Collegium medicum

Medicinalväsendet byggdes till en början upp på basis av den praktiskt inriktade läkekonst som dominerade fram till 1600-talet. Kirurgi utövades under denna tid som ett rent hantverk, företrädesvis av personer med anknytning till barberaryrket, barberare, bardskärare och fältskärer. Johan III lät utfärda en
stadga för bardskärareämbetet 1571. Ämbetet utgjorde då närmast ett skrå för huvudstadens barberare, men utnämndes under Karl IX till överordnad myndighet för landets samtliga fältskärer.

En med barberarna konkurrerande grupp var badarna vilka tillredde hälsobad, utövade koppympning m.m.; badarna upphöjdes till skråämbete 1657.

Den lärda medicinen var outvecklad. Medicinsk utbildning kunde bara inhämtas utomlands och det fåtal lärda medicinare som fanns engagerades hos adeln, vid hovet och inom armén. Den lärostol i medicin som inrättades vid Uppsala universitet 1595 förblev obesatt ända till år 1613.

En ny utveckling inleddes med tillkomsten av Collegium medicorum, senare benämt Collegium medicum. Kollegiet erhöll kungliga privilegier 1663. Det skulle bestå av prövade och utvalda medicinare samt andra likvärdiga i Stockholm, och kan närmast betraktas som ett skråämbete för huvudstadens lärda medicinare, utrustat med vissa myndighetsbefogenheter. Kollegiet skulle sammanträda vid uppträdande av svåra sjukdomar och farsoter, under närvaro av en magistratsrepresentant pröva och examinera läkare, kirurger och farmaceuter i Stockholm samt hålla uppsikt över kvacksalvare. Kollegiet fick även i uppgift att utarbeta en farmakopé.

1680 inträdde Överståthållaren i magistratens ställe som en kollegiet överordnad myndighet. I en ny medicinalordning 1688 bekräftades privilegierna och utvidgades. Förutom kirurger och farmaceuter underställdes nu även barnmorskorna kollegiet och det fick rätt att utöva visst inflytande på tillsättningen av stads- och provinsialläkare. Kollegiet benämndes i dessa privilegier Collegium regium medicum, men förhållandena i övrigt var ägnade att understryka kollegiets endast halvt erkända ställning. Ledamöterna utsågs inte av konungen och löner utbetalades till kollegieledamöterna först fr.o.m. 1756. Under långa perioder saknades ämbetslokaler och verksamheten torde tidvis ha legat nere. Kollegiets låga ställning markerades av att Överståthållaren behandlade det som ett skrå bland andra.

Under 1700-talet tillkom andra organ med centrala funktioner inom medicinalväsendet. 1737 inrättades Sundhetskommissionen (upplöst 1766). 1751 förordnades två serafimerriddare att i praktiken utgöra styrelse för Serafimerlasarettet. Överinseendet över andra vårdinrättningar som tillkom under seklet lades hos serafimerriddarna, Barnhus- och hospitalsdeputationen och dess efterträdare (1757-1787) och Serafimerordensgillet (1787-1876). Under 1700-talets senare del fick dock Collegium Medicum utökade uppgifter. Kollegiet utfärdade 1744 den första instruktionen för provinsialläkarna och tog senare emot deras ämbetsberättelser. I instruktionen 1763 fick kollegiet bl.a. till uppgift att ha uppsikt över hälsovården, övervaka hälsobrunnarna samt svara för omarbetning av farmakopé och apotekaretaxa. 1774 gavs kollegiet rätt att föreslå provinsialläkare. 1796 fick kollegiet överinseendet över hela medicinalverket, såväl medicinen som kirurgin. Kirurgiska societeten skulle tills vidare lyda under kollegiet.

1810 ställdes även hela militärläkarevården under kollegiet och Krigskollegiets fältläkarekontor överfördes dit. 1813 upplöstes Collegium medicum och efterträddes av ett nytt ämbetsverk, Sundhetskollegium.