På landsbygden gjorde länsman eller häradshövding vägsyner, och väghållningen var fortfarande enskildas, socknens eller häradets angelägenhet. Genom 1891 års väglag infördes i stället 370 väghållningsdistrikt, som var ett slags vägkommuner, där väghållningsskyldiga, dvs. jordägarna, beslutade på vägstämma. Verkställande organ var vägstyrelse (3‒5 personer valda på vägstämma). Vägskatt uttogs av alla distriktets skattebetalare. Vägunderhållet sköttes fortfarande fram till 1920-talet som naturaprestation av markägarna.