Jag kan fördenskuldh intet latha E. K. M:t underdånigst att bedia, ded E. K. M:t techtes nu hos sig fulkomligen att resolvera och sin mening allernådigst mig och mine colleger att upteckia, om E. K. M:tt vill restituera JyllandJutlandh och Holstein åth Danmark igen emot en summa pengar, försäkratt i någre hypothicerade platzer medh1 så skarpe conditioner som man skarpast nå kan efter instructionen, heller om E. K. M:t vill hellre blijffva i krigett bestående. Jag önskadhe mig väl att haffva den ähran och nåden, att på en halff tima taga mundtlig ordre aff E. K. M:t, men efter lägenheten ded intet tillather, moste jag förvänta den schrifttligen. Och på E. K. M:tz allernådigste behag kan jag icke heller aldeles fördölia min mening, att så framptt cessionen aff desse intagne landh på denne sijdhan Sundedt heller ett æquivalent jure perpetuo icke vore till att nåå (där man doch starckt moste arbeta opå), då skall jag icke heller aldeles ogilla, att man under hårdha condicioner lathe kommat på en hypothek an2 och saledes appaiserade dette krigett och icke affventade andhre difficulteter motte slå sig därh[än?]. Men hvar E. K. M:tt icke finner sig därmedh försäkrad nogsamptt, ähr jag icke heller den som mykedt skall vela strängia därpå, uthan skall lätteligen bijfalla den som på sådantt fall till3 krigett styrker. Och tvijffler intet att den högste gudh, som veet E. K. M:tt vara tvungen i vapn och dem föra för sin säkerheett skuldh, varder dem så härefter som härtill välsignandhes och förlehnandes i sin tijdh ett gott och nyttigt uthslag. Mig ähr för denne tijdh intet annat att göra mer ähn att veta E. K. M:tts fulkomlige resolution och därhen dirigera tractaterne på ded jag tvekandhes icke gör någott, ded E. K. M:tt kundhe mishaga, och sedhan icke så lätteligen står till att redressera.
__________________________