[Det måste vara slutspåret av en tunnelugn. Förmodligen lastade man på vagnen som syns på bilden, som sedan sköts in i tunnelugnen. Det som syns är bortre änden av fabrikerna. Men av detaljerna att se, så ska det vara i den modernare chamottefabriken, som byggdes 1937. Det syns tegel på bilden. En tunnelugnsvagn vandrar igenom en tunnelugn ungefär ett dygn (det kan variera lite). Temperaturen ligger på, från 1100 till 1300 grader. Vid tidpunkten för bilden hade Iföverken ingen elektrisk bränning, utan sex stycken generatorer i en särskild byggnad. I dessa generatorer eldades det med kol. Sen blev det gas, som kom i stora ledningar, som var kanske omkring 70 centimeter i diameter. Där kom gasen flytande och ned för att tändas i tunnelugnarna på mitten. Om tunnelugnen var ca 100 meter lång, så brände de bara i omkring dem 10-15 metrarna. Där eldades, där brann gasen, och det var då materialet brändes, dessa pressade lerklumpar som sen blev sten, eldfast sten. De var rätt stora, i höjd, och så var det den där djupa gropen under. För att ibland kunde det hända att det kunde rasa i en ugn, då fick man riva taket nerifrån och plocka ned och tömma allt, och sedan skjuta ut vagnarna igen. Det förorsakade stora driftsavbrott. Man hade sammanlagt, om det var 12 eller 14 tunnelugnar. När de talade om Bromölla som industri, så var det världens största porslinsindustri, om man mätte i antalet porslinsfabriker på många ställen. I USA var det på det viset att där var ett antal porslinsfabriker, men de skickade godset till andra orter, för att få det bränt. Här i Bromölla fanns allt i ett. Det var efter kriget, när det stod på sin höjdpunkt i början av 50-talet, den största elektrotekniska industrin vi hade i Sverige. Uppgiftslämnare: Erik Rasmusson i Bromölla.]
[1937 byggdes fabrikslokalen för tillverkninga av chamotte d vs eldfast tegel. Chamottetillverkningen upphörde 1964. Lokalerna användes istället för sanitetsgodstillverkning.]
[Det måste vara slutspåret av en tunnelugn. Förmodligen lastade man på vagnen som syns på bilden, som sedan sköts in i tunnelugnen. Det som syns är bortre änden av fabrikerna. Men av detaljerna att se, så ska det vara i den modernare chamottefabriken, som byggdes 1937. Det syns tegel på bilden. En tunnelugnsvagn vandrar igenom en tunnelugn ungefär ett dygn (det kan variera lite). Temperaturen ligger på, från 1100 till 1300 grader. Vid tidpunkten för bilden hade Iföverken ingen elektrisk bränning, utan sex stycken generatorer i en särskild byggnad. I dessa generatorer eldades det med kol. Sen blev det gas, som kom i stora ledningar, som var kanske omkring 70 centimeter i diameter. Där kom gasen flytande och ned för att tändas i tunnelugnarna på mitten. Om tunnelugnen var ca 100 meter lång, så brände de bara i omkring dem 10-15 metrarna. Där eldades, där brann gasen, och det var då materialet brändes, dessa pressade lerklumpar som sen blev sten, eldfast sten. De var rätt stora, i höjd, och så var det den där djupa gropen under. För att ibland kunde det hända att det kunde rasa i en ugn, då fick man riva taket nerifrån och plocka ned och tömma allt, och sedan skjuta ut vagnarna igen. Det förorsakade stora driftsavbrott. Man hade sammanlagt, om det var 12 eller 14 tunnelugnar. När de talade om Bromölla som industri, så var det världens största porslinsindustri, om man mätte i antalet porslinsfabriker på många ställen. I USA var det på det viset att där var ett antal porslinsfabriker, men de skickade godset till andra orter, för att få det bränt. Här i Bromölla fanns allt i ett. Det var efter kriget, när det stod på sin höjdpunkt i början av 50-talet, den största elektrotekniska industrin vi hade i Sverige. Uppgiftslämnare: Erik Rasmusson i Bromölla.]
[1937 byggdes fabrikslokalen för tillverkninga av chamotte d vs eldfast tegel. Chamottetillverkningen upphörde 1964. Lokalerna användes istället för sanitetsgodstillverkning.]