Arkiv

OSLUND, RUDOLPH (SAN FRANCISCO, KALIFORNIEN)

Grunddata

Referenskod

SE/SEI/SEI_1757-1

Länk till posten

https://sok.riksarkivet.se/arkiv/BQWtay0Nd27PLhlFDQEWM2

ExtraID

SEI_1757-1

Omfång

0 Hyllmeter

64 Volymer

Arkivinstitution

Svenska Emigrantinstitutet

Arkivbildare/upphov

OSLUND, RUDOLPH (SAN FRANCISCO, KALIFORNIEN) (Arkivbildare)

Kategori: Person (släkt). Ospecificerad

Innehåll och historik

Arkivbildarhistorik

OSLUND, RUDOLPH (SAN FRANCISCO, KALIFORNIEN)
Rudde Oslund i San Francisco
Jag lärde känna honom vid mitt andra besök i San Francisco. I sällskap med tidningen Vestkustens chefredaktör Karin Person hade en spänstig 70-åring med finpräglat utseende kommit ut till flygplatsen. "Det här är Rudolph Oslund", introducerade Karin, "han är född i Kramfors och alltså ångermanlänning som du". -"Kalle mig Rudde", inflikade Oslund, som stavat sig Åslund före emigrationen 1923, "du skall kinesa hemma hos mig, där jag har ett helt hus fullproppat med prylar som bör intressera dig". Så inleddes min bekantskap med en sällsynt levnadsglad och färgstark svenskamerikan.
Rudy Oslund, som var född 1900, hade varit pensionär under några år när vi först möttes. Sedan 1928 hade han drivit målerifirma med en vacker dag hade han fått nog av stegar, ställningar och terpentindoft. Äntligen skulle Rudde få börja jobba heltid med det som intresserade honom mest, svenskhetens bevarande i San Francisco. Eftersom han var inbiten ungkarl fanns ingen att fråga om lov. Fri och självständig som timret på Ångermanälven hade Rudde alltid varit.
-"Här ska du sova lugnt för den här kåken klarade jordbävningen 1906 utan en spricka i rappningen", förklarade Oslund när vi var framme vid hans bastanta sekelskiftesvilla i ett tyst kvarter några kilometer från stadscentrum.
Ruddes chateau låg insprängt i en av San Franciscos många backar. Huset var en anonym del av det beigefärgade byggnadsgytter som böljar fram över stadens otaliga kullar. Gatan utanför var precis lika svettframkallande brant som tusentals andra. Det gällde att ha goda bromsar och kraftig växellåda i trafikfällan uppe på backkrönet. Ruddes gata låg fridfullt välstädad i solkvalmet, men skenet bedrog. För inte så länge sedan hade man skjutit vilt från huset på andra sidan. Utan bastanta järngaller och komplicerade låsanordningar skulle Rudde inte kunna sova lugnt om nätterna, att som han vara borta större delen av dagen skulle vara otänkbart. Oslunds hus var därför något av en fästning.
För att slippa besväret med ytterdörrens alla lås tog man sig in i huset via garaget. Det var inget vanligt garage utan en kolossal håla som utan vidare kunnat svälja en långtradare. Väggarna därinne var täckta med hyllor som bågnade under hundratals färgburkar. I dunklet bakom träpelarna avtecknade sig målarställningar och stegar. Oslunds målarfirma låg balsamerad i detta garage. När som helst skulle den kunna återuppstå. Målarmästarens kläder hängde på en spik, rader av rengjorda penslar, spackelspadar och färgraspar täckte arbetsbänken. Det var egentligen bara att ta på sig arbetskläderna och köra igång igen. Var detta Oslunds försäkring mot en pensionärs sysslolöshet?
Där fanns den tragiska berättelsen om brodern som drabbades av tvinsot och långsamt dog, trots Ruddes ömsinta vård eller breven från den musikaliske brodern vars violinvirtuositet förde honom till Tyskland och andra musikländer. Där fanns också glada fotografier från upptåg med pojkar och flickor utanför handlare Åslunds butik i Östby utanför Kramfors.
De roligaste bilderna och dokumenten hade Rudde ramat in och hängt upp i den långa tamburen. I detta galleri över Rudolph Oslunds liv och leverne kunde man betrakta skämtsamma diplom eller bilder och menyer från Ruddes omtalade supéer, då han själv lagade och serverade maten åt femtiotalet gäster. Sådana gånger levde Oslund helt upp till valspråket "Rudde fixar allt", mammas köttbullar, sillinläggningen, middagstalet och dansmusiken var "made by Rudde". -"Då slog vi klackarna i taket", kommenterade Oslund, "men vi gjorde det utan minsta spritdroppe". Den inbitne IOGT:arens helnykterism hade grundats av de supande ungdomskamraterna. Alltför många emigranter hade han sett uppslukas av svenskens förbannelse, brännvinet.
Ruddes dag började med flingor och mjölk. Endast svenska flingor dög, skafferiet var nästan igenmurat av specialimporterade flingpaket. Tunnbröd med messmör - också import - och så förstås becksvart norrlandskaffe med bitsocker som dög att suga på. Med detta i magen kastade sig Rudde ut i vardagen. Han återvände inte förrän sent på eftermiddagen. Vasaordens, IOGT:S eller någon annan av de andra föreningarnas möten skulle förberedas, en gumma på pensionärshemmet hade bett om råd i en arvsfråga eller några amerikaniserade svenskättlingar önskade översättningshjälp. Inte så sällan kallades Rudde till Svenska generalkonsulatet där han sprang som barn i huset. I själva verket fungerade han som en slags obetitlad honorärkonsul. Närhelst rikssvenskar skulle visas runt i San Francisco kallade generalkonsulatet på den man som visste allt om den stad vars hus han målat i fyrtio års tid.
En sådan sightseeing brukade sluta hemma hos Rudde. Kaffe och så avfotografering i soffan under Axel Linus-tavlan ingick i ceremonielet. Man fick också gärna lyssna till en Olle-i-Skratthult-skiva ur Ruddes välfyllda diskotek. Så brukade värden försiktigt höra sig för om månne någon av gästerna var husvill. Med en gest mot en jättelik fåtölj intill pianot brukade han säga: "Den där modulen kan fällas ut till en säng. För det mesta brukar jag ha folk i den, men som du ser är den tom nu!".
Att en ångermanlänning som jag skulle avnjuta natten i sovfåtöljen under Ruddes jordbävningssäkra tak stod utom diskussion. De 35 år som skilde oss åt gjorde bara den ene lite klokare än den andre. I själva verket var vi lika unga. Vi hade inte bara minnet av den stora älven, fabriksskorstenarna och de blånande bergen gemensamt. Allt vad Rudde sysslade med föll automatiskt inom mitt och Emigrantinstitutets intresseområde.
Vi brukade sitta där vid köksbordet under fem meters takhöjd och "ackordera" över kaffekopparna. När jag inte såg in i Ruddes ungdomsblå ögon skådade jag ut i ett kök som lika gärna kunnat vara i Ådalen. Mycket riktigt, en surströmmingsburk ståtade på stordiskbänken och mandelpotatis puttrade i pannan, San Francisco låg osannolikt fjärran.
Rudde borde haft medalj för svensk språkvård. Tänka sig att karlen gått omkring en livstid på andra sidan klotet och tilltalat omgivningen på det vildvuxna kramforsmålet! Alla svenskamerikaner tvingades ta fram sin igenrostade svenska i Ruddes sällskap. Den som tilltalade honom på engelska fick svar på sjungande ångermanländska. Därmed inte sagt att Rudde var okunnig i engelska. När så behövdes slungade han sig med schvung genom de engelska språklabyrinterna. Men han protesterade genom att uttala allt på kramforsvis. Sitt ursprung får man inte glömma, det skall man vara stolt över, brukade han säga.
I början av april kom budet om Oslunds död. Döden hade gripit tag i honom mitt i en överfylld vardag. Ett missat steg i den stupbranta garagetrappan, en bruten höft, några dygns kvalfylld vånda innan han hittades, men då var det för sent.
Jag kan se Rudde framför mig den dag ödet hann i fatt honom. Efter den vanliga frukosten och någon timme vid skrivmaskinen en sväng förbi Svenska klubben och generalkonsulatet, möten med några gamla svenskar, en titt in till Karin Person på Vestkustens redaktionsstol och så hem för att hämta ett protokoll inför kvällens övningar. Alla han mött hade som vanligt känt sig upprymda av Ruddes spetsfundigheter och glada skratt. Vad skulle de ta sig till om inte Rudde fanns? Men just den dagen kokade Ruddes hjärna mer än vanligt av idéer och planer och i sådana stunder tänker man inte på så banala ting som en gammal garagetrappa.
Sannolikt förutsåg Rudde att hans död skulle komma som en tjuv om natten. Att han den eviga ungdomen till trots tänkt på döden ser man i hans memoarer eller av det detaljerade testamentet. Rudde hade bestämt att hans andliga kvarlåtenskap, d v s arkivet och manuskripten, skulle gå till Emigrantinstitutet. Efter kremering skulle hans kroppsliga kvarlåtenskap återbördas hembygden, styvmorsviolens, sulfatdoftens och de vida vyernas Ådal. PÅ Gudmundrå kyrkogård skulle askan jordas. Griftegården ligger i en hög backe med utsikt över älvens kilometervida fåra. På detta avstånd ter sig Ångermanälven lika längtansfullt blå som Golden Gate eller Ruddes blick när han berättade om barndomsbygden.
Ulf Beijbom i Smålandsposten
den 29 maj 1980

Arkivhistorik

Den 1980-04-03 i San Francisco bortgångne målarmästaren Rudolph, Rudde, Oslund hade i sitt testamente bestämt att det efterlämnade arkivet jämte en del litteratur skulle tillfalla Emigrantinstitutet i Växjö. Oslund hade besökt Utvandrarnas hus och aktivt stött institutets inventeringsarbete i Kalifornien. Han var medlem av institutets representantskap och tilldelades Charlottamedaljen vid landshövding Astrid Kristenssons och Ulf Beijboms besök i San Francisco i april 1979, där Oslund sedan ett femtiotal år varit verksam.
Arkivet sorterades och packades ned av Oslunds systerson Börje Jemsten när denne ordnade Oslunds kvarlåtenskap. Det mycket omfattande materialet anlände till Växjö under hösten 1980. Det har ordnats och förtecknats under ledning av Lars-Göran Johansson och Leif Carlsson under hösten 1980 och våren 1981.
Rudolph Oslunds samling är av stort värde för Svensk-Amerika och då av speciellt Kalifornien och San Francisco intresserade forskare. Arkivbildaren var nämligen synnerligen verksam inom svenskamerikanskt föreningsliv och intog en central ställning i San Franciscos svenskkoloni. Svenska generalkonsulatet anlitade honom ständigt då man behövde sakkunnig guidning för besökande rikssvenskar. För sina insatser belönades Oslund med Vasa Orden. Alla som mötte honom bevarar i sitt minne bilden av norrländskt okomplicerad och av medmänniskor intresserad person.
Oslund var en stor samlare som fyllde sin villa med böcker, grammofonskivor, tavlor, fotografier, gamla tidningar och manuskript. Mycket litet av de brev han mottog under de senaste trettio åren av livet torde ha kastats. Också brev och fotografier från ungdomsåren har bevarats. Han såg också till att föreningsarkivalier räddades från förstörelse. Handlingar från affärsverksamheten med målerifirman har också bevarats. Samlingen innehåller således skiftande typer av arkivalier som på ett eller annat sätt belyser ett verksamt liv i Svensk-Amerikas mitt. Den mycket omfattande arkivdel som berör människor och förhållanden i barndomsbygden Kramfors, brev, fotografier och diverse personhandlingar har från Emigrantinstitutet sänts vidare till syskonen i Kramfors. Där förvaras också den stora skivsamlingen, mestadels svensk musik på 78-varvs skivor i album.
Förutom det förnämliga arkivet och boksamlingen testamenterade Rudolph Oslund en penningsumma till Emigrantinstitutet. Denna har placerats i institutets fältarbete i Amerika, en verksamhet som låg Oslund varmt om hjärtat.
Ulf Beijbom

Kontroll

Skapad	2022-05-03 09:12:07
Senast ändrad	2025-04-23 11:26:28

Sökhjälp: arkiv

Nyheter

OSLUND, RUDOLPH (SAN FRANCISCO, KALIFORNIEN)

Grunddata

Innehåll och historik

Kontroll

Serier (24 st)

Nyheter