Skånska Lantarbetsgivareföreningen  (1904 – 1962)

H I S T O R I K

Skogs- och lantarbetsgivareförbundet

Skånska Lantmännens Arbetsgivareförening

av: Per-Ola Karlsson

Bildandet av Skånska Lantmännens Arbetsgivareförening var en direkt följd av arbetstagarnas organisering. Redan på 1890-talet hade flera försök gjorts att starta fackföreningar för lantarbetare men inget av dessa initiativ blev särskilt långvarigt. Med stöd av Ystads och Malmös arbetarekommuner bildades emellertid Skånska Lantarbetareförbundet 1904 och den fackliga kampen kunde börja. Som ett första steg organiserades en strejk utanför Ystad vid godset Marsvinsholm, med tillhörande arrendegårdar. Arbetet lades ner den 4 juli med krav på en 25-örig löneökning per dag. Striden kom dock snarare att gälla ett erkännande av lantarbetareförbundets föreningsrätt, vilken arbetsgivarna vägrade godkänna. Som villkor för löneförhandlingar krävde de att arbetarna genast skulle träda ur varje "socialistisk arbetareförening", som saken uttrycktes.

Konflikten trappades upp och omfattade snart mer än 500 arbetare hos 16 arbetsgivare, vars motdrag blev att organisera sig i Skånska Lantmännens Arbetsgivareförening. Den 13 juli samlades 154 godsägare med en sammanlagd areal av 34 112 hektar i Malmö och antecknade sig som medlemmar. Till förste ordförande valdes friherre Fredrik Wrangel vid Ellinge gård. Bland övriga styrelseledamöter och initiativtagare kan nämnas friherre Jacob Bennet, som senare efterträdde Wrangel, kammarherre Wilhelm von Platen och friherre Nils Trolle. Föreningen, som omfattade hela Skåne, delades in i kretsföreningar (utifrån Hushållningssällskapens indelning) med egna styrelser. Kretsstyrelsens uppgift blev att anmäla och bevaka arbetstvister samt att försöka värva nya medlemmar till föreningen, något som inte alltid var så enkelt. Från Åsbo krets meddelas exempelvis i ett brev från september 1904 att "det går trögt att under här varande förhållanden få folk att ansluta sig" och långt in på 1920-talet klagade arbetsgivareföreningens ledning över att "minoriteten arbetar här för majoriteten". Skälen till att man inte ville ansluta sig grundades i uppfattningen att arbetsgivareorganisationen inte uträttade något av värde och att man i alla fall rättade sig efter de avtal som förelåg.

Att de första allvarliga konflikterna inom lantbruket utspelade sig i Skåne var ingen slump. Den skånska slättbygden var till skillnad från övriga landet fylld av stora gods och här hade kommersialiseringen av jordinnehavet tidigast trätt igenom. De skånska byarna präglades också av större sociala skiktningar och växande klasskillnader, med en skala från storbönder ner till torpare, backstugsittare och daglönare utan jord. Dessutom var den dominerande sockerbetsodlingen mycket arbetsintensiv under vissa delar av året, vilket krävde tillfälliga arbetskraftbehov vid tiden för gallring och skörd. Betesodlarna hade också att tampas med den framväxande och allt framgångsrikare industrin om den tillgängliga arbetskraften, då industrin lockade med högre löner och bättre villkor.

Lösningen på arbetskraftsbristen blev för många att anlita säsongsarbetare; en stor del kom från angränsande landskap som Småland men det blev också vanligt med utländsk arbetskraft, företrädesvis från Galizien (då en provins i Österrike men nu den östra delen av Polen som gränsar mot Ukraina), och andra delar av Öst- och Centraleuropa. Efter att Skånska Lantmännens Arbetsgivareförening bildats tog dess styrelse över en stor del av administrationen med att anskaffa utländska arbetare och frågan blev ett stadigt återkommande ämne i protokollen. Den främsta anledningen till arbetsgivareföreningens engagemang var naturligtvis att de utländska arbetarna kunde sättas in i de strejkande arbetarnas ställe, ett förfarande som avsevärt skärpte tonen mellan arbetstagar- och arbetsgivarsidan.

Det var dock inte helt problemfritt att sköta denna trafik av utländsk arbetskraft, det krävdes tolkar, utländska förmän och bra kontakter för rekryteringen. För att förhindra att arbetet på skördefälten stördes av "socialistiska agitatorer" var det också nödvändigt att arrangera polisskydd. Det berättas dessutom i handlingarna att det kunde förekomma att även strejkbrytarna gick i strejk; bland annat därför att oseriösa rekryterare och förmän ibland lurade arbetarna till sämre villkor än vad som ursprungligen överenskommits. Följden kunde bli våldsamheter och det hände att förmännen, vilka missnöjet riktade sig mot, blev allvarligt misshandlade.

År 1907 träffades till slut kollektivavtal med Skånska Lantarbetareförbundet som året efter uppgick i Svenska Lantarbetareförbundet. Som svar på lantarbetarrörelsens centralisering konsoliderades även arbetsgivarsidan i och med att en riksorganisation kallad Svenska Lantarbetsgivareföreningarnas Fullmäktige skapades. Här finns alltså ursprunget till dagens rikstäckande Skogs- och lantarbetsgivareförbund.

Föreningen likviderades 1962 och uppgick från och med 14 mars samma år som en jordbruksgrupp benämnt Skånes lantarbetsgivare i Svenska Lantarbetsgivareföreningen (SLA).