Arkiv

Maria Magdalena församlings fattigvårdsstyrelse

Grunddata

Referenskod

SE/SSA/0196

Länk till posten

https://sok.riksarkivet.se/arkiv/UiZOooIZaawNMQi0xT38D1

ExtraID

0196

Omfång

37,1 Hyllmeter

Arkivinstitution

Stockholms stadsarkiv (depå: Kungsklippan)

Arkivbildare/upphov

Maria Magdalena församling

Kategori: Statlig myndighet. Församlingar inom statskyrkan

Innehåll

Inledning (äldre form)

Sammanfattning Maria Magdalena församlings fattigvårdsstyrelse

Maria Magdalena församlings fattigvårdsstyrelse kan sägas ha sitt ursprung i det fattighus som församlingen inrättade under första delen av 1740-talet. Fattighuset kom att bli det första i Stockholm för vilket en församling ansvarade och det löd under en särskild fattighusdirektion. Mot slutet av 1700-talet hade församlingen även övertagit ansvaret för den öppna fattigvården, dvs fattigunderstöd åt behövande som ej var intagna på fattighuset.

1844 inrättades Maria Magdalena församlingsnämnd som blev en direkt fortsättning på fattighusdirektionen. Nämnden var indelad i en avdelning för de egentliga fattigvårdsmålen och en för de sk ordningsmålen.

1864 avlöstes församlingsnämnden av Maria Magdalena församlings fattigvårdsstyrelse.
1888 avvecklades det gamla fattighuset och en nyuppförd inrättning vid Rosenlund för såväl Maria Magdalena som för Katarina församling togs i bruk.

Under 1800-talets senare del centraliserades många av fattigvårdens frågor och under de sista decennierna hade fattigvårdsstyrelsen enbart ansvar för beviljande av naturaunderstöd, extra (akut) understöd samt barnhjälp.

1932 avvecklades fattigvårdsstyrelsen av den gamla modellen och ansvaret för den lokala fattigvården övergick till det nyinrättade fattigvårdsdistrikt II a.

För ytterligare information och mer detaljer samt litteraturhänvisningar - se vidare följande sidor framåt.

Styrelsernas namn

(1753)-1843(1845) Maria Magdalena församlings fattighusdirektion
(med olika varianter)
(1844)1845-1864 Maria Magdalena församlingsnämnd
1864-1931(1932) Maria Magdalena församlings fattigvårdsstyrelse

Fattigvårdsstyrelsens exp. adresser (under de senare åren)

(1907)-1916 Ragvaldsgatan 10
1917-1926 Krukmakaregatan 22
1927-1931(1932) Mariagatan 18

Inledning

Allmänt om fattigvården i Stockholm 1672 - 1932

Ansvaret för den offentliga fattigvården i Stockholm låg sedan 1672 hos stadens politikollegium. Fattigvården var alltså centraliserad och fattiga och utblottade kunde få understöd genom medel från den sk husfattigkassan som fram till 1751 helt förvaltades av politikollegiet. Till kassan fördes de medel som gavs åt de fattiga ”genom vissa avgifter och kollekter eller genom gåvor och testamenten” (Johanson 1984 s.23). Utdelning av allmosorna kunde till exempel sedan ske via församlingarna. I en mantalslängd för boende vid Skinnarviksbergen på Södermalm finns noteringar om att fattiga där ”får kyrkiones pengar” (Munthe 1959 s.118). Kassamedlen förslog inte långt ty ”medan husfattigkassans medel minskade, särskilt under missväxt och nödår, ökade samtidigt antalet fattiga”
(Johanson 1988 s.37). Dessutom minskade förräntningen av medlen eftersom staden lånat ur kassan utan ränta. Kollegiet hade därför oerhörda svårigheter att klara av sin uppgift.
Tiggeriet i staden var utbrett och delvis reglerat (1642 års tiggarordning). Stadens ”egna” tiggare måste uppvisa en ”tiggarsedel” som gav dem rätt till offentligt tiggeri och kollegiet skulle dessutom låta avvisa de tiggare som ej var hemmahörande i staden.

Enskilda inrättningar för fattiga vid denna tid var tex Danviks hospital från 1551,
Stora Barnhuset från 1620-talet och Drottninghuset från 1686.

Till följd av det extrema nödåret 1697 utfärdades året efter en ”tiggarförordning i vilken stadgades hur rikets fattigvård skulle bedrivas” (Johanson 1988 s.38). Från att tidigare varit baserad på i huvudsak frivilliga medel skulle nu avgifter till fattigvård erläggas tex i samband med bouppteckningar och testamenten och vissa kollekter och kyrkliga gåvomedel tillföll dessutom fattigförsörjningen. Allt tiggeri utanför den egna hemorten blev förbjudet och lösdriveri skulle stävjas.

På 1720-talet var fattigvården i Stockholm, efter många år av krig och nöd samt genom en ökande befolkning med en växande andel nödställda, oerhört eftersatt och frågan var till och med uppe på riksdagsnivå; bland annat 1731. Visserligen fanns nu ytterligare ett antal mindre fattighus och inrättningar som tillkommit på enskilt initiativ, tex Borgerskapets Enkehus från 1724 och senare det Soopska fattighuset på Blasieholmen från 1734, men dessa förslog dock inte långt. 1724 inrättades Kongl. Politie- och Brand-Commissionen för att bland annat förbättra politiväsendet i Stockholm. Från omkring 1730 började man även diskutera fattigvårdsfrågor och 1734 gavs kommissionen i uppdrag att söka förändra försörjningsansvaret för huvudstadens fattiga. 1736-1737 genomfördes en mönstring av
”alla rätta fattiga i Stockholm”. Med ”rätta fattiga” avsågs ” de sängliggande, lytta, lama, blinda” samt ”föräldralösa barn, utfattiga änkor och åldringar” och slutligen ”de husfattiga” (se vidare Johanson 1988 s.57, not 14). Mönstringen gav vid handen att staden hade 930 ”rätta fattiga” att försörja.
Komministern i Maria församling, Jonas Hjortsberg, var en av dem som pläderade för ett ökat församlingsansvar och han hävdade i en inlaga att ”de fattiga skola vara mitt ibland oss” (Munthe 1959, s. 208). Kommissionens arbete ledde så småningom fram till en

decentralisering av ansvaret där varje församling i Stockholm skulle försörja en fastställd kvot av fattiga. Kvoteringen baserades dels på antalet mönstrade fattiga i staden enligt ovan, dels på den sk brandvaktstaxeringen i resp. församling (dvs förmögenhetsförhållandena).
”Fattiga” församlingar kom härigenom att belastas förhållandevis mindre medan mer ”rika” församlingar ålades en större fattigkvot än den i församlingen boende. Några församlingar var därför snara att acceptera den nya ordningen (tex Maria Magdalena och Katarina) medan andra församlingar visade stor obenägenhet att ta på sig försörjningen och förändringsprocessen blev därför tidsmässigt utdragen. Kommissionen avvaktade och först
efter kraftfullt agerande (från 1748 och med uppföljningar flera år framåt) av den nyinrättade Serafimerorden, med Carl Gustaf Tessin i ledningen, hade alla stadens församlingar vid mitten av 1700-talet övertagit försörjningsansvaret (se vidare Johanson 1984 s.74-92). Kungsholms församling (Ulrika Eleonora) blev den sista församlingen i staden med eget fattighus 1762. Från 1751 fick församlingarna ensamma ansvaret för förvaltningen av sina fattighus medan politikollegiet i huvudsak ansvarade för understödet av fattiga barn.
Det tidigare reglerade tiggeriet blev dessutom 1752 inte längre tillåtet. Fattigvården avsågs betalas genom att husägarna fördelade den fastställda fattigvårdsavgiften (baserad på samma grunder som den sk brandvakstavgiften) på de boende i fastigheten. Finansieringsmodellen var dock frivillig och först 1811 hade samtliga församlingar i Stockholm infört detta system.

1757 inrättades genom ett riksdagsbeslut en ”Barnhus- och hospitalsdeputation” för att förbättra förhållandena vid barnhus och hospital i riket. Man skulle inte minst se över frågor kring vård av fattiga och föräldralösa barn. I Stockholm fanns sedan tidigare Stora barnhuset. Nu tillkom Frimurarebarnhuset 1753 (från 1757 på Malmtorgsgatan) och Politibarnhuset 1754 vid Danviks hospital. Alla dessa inspekterades och olika missförhållanden påtalades.
Politibarnhuset sammanslogs 1785 med Stora barnhuset varvid samtidigt den resterande delen av den ovannämnda husfattigkassan, som fram till nu förvaltats av politikollegiet, tillföll barnhuset. En annan bidragsgivare åt fattiga barn vid denna tid var Riksens ständers bank. 1759 tillkom dessutom Nödhjälpskassan och Fabriksfattigkassan på enskilt initiativ (se vidare Johanson 1984 s.100-109, s.118-119 resp. s.121).

Under 1770-talet, med svåra missväxtår, stadsdelsbränder och en ökande befolkning,
var den tidigare omnämnda fattigkvoten om 930 ”rätta fattiga” sedan länge överspelad.
En ny fattigmönstring genomfördes därför 1773 med en utvidgad indelning i fyra grupper:
orkeslösa, barn, mindre arbetsföra och arbetsföra. Nu uppgick antalet mönstrade fattiga till hela 8 989 individer, 13 % av stadens befolkning. Till följd av detta inrättades arbetshus och fattigläkartjänster. En ny mönstring 1796 gav siffran 4 553 hjälpbehövande.

Över fattighusen (och över eventuellt förekommande övrig offentlig fattigvård) styrde särskilda fattighusdirektioner inom varje församling. Från och med 1796 genomfördes dessutom ett förslag från överståthållarämbetet (Kungl. Maj:t) om att samtliga församlingar förutom fattighusen (driva verksamheten och sköta intagningen av fattighjon) även skulle handha den övriga fattigvården (fattigvårdshjälp åt nödställda som ej var inhysta på fattighuset, alltså den öppna fattigvården) och därtill utse ledamöter till särskilda fattigvårdsdirektioner (fattigvårdsdeputerade) att ansvara för detta (se vidare Höjer 1967 s.84-85). Församlingarna hade därmed vid 1700-talets slut helt övertagit ansvaret för fattigvården av vuxna men på bekostnad av ett övergripande helhetsgrepp om fattigförsörjningsfrågan i hela staden.

1805 tillsattes av Kungl. Maj:t en fattigvårdskommitté för Stockholm. Utredningen ledde till en förordning av den 12 augusti 1807 om en allmän fattigvårdsinrättning i Stockholms stad.
I december 1807 inrättades en fattigvårdsdirektion som benämndes Kungliga Direktionen över allmänna fattigvården i Stockholm. Denna övertog delar av församlingarnas ansvar; åter en centralisering med andra ord. Kommittén hade ”enligt danskt och tyskt mönster” föreslagit ”att alla behövande skulle få någon form av hjälp”. Detta skulle genomföras genom ”den egentliga fattigförsörjningen, arbetsinrättningar, fattigsjukvård, samt undervisning för fattiga barn” (Johanson 1988 s.50). Personer som var tillfälligt arbetslösa skulle kunna ges naturaunderstöd och hyresbidrag. Enhetlighet skulle råda i staden.

Efter omfattande kritik om bland annat tungroddhet i den Kungliga Direktionens arbete tillsattes en ny utredning 1811 som ledde fram till 1812 års fattigvårdsförordning (utfärdad av Kungl. Maj:t den 18 mars 1812) enligt vilken församlingarna fortsatt ansvarade för sina fattighus och för sina övriga fattigvårdsärenden. Detta innebar i princip ”att det i församlingarna fanns två parallella fattigvårdsorganisationer. Man skilde noga på fattighus- och fattigförsörjningsorganisationer” (enligt Höjer 1967 s.97).
Från och med 1812 fick dessutom alla Stockholms skattskyldiga betala såväl en fattighusavgift som en fattigförsörjningsavgift för att bestrida kostnaderna för fattigvården.
(Framlagda förslag om en enda avgift fick ej gehör).
År 1813 beslutade Kungl. Maj:t att den allmänna fattigvården ytterst skulle underställas överståthållarämbetet (Överståthållarämbetet för fattigvårdsärenden) med en överstyrelse bestående av två parallella representationer: ”Deputerade för fattigförsörjningsavgiftens bestämmande” vald av sockenstämmorna resp. ”Kommitterade för fattigvården” vald av fattighusdirektionerna. ”Den förra hade till uppgift att bestämma fattigbeskattningens storlek, den senare sysselsatte sig med övriga fattigvårdsfrågor, för vilkas lösande överståthållarna ansåg sig behöva rådfråga representanter för församlingarna” (Höjer 1967 s.102).
Denna ordning kom sedan i princip att bestå i över 30 år.

1834 drabbades Stockholm av en förödande koleraepidemi (se vidare Höjer 1967 s.135-141).
Inför ett nytt hotande utbrott av sjukdomen inrättades hösten 1847 Allmänna sundhetsnämnden för hela Stockholm och lokala sundhetsnämnder i varje församling.
Den väntade nya koleraepidemin utbröt dock först sensommaren 1853.

1838 tillsatte Kungl. Maj:t en fattigvårdskommitté efter inhämtande av underlag från rikets landshövdingar resp. överståthållaren i Stockholm. Kommittén arbetade i avdelningar; en för Stockholm och en för övriga landet. I ett betänkande från 1839 beräknades och uppskattades antalet fattiga i Stockholm till ca 13 000 personer; nästan var sjätte invånare.
För Stockholms del föreslogs en kommunal centralstyrelse och distriktsstyrelser (för samtliga territoriella församlingar) för fattigvården. Man förslog också att arbetshus och en barnuppfostringsanstalt inrättades i staden. Redan befintliga fattigvårdsinrättningar skulle behållas. Förslag till finansiering lämnades också. Efter en remissomgång hos församlingarnas sockenstämmor 1840 kom förslaget att vila hos Kungl. Maj:t under några år. När ärendet återupptogs 1843 fullföljdes i huvudsak det förslag som kommittén lagt och en Kungl. Stadga av den 1 april 1843 fastställde en fattigvårdsförordning för Stockholm.
Från om med 1844 lades därmed det övergripande ansvaret för Stockholms fattigvård på en för staden gemensam fattigvårdsstyrelse kallad Stadsnämnden (med konstituerande sammanträde i november 1843). I varje församling skulle därtill finnas en särskild styrelse med beteckningen församlingsnämnd och med en avdelning med ansvar för

de sk ordningsmålen och en för de egentliga fattigvårdsmålen. (Ordningsmålen rörde bla kontroll av inflyttade, deras försörjningsförmåga - avsaknad av arbete/möjlighet till sysselsättning, förhindrande av obehörigas inflyttning osv. Dessutom ingick frågor om allmän ordning, säkerhet och hälsovård mm). De nya församlingsnämndernas avdelningar för fattigvårdsmål förutsattes i stadgan bli identiska med de tidigare fattighusdirektionerna. Församlingarna behöll därmed sin förvaltning av fattighus och fattigvård med tillhörande donationer, beviljande av fattigunderstöd såsom hyres- och sjukhjälp, utdelning av ved, mat, kläder och skor. Dessutom skulle för den personliga omvårdnaden ”varje församling delas i kretsar, var och en med sin ordningsman” (Munthe 1959 s.426). Ordningsmännen skulle inom sina distrikt ”noggrant akta å vad som kan förekomma i avseende på ordning, snygghet, hälsotillstånd, dryckenskap, oenig samlevnad äkta makar emellan, försummad barnavård m.m.” (Munthe 1965 s. 120). ”Ordningsmännen tjänstgjorde som socialassistenter enligt modernt språkbruk” (Höjer 1967 s.339). (För detaljer om handläggningen av fattigvårdsmål och ordningsmål, strävan efter enhetlighet etc, se Höjer 1967 s. 332-342).
Denna nya organisation blev ”en kompromiss mellan rådande förhållanden och kravet på centralisering” av fattigvården i Stockholm (Munthe 1965 s.120).
1847 tillkom dessutom en sockenstämmonämnd där övergripande frågor om fattigvård och barnavård också kunde dryftas. Denna nämnd övertog dessutom befogenheten att bestämma över fattigförsörjningsavgiften och den kom även att agera i frågor kring centralisering
”av de slutna fattigvårdsinrättningarna” (se vidare Höjer 1967 s. 240-246).

1862 utfärdade Kungl. Maj:t en förordning om kommunalstyrelse i Stockholm.
Detta ledde till att Stockholms stads fattigvårdsnämnd inrättades 1864 som centralt organ med församlingsvisa fattigvårdsstyrelser som lokala myndigheter. Fattigvårdsstyrelserna fortsatte att handlägga individuella fattigvårdsärenden (understöd och remittering till fattighus och andra inrättningar) samt ansvara för församlingarnas fattighus. Inom var styrelse fanns en ordförande, en verkställande direktör och en kassaförvaltare. Senare tillkom redogörare, protokollförare/skrivbiträde och även diakonissor. Ordningsmännen behölls i den nya organisationen. Deras uppgift som ”övervakare och barmhärtiga samariter” ålade dem att ”kontrollera skolpliktiga barns skolgång och obehörig inflyttning från landsorten men också att föreslå hjälpbehövande till understöd i kontanter, soppmåltider eller hyresbidrag” (Munthe 1965 s.129).

Fattigvårdsnämnden fick från och med 1872 (1871 enligt andra uppgifter) sina första centralt anställda tillsyningsmän som var och hade ansvar för ett antal församlingar. Den tidigare organisationen med ordningsmän inom varje församling upphörde samtidigt. Tillsyningsmännen utredde fattigunderstödsbehovet och upprättade rapporter som sen bildade underlag för beslut i resp. fattigvårdsstyrelse. 1878 övertog rotemännen delvis uppgiften att inkomma med underlag.

En centralisering av fattighusen initierades redan 1859. År 1873 var sammanslagningen av de norra församlingarnas fattighus fullbordad i Sabbatsbergsområdet. Först på nyåret 1889,
15 år efter att stadens norra delar gått samman, kunde ett nytt gemensamt fattighus
(ritat av Axel och Hjalmar Kumlien) för Maria och Katarina församlingar under namnet ”Södermalms fattighus” invigas. En särskild styrelse tillkom för inrättningen (enligt andra uppgifter förvaltades fattighusen av fattigvårdsstyrelserna till 1913) och 1899 döptes den om till Rosenlunds ålderdomshem.

En ny instruktion för fattigvården började gälla 1899 varvid en ytterligare centralisering ägde rum. Fattigvårdsstyrelserna fick mer begränsade uppgifter som att bevilja naturaunderstöd och extra (akut) kontantunderstöd samt barnhjälp.

1921 tillsatte Stadskollegiet en kommitté för att se över fattigvårdens utveckling och mål.
Ett antal betänkanden avgavs 1925-1930. Stadsfullmäktige beslutade den 14 september 1931 att organisationen på lokal nivå skulle förändras. Nya fattigvårdsstyrelser (med delvis nya befogenheter och uppgifter) i församlingarna utsågs men kom nu att ingå i fattigvårdsdistrikt som omfattade en eller flera styrelsers områden. Förändringen inträdde under en övergångsperiod 1932 och från och med 1933 var den helt genomförd.

Fattigvården i Maria Magdalena församling ca 1730 - 1932

Sedan slutet av 1730-talet fanns i Maria Magdalena församling en liten fattigstuga med 12 platser vid Wollmar Yxkullsgatan 5. Den hade tillkommit genom insamling av medel på initiativ av församlingens komminister Pehr Wollenius.
Maria Magdalena blev den församling i Stockholm som först förklarade sig villig att svara för de nödställda enligt den ovannämnda Kungl. kommissionens förslag. Redan 1735 var frågan uppe vid sammanträden i församlingen där man stannade inför tanken om en cirkulation av de fattiga bland församlingens hushåll. 1737 fastställde kommissionen att Maria hade 108 nödställda att ta hand om (se vidare ovan under Allmänt). Församlingen tillskrev kommissionen den 16 maj samma år och förklarade att man var beredd att försörja detta antal fattiga men väl värt att notera är att detta antal klart understeg det mönstrade antalet fattiga boende i församlingen. En grupp om 12 deputerade utsågs och hösten 1740 hade frågan svängt till förmån för ett församlingsdrivet fattighus. 1742 hade man genom komminister Jonas Hjortsberg insamlat 20 000 daler kopparmynt och kunde därmed hyra en byggnad i närheten av Maria Magdalena kyrka (vid Hornsgatan i nordvästra hörnet av Maria kyrkogård), den sk Ehrencrantzska gården. Byggnaden ägdes visserligen av kyrkan men först efter kompromisser mellan olika stridiga uppfattningar inom församlingen kom denna lösning till stånd. I slutet av 1743 (andra uppgifter anger redan 1742 eller först 1744) öppnades så detta Stockholms första församlingsdrivna fattighus och samtidigt avvecklades den lilla fattigstugan vars byggnad försåldes. För att leda fattighuset valdes en särskild direktion
(snart benämnd Maria Magdalena församlings fattighusdirektion) och 1747 återfinner vi till exempel Johan Arendt Bellman, skaldens fader, som en av dess medlemmar.
Efter ansökan 1744 från fattighusledningen beslutade Kungl. Maj:t samma år att
Maria Magdalena skulle få disponera de medel som insamlades i församlingen för fattigvårdsändamål. Politikollegiet kopplades på detta sätt bort från ”församlingens fattigvårdsorganisation” (Höjer 1967 s.59-60). 1745 inköptes fattighusbyggnaden för
6 000 daler kopparmynt och året efter började man uppföra en tillbyggnad. 1746 uppnåddes också det stadgade antalet om 108 fattighjon. Det tillbyggda fattighuset stod klart 1751, eldhärjades dock svårt redan 1759 vid en stor brand i Mariakvarteren på Södermalm men återuppfördes på samma plats (hörnet nuvarande Hornsgatan - Bellmansgatan) och var i bruk till 1888 då fattighushjonen flyttades till den nyuppförda inrättningen vid Rosenlund (se ovan under Allmänt). (Under en period innan Rosenlund tillkommit hade församlingen dessutom tillgång till platser i det sk Katarinahuset på Sabbatsberg.) Den gamla fattighusbyggnaden revs för övrigt 1901 i samband med ombyggnaden av Hornsgatan.

Efter storbranden 1759 var situationen prekär i Maria församling och insamlingar i stadens övriga församlingar jämte en penninggåva från Jernkontoret tillförde församlingen över
54 000 daler kopparmynt till återuppbyggnad av fattighuset och till försörjning av den utökade skaran utblottade. Även enskilda donationer för fattigvårdsändamål började nu också tillfalla församlingen. De förvaltades efter hand separat, åtskilda från de allmänna medlen (se vidare nedan under Arkiv).
Som en av de sista församlingarna i Stockholm finansierade Maria Magdalena församling sin fattigvård till stor del genom frivilliga medel. Först 1802 anslöt man sig till det system som sedan länge rått i nästan alla övriga församlingar i staden genom att uttaxera en fattigvårdsavgift baserad på sk enkel brandavgift (se vidare ovan under Allmänt).

1812 inrättade församlingen ett sk fattigförsörjningshus i egendomen Kullen (Värdshuset Kullen; byggnaden inköpt 1835) belägen i kvarteret Mullvaden andra (nr 5) mellan Hornsgatan och Krukmakaregatan. Till skillnad från fattighuset, där gamla och sjuka som var helt oförmögna att klara sig själva togs in, skulle på försörjningshuset de som blivit nödställda (genom olycksfall, anhörigas bortgång osv) tillfälligtvis kunna tas om hand. Kritiken mot inrättningen var omfattande och ”De hygieniska förhållandena på anstalten brännmärktes” till exempel av revisorerna 1845 (Munthe 1965 s.187). Fastigheten såldes 1855 då ett för Maria och Katarina gemensamt (fattig)försörjningshus togs i bruk på en tomt gränsande till Arbetsinrättningens byggnad (Glasbruksgatan, senare Katarinavägen). 60 av de 150 intagna försörjningshjonen i det nya försörjningshuset kom från Maria Magdalena församling.
1864 centraliserades dock försörjningshusen i Stockholms församlingar och byggnaden på Söder införlivades då med Arbetsinrättningen.

Under sensommaren-hösten 1834 drabbades Stockholm av en omfattande koleraepidemi. Denna tarmsjukdomen är mycket smittsam och sprids via till exempel vatten och livsmedel, vilket då ej var ”allmänt känt” av ansvariga och läkare. I Maria Magdalena församling användes dess försörjningshus i kvarteret Mullvaden som provisoriskt kolerasjukhus
10/9-3/10 med 56 dödsfall noterade (Höjer 1967 s.137). Pengar till bekämpande av sjukdomen insamlades och återstående medel återfinns senare i en kolerafond under församlingens fattigvårdsstyrelses förvaltning. Dessutom uttaxerades i efterhand 1835-1840
i hela staden en sk koleraavgift för att betala de lån som tagits för att finansiera kostnaderna för koleraepidemin. Inför faran av en ny koleraepidemi inrättades hösten 1847 en lokal sundhetsnämnd i Maria Magdalena församling med 40 ledamöter (se även ovan under Allmänt). För Södermalm utsågs Provisoriska sjukhuset (Katarina sjukhus) och gäldstugan vid Hornsgatan (Bysättningshäktet, ”Bysis”) till beredskapssjukhus vid händelse av kolerautbrott. Först efter sex år kom det väntade utbrottet i augusti 1853 med nya, mindre omfattande attacker under flera efterföljande sensomrar. Två sundhetsbyråer inrättades i församlingen (en i skolhuset på S:t Paulsgatan 22 och en på Besvärsgatan [nu Brännkyrka-gatan] 76) och indelning i fem läkardistrikt företogs (se vidare Munthe 1965 s. 177 ff).
För att ta hand om barn som blivit föräldralösa genom kolerans härjningar uppstod enskilda föreningar för detta ändamål; föreningar som sen kom att leva kvar i församlingen såsom till exempel Maria arbetsförening (se Munthe 1965 s.128, 344).

Genom 1843 års fattigvårdsstadga inrättades året efter Maria Magdalena församlingsnämnd med en avdelning för de egentliga fattigvårdsärendena/-målen och en avdelning för ordningsmål. Motståndet mot ambitionerna att försöka centralisera fattigvården markerades dock i Maria Magdalena församling genom att man först efter ett och ett halvt år började använda den nya benämningen i protokollen. I början förekom också protester direkt till Stadsnämnden från enskilda ledamöter. Församlingen indelades nu också i 40 kretsar med var sin ordningsman (se vidare ovan under Allmänt).

1864 avlöstes församlingsnämnden av Maria Magdalena församlings fattigvårdsstyrelse.
Vid utgången av september överlämnades församlingsnämndens tillgångar och arkiv mm till den nya styrelsen. Protokollsboken för 1864 bär sålunda den långa titeln ”Maria Magdalena församlingsnämnds fattigvårdsavdelnings och samma församlings fattigvårdsstyrelses protokoll”.

1866 bildades på initiativ av Fattigvårdsnämndens ordförande en allmän sk skyddsförening för hela Stockholm. I en del församlingar fanns redan tidigare lokala skyddsföreningar men inte i Maria Magdalena. Nu bildades dock en lokal skyddsförening i församlingen och här fick även kvinnor möjlighet att genom frivilligt arbete engagera sig i fattigvården.
De sk skyddsfruarna skulle noggrant utöva ”tillsyn av de fattiga barnens vård i kroppsligt och andligt avseende” och särskilt kontrollera de skolpliktiga barnens skolgång (Munthe 1965 s.130). En av de mer namnkunniga som engagerade sig i Maria skyddsförening var Agda Montelius.

Mycket av det sociala hjälparbetet i församlingen tillkom alltså på privat väg.
1884 startade till exempel genom enskilt initiativ en diakoniförening. Den föreningsstödda diakonissan var stationerad ”i missionshyddan vid Pilgränd” (Munthe 1965 s. 299) och 1901 tillkom även en församlingsdiakonissa för det sociala hjälparbetet. 1929 övertog församlingen hela ansvaret för diakoniverksamheten (se vidare Munthe 1965 s. 344).
Ett annat privat initiativ var tex Föreningen för skollovskolonier, bildad 1885, med lokalavdelning i Maria Magdalena. Redan samma år kunde 20 barn från församlingen beredas sommarvistelse på Blidö. 1904 tillkom Föreningen Maria småbarnskoloni för de yngsta barnen. 1887 startades matbespisning för fattiga skolbarn med stöd av insamlade medel. 1899 bildades Föreningen för sjukvård hos gamla inom Maria Magdalena församling. Föreningen Maria Mjölkdroppe bildades 1904. Vidare fanns arbetsstuga och efterhand tillkom barnkrubbor. 1918 startades barnträdgårdsverksamhet i nybyggda områden på initiativ av församlingens diakoniråd.

1891 togs det nyuppförda Södra Latinläroverket i bruk samtidigt som skolverksamheten upphörde i den gamla läroverksbyggnaden på S:t Paulsgatan. I denna äldre byggnad kunde nu Maria Magdalena församlings fattigvårdsstyrelse flytta in. I början av 1900-talet revs dock delar av den gamla läroverksbyggnaden och ett nytt församlingshus för Maria Magdalena uppfördes på tomten. Fattigvårdsstyrelsen fick nu istället lokaler i det sk gamla komministerhuset där tidigare lägenheter blivit lediga i och med församlingshusbygget.

1925 bildades Högalids församling genom delning av Maria Magdalena. Den nya församlingen fick därvid en egen fattigvårdsstyrelse som alltså verkade i det område som före delningen utgjort den västra delen av Maria Magdalena.

1932 tillkom en ny fattigvårdsstyrelse i Maria Magdalena församling efter beslut året innan (se vidare ovan under Allmänt). Tillsammans med fattigvårdsstyrelsen i Högalid ingick Maria Magdalena nu i ett av de nyinrättade fattigvårdsdistrikten i Stockholm; nämligen nr II .
Redan året därefter skedde en förändring så att Maria tillsammans med norra Katarina församling istället ingick i fattigvårdsdistrikt II a.
Maria Magdalena församlings fattigvårdsstyrelse med anor i 1740-talet var därmed helt omvandlad.

Arkivet

Tidigare förteckningar och accession

Arkivet har tidigare varit uppdelat i två delar med var sin arkivförteckning:

Nr I. 1747-1915 (SSA/0196a)
Inkom till Stadsarkivet med acc.nr 7/1931. En arkivförteckning upprättad av amanuensen
Nils Staf (sedermera stadsarkivarie) är daterad den 13 dec 1930. Emottagandet av arkivet och dess förteckning är undertecknat av stadsarkivarie Bertil Boethius den 3 februari 1931. Förteckningen är stämplad som inkommen samma dag med nr 50/1931.

Nr II. 1916-1932 (SSA/0196b)
Inkom till Stadsarkivet med acc.nr 21/1938. En förteckning över arkivet upprättad av
A. Simson? är daterad den 21 maj 1933. Förteckningen är granskad 31/5 1933 av BB-s
(= Bertil Boethius) och stämplad som inkommen till Stadsarkivet 26/5 1933 med nr 256.

Särskild inledning med historik förekommer ej till någon av förteckningarna och båda är upprättade efter äldre modell utan volymnummer.
De äldre förteckningarna har bevarats i depån.

Arkivhandlingarna

Protokollen (serie A 1) finns i en relativt intakt svit from 1753. Några av konceptprotokollen (serie A 2) kompletterar på 1750-talet. Ordningsmålen 1843-1864 har egna protokoll
(serie A 4).

Diarierna 1899-1932 upptar inkomna understödsansökningar och är alltså inga allmänna skrivelsediarier.

Barnhjälpsrullor finns dels i en huvudserie 1872-1932 (serie D 1CE), dels i konceptserier 1857-1892 (serie D 1AA) resp. 1866-1896 (serie D 1AB). Konceptserierna förefaller vara mer detaljerade.
Förteckningar och rullor över intagna på fattighuset (bla serierna D 1BA-BB) 1757-1889 innehåller omfattande luckor.
Rullor över fattigvård 1864-1894 (serie D 1CA) samt 1857-1904 (serie D 1CB) har vissa luckor. Rullor över extra understöd omfattar 1900-1932 (serie D 1CF).
Andra exempel på rullor är Hyreshjälpsrullor och Rullor över naturaunderstöd
(kläder, skor, mat, ved).

Inkomna handlingar (serie E 1) 1752-1914 har en del luckor under de första decennierna.
Inkomna rapporter (serie E 2) omfattar endast åren 1901-1911 och innehåller omfattande uppgifter om enskilda personer med behov av understöd.

Handlingar rörande fonder och donationer (serie F 1) 1747-1922 upptar de fonder där handlingar bevarats. Förteckningsbladen specificerar förekommande fonder med donators namn och ”fondårtal”.
I övriga ämnesordnade handlingar (serie F 2) finns bland annat dokument om fattighusets tillkomst mm 1744-1840. Här finns också en samling av trycksaker som listas på förteckningsbladen. Bland annat förekommer författningar, stadgor och reglementen för fattigvården i Stockholm och Maria.

Huvudböckerna (serie G 2A) återfinns i en nästan sammanhängande svit 1747-1931.
Fram till 1846 finns verifikationerna bundna i huvudböckerna. 1847-1932 bildar de en egen serie (G 3). Räkenskaper och handlingar rörande kolerafonden 1837-1927 (serie G 5) innehåller bland annat protokoll.

___________

Undertecknad har i okt-nov 2003 omförtecknat arkiven varvid bland annat en del serieändringar och utvidgningar har skett men stora delar av förteckningen bygger trots allt
på den äldre versionen. En konkordanslista över gamla och nya seriesigna finns som bilaga. De två ”delarkiven” har dessutom sammanslagits men den största förändringen är dock att arkivet nu är volymnumrerat vilket bör underlätta identifieringen av enskilda volymer i betydande grad.

___________

I oktober 2004 inkom från Maria Gamla stans stadsdelsförvaltning diverse påträffade äldre tryckta handlingar rörande fattigvården i Stockholm (acc.nr 2004:092). Materialet hade påskriften ”Maria Magdalena fattighusdirektion” osv varför det nu inordnats under Övriga ämnesordnade handlingar (serie F 2) tillsammans med övrigt arkivet redan tillhörigt tryck.

Stockholm i Stadsarkivet Frihamnen 2004-01-16 & 2004-10-22

Lars Asklund
1:e arkivarie

Litteratur/Källor

Andersson, Margareta och Jansson, Gun: Inledning till arkivförteckning Fattigvårdsnämnden. 1999.

Anonymus: Inledning till Arkivförteckning Sociala byråer I - IX (äldre version). odat.

Höjer, Torgny: Sockenstämmor och kommunalförvaltning i Stockholm fram till 1864.
Stockholmsmonografi nr 29. 1967.

Johanson, Ulla: Fattiga och tiggare i Stockholms stad och län under 1700-talet.
Stockholmsmonografi nr 56. Akademisk avhandling. 1984.

Johanson, Ulla: Huvuddrag i Stockholms förvaltningshistoria 1672-1815.
Bihang i Arkivnämndens verksamhetsberättelse [för år] 1987. 1988.

Johanson, Ulla: Rik eller fattig? Personforskning i arkivbestånd från Stockholms stad och län. Småskrifter utgivna av Stockholms stadsarkiv. Nr 2. 1995.

Johanson, Ulla: Artiklar om fattigvård på cd-ROM-skivan Söder i våra hjärtan. 1998.

Munthe, Arne: Västra Södermalm intill mitten av 1800-talet. 1959

Munthe, Arne: Västra Södermalm från mitten av 1800-talet. 1965.

Müller, Jos.: Fattigvården i Stockholm från äldre till nyare tid. 1906.

Stockholms kommunalkalender. Skilda årgångar.

Toll, Eva: Inledning till arkivförteckning Överståthållarämbetet för fattigvårdsfrågor. 1989.

Kontroll

Skapad	2003-10-07 00:00:00
Senast ändrad	2021-10-12 15:16:07

Serier (8 st)

Referenskod	Titel
A	PROTOKOLL
B	UTGÅENDE HANDLINGAR
C	DIARIER
D	REGISTER OCH LIGGARE
E	INKOMNA HANDLINGAR
F	ÄMNESORDNADE HANDLINGAR
G	RÄKENSKAPER
J	KARTA

Sökhjälp: arkiv