ICA Eol AB  (1938 – 1989)

Grossistbolag blir inköpscentral - Om Eol från grundandet till 1952

Börsras och Kreugerkrasch. Under första hälften av 1930-talet genomgick Sverige, liksom övriga västvärlden, en depression. Den ekonomiska situationen för privatägda butiker var svår. Kooperationen och kedjeföretagen klarade sig bättre genom sina möjligheter till stordrift. I värsta fall riskerade den enskilda detaljhandeln att konkurreras ut - särskilt livsmedels- och lanthandlarna var i riskzonen. Även grossisterna oroades av situationen.

Men det fanns hopp. Framgångarna för den mellansvenska inköpscentralen Hakonbolaget, en grossistfirma där handlare var delägare, hade visat att en nära samverkan mellan detaljist och grossist lönade sig.

I Göteborg började diskussioner om ett sådant samarbete på allvar föras 1934. Men att Hakonbolaget skulle utöka sitt verksamhetsområde till västkusten ansågs orealistiskt - bland annat var det svårt att effektivt distribuera varor över längre sträckor. Bättre vore att ge handlarna inflytande i ett grossistföretag som redan var etablerat i Göteborg.

Blickarna föll på väletablerade Ekström o Lefflers AB som bildats redan 1827.

När planerna blivit så här pass konkreta behövdes kunskaper om hur samarbetet kunde organiseras i bolagsform. Därför involverades Hakonbolagets grundare och vd, Hakon Swenson, 1936 i diskussionerna.

Länge diskuterades ett lösare samarbete mellan detaljister och grossister, men Swensons engagemang blev en av orsakerna till att detaljhandelns inflytande i den göteborgska inköpscentralen kom att organiseras genom delägarskap. En annan anledning var att man inom Ekström o Leffler insåg att starka band mellan handlarna och det egna företaget kunde vara en stor fördel i den hårda konkurrens mellan grossisterna som rådde i Göteborgstrakten.

Följaktligen blev det så att Ekström o Leffler kom att utgöra grundstommen i det nya bolaget, vilket grundades den 16 maj 1938. Inköpscentralens namn blev AB Eol - en sammandragning av det tidigare företagsnamnet. Till vd utsågs Emil Clemedtson som haft samma position i Ekström o Leffler.

Verksamheten skulle äga rum inte bara i Göteborgstrakten utan i större delen av Sydsverige, till en början undantogs Skåne. Man siktade på att köpa upp många grossistfirmor - en åtgärd som företagits redan under Ekström o Leffler-tiden - för att bredda varuutbudet och stärka den lokala förankringen på olika platser.

I april samma år bildades det rikstäckande samarbetsföretaget, Inköpscentralernas AB ICA, av bland andra Hakon Swenson och Emil Clemedtson som företrädare för sina respektive företag.

Eols aktiekapital var på 1.900.000 kronor. Grossistsidan stod för merparten, en miljon, och detaljhandeln för resten. Ändå gavs handlarna majoriteten i Eols styrelse, eftersom deras engagemang var mycket viktigt för bolagets möjligheter att hävda sig.

Emil Clemedtson, som var ordförande i Sveriges Grossistförbund, fick det hett om öronen under sin första tid som Eols vd. Många av hans kolleger i grossistbranschen tyckte att han hade svikit dem, eftersom han nu lät sin firma styras av kunderna, det vill säga handlarna. De långsiktiga fördelarna med arrangemanget var ännu inte uppenbara.

Handlarna var däremot nöjda. De fick snabbt ett stort förtroende för Eol. Första gången aktiekapitalet ökade, 1941, övertecknades beloppet, trots att det pågående andra världskriget kraftigt hade minskat deras ekonomiska svängrum.

Efter krigsslutet 1945 ökade konsumtionen snabbt. Under åren 1947-52 fördubblade nästan Eol sin försäljning, men samtidigt slukade de allt större varulagren pengar och även kundfordringarna ökade. Bolaget var dessutom tvunget att öka utgifterna på lokalsidan. Ett vidgat utbud krävde större utrymmen och de gamla byggnaderna passade inte heller för förvaring av djupfrysta varor, som introducerades i början av 1950-talet.

Eol var nu ordentligt etablerat i Sydsverige men likviditetsproblemen oroade. När en ny vd, Carl-Axel Westberg, tillträdde 1952 stärktes greppet om ekonomin.

När lanthandeln blev snabbköp - Eol 1950-1990

Den mest påtagliga förändringen inom detaljhandeln under 1950-talet var att självbetjäningsbutikerna etablerades. De var populära hos konsumenterna och innebar många fördelar för handlarna. Sortimentet och butiksytan kunde ökas samtidigt som personalkostnaderna hölls nere.

För att hjälpa Eols medlemmar med att göra om sina butiker till självbetjäningsbutiker och anpassa dem till det ökade utbudet av färskvaror och djupfryst, skapades 1956 en inrättning som fick namnet Eols Medlemstjänst.

Under 1950-talet led Eol av en ansträngd ekonomi på grund av stora lager och många kundfordringar. Men vid decennieskiftet 1959-60 hade den ekonomiska situationen ljusnat tack vare ett saneringsprogram som målmedvetet drivits av företagsledningen. Dessutom hade Eol genom att man 1957 tagit över grossistföretaget Albin Löfdal AB i Helsingborg och dess tolv dotterbolag fått en mycket starkare position i Skåne än tidigare. Eol kunde nu satsa offensivt.

Den offensiva satsningen bestod bl.a. i en 1962 färdigställd byggnation av ett nytt huvudkontor och en ny, stor distributionscentral i Kallebäck utanför centrala Göteborg. I Helsingborg uppfördes samma år en annan stor distributionscentral.

Anläggningarna var nödvändiga för att kunna stå sig i konkurrensen under högkonjunkturens 1960-tal, då inflyttningen ökade till städerna och de nybyggda förorterna. Butikerna blev allt större och koncentrerades ofta till en plats - köpcentrumet. Men där hade Eol inledningsvis svårigheter att etablera sig, då företaget fortfarande förknippades mer med gammal lanthandel än modernt snabbköp.

Problemen var desamma även för de andra inköpscentralerna och därför togs flera initiativ av ICA centralt. Bland annat infördes 1964 en ny gemensam ICA-logotype, som bl.a. ersatte Eols märke från 1940. (Visserligen hade man inom Eol-området redan använt en tidigare ICA-symbol externt sedan 1945, men internt hade Eol-märket levt kvar.)

Den nya logotypens tidsenliga formspråk gick hem hos folk och bidrog till att ICA 1966 lyckades gå förbi kooperationen och bli störst inom dagligvaruhandeln i Sverige. Samtidigt började Eol ta över de butiker som dittills drivits av slakteriföreningar i Sydsverige och fick många bra butikslägen på köpet.

Företaget utvecklades vid den här tiden snabbt. Försäljningssiffrorna 1960 var 325 miljoner kronor medan de 1970 växt till 1,9 miljarder.

Ett problem var dock att Eol vid 1970-talets början bara knappt till hälften ägdes av handlarna. Resterande aktier låg i sterbhus, innehades av f.d. köpmän etc. Förhållandena var liknande även inom de övriga inköpscentralerna. Dilemmat löstes genom att ICA-handlarnas medlemsorganisation ICA Förbundet blev majoritetsägare i inköpscentralerna, som därmed benämndes regionbolag. Nyordningen trädde i kraft 1973 och Eol döptes då om till ICA Eol.

För att klara av en fortsatt expansion började ICA Eol att bygga ett ny distributionscentral (ICAs dittills största) i Kungälv 1974. Och de större lokalerna skulle komma att behövas. I mitten av 1970-talet beslutade företagsledningen nämligen att ICA Eol skulle bli fullsortimentsleverantör - allt medlemmarna behövde måste de kunna köpa från företaget. Det här krävde ökade resurser på alla fronter: butiker, personal, distribution, lagerhantering m.m.

På huvudkontoret blev det också nödvändigt att få plats med de expanderande avdelningar som sysslade med datarelaterad verksamhet. Genom datoriseringen kunde medlemmarna erbjudas ytterligare service, bland annat med orderhantering.

Under 1980-talet ökade ICA Eols marknadsandelar stadigt. En anledning var den stora satsning på marknadsföring man gjorde. I mitten av decenniet gick Sverige in i en högkonjunktur och framtiden såg ljus ut för företaget.

År 1990 omorganiserades dock ICA-rörelsen och de relativt självständiga regionföretagen ersattes med en ICA-koncern uppdelad i affärsområden. Därmed försvann namnet Eol, men företagets verksamheter drevs vidare inom ICA Partihandel, ICA Detaljhandel och ICA-företagen.

Mats Wickman, journalist, kulturhistoriker