bild
Arkiv

Antikvitetskollegiet och Antikvitetsarkivet


Grunddata

ReferenskodSE/ATA/ARK1_1-1
Länk till postenhttps://sok.riksarkivet.se/arkiv/8ZKxz5MrbY1MCEgcQd1YyA
ExtraIDARK1_1-1
Omfång
4,39 Hyllmeter 
69 Volymer 
Datering
1629 – 1790  (Tidsomfång)
ArkivinstitutionATA/Riksantikvarieämbetet
Arkivbildare/upphov
Antikvitetskollegiet och Antikvitetsarkivet, 1666 – 1785 (Arkivbildare)
Kategori: Ej fastställd. Ospecificerad

Innehåll och historik

Arkivbildarhistorik
Antikvitetskollegiet och Antikvitetsarkivet
Antikvitetskollegiet (Collegium antiquitatis) instiftades 1666 av Carl XI:s förmyndarregering (kungl. brev 17 dec. 1666), sannolikt på initiativ av akademisekreteraren Johan Hadorph (1630-1693) och med rikskanslern Magnus Gabriel De la Gardies kraftfulla stöd; säkerligen har också Olof Rudbeck haft del i tillkomsten. Det förlades till Uppsala universitet och bestod av en direktor (Georg Stiernhielm) och sex assessorer (Johan Axehielm, Johannes Loccenius, Johannes Schefferus, Olaus Verelius, Magnus Celsius och Hadorph, som samtidigt var kollegiets sekreterare) jämte ett antal andra tjänstemän. Organisatoriskt lydde kollegiet under K. M:ts kansli. Dess uppgift skulle vara att inventera, beskriva och publicera ”wåre Swenske och Göthiske Antiquiteter”, varmed avsågs främst litterära minnen i form av handskrifter, runstenar och mynt men även andra fornsaker. Först 1668 begynte dock kollegiet sitt verkliga arbete. I praktiken blev Hadorph dess drivande kraft, fr.o.m. 1680 såsom antikvarie. Under senare hälften av 1670-talet överflyttades Antikvitetskollegiet till Stockholm.
Kollegiets stat var från början helt otillräcklig, men 1682 anslogs den s.k. bibeltryckstunnan (en tunna säd från varje prästbord) - en skatt som ej utgått sedan 1636. Fr.o.m. 1691 användes tryckeritunnan för skolstaten, sedan prästerskapet opponerat mot att medlen användes för kollegiet.
Kollegiets prekära ekonomi ledde till att staten måste överses. 1692 stadfäste K. M:t en ny stat att gälla fr.o.m. 1693. Enligt benämndes denna verket Antikvitetsarkivet och sidoordnades med Riksarkivet, småningom också Kungl. Biblioteket, under Kanslikollegium. Staten omfattade en sekreterare och antiquarius såsom chef, två assessorer, en translator, två skrivare, en ritare och en dräng, således en ganska kraftig reduktion i förhållande till kollegiets personal. Uppgifterna var i stort sett desamma. Till Hadorphs efterträdare utsågs 1693 Johan Peringer, adl. Peringsköld (1654-1720).
Under frihetstiden reducerades personalen ytterligare, samtidigt som arkivet fick sämre anseende. 1747 begärde ständerna, att Antikvitetsarkivet skulle inordnas i Kungl. Biblioteket för att bringa samlingarna i bättre ordning. 1751 utfärdade K. M:t instruktion för det förenade verket. Sammanslagningen innebar bl.a., att delar av arkivets bibliotek inordnades i KB. Antikvitetssekreteraren Carl Reinhold Berch (1706-1777) kom p.g.a. sina tjänsteår att intaga en dominerande plats i det sammanslagna lärda verket.
Vid en reorganisation av de lärda verken under Kanslikollegium 1766 fick Antikvitetsarkivet ånyo en självständig ställning, men samtidigt indrogs vissa av dess tjänster. Efter Berchs död 1777 utsågs Gudmund Jöran Adlerbeth (1751-1818) till ny chef för Antikvitetsarkivet. Detta var under 1770- och början av 1780-talet hotat av indragning. Det fick emellertid kvarleva, sedan sekretarbefattningen i den av Gustaf III stiftade Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien 1786 förenats med antikvitetssekreterarens. Samtidigt ställdes Antikvitetsarkivet - som nu endast hade två tjänster - under akademiens inseende och sekreteraren upptog titeln riksantikvarie. Namnet Antikvitetsarkivet levde länge kvar, under förra delen av 1800-talet som benämning på Statens historiska museum; den sista resten av den gamla benämningen försvann ur rikshuvudboken på 1930-talet.
Stockholm i november 1996
Stefan Östergren
ArkivhistorikAntikvitetskollegiet/arkivet hade under sin tillvaro skapat betydande samlingar, särskilt av medeltida svenska och isländska handskrifter, brev etc. Därtill ingick i dess arkiv de samlingar som de i institutionen verksamma antikvarierna hopbragt, såväl egna manuskript som insända handlingar (t.ex. de s.k. antikvitetsrannsakningarna). 1780 överlämnades nästan hela handskriftsamlingen till Riksarkivet och Kungl. Biblioteket, varvid merparten tillföll KB och kan sägas bilda grunden för dess handskriftsavdelning. I leveransen ingick även Antikvitetskollegiet/arkivets eget ämbetsarkiv fram till 1720-talet. Delar av Antikvitetsarkivets handlingar kom också - på ej helt kända vägar - till Uppsala universitetsbibliotek. Det som stannade kvar i Antikvitetsarkivet var huvudsakligen föremålssamlingarna.
1788 överlämnades dessutom Antikvitetsarkivets samling av kartor och gravyrer m.m. till KB.
Av verkets arkivaliska samlingar återstod efter överlämnandena ett 40-tal volymer, förutom kanslirådet (antikvitetssekreteraren) C.R. Berchs handlingar, som synes ha räknat ett 15-tal volymer. Bland de volymer, som kvarstannade under Vitterhetsakademiens och riksantikvariens förvaltning, ingick således arkivets ämbetsarkiv fr.o.m. 1720-talet. I början av 1830-talet tycks dessa handlingar ha omordnats och inbundits genom riksantikvarien Johan Gustaf Liljegrens försorg; arbetet utfördes dock inte med någon särskild konsekvens, varför ordningen i de band som överlevde senare omordningar var föga systematisk. Därtill kommer, att man återfinner vissa handlingar med proveniens från antikvitetsverkets ämbetsarkiv i Liljegrens ännu oförtecknade samling, t.ex. i den bundna volymen ”Samlingar. M.S.C:t Runir” 2.
I Kungl. Biblioteket torde också vissa omordningsarbeten ha gjorts i ämbetsarkivet. De bundna volymerna försågs med påtryckta etiketter och åtminstone en volym (Aa 14) nybands 1843. I något fall har lösa, i banden inlagda handlingsomslag fått påskrifter av överbibliotekarien Gustaf Edvard Klemming.
1837 utsågs Bror Emil Hildebrand (1806-1884) till riksantikvarie. Han arbetade energiskt på att bl.a. bygga upp de museala samlingarna i Antikvitetsarkivet, från mitten av 1850-talet även kallat Statens historiska museum. Det framstod då som en brist, att delar av det gamla antikvitetsverkets arkiv låg i Kungl. Biblioteket; där fanns t.ex. beskrivningar över föremål som tillförts museet och som borde tjäna som ”verifikationer” till museiinventariet. I samförstånd mellan Hildebrand och Klemming utverkade därför Vitterhetsakademien 1850 Kungl. Maj:ts tillstånd att överlämna de i KB försvarade delarna av antikvitetsverkets ämbetsarkiv till akademien.
Hildebrand synes - av påskrifter att döma - under 1850-talet ha ordnat delar av arkivet, så att t.ex. alla handlingar rörande fornfynd sammanfördes i en särskild serie, ”Bilagor till inventariet” (nu i serie F 2). Flera band har söndertagits, sannolikt av honom. Då eller senare frånskildes även vissa handlingar, t.ex. efter den inventering av adliga gravar som gjordes på 1750-talet, och placerades på andra håll i bestånden.
1899 lånade biblioteksmannen Vilhelm Gödel en stor del av arkivet till KB, där han använde det för sina forskningar rörande fornsvenska och isländska handskrifter och sin historiska översikt av riksantikvariens ämbete. När Gödel utsetts till chef för Riksdagens bibliotek, tog han 1910 med sig lånet dit. 1926 eller senare återställdes handlingarna till akademiens arkiv med undantag för en del, som han uttagit.
Den kvarvarande sammanhållna delen av Antikvitetsarkivet ämbetsarkiv förtecknades av akademiens arkivarie-bibliotekarie Sigrid Leijonhufvud i ATA:s handskriftskatalog, troligen omkring 1920. I detta skick omfattade arkivet 15 delvis söndertagna folioband, numrerade I-XV. 1926 infördes också den resterade delen, fortfarande förvarad i Riksdagsbiblioteket och bestående av 8 band (”de flesta söndertagna”) och 8 buntar, i handskriftskatalogen. Samtidigt eller vid återställandet påsattes volymerna nya nummer, så att de som stannat kvar i akademien fick nr Aa 1-15, medan de av Gödel lånade numrerades i en Ab-serie.
Gödel hade emellertid tagit ut åtskilliga handlingar ur arkivet för sina forskningar; de omfattade tre kapslar, vilka återlämnades först 1953 från Riksdagsbiblioteket. I ATA kom de att under beteckningen ”Gödels samling” förvaras tillsammans med hans samtidigt överlämnade register och excerpter rörande Antikvitetskollegiet och Antikvitetsarkivet. På så sätt splittrades det gamla ämbetsarkivet ännu mera.
Arkivet befann sig efter alla dessa ingrepp i ett sådant skick, att det var nödvändigt att omordna och nyförteckna det efter moderna principer för att skapa en logisk ordning. Vid detta arbete, som sedan 1988 utförts av förste arkivarie Birgitta Törnell, har även de av Gödel uttagna handskrifterna inplacerats i arkivet.
Delar av Antikvitetskollegiets och Antikvitetsarkivets ämbetsarkiv förvaras alltjämt i Riksarkivet, Kungl. Biblioteket och Uppsala universitetsbibliotek. Det kan också fortfarande finnas handlingar från Antikvitetsarkivet i ATA:s topografiska dossierer.
Stockholm i november 1996
Stefan Östergren
Våren 1999 har den i ATA kvarvarande delen av Antikvitetsarkivets handskriftssamling rekonstruerats och förtecknats som en Ö-serie.
S.Ö.

Kontroll

Skapad2023-01-16 10:43:04
Senast ändrad2024-01-03 10:40:53

Nyheter

den 1 juli 2025
400 000 nya sidor i vårt AI-sök
I april lanserade vi helt nya möjligheter för anvä...


den 30 juni 2025
Nya poster i 1930 års folkräkningsdatabas
Nu har vi uppdaterat folkräkningsdatabasen för år ...


Tidigare nyheter