Karolinska institutet

Mediko-kirurgiska institutet tillkom genom kungl. brev den 13 december 1810. Benämningen Karolinska (mediko-kirurgiska) institutet användes från 1817. Institutet var vid grundandet avsett för utbildning av fältläkare, och dess första utveckling hade nära anknytning till Garnisonssjukhuset. Således utgjorde 1816 års Garnisonssjukhusbyggnadskommitté institutets styrelse i ekonomiskt hänseende under åren 1816-33.

Sundhetskollegium (före 27 januari 1813 Collegium medicum) hade överinseendet över institutet och undervisningen där. Enligt reglemente den 6 december 1815 skulle professorerna sammanträda för att överlägga om institutets angelägenheter. Protokoll synes ha förts först från år 1828. År 1816 utnämndes en av professorerna till inspektor (efter 1886 rektor). Bland dennes uppgifter var att kalla till sammanträden och att handha vården av samlingar och fast egendom.

Från slutet av 1820-talet upphörde den speciella anknytningen till Garnisonssjukhuset. Institutets uppgift blev enligt reglementet den 11 december 1822 att utbilda läkare i allmänhet, ej speciellt fältläkare. Från december 1833 gick styrelsen av institutet i ekonomiska ärenden över från Garnisonssjukhusbyggnadskommittén till Sundhetskollegium.

Stadgarna för institutet den 26 april 1861 innebar, att institutet frigjordes från Sundhetskollegium och underställdes Kanslern för Uppsala universitet. Professorerna samlade till sammanträde fick benämningen lärarkollegium och ett förvaltningsutskott (från 1886 förvaltningsnämnd) övertog skötseln av ekonomiska angelägenheter. 1964 fick Karolinska institutet formen av medicinsk fakultet med ett konsistorium, som ersatte lärarkollegiet.

Tandläkarinstitutet, som började sin verksamhet 1898, stod länge under Karolinska institutets styrelse och förvaltning. 1948 ombildades institutet till självständig högskola, Tandläkarhögskolan. 1964 inordnades den åter i Karolinska institutet som odontologiska fakulteten.