugn med Siemens' regeneratorer, kunde aldrig patenteras i sin helhet, eftersom bröderna Siemens stod som uppfinnare till värmeregeneratorerna. Anläggningen benämndes dock redan av samtida skribenter "Lundins vällugn". Siemens inbjöd 1866 L till överläggningar, men då dessa inte kom till stånd, förebråddes L för att utan medgivande ha utnyttjat Siemens ugnspatent. Ungefär samma diskussion synes Siemens ha fört med Martin, och det är ingen tillfällighet att Martin-metoden i Tyskland kom att betecknas Siemens-Martin-Verfahren. Siemens och Martin ingick dock ett avtal 1866.

För sina snillrika uppfinningar fick L 1866 av Jernkontoret motta en belöning av 20 000 rdr, på villkor att hans uppfinningar ställdes till i Jernkontoret delaktiga bruks förfogande. Erbjudandet omfattade även eventuella framtida förbättringar gjorda av L. Vid begagnandet av kondensatorn skulle dock patentavgift erläggas av bruksägarna. L försökte också lansera sin vällugn utomlands, bl a via Parisutställningen 1867, där en modell av anläggningen visades. Den goda tillgången på billig stenkol och bristen på skogsavfall begränsade emellertid den lundinska ugnens användbarhet på kontinenten.

L fortsatte, trots att han 1866 befanns lida av en svår sjukdom, sina experiment. Biträdd av E J Ljungberg (bd 23), som nu anställts vid Munkfors, och med råd från bl a L Rinman vid Jernkontoret gjordes försök med ståltillverkning enligt Martins metod. L planerade också försök att med sin ugn reducera och smälta malm. Det främsta problemet var att ta fram ett mera eldfast ugnstegel än det av kvarts och kölnisk lera, som L framställde vid Munkfors tegelugn. Mitt uppe i detta lovande arbete, under en fisketur i juli 1868, avled emellertid L endast 42 år gammal i ett slaganfall. Förlusten av denna geniala kraft och förträfflige organisatör innebar ett svårt avbräck i de pågående försöken. Sv järnhantering miste en av sina främsta uppfinnare. Några av L:s intentioner förverkligades dock av Rinman, J L Sebenius, Ljungberg och deras medarbetare då de under nov–dec 1868 genomförde de första kontinuerliga martin-smältningarna vid Munkfors. Året därpå uppförde Rinman vid Kilafors bruk Sveriges första verkliga martinugn.

Författare

Jan-Erik Pettersson



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Arkivalier (brev, rapporter m m) efter L i Fören Värmlandsarkiv, Karlstad. Ms, ritn:ar, resedagbok från en Englandsresa 1862, porträtt m m i Tekn mus. Porträtt m m i Jernkontoret o i Munkfors bibl.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Bidrag i Wermländska bergsmanna-föreningens annaler, 1860, Carlstad 1861, s 30-35, 1866, Filipstad 1867, h 1, s 45–48, o 1867, tr 1868, s 44–48, 52 f, 56 f o 58, JKA 1862, d 2, inneh diskussionsförhandl ..., s 109–117, 1 pl, 1864, s 67–93, 1866, s 198–208, 2 pl, o s 231–233, 1867, s 1–5 o 288–290, samt Ingeniörs-förening-ens förhandlingar, årg 2, 1867, Sthlm, 4:o, s 112, o 3, 1868, s 8 f; titlar eller ämnen se Daedalus, Tekn museets årsbok, 1946, Sthlm, s 62 f.

Källor och litteratur

Källor o litt: J A Almquist, Uddeholmsverken (1899); I Andersson, Uddeholms hist (1960); A Attman, Adertonhundratalet (Fagerstabrukens hist, 2, 1958); G F Berndes, Om affall vid sågverk (Ingeniörs-förems förhandkar för 1869 o JKA 1870); B Boéthius, Jernkontoret o tekniken före götstålsprocesserna (Jernkontorets hist, 3:1, 1955); E C[ronlun]d, J F L (SMoK bd 5, 1949); G R Dahlander o A W Ewert, F L:s vällugn (Tekn tidskr ... 1867); V Eggertz, Utdrag ur prof V Eggertz' utlåtande ... om Herr F L:s förut beskrifna gasvällugn ... (JKA 1866); W Ekman, Värmländsk järnhantering genom tiderna (JKA 1975); J Furuskog, De värmländska järnbruksbygderna (1924); R Geijer, Den värmländska järnhanteringen i forntid o nutid (En bok om Värmland ..., 2, 1918); dens, Bruks- o herrgårdsliv i Värmland (ibid, 3, 1921); O Hellgren, Idé från Uddeholm inspirerade Martin (Teknik för alla 1945, nr 24); dens, J F L o hans ugnskonstruktioner (Daedalus 1946); K-G Hildebrand, Erik Johan Ljungberg o Stora Kopparberg (1970); A Johansson, Ved såsom martinugnsbränsle (JKA 1924); F Kohn, Iron and Steel Manufacture (1869); E J Ljungberg, Sammandrag öfver tillverkningarne för de lundinska vällugnarne 1868 (Wermländska bergs-manna-fören:s annaler 1868 o Ingeniörs-fören:s förhandkar för 1869); dens, Om brännbara gasers framställn utaf ved o sågspån (JKA 1875); Matr öfver Kongl Teknol inst o KTH:s utex elever för tiden 1850-1880, ed C G Rystedt (1881); E G:son Odelstierna, Järnets metallurgi (1913); Om F L:s vällugn för sågspån (Wermländska bergsmanna-fören:s annaler 1866); Resultater af Lundinska ugnen vid jernverk i sammanhang med sågverk (ibid, 1870); L Rinman, Försök att i flammugn utan deg-lar bereda stål o jern ... (JKA 1869); dens o E Westman, Utdrag ur direktörerna L Rinmans o E Westmans berättelse ... om sina ... iakttagelser rörande den af Herr L ... konstruerade gasvällugn (JKA 1866); J L Sebenius, Försök med användning af torf såsom bränsle i gasvällugnar ... vid Munkfors ... (JKA 1868, Wermländska bergsmanna-fören:s annaler 1868 o Ingeniörs-förems förhandkar för 1868); dens, Om ståltillverkningen i flammugn utan deglar vid Munkfors ... (JKA 1870, Wermländska bergsmanna-fören:s annaler 1870 o Ingeniörs-förems förhandkar för 1870); J O Sundström o C L Bergqvist, Resultaten af en Lundinsk vällugn (Wermländska bergsmanna-fören:s annaler 1869); Sv slägt-kal för år 1886 (1885); Wermländska bergsmanna-fören:s annaler 1852–1855 o 1861 (1853–62J; J G Wiborgh, Järnets metallurgi (1904); C A Ångström o E Westman, De nyaste framstegen inom jern- o stålförädlingen (Ingeniörs-förems förhandkar för 1867).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
J Fredrik Lundin, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/9863, Svenskt biografiskt lexikon (art av Jan-Erik Pettersson), hämtad 2019-12-08.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:9863
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
J Fredrik Lundin, urn:sbl:9863, Svenskt biografiskt lexikon (art av Jan-Erik Pettersson), hämtad 2019-12-08.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se