På landsbygden gjorde länsman eller häradshövding vägsyner, och väghållningen var fortfarande enskildas, socknens eller häradets angelägenhet. Genom 1891 års väglag infördes i stället 370 väghållningsdistrikt, som var ett slags vägkommuner, där väghållningsskyldiga, d.v.s. jordägarna, beslutade på vägstämma. Verkställande organ var vägstyrelse (3 - 5 personer valda på vägstämma). Vägskatt uttogs av alla distriktets skattebetalare. Vägunderhållet sköttes fortfarande fram till 1920-talet som naturaprestation av markägarna.