NATIONALMUSEUMS FÖRVALTNINGSENHET 1976-1999 (1976 – 1999)

Myndighet

Kategori	Statlig myndighet. Ospecificerad (Museum)
Kategori	Statlig myndighet. Ospecificerad (Myndighet)

Alternativa namn

NM/FE Nationalmuseum Centralt kansli 1866-1976. NM/CK

Historik

Historik för Nationalmuseum
Nationalmuseum har till uppgift att främja konsten, konstintresset och konstvetenskapen. Myndigheten skall särskilt levandegöra de äldre konstformerna och deras samband med den nutida konsten och samhällets utveckling samt verka för konstnärlig och kulturell förnyelse.
Nationalmuseum skall fullgöra uppgifter som rör äldre måleri, skulptur, teckning och grafik, företrädesvis från tiden före år 1900, samt konsthantverk från äldre tid till nutid.
Samlingarna i Nationalmuseum har sina rötter i de gamla kungliga samlingarna. Gustav Vasa, Sveriges förste renässansfurste, hade en anspråkslös samling målningar på Gripsholms kungsård som första gången förtecknades 1529.
De stora förvärven tillfogades emellertid under 1600-talets första hälft och var till övervägande delen krigsbyten från de svenska fälttågen i Tyskland.
Karl XII, som styrde Sverige under 1700-talets första år, var mer känd för sina krigiska dygder än för sina kulturella insatser och det var först under Frihetstiden (1720-1772) som konstsamlandet åter tog fart i Sverige. Det skedde på flera plan. Såväl kung Adolf Fredrik som hans drottning Lovisa Ulrika samlade på konst, ett antal invandrare från Nederländerna tillhörande familjer som De Geer, Grill, Sack och Peill medförde betydande konstsamlingar från sitt hemland, och grevarna Carl Gustav Tessin (1695-1770) och Gustav Adolf Sparre (1746-1794) var båda passionerade samlare av framförallt franskt måleri. Tessins största insats som samlare genomfördes under åren 1739-1742 då han som svensk ambassadör vistades i Paris. Tessins samlarvurm blev hans fall och 1749 tvingades han av ekonomiska skäl att avyttra hela målningssamlingen liksom den mycket betydande teckningssamling han lagt sig till med främst under Parisåren. Konstverken förvärvades med privata medel av den för kulturella insatser praktiskt taget okände kungen Fredrik I som omedelbart lämnade tavlorna vidare till kronprinsessan Lovisa Ulrika.
Kung Gustav III, som 1771 efterträdde sin far Adolf Fredrik på tronen, hade ett brinnande kulturintresse och förvärvade först de viktigaste verken i faderns samling samt, 1777, då modern kom i ekonomiskt trångmål, hela hennes konstsamling. 1779 kompletterade han samlingen med offentliga medel, uttryckligen med tanke på att samlingen skulle bli statlig egendom. Gustav III ställde 1780 samman en skådesamling i ett par rum på Kungliga slottet. Samlingen var tillgänglig för en begränsad publik och omfattade i första hand nederländskt måleri. Vintern 1783-1784 reste Gustav III till Italien. Under denna resa bemödade han sig framförallt om att komplettera museet med en samling antiker. Efter majestätets hemkomst utvidgades skådesamlingen på slottet till att omfatta ytterligare ett galleri. Här ställdes antikerna upp och kompletterades med några verk av den svenske skulptören Johan Tobias Sergel. Det utställda måleriet omfattade 200 verk och samlingen förblev i stort sett oförändrad fram till Gustav III:s död 1792. Härifrån var det ett kort steg till ett offentligt museum. Den 28 juni 1792 grundades genom Kungl. Maj:ts beslut Konglig Museum till ett äreminne över den döde kungen och museets förste föreståndare Carl Fredrik Fredenheim (1741-1803) började omedelbart att iordningställa nya lokaler inom slottsbyggnaden med direkt tillträde utifrån. Den 10 oktober 1794 kunde så det nya museet öppnas för allmänheten. År 1795 utnämndes Fredenheim till överintendent och museet kom att sortera under chefen för överintendentsämbetet och finansdepartementet. Allteftersom tiden gick och samlingarna växte visade sig museets lokaliteter otillräckliga. Sedan museet 1844 i Michael Gustaf Anckarsvärd fått en driftig chef, beslöt riksdagen i maj 1845 att medel skulle ställas till förfogande för ett nytt museum. Riksdagen anslog 750 000 rdr till det av Överintendentsämbetet föreslagna bygget vid Kungsträdgården. Då varken platsen eller ritningarna godkändes, framlades så småningom ett förslag och ritningar till nationalmuseibyggnad på den nuvarande platsen på Blasieholmen. Redan från början lanserades begreppet "Nationalmuseum", sannolikt för att markera att i och med denna åtgärd tog folkets representanter över ansvaret för museet och samlingarna. I maj 1863 stod den av den berömde tyske museibyggaren F.A. Stüler ritade byggnaden i allt väsentligt färdig. 1866 var även inredningen klar och det nya museet kunde, efter tjugo års vedermödor öppnas för allmänheten. Till byggnaden flyttades även övriga samlingar tillhörande staten. Två huvudavdelningar bildades (stadgar 26 oktober 1866), konstavdelningen och historiska avdelningen (senare statens historiska museum). Föreståndare för konstavdelningen var fortfarande överintendenten samt från 1867 en museinämnd bestående av fem personer, vars uppgifter var att besluta om konstinköp och restaureringar. Museet saknade helt resurser för inköp och alla förvärv var resultat av donationer. Genom Kgl. Stadga av den 31 december 1868 kom konstavdelningen att sortera under ecklesiastikdepartementet. År 1868 blev Nationalmuseum självständig institution.
I Nationalmuseibyggnaden erhöll statens konstsamlingar övervåningen och, tillsammans med Kungl. Livrustkammaren, Kungl. Klädkammaren och en del av trofésamlingen mellanvåningen, medan Antikvitetssamlingen och Kungl. Myntkabinettet inrymdes i bottenvåningen.
1880 fick museet för första gången en kvalificerad konsthistoriker, Gustaf Upmark, som chef. Samma år skildes de två institutionerna Livrustkammaren och statens konstsamlingar åt. Nationalmusei konstavdelning fick nya stadgar. Enligt den första årsberättelsen från 1881 indelades samlingarna i: skulptursamlingen, samlingarna av egyptiskt-orientaliska och grekisk-romerska fornsaker, tavelsamlingen, handteckningssamlingen och gravyrsamlingen samt konstslöjdssamlingen.
År 1884 flyttades Livrustkammaren och Klädkammarens samlingar ut ur museibyggnaden och konsthantverkssamlingarna fick överta de lediga lokalerna. Nationalmuseums konsthantverksavdelning öppnades år 1885 under namnet Konstslöjdsavdelningen. Grundstommen utgjordes av material skänkt till Nationalmuseum från Svenska Slöjdföreningen samt gåvor testamenterade från Carl XV och greve Axel Bielke. 1880 års museistadga (SFS 1880:62) blev gällande till 1913 då nya stadgar trädde i kraft (SFS 1912:176 och SFS 1912:421). En grundlig omorganisation ägde rum. Nationalmuseum fick tre avdelningar:
1) Bildhuggar- och målarkonst
2) Handteckningar och gravyr
3) Konsthantverk
De ordinarie tjänstemännen blev en överintendent, tre intendenter som förestod respektive avdelning, samt en konservator. Tillsammans utgjorde de en museinämnd under överintendentens ordförandeskap. Under överintendentens inseende stod även slottssamlingarna (konstsamlingarna på Stockholms, Drottningholms, Gripsholms, Rosersbergs, Strömsholms, Haga och Ulriksdals slott).
Denna organisation kom att bestå till 1976 Statens konstmuseers bildades den 1 juli 1976 (SFS 1912:421, Kgl. Maj:ts stadgar för Nationalmuseum), även så en ny avlöningssat (SFS 1912:176). År 1917 inrättades en ny intendenttjänst med uppgift att ansvara för konstbildning, depositioner och slottssamlingar. Den 31 december 1917 inrättades på Richard Berghs initiativ en särskild avdelning för handhavande av depositionsverksamheten.
1919 utgavs för första gången Nationalmusei årsbok efter förebild av danska konstmuseets årsbok. Årsboken behandlar ämnen och frågor inom museets verksamhetsområde.
Beslut om nya lokaler för Historiska museet fattades 1931, och 1940 flyttades detta och Myntkabinettet ut ur Nationalmuseibyggnaden. 1952 tillkom avdelningen för modernt måleri och skulptur. 1953 flyttade , efter decennier av väntan, tecknings- och gravyravdelningen ned i nyinredda lokaler i bottenvåningen. 1958 blev slottssamlingarna en självständig avdelning. 1959 bildades Östasiatiska museet , som ställdes under Nationalmusei administration. Från 1962 benämndes institutionen Nationalmuseum med Östasiatiska museet (SFS 1962:474). 1967 tillkom konstbildningsavdelningen inom Nationalmuseum.
Sedan 1880 har museet haft ett generellt tillsynsansvar. I Nationalmusei stadgar av den 10 dec. 1880 finns grunden till detta ansvar nedtecknat. I förordningen Kungl. Maj:t 1962:560 reglerades ansvaret vad beträffar den lösa konsten. År 1971 skrivs förordningen om (SFS 1971:111). Genom riksdagsbeslut år 1976 uppdrog regeringen åt Statens konstmuseer att tillsammans med Statens konstråd och i samarbete med Statskontoret se över bestämmelserna om tillsyn och vård av konstsamlingar som ägs av staten. År 1985 begär Statens konstmuseer en precisering av tillsynsansvaret. Detta med anledning av att de befogenheter som 1982 års förordning gav var otillfredsställande. I september 1985 inlämnade Statens konstmuseer, på uppdrag av Utbildningsdepartementet, ett förslag till hur ansvaret för statligt ägd konst skulle fördelas mellan Statens konstmuseer och de statliga myndigheterna. Detta resulterade i att regeringen år 1986, med bifall av Kulturrådet, ger Statens konstmuseer löneanslag till en intendenttjänst och en halv konservatorstjänst för tillsynsverksamhet. År 1990 godkänner regeringen den nu gällande tillsynsförordningen.
Nationalmuseum omfattades, fram till den 31 augusti 1997, av följande huvudavdelningar:
1) äldre skulptur och måleri,
2) handteckningar och gravyrer,
3) konsthantverk,
4) konstbildningsverksamhet och utom Nationalmuseum deponerade
konstverk ("depositionsavdelningen"),
5) slottssamlingarna (1949 utsöndrad från avd. 4, tidigare kallad avdelningen
för slottssamlingar och depositioner),
6) målerikonservering,
7) skulpturkonservering,
8) papperskonservering.
Vidare hör till Nationalmuseum: bibliotek, Svenska porträttarkivet, bildarkiv med fotografiska reproduktioner av konstverk, konsthistoriskt arkiv , arkiv för tidningsklipp om konst samt fotoateljé.
Till Statens konstmuseers styrelsemöte den 12 juni 1995 lades det fram ett förslag till strukturplan för Nationalmuseum. Detta ledde till att en arbetsgrupp tillsattes för utarbeta en plan för en omorganisation av myndigheten. Den 1 september 1997 trädde den nya organisationen för Nationalmuseum i kraft. Två nya avdelningar bildades: Samlingarna och Konstförmedlingen och därtill en forskningsorganisation. Avdelningarna och forskningsorganisationen har varsin chef. Forskning, utställningsverksamhet och andra projekt planeras och genomförs i projektform.
Den 30 juni 1955 kom beslutet att exercishuset på Skeppsholmen den 1 februari 1956 skulle ställas till museets disposition för att "sedan byggnaden med anlitande av till museets disposition stående medel ombyggts, användas för utställningar av modern konst". Grunden till Moderna Museets samlingar kom att utgöras av Nationalmuseums samling av 1900-talskonst. Det var den dåvarande överintendenten Otte Sköld som lyckades åstadkomma en separat byggnad för 1900-talets konst. På våren 1956 kom så arbetet med Moderna Museet igång. Den 9 maj 1958 kunde museet invigas. Sedan 1971 finns även fotografiska avdelningen i samma byggnad. Nämnden för utställningar av nutida svensk konst i utlandet (NUNSKU) upphörde den 31 december 1996 och verksamheten fördes den 1 januari 1997 över enligt ändring i förordningen med instruktion (SFS 1996:1602) till Statens konstmuseer, Moderna Museet. NUNSKU:s arkiv för tiden 1965-1996 har överlämnats till Statens konstmuseer enligt beslut av Riksarkivet den 27 januari 1997.
Den 15 maj 1990 utlystes en arkitekttävling om ett nytt Moderna Museum och Arkitekturmuseum. Fem utländska arkitekter inbjöds. Den 10 april 1991 tillkännagavs att Rafael Moneo från Spanien med sitt förslag "Telemachos" hade vunnit. Det nya Moderna Museet invigdes i mitten av februari 1998.
Riksdagen beslutade den 1 juli 1999, i enlighet med regeringens förslag, att Moderna Museet skulle skiljas från Statens konstmuseer och bilda en egen myndighet fr.o.m. den 1 juli 1999. Det nya namnet för Statens konstmuseer blev Nationalmuseum med Prins Eugens Waldemarsudde.
I samband med att frågan om Moderna Museet var ute på remiss presenterades även ett förslag om att museet skulle ta över ansvaret för nutida design och konsthantverk från Nationalmuseum. Förslaget fick ett blandat mottagande. Regeringen avser därför att tillsätta en särskild utredning i syfte att förtydliga och precisera det statliga ansvaret för form och design.
Kungl. Maj:t beslutade den 1 juli 1959 att en samordning av de statliga samlingarna av östasiatisk arkeologi -- som tidigare varit knutna till Riksantikvarieämbetet och den östasiatiska konstsamling som byggts upp och främst under Osvald Siréns tid vid Nationalmuseum -- skulle genomföras under namnet Östasiatiska museet. Det skulle emellertid dröja till 1963 innan samlingarna kunde sammanföras i egna lokaler. Detta skedde den 16 maj då museets nya lokaler ute på Skeppsholmen invigdes. Till Östasiatiska museet hör också Östasiatiska Biblioteket, som bildades 1986 genom en sammanslagning av de östasiatiska boksamlingarna vid Kungliga Biblioteket, Stockholms Universitetsbibliotek och Östasiatiska museets Bibliotek. I december 1996 beslöt riksdagen om ett samgående mellan Östasiatiska museet, Medelhavsmuseet och Folkens museum (Etnografiska) i ett nytt Världskulturmuseum, inrättat i Göteborg fr.o.m. 1999.
1974 års riksdag fattade ett principbeslut om att Nationalmuseum, Moderna Museet och Östasiatiska museet skulle utgöra en myndighet. Den nya myndigheten, Statens konstmuseer, kunde börja arbeta den 1 juli 1976 (SFS 1976:439 med ändringarna SFS 1981:506 och SFS 1982:384). Statens konstmuseer omfattades t.o.m. den 30 juni 1999 av tre självständiga museer och en förvaltningsenhet under ledning av en gemensam styrelse. Vissa servicefunktioner skulle vara gemensamma för hela myndigheten.
Kvarteret Ostindiefararen, det s.k. Edelstamska huset, ställdes 1984 till museets förfogande för administrativ enhet, bibliotek, bildarkiv, tryckeri m.m.
Till Statens konstmuseer hör sedan 1995 Prins Eugens Waldemarsudde (tidigare Stockholms stad), prins Eugens forna bostad i Stockholm på Södra Djurgården. Huvudbyggnaden i jugendstil uppfördes 1903-1905 av Ferdinand Boberg. Galleribyggnaden från 1913 ritades av prinsen själv och fick en tillbyggnad år 1945. Ytterligare en utställningshall inreddes 1952 efter Sven Ivar Linds ritningar. Samlingarna omfattar, utom prinsens egna arbeten, främst svenskt måleri från omkring 1880 till omkring 1940, med tyngdpunkten i verk av Ernst Josephson och Konstnärsförbundets män samt av bl.a. Ivan Aguéli, Carl Fredrik Hill, Olof Sager-Nelson och Isaac Grünewald. Även danskt, norskt, finländskt och franskt måleri är representerat, liksom svensk och fransk skulptur, varav flera verk placerats i trädgården. I Gamla huset, en träbyggnad från 1700-talet och prins Eugens första bostad på Waldemarsudde, finns inrymt ett kombinerat Prins Eugen- och Djurgårdsmuseum (öppnat 1965). Efter prinsens död 1947 övergick Waldemarsudde med konstsamlingar genom testamente i statens ägo som offentligt museum och öppnades 1948 som Prins Eugens Waldemarsudde. Museet förvaltades av Stockholms stad fram t.o.m. 1994. Överintendenten utses av styrelsen. Nära huvudbyggnaden finns prins Eugens grav. En viktig del av Waldemarsuddes helhet är parken med trädgårdsanläggningar och skulpturer.

Hänvisningar till orter

Ospecificerad topografiuppgift (Sätesort)

Referenskod	SE/AB144/NM_2
Länk till posten	https://sok.riksarkivet.se/agent/BMYbCzln4gLFzuctZ2ICRA
Språk	Svenska
ExtraID	NM_2

Arkivbeskrivning

Nationalmuseums Förvaltningsenhet NM/FE (Nationalmuseum)

Sökhjälp: arkiv

Nyheter

NATIONALMUSEUMS FÖRVALTNINGSENHET 1976-1999 (1976 – 1999)

Nyheter