Sök i arkiven
Genvägar MENY

bild
Arkiv

Utrikesdepartementet Pressbyrån

Utrikesdepartementet med föregångare

Grunddata

ReferenskodSE/RA/221/2212.11
Länk till postenhttps://sok.riksarkivet.se/arkiv/O2MNeBUQrH6d0002H087k3
Omfång
11 Hyllmeter 
176 Volymer 
Datering
1920–1962(Tidsomfång)
Sökmedel
Arkivförteckning (godkänd): SF band, F-exp/band
ArkivinstitutionRiksarkivet i Stockholm/Täby (depå: Marieberg)
Arkivbildare/upphov
Utrikesdepartementet (1840)
Alternativa namn: UD
Kategori: Statlig myndighet. Kungl. Maj:ts kansli / Regeringskansliet

Innehåll

Inledning (äldre form)Historik

Till skillnad mot UD:s övriga avdelningar och byråer har pressbyrån fått sin tillkomst och tidiga historia utförligt skildrade. Av trycket utkom nämligen 1939 i Stockholm Redogörelse för tillkomsten av press- och informationsorganet i Utrikesdepartementet, dess organisatoriska utveckling och nuvarande uppgifer samt för den utåtriktade informationstjänsten i vissa andra länder med sammanfattning och förslag jämte yttrande angående omorganisation av Utrikesdepartementets pressbyrå avgivit av Upplysningsnämnden den 23 november 1938. Författare var pressbyråns chef under åren 1919-1938, utrikesrådet Fritz Henriksson. Det är hans skrift som utgör huvudkällan till nedanstående framställning, på vissa punkter dock kompletterad och jämförd med UD:s dossierer i pressärenden (1902 års dossiersystem, 10 K; 1920 års dossiersystem, I 1 C och I 1 M), lektor Sven Erikssons artikel "Utrikespolitiken och pressen. Till frågan om utrikesdepartementets pressbyrås tillkomst" i Svensk tidskrift 1955:10 samt Svenbjörn Kilander, Censur och propaganda. Svensk informationspolitik under 1900-talets första decennier, Studie Historica Upsaliensia 121 (1981).

Perioden 1906-1919

Under unionskrisen hade det blivit uppenbart, att Sverige skötte utlandspropagandan dåligt medan Norge lyckats göra sin ståndpunkt väl känd i utländsk press. För att utomlands sprida kunskap om vårt land samt bevaka och främja dess intressen bildades därför på privat initiativ Presskonsortiet den 17 mars 1906. Intressenter tycks ha varit svenska tidningar och banker samt ett antal personer inom näringslivet. Någon form av samarbete med UD förekom men i vilken utsträckning synes oklart. Förhandlingar fördes dock med departementet av Svenska Dagbladets dåvarande chefredaktör dr Helmer Key, vilken även skötte anställningen 1906 av pressagenterna Gustaf Blomquist i Berlin, Erik Sjöstedt i Paris och något senare även av korrespondenten till Göteborgs Handelstidning Fritz Henriksson i London. Sven Eriksson uppger i sin artikel att konsortiets arkiv enligt Keys åsikt skulle förvaras på Svenska Dagbladet. *

Presskonsortiet fortsatte sin verksamhet till 1909. I en skrivelse i juli detta år till Key meddelade utrikesminister Arvid Taube, att det på grund av nyordning inom departementet i fortsättningen inte skulle bli nödvändigt att ta presskonsortiets tjänster i anspråk.

Den nyordning som avsågs var upprättandet i UD av en pressavdelning som ett led i de förvaltningsreformer som följde på unionsupplösningen och även som resultat av en promemoria den 17 oktober 1908 från arkivarien i UD Torvald Höjer till utrikesministern Eric Trolle. I sin skrivelse påpekade Höjer, att UD:s förbindelser med pressen icke motsvarade moderna krav.

I början bestod personalen av en förste och en andre sekreterare. År 1912 organiserades avdelningen om och fick då ett kansliråd som chef medan förste sekreteraren överfördes till rättsavdelningen. Enligt Henriksson förlorade departementet snart intresset för den nya avdelningen, vars arbete tycks ha bestått i att läsa utländska tidningar, utfärda presskommunikéer och sköta den personliga kontakten med journalisterna. Chef var förre arkivarien vid UD, Torvald Höjer, som även hade till uppgift att tjänstgöra som politisk medarbetare åt kabinettssekreteraren. Det var som bekant Höjer som fann den ordinarie politiska rapporteringen till departementet så otillfredsställande, att han helt vid sedan om organiserade ett eget rapportsystem.

Som framgår av ovanstående saknade pressavdelningen möjligheter att på egen hand sprida information om Sverige utomlands. Man ansåg dessutom vid denna tid, att såväl departement som beskickningar officiellt borde stå utanför sådan verksamhet. I stället hade UD och Svenska Telegrambyrån 1909 ingått en hemlig överenskommelse som gick ut på att med statssubsidier inrätta en särskild informationsbyrå i Telegrambyrån för att i utländsk press sprida kännedom om svenska förhållanden. De tidigare omtalade pressagenterna med undantag av Henriksson, som i London ersatts av Hugo Vallentin, sorterade hädanefter formellt under den nya informationsbyrån men innehade i praktiken en svävande mellanställning. Deras lön bekostades av departementet med hemliga medel men utbetalades av Telegrambyrån, de tillhörde inte beskickningen i det land de var stationerade i men uppehöll ändå mer eller mindre nära förbindelser med den, och de insände kvartalsrapporter till departementets pressavdelning. Informationsbyråns föreståndare var Erik Etzel, om vars insatser Henriksson uttalar sig i synnerligen förklenande ordalag.

Perioden 1919-1939

En följd av första världskriget var att den allmänna opinionens betydelse klart framstod, likaså vikten av information om propaganda. Denna insikt kom till uttryck i 1919 års omorganisation på så sätt att pressavdelningen med förstärkt personal placerades som särskild byrå på den politiska och handelspolitiska avdelningen, Härigenom skulle det nödvändiga samarbetet med den nya avdelningens övriga byråer underlättas. Förutvarande presschefen Torvald Höjer blev chef för hela avdelningen och till chef för pressbyrån utsågs den tidigare utrikeskorrespondenten och pressagenten Fritz Henriksson.

Det framgick tydligt av Henrikssons skrift att han anser sig vara den som ryckt upp och organiserat pressarbetet inom UD. Före hans tid, skriver han, fanns varken byrå eller organisation; nu gjordes arbetsplan. Hädanefter skulle alla meddelanden till pressen gå genom pressbyrån, all tidningsprenumeration skötas av denna, klippen ordnas, efter cirkulation återsändas, fördelas på dossierer, förtecknas och samlas i pressarkiv.

Att sköta klippsamligen var en väsentlig del av arbetet på byrån, där man läste och klippte ett stort antal svenska och utländska tidningar. Till samlingen lades också många av de klipp som insändes från beskickningarna och som inte placerades på arkivdossier. Vidare hörde det till byråns uppgifter att ordna förtroliga konferenser hos utrikesministern, när denne önskade ge upplysningar i utrikes ärenden av vikt. Så småningom utvecklades pressbyrån till ett centralt organ för upplysningstjänst. Den besvarade förfrågningar, bidrog till att ordna pressresor för utländska journalister, handlade skolbarnsutbyten, hjälpte svenska lektorer i utlandet och bistod utländska pressmän och författare på besök i Sverige, bl a med att förmedla kontakter. Delar av denna upplysningsverksamhet övertogs från och med 1936 av organ utanför UD som Upplysningsnämnden och Kulturrådet och längre fram av det 1945 tillkomna Svenska Institutet.

I samband med omorganisationen 1919 ändrades så småningom också förhållandena för pressagenterna, som för övrigt vid den tiden började kallas pressombud. Från 1 januari 1921 avlönades de ur öppet anslag i stället för av hemliga medel, ehuru de fortfarande förväntades sköta sitt arbete för UD i skydd av sin övriga verksamhet som tidningskorrespondenter. År 1922 sägs dock, att pressombuden hade rätt att uppträda som representanter för UD:s pressbyrå. En instruktion utfärdades enligt vilken de bl a hade till uppgift att omsorgsfullt följa publiciteten i det land där de hade sin verksamhet, att observera och vid behov beriktiga nyheter om Sverige, att skapa publicitet för Sverige och att både stå till beskickningschefens förfogande och rapportera direkt till UD.

Speciellt viktigt ansågs det vara att skapa goda pressförbindelser med Förenta Staterna. Ett pressombud ansågs där vara en mindre god lösning på grund av den air av propaganda som kunde komma att omge en sådan. Frågan fick emellertid sin lösning i och med tillkomsten 1921 av den svenska nyhetsbyrån American Swedish News Exchange i New York.

Vid den förnyade omorganisationen 1928 skildes pressbyrån från de politiska byråerna och återfick sin självständiga ställning vid sidan av avdelningarna direkt under kabinettssekreteraren. 1935 löstes slutgiltigt problemet med pressombuden, vilka hädanefter skulle kunna anställas som e o tjänstemän med tjänstgöring som pressattachéer vid beskickningarna.

Perioden 1939-1952 och senare

Henrikssons 1939 tryckta utredning utmynnade i ett förslag att pressbyrån skulle omformas till en press- och informationsavdelning uppdelad på två byråer, pressbyrån för de egentliga pressärendena och informationsbyrån för övrig upplysningsverksamhet, Tiden var dock då ännu inte mogen för en sådan reform, som formellt inte kom till stånd förrän 1966, således mer än tjugofem år senare. Ända sedan början av 1950-talet hade emellertid arbetet på byrån, som vuxit till att bli en av departementets största, varit uppdelat på två sektioner, allmänna sektionen och pressektionen, alltså i praktiken helt i enlighet med Henrikssons intentioner.

I samband med krigsutbrottet hade nya uppgifter tillkommit, i interna skrivelser ibland samlade under beteckningen "krisbetonad verksamhet". Den 1 maj 1940 öppnades pressrummet med meddelandet att "une salle à Grand Hôtel sera à la disposition des correspondents étrangers." Dit kunde de utländska journalisterna gå för att läsa tidningar, träffa varandra och få hjälp med diverse praktiska arrangemang som att skaffa ransoneringskort, ordna viseringar, hyra våning, skaffa fribiljetter, efterforska borttappade persedlar och enligt en anteckning ordna formaliteterna för inköp och utförsel av "browningrevolver".

Den väsentligare och allvarligare delen av pressbyråns krisbetonade verksamhet var dess infogande i den statliga centrala informationsverksamheten under kriget. Redan 1927 hade tanken väckts på att vid krig eller krigsfara skapa ett statligt organ för, som man då uttryckte det, "censur och propaganda". Arbetsnamnet för det planerade verket var Upplysningscentralen, UC. Under intryck av det utrikespolitiska läget tog UD hösten 1938 initiativ till utredning av hur planerna skulle kunna omsättas i praktiken. Ett i december 1938 avgivet förslag förutsatte nära samarbete mellan UD:s pressbyrå, TT, Radiotjänst och telegrafstyrelsens radiobyrå; ett annat förslag i juli 1939 gick ut på att Upplysningscentralen borde underordnas UD, vars pressbyrå skulle utgöra organisationens kärna.

Som första steg beslöt K Maj:t i konselj den 26 augusti 1939 att i UD upprätta en radioavlyssningsstation med uppgift att följa och kontrollera utländska radiosändningar. Vidare tillkallade K Maj:t den 6 september en tremannanämnd med uppdrag att förbereda inrättandet av ett centralt informationsorgan. En av nämndens ledamöter var pressbyråns chef Oscar Thorsing. Den 15 september beslöt så K Maj:t att i enlighet med nämndens förslag tills vidare upprätta dels en informationsbyrå med uppgift att centralisera nyhetsförmedlingen från civila statliga myndigheter till allmänheten, dels en granskningsbyrå med uppgift att gå genom svenskt och utländskt tryck, genom avlyssning följa utländska radiosändningar samt ordna hopsamlat material. Till chef för granskningsbyrån, som förlades till UD:s pressbyrå och för vars verksamhet viss extra personal anställdes, tillförordnades 1:e sekreteraren i UD Sven Dahlman.

Den 26 januari 1940 fick den civila statliga informationsverksamheten sin slutliga utformning i och med att statens informationsstyrelse upprättades. Detta innebar att den ovannämnda informationsbyrån uppgick i informationsstyrelsen medan den till pressbyrån förlagda radioavlyssningen och granskningen stannade kvar där. Tredje paragrafen i informationsstyrelsens instruktion beskriver närmare pressbyråns uppgifter:

"Den styrelsen åliggande befattningen med till riket ej införda utländska tryckalster, utländska radiosändningar och för utlandet avsett nyhetsmaterial, upplysnings- och propagandaverksamheten i utlandet ävensom upplysningsverksamheten rörande rikets förhållande till främmande makter ombesörjes av utrikesdepartementets pressbyrå i samverkan med styrelsen och i enlighet med särskilt utfärdade bestämmelse."

Med "till riket ej införda utländska tryckalster" menades tryck som kunde antas vara avsett att införas eller som i varje fall berörde landets intressen.

Någon klar gränsdragning gjordes aldrig mellan pressbyrån och informationsstyrelsen. Pressbyråns chef Thorsing var en av ledamöterna i styrelsen, som formellt var underställd UD, till vars pressbyrå en del av verksamheten delegerats. Enligt en till UD från informationsstyrelsen den 13 september 1944 inkommen stencil (volym I 97) handlade pressbyrån i regel "ärenden om utlandsmaterialet, krigsförlisningar, lejdbåtar och annan utrikes sjöfart, medan informationsstyrelsen handlägger ärenden om bl.a. spioneri, sabotage, neutralitetskränkningar, krigsunderrättelser (...), flyktingar och interneringar."

Även inom pressbyrån tycks gränserna ha varit flytande. En del av det krisbetonade arbetet måste rimligen ha utförts av den ordinarie personalen medan andra delar sköttes av den sedan krigsutbrottet anställda extra granskningspersonalen, som blev kvar och utökades trots att granskningsbyrån formellt upphörde i och med informationsstyrelsens tillkomst. Ännu i ett PM 20/12 1944 används beteckningen "granskningsbyrån" (volym I 10). Därtill kom radioavlyssningen, ofta benämnd "radiobyrån", vars uppgifter i viss mån tycks ha sammanfallit med granskningsbyråns. Den senare skötte dessutom sedan december 1939 i samarbete med Radiotjänst kortvågsutsändningar till utlandet på engelska, tyska och franska.

Arkivet: leverans, förteckning och innehåll

Pressbyråns arkiv levererades till riksarkivet i januari 1970 och avskildes då från de samtidigt överlämnade tidningsklippsamlingarna. Ordnings- och förteckningsarbetet utfördes av Folke Ludwigs, som därvid konstaterade att några serier är ofullständiga och som utgallrade vissa dubbletter. De under volymnummer 155-171 upptagna ofullständiga serierna av tryckta tidskrifter och Fritz Henrikssons under nummer 172-173 upptagna handlingar rörande rundradion behölls enligt riksarkivets beslut 28/12 1971. Ludwigs förteckning, daterad 25/1 1972, ersatte en tidigare prelimiär översiktsförteckning av 3/4 1970. Den ingår i stort sett oförändrad i den föreliggande samlingsförteckningen. Enda skillnaden är att serierna nu ordnats enligt allmänna arkivschemat, vilket fått till följd att volymnumren i några fall blivit omkastade, så att förteckningen exempelvis börjar med volym 24 medan volymerna 1-23 återfinns längre fram, samt att förteckningen utökats med ett mindre antal volymer levererade 11/3 1982.

Större delen av pressbyråns handlingar är lagda på dossier i huvudarkivet, där de under åren 1920-1934 placerades i grupperna HP 90-92. År 1935 upplades en särskild dossieravdelning för pressbyråns ärenden, I. Denna upphörde 1968 i samband med att verksamheten blev omorganiserd. (Fr o m 1969 har I ersatts av Pr, pressbyråns ärenden, och IN, informationsbyråns ärenden.)

De i byråarkivet ingående handlingarna härrör till största delen från andra världskriget och kan i varje fall delvis antas ha samband med granskningsbyråns pressgranskningsuppgifter. Något försök att i efterhand särskilja dessa handlingar har inte gjorts. Som särskilt byråarkiv eller rättare sagt delarkiv har däremot redovisats ett antal i tidningsklippsamlingarna påträffade texter till för utlandet avsedda radioutsändningar. Dessa har tidigare varit placerade i radiobyråns arkiv, som också det givits en egen förteckning, men senare levererat dossiermaterial visar tydligt att sändningarna för UD:s del huvudsakligen sköttes av granskningsbyrån. Även om arrangemanget med tre skilda förteckningar proveniensmässigt kan ifrågasättas har det praktiska fördelar, då det innebär att pressfrågor, kortvågsutsändningar och radioavlyssning redovisas skilda från varandra.

Övriga hänvisningar

I övrigt hänvisas till förteckningarna över UD:s tidningsklippsamlingar, till förteckningen över Svensk-Amerikanska Nyhetsbyrån, till UD:s stencil Utrikesförvaltningens organisation och personalbehov I, 1961, s 86 ff. samt till Sven Frychius historik över informationsstyrelsen (i byråarkivet volym 176).

_____________________
* Presskonsortiets tillkomst och pressagenternas verksamhet skildras mera utförligt av Kilander. Dess arkiv (1 volym) har numera överlämnats till Sveriges pressarkiv i riksarkivet.

Hänvisningar

ReproduceratNej

Kontroll

Skapad1993-09-30 00:00:00
Senast ändrad2020-02-28 10:57:22