Arkiv

Klara församlings fattigvårdsstyrelse

Grunddata

Referenskod

SE/SSA/0194A

Länk till posten

https://sok.riksarkivet.se/arkiv/QzMrRPp2wuZ0xe1eMvy08B

ExtraID

0194A

Omfång

17 Hyllmeter

Arkivinstitution

Stockholms stadsarkiv (depå: Kungsklippan)

Arkivbildare/upphov

Klara församling

Kategori: Statlig myndighet. Församlingar inom statskyrkan

Innehåll

Inledning (äldre form)

Sammanfattning Klara församlings fattigvårdsstyrelse

Klara församlings fattigvårdsstyrelse kan sägas ha sitt ursprung i det fattighus som församlingen inrättade 1750 och som löd under en särskild fattighusdirektion. Mot slutet av 1700-talet hade församlingen även övertagit ansvaret för den öppna fattigvården, dvs fattigunderstöd åt behövande som ej var intagna på fattighuset.

1844 inrättades Klara församlingsnämnd som blev en direkt fortsättning på fattighusdirektionen. Nämnden var indelad i en avdelning för de egentliga fattigvårdsmålen och en för de sk ordningsmålen.

1864 avlöstes församlingsnämnden av Klara församlings fattigvårdsstyrelse.
1866 avvecklades det gamla fattighuset och en ombyggd fastighet - Klarahuset - togs i bruk på Sabbatsbergsområdet där det ingick i Sabbatsbergs fattighusinrättning; senare Sabbatsbergs ålderdomshem.

Under 1800-talets senare del centraliserades många av fattigvårdens frågor och under de sista decennierna hade fattigvårdsstyrelsen enbart ansvar för beviljande av naturaunderstöd, extra (akut) understöd samt barn(uppfostrings)hjälp.

1932 avvecklades fattigvårdsstyrelsen av den gamla modellen och ansvaret för den lokala fattigvården i Klara församling övergick till det nyinrättade fattigvårdsdistriktet VII.

För ytterligare information och mer detaljer samt litteraturhänvisningar - se vidare följande sidor framåt.

Styrelsernas namn

1750-1844 Klara församlings fattighusdirektion
(med flera olika varianter)
1844-1864 Klara församlingsnämnd
1864-1931(1932) Klara församlings fattigvårdsstyrelse

Fattigvårdsstyrelsens exp. adress (under de senare åren)

(1907)-1931(1932) Klara östra kyrkogata 3

Inledning

Allmänt om fattigvården i Stockholm 1672 - 1932

Ansvaret för den offentliga fattigvården i Stockholm låg sedan 1672 hos stadens politikollegium. Fattigvården var alltså centraliserad och fattiga och utblottade kunde få understöd genom medel från den sk husfattigkassan som fram till 1751 helt förvaltades av politikollegiet. Till kassan fördes de medel som gavs åt de fattiga ”genom vissa avgifter och kollekter eller genom gåvor och testamenten” (Johanson 1984 s.23). Utdelning av allmosorna skedde sedan via några av församlingarna (Klara och Maria Magdalena) samt vid Danvikens hospital. I en mantalslängd för boende vid Skinnarviksbergen på Södermalm finns noteringar om att fattiga där ”får kyrkiones pengar” (Munthe 1959 s.118). Kassamedlen förslog inte långt ty ”medan husfattigkassans medel minskade, särskilt under missväxt och nödår, ökade samtidigt antalet fattiga” (Johanson 1988 s.37). Dessutom minskade förräntningen av medlen eftersom staden lånat ur kassan utan ränta. Kollegiet hade därför oerhörda svårigheter att klara av sin uppgift. Tiggeriet i staden var utbrett och delvis reglerat (1642 års tiggarordning). Stadens ”egna” tiggare måste uppvisa en ”tiggarsedel” som gav dem rätt till offentligt tiggeri och kollegiet skulle dessutom låta avvisa de tiggare som ej var hemmahörande i staden.

Enskilda inrättningar för fattiga vid denna tid var tex Danviks hospital från 1551,
Stora Barnhuset från 1620-talet och Drottninghuset från 1686.

Till följd av det extrema nödåret 1697 utfärdades året efter en ”tiggarförordning i vilken stadgades hur rikets fattigvård skulle bedrivas” (Johanson 1988 s.38). Från att tidigare varit baserad på i huvudsak frivilliga medel skulle nu avgifter till fattigvård erläggas tex i samband med bouppteckningar och testamenten och vissa kollekter och kyrkliga gåvomedel tillföll dessutom fattigförsörjningen. Allt tiggeri utanför den egna hemorten blev förbjudet och lösdriveri skulle stävjas.

På 1720-talet var fattigvården i Stockholm, efter många år av krig och nöd samt genom en ökande befolkning med en växande andel nödställda, oerhört eftersatt och frågan var till och med uppe på riksdagsnivå; bland annat 1731. Visserligen fanns nu ytterligare ett antal mindre fattighus och inrättningar som tillkommit på enskilt initiativ, tex Borgerskapets Enkehus från 1724 och senare det Rymanska fattighuset på Ladugårdslandet från 1732 samt det Soopska fattighuset på Blasieholmen från 1734, men dessa förslog dock inte långt. Senare tillkom också den Murbeckska inrättningen för föräldralösa flickor 1747.
1724 inrättades Kongl. Politie- och Brand-Commissionen för att bland annat förbättra politiväsendet i Stockholm. Från omkring 1730 började man även diskutera fattigvårdsfrågor och 1734 gavs kommissionen i uppdrag att söka förändra försörjningsansvaret för huvudstadens fattiga. 1736-1737 genomfördes en mönstring av ”alla rätta fattiga i Stockholm”. Med ”rätta fattiga” avsågs ” de sängliggande, lytta, lama, blinda” samt ”föräldralösa barn, utfattiga änkor och åldringar” och slutligen ”de husfattiga” (se vidare Johanson 1988 s.57, not 14). Mönstringen gav vid handen att staden hade 930 ”rätta fattiga” att försörja. Komministern i Maria församling, Jonas Hjortsberg, var en av dem som pläderade för ett ökat församlingsansvar och han hävdade i en inlaga att ”de fattiga skola vara mitt ibland oss” (Munthe 1959, s. 208). Kommissionens arbete ledde så småningom fram till en decentralisering av ansvaret där varje församling i Stockholm skulle försörja en fastställd kvot av fattiga. Kvoteringen baserades dels på antalet mönstrade fattiga i staden enligt ovan, dels på den sk brandvaktstaxeringen i resp. församling (dvs förmögenhetsförhållandena). (Brandvaktsavgiften hade införts 1730 för att bekosta ett brandvaktskompani som nattetid patrullerade i staden för att hålla ordning och svara för brandsäkerheten). ”Fattiga” församlingar kom härigenom att belastas förhållandevis mindre medan mer ”rika” församlingar ålades en större fattigkvot än den i församlingen boende. Några församlingar var därför snara att acceptera den nya ordningen (tex Maria Magdalena och Katarina) medan andra församlingar visade stor obenägenhet att ta på sig försörjningen och förändringsprocessen blev därför tidsmässigt utdragen. Kommissionen avvaktade och först efter kraftfullt agerande (från 1748 och med uppföljningar flera år framåt) av den nyinrättade Serafimerorden, med Carl Gustaf Tessin i ledningen, hade alla stadens församlingar vid mitten av 1700-talet övertagit försörjningsansvaret (se vidare Johanson 1984 s.74-92). Kungsholms församling (Ulrika Eleonora) blev den sista församlingen i staden med eget fattighus 1762. Från 1751 fick församlingarna ensamma ansvaret för förvaltningen av sina fattighus medan politikollegiet i huvudsak ansvarade för understödet av fattiga barn.
Det tidigare reglerade tiggeriet blev dessutom 1752 inte längre tillåtet. Fattigvården avsågs betalas genom att husägarna fördelade den fastställda fattigvårdsavgiften (baserad på samma grunder som brandvakstavgiften) på de boende i fastigheten. Finansieringsmodellen var dock frivillig och först 1811 hade samtliga församlingar i Stockholm infört detta system.

1757 inrättades genom ett riksdagsbeslut en ”Barnhus- och hospitalsdeputation” för att förbättra förhållandena vid barnhus och hospital i riket. Man skulle inte minst se över frågor kring vård av fattiga och föräldralösa barn. I Stockholm fanns sedan tidigare Stora barnhuset. Nu tillkom Frimurarebarnhuset 1753 (från 1757 på Malmtorgsgatan) och Politibarnhuset 1754 vid Danviks hospital. Alla dessa inspekterades och olika missförhållanden påtalades.
Politibarnhuset sammanslogs 1785 med Stora barnhuset varvid samtidigt den resterande delen av den ovannämnda husfattigkassan, som fram till nu förvaltats av politikollegiet, tillföll barnhuset. En annan bidragsgivare åt fattiga barn vid denna tid var Riksens ständers bank. 1759 tillkom dessutom Nödhjälpskassan och Fabriksfattigkassan på enskilt initiativ (se vidare Johanson 1984 s.100-109, s.118-119 resp. s.121).

Under 1770-talet, med svåra missväxtår, stadsdelsbränder och en ökande befolkning,
var den tidigare omnämnda fattigkvoten om 930 ”rätta fattiga” sedan länge överspelad.
En ny fattigmönstring genomfördes därför 1773 med en utvidgad indelning i fyra grupper:
orkeslösa, barn, mindre arbetsföra och arbetsföra. Nu uppgick antalet mönstrade fattiga till hela 8 989 individer, 13 % av stadens befolkning. Till följd av detta inrättades arbetshus och fattigläkartjänster. En ny mönstring 1796 gav siffran 4 553 hjälpbehövande.

Över fattighusen (och över eventuellt förekommande övrig offentlig fattigvård) styrde särskilda fattighusdirektioner inom varje församling. Från och med 1796 genomfördes dessutom ett förslag från överståthållarämbetet (Kungl. Maj:t) om att samtliga församlingar förutom fattighusen (driva verksamheten och sköta intagningen av fattighjon) även skulle handha den övriga fattigvården (fattigvårdshjälp åt nödställda som ej var inhysta på fattighuset, alltså den öppna fattigvården) och därtill utse ledamöter till särskilda fattigvårdsdirektioner (fattigvårdsdeputerade) att ansvara för detta (se vidare Höjer 1967 s.84-85). Församlingarna hade därmed vid 1700-talets slut helt övertagit ansvaret för fattigvården av vuxna men på bekostnad av ett övergripande helhetsgrepp om fattigförsörjningsfrågan i staden.

1805 tillsattes av Kungl. Maj:t en fattigvårdskommitté för Stockholm. Utredningen ledde till en förordning av den 12 augusti 1807 om en allmän fattigvårdsinrättning i Stockholms stad.
I december 1807 inrättades en fattigvårdsdirektion som benämndes Kungliga Direktionen över allmänna fattigvården i Stockholm. Denna övertog delar av församlingarnas ansvar; åter en centralisering med andra ord. Kommittén hade ”enligt danskt och tyskt mönster” föreslagit ”att alla behövande skulle få någon form av hjälp”. Detta skulle genomföras genom ”den egentliga fattigförsörjningen, arbetsinrättningar, fattigsjukvård samt undervisning för fattiga barn” (Johanson 1988 s.50). Personer som var tillfälligt arbetslösa skulle kunna ges naturaunderstöd och hyresbidrag. Enhetlighet skulle råda i staden.

Efter omfattande kritik om bland annat tungroddhet i den Kungliga Direktionens arbete tillsattes en ny utredning 1811 som ledde fram till 1812 års fattigvårdsförordning (utfärdad av Kungl. Maj:t den 18 mars 1812) enligt vilken församlingarna fortsatt ansvarade för sina fattighus och för sina övriga fattigvårdsärenden. Detta innebar i princip ”att det i församlingarna fanns två parallella fattigvårdsorganisationer. Man skilde noga på fattighus- och fattigförsörjningsorganisationer” (enligt Höjer 1967 s.97).
Från och med 1812 fick dessutom alla Stockholms skattskyldiga betala såväl en fattighusavgift som en fattigförsörjningsavgift för att bestrida kostnaderna för fattigvården.
(Framlagda förslag om en enda avgift fick ej gehör).
År 1813 beslutade Kungl. Maj:t att den allmänna fattigvården ytterst skulle underställas överståthållarämbetet (Överståthållarämbetet för fattigvårdsärenden) med en överstyrelse bestående av två parallella representationer: ”Deputerade för fattigförsörjningsavgiftens bestämmande” vald av sockenstämmorna resp. ”Kommitterade för fattigvården” vald av fattighusdirektionerna. ”Den förra hade till uppgift att bestämma fattigbeskattningens storlek, den senare sysselsatte sig med övriga fattigvårdsfrågor, för vilkas lösande överståthållarna ansåg sig behöva rådfråga representanter för församlingarna” (Höjer 1967 s.102).
Denna ordning kom sedan i princip att bestå i över 30 år.
Flera församlingar hade på olika sätt disponerat delar av fattigvårdsmedlen till andra skulder men genom beslut av Kungl. Maj:t 1833 skulle samtliga kyrkoskulder vara reglerade till utgången av 1835 och från och med 1836 blev fattighusavgiften densamma i alla församlingar; nämligen en uttaxering av enkel brandvaktsavgift.

1834 drabbades Stockholm av en förödande koleraepidemi (se vidare Höjer 1967 s.135-141).
Inför ett nytt hotande utbrott av sjukdomen inrättades hösten 1847 Allmänna sundhetsnämnden för hela Stockholm och lokala sundhetsnämnder i varje församling.
Den väntade nya koleraepidemin utbröt dock först sensommaren 1853.

1838 tillsatte Kungl. Maj:t en fattigvårdskommitté efter inhämtande av underlag från rikets landshövdingar resp. överståthållaren i Stockholm. Kommittén arbetade i avdelningar; en för Stockholm och en för övriga landet. I ett betänkande från 1839 beräknades och uppskattades antalet fattiga i Stockholm till ca 13 000 personer; nästan var sjätte invånare.
För Stockholms del föreslogs en kommunal centralstyrelse och distriktsstyrelser (för samtliga territoriella församlingar) för fattigvården. Man föreslog också att arbetshus och en barnuppfostringsanstalt inrättades i staden. Redan befintliga fattigvårdsinrättningar skulle behållas. Förslag till finansiering lämnades också. Efter en remissomgång hos församlingarnas sockenstämmor 1840 kom förslaget att vila hos Kungl. Maj:t under några år. När ärendet återupptogs 1843 fullföljdes i huvudsak det förslag som kommittén lagt och en Kungl. Stadga av den 1 april 1843 fastställde en fattigvårdsförordning för Stockholm.
Från om med 1844 lades därmed det övergripande ansvaret för Stockholms fattigvård på en för staden gemensam fattigvårdsstyrelse kallad Stadsnämnden (med konstituerande sammanträde i november 1843). I varje församling skulle därtill finnas en särskild styrelse med beteckningen församlingsnämnd och med en avdelning med ansvar för de sk ordningsmålen och en för de egentliga fattigvårdsmålen. (Ordningsmålen rörde bla kontroll av inflyttade, deras försörjningsförmåga - avsaknad av arbete/möjlighet till sysselsättning, förhindrande av obehörigas inflyttning osv. Dessutom ingick frågor om allmän ordning, säkerhet och hälsovård mm). De nya församlingsnämndernas avdelningar för fattigvårdsmål förutsattes i stadgan bli identiska med de tidigare fattighusdirektionerna. Församlingarna behöll därmed sin förvaltning av fattighus och fattigvård med tillhörande donationer, beviljande av fattigunderstöd såsom hyres- och sjukhjälp, utdelning av ved, mat, kläder och skor. Dessutom skulle för den personliga omvårdnaden ”varje församling delas i kretsar, var och en med sin ordningsman” (Munthe 1959 s.426). Ordningsmännen skulle inom sina distrikt ”noggrant akta å vad som kan förekomma i avseende på ordning, snygghet, hälsotillstånd, dryckenskap, oenig samlevnad äkta makar emellan, försummad barnavård m.m.” (Munthe 1965 s. 120). ”Ordningsmännen tjänstgjorde som socialassistenter enligt modernt språkbruk” (Höjer 1967 s.339). (För detaljer om handläggningen av fattigvårdsmål och ordningsmål, strävan efter enhetlighet etc, se Höjer 1967 s. 332-342).
Denna nya organisation blev ”en kompromiss mellan rådande förhållanden och kravet på centralisering” av fattigvården i Stockholm (Munthe 1965 s.120).
1847 tillkom dessutom en sockenstämmonämnd där övergripande frågor om fattigvård och barnavård också kunde dryftas. Denna nämnd övertog dessutom befogenheten att bestämma över fattigförsörjningsavgiften och den kom även att agera i frågor kring centralisering
”av de slutna fattigvårdsinrättningarna” (se vidare Höjer 1967 s. 240-246).

1862 utfärdade Kungl. Maj:t en förordning om kommunalstyrelse i Stockholm.
Detta ledde till att Stockholms stads fattigvårdsnämnd inrättades 1864 som centralt organ med församlingsvisa fattigvårdsstyrelser som lokala myndigheter. Fattigvårdsstyrelserna fortsatte att handlägga individuella fattigvårdsärenden (understöd och remittering till fattighus och andra inrättningar) samt ansvara för församlingarnas fattighus. Inom var styrelse fanns en ordförande, en verkställande direktör och en kassaförvaltare. Senare tillkom redogörare, protokollförare/skrivbiträde och även diakonissor. Ordningsmännen behölls i den nya organisationen. Deras uppgift som ”övervakare och barmhärtiga samariter” ålade dem att ”kontrollera skolpliktiga barns skolgång och obehörig inflyttning från landsorten men också att föreslå hjälpbehövande till understöd i kontanter, soppmåltider eller hyresbidrag” (Munthe 1965 s.129).

Fattigvårdsnämnden fick från och med 1872 (1871 enligt andra uppgifter) sina första centralt anställda tillsyningsmän som var och en hade ansvar för ett antal församlingar. Den tidigare organisationen med ordningsmän inom varje församling upphörde samtidigt. Tillsyningsmännen utredde fattigunderstödsbehovet och upprättade rapporter som sen bildade underlag för beslut i resp. fattigvårdsstyrelse. 1878 övertog rotemännen delvis uppgiften att inkomma med underlag.

En centralisering av fattighusen initierades redan 1859. År 1873 var sammanslagningen av de norra församlingarnas fattighus fullbordad i Sabbatsbergsområdet. Först på nyåret 1889,
15 år efter att stadens norra delar gått samman, kunde ett nytt gemensamt fattighus
(ritat av Axel och Hjalmar Kumlien) för Maria och Katarina församlingar under namnet ”Södermalms fattighus” invigas. En särskild styrelse tillkom för inrättningen (enligt andra uppgifter förvaltades fattighusen av fattigvårdsstyrelserna till 1913) och 1899 döptes den om till Rosenlunds ålderdomshem.

En ny instruktion för fattigvården började gälla 1899 varvid en ytterligare centralisering ägde rum. Fattigvårdsstyrelserna fick mer begränsade uppgifter som att bevilja naturaunderstöd och extra (akut) kontantunderstöd samt barnhjälp.

1921 tillsatte Stadskollegiet en kommitté för att se över fattigvårdens utveckling och mål.
Ett antal betänkanden avgavs 1925-1930. Stadsfullmäktige beslutade den 14 september 1931 att organisationen på lokal nivå skulle förändras. Nya fattigvårdsstyrelser (med delvis nya befogenheter och uppgifter) i församlingarna utsågs men kom nu att ingå i fattigvårdsdistrikt som omfattade en eller flera styrelsers områden. Förändringen inträdde under en övergångsperiod 1932 och från och med 1933 var den helt genomförd.

Fattigvården i Klara församling ca 1740 - 1932

Som framgått av tidigare avsnitt var fattigvården fram till mitten av 1700-talet centraliserad i Stockholm. Understödsberättigade i Gamla stan, på Kungsholmen, Norrmalm och Ladugårdslandet (Östermalm) fick därför ända in på 1740-talet sina medel från husfattigkassan utdelade i Klara kyrka; ett av tre utdelningsställen i staden.

I de äldsta arkivhandlingarna för fattigvården i Klara används ofta beteckningen
”S:t Clara och S:t Olofs församling(ar)” [med olika varianter]. Vad som avses är Klara som var moderförsamling men som hade ett litet kapell (med en kapellförsamling) beläget där nuvarande Adolf Fredriks kyrka ligger. Detta S:t Olofs kapell uppfördes 1674 och ersattes av Adolf Fredriks kyrka som började byggas 1768. Den norra delen av Klara avskiljdes sedan helt från moderförsamlingen och Adolf Fredrik blev en självständig församling 1773
(se vidare längre fram).

1737 hade den Kungl. kommissionen fastställt att Klara och Olofs församlingar hade 180 nödställda att ta hand om (se vidare ovan under Allmänt). Till skillnad från söderförsamlingarna, som gynnades ekonomiskt av den föreslagna fördelningen och därför tämligen snart införde den nya fattigvårdsmodellen, fick de förhållandevis mer förmögna församlingarna (bla Klara) en mer ogynnsam tilldelning (fler fattiga att försörja än motsvarande andel av befolkningen). Klara församling svarade därför att man visserligen kunde tänka sig att försörja fattiga men att antalet som tilldelats var för högt. Man tillsatte dessutom en egen deputation för att se över frågan. 1747 hade Klara församling ännu inte ställt sig positiv till själva förslaget om fördelning från 1737 men man hade 1745 av Kungl. Maj:t fått tillstånd att anordna ett lotteri till förmån för ett eget fattighus. Sedan Serafimerorden tagit sig an fattigvårdsfrågan 1748 (se vidare under Allmänt ovan) svängde man dock och ställde sig positiv till en decentraliserad lösning.
Vid ett sammanträde med Serafimerriddarna i november 1748 rapporterades att Klara nu försörjde 180 fattiga (den tilldelade kvoten) och att förhandlingar om inköp av en fattighusbyggnad pågick. 1749 konstaterades att församlingen lyckats samla ett kapital stort nog för att inköpa en byggnad och 1750 rapporterades att 122 fattighjon nu försörjdes i det nyinrättade fattighuset samt att det ålagda antalet 180 beräknades uppnås inom ett år. Dokument som skulle kunna belysa hur frågan behandlades inom församlingen saknas till stor del genom branden 1751 - se längre ner. Dock framgår att man gått runt med sk stamböcker för att förmå privatpersoner teckna sig för bidrag till inrättandet av ett fattighus (Müller 1906 s.72). [I Staf 1927 s.141-144 ges också en beskrivning av tillkomsten av Klara församlings fattighus men med delvis avvikande årtal för olika ställningstaganden mm.]

Finansieringen av fattigvården i Klara skedde genom sk dubbel brandvaktsavgift; i princip en slags ”Fattigvårdsskatt” (se vidare ovan under Allmänt). Dessutom lämnades olika donationer och penninggåvor för fattigvårdsändamål till församlingen och dessa medel förvaltades först tillsammans med de allmänna medlen men from 1850 separat (”enskilda fonder”).

En förödande brand lade delar av Klara församling i aska i juni 1751. Fattighusbyggnaden eldhärjades men var lyckligtvis brandförsäkrad. Under flera år lyckades man dock ej lösa problemet med att inrätta ett nytt fattighus och olika provisoriska lösningar diskuterades men genomfördes bara halvhjärtat. Förslag framlades dessutom om att Klara skulle gå samman med Storkyrkoförsamlingen och uppföra ett gemensamt fattighus men det rådde stor oenighet om detta inom församlingen. 1754 togs slutligen ett beslut om att återuppföra fattighuset och i november 1756 kunde man rapportera till Serafimerorden ”att i Klara och Olofs församling fanns nu ett nytt fattighus, i vilket 196 fattighjon underhölls” (Johanson s. 91). Församlingen hade dessutom lyckats göra sig skuldfri genom gåvor och insamlingar. Det först inrättade fattighuset var beläget vid Gamla Kungsholmsbrogatan (nuv. Jakobsbergsgatan) enligt Müller (1906 s.73) i kvarteret Sjörån (Staf 1927 s. 144). Müller (s. 74 not 1) uppger vidare att det efter branden 1751 skulle återuppföras ”vid Röda bodarna”. Enligt Staf (1927 s. 145) återuppbyggdes fattighuset på den gamla platsen 1753 ”då det efter branden kvarstående stenhuset reparerades. Följande år kunde arbetet på den nya stenbyggnaden påbörjas, som stod fullbordad 1755”. Ferlin (1859 s.76) anger adressen Nya Kungsbrogatan 30 för fattighuset. Jämför också uppgiften: ” … Klara församlings fattighjon som haft sitt fattighus invid Rödbotorget …” (Rosander 1996 s.44). Se slutligen kartan i Müller (1906, efter s.426) där det forna fattighusets läge markerats mellan Jakobsgatan, Karduansmakargatan samt Klara södra och västra kyrkogator invid dåvarande Rödbotorget.

Fattighuset styrdes av Klara och Olai församlingars fattighusdirektion. När Adolf Fredriks församling bildats 1773 fortsatte man att bedriva gemensam fattigvård (fattighus) under Klara och Adolf Fredriks församlingars fattighusdirektion. Efter en längre period av stor oenighet i olika ekonomiska frågor upphävde dock Klara ensidigt gemenskapen i juli 1793
(se vidare Staf 1927 s.59-63). Först i april 1795 var man överens om bla fördelningen av donationer varefter Adolf Fredrik inrättade eget fattighus medan fattighuset i Klara ställdes under Klara församlings fattighusdirektion.

Stadsnämnden hade 1859 föreslagit att Klara församlings fattighus borde avvecklas eftersom det var i undermåligt skick. Fattighuset hade ”osunda och dåliga fattiglokaler bestående af många till större delen små och låga rum utan särskilda ingångar och de anordningar i öfrigt, som motsvara tidens fordringar på en väl ordnad fattigvårdsinrättning” (Staf 1927 s. 147). Hjonen skulle istället flyttas till Sabbatsbergs fattighus och 1860 bifölls detta förslag av sockenstämman i Klara. Först år 1865 påbörjades en ombyggnad av det fattigförsörjningshus som nybyggts 1812 bredvid det sk Nikolaihuset på Sabbatsberg och sommaren 1866 överflyttades 170 fattighjon från det gamla fattighuset i Klara till den nya fattighusbyggnaden - Klarahuset. Därmed hade processen att koncentrera fattighushjonen till några få anläggningar i staden påbörjats (se även Allmänt ovan). De olika byggnaderna i Sabbatsbergsområdet med hjon från olika församlingar benämndes med det övergripande namnet Sabbatsbergs fattighusinrättning; från 1899 Sabbatsbergs ålderdomshem.
Fattighustomten i Klara såldes för övrigt 1869.

Omkring 1812 inrättade Klara församling ett sk fattigförsörjningshus sedan man samma år hade tilldelats 58 försörjningshjon att ansvara för. I en del församlingar hyrdes, köptes eller uppfördes separata försörjningsbyggnader. I Klara inrättades försörjningshuset i anslutning till det befintliga fattighuset (jämför Ferlin 1859 s.76: ”Clara församlings fattig- och försörjningshus”). Till skillnad från fattighuset, där gamla och sjuka som var helt oförmögna att klara sig själva togs in, skulle på försörjningshuset de som blivit nödställda (genom olycksfall, anhörigas bortgång osv) tillfälligtvis kunna tas om hand.
1864 centraliserades dock försörjningshusen i Stockholms församlingar till Allmänna försörjningsinrättningen på Kungsholmen som öppnat 1860. Klaras försörjningshjon hade dock överflyttats till den nya inrättningen redan hösten 1860.

Under sensommaren-hösten 1834 drabbades Stockholm av en omfattande koleraepidemi. Denna tarmsjukdomen är mycket smittsam och sprids via till exempel vatten och livsmedel, vilket läkare och ansvariga vid denna tid ej hade kunskap om. För drabbade i Klara församling användes som provisoriska kolerasjukhus (tillsammans med andra församlingar) Claes på hörnet 23/8-2/10, Piperska muren 28/8-3/10 och sjukhuset vid Kartagos backe (=Garnisonssjukhuset) 29/8-9/11. Det totala antalet död vid dessa vårdanstalter blev 243 varav alltså ett antal kom från Klara (se Höijer 1967 s.136-137). Pengar till bekämpande av sjukdomen insamlades och återstående medel återfanns senare i en kolerafond. Dessutom uttaxerades i efterhand 1835-1840 i hela staden en sk koleraavgift för att betala de lån som tagits för att finansiera kostnaderna för koleraepidemin.

Inför faran av en ny koleraepidemi inrättades hösten 1847 en lokal sundhetsnämnd i Klara församling. Först efter sex år kom dock det väntade utbrottet i augusti 1853 med nya, mindre omfattande attacker under flera efterföljande sensomrar. ”Sundhetsbyråer, utrustade med läkare, sköterskor och bärare, öppnades i alla församlingar” (Höjer 1966 s. 371). Provisoriska kolerasjukhus inrättades och patienter från Klara församling hänvisades antingen till sjukhuset vid Kartagos backe (Garnisonssjukhuset) eller till Sabbatsbergs värdshus.
(Jämför PM på framsidan av arkivförteckningen för Klara församlings sundhetsnämnd).
Under koleran 1853 avled 207 personer i Klara enligt statistiken och generellt framhölls i rapporterna ”att koleran var en farsot, som slog ojämförligt hårdast bland den fattiga befolkningen och i de mest ohygieniska och sämst bebyggda kvarteren” (Höjer 1966 s. 380).

Genom 1843 års fattigvårdsstadga inrättades året efter Klaras församlingsnämnd med en avdelning för de egentliga fattigvårdsärendena/-målen och en avdelning för ordningsmål.
För ordningsmålen indelades församlingen i ett antal distrikt med en ordningsmän jämte suppleant i varje (se under Allmänt ovan). I Klara tillsattes ledamöterna i fattigvårdsavdelningen genom sk kooptation vilket innebar att kvarvarande medlemmar i avdelningen själva valde nya ledamöter då tidigare ledamöter behövde ersättas. Först 1857 övergick man till samma förfarande som i övriga församlingar dvs att sockenstämmorna valde representanter (se Höijer 1967 s. 313 not 1 och s. 332).

1864 övergick ansvaret för fattigvård och ordningsmål till den nyinrättade Klara församlings fattigvårdsstyrelse.
En barnkrubba öppnades i Klara 1873 där diakonissor från Svenska diakonissanstalten arbetade. Klara församling hade dessutom egna diakonissor anställda - from 1890 en tillsammans med Storkyrkoförsamlingen samt en egen from 1897.

Mycket av det sociala hjälparbetet i församlingen tillkom också på privat väg.
1866 bildades på initiativ av Fattigvårdsnämndens ordförande en allmän sk skyddsförening för hela Stockholm. I Klara fanns redan en lokal förening/skyddskommitté Fruntimmersskyddsföreningen i Klara församling bildad 1853 och här fick även kvinnor möjlighet att genom frivilligt arbete engagera sig i fattigvården. De sk skyddsfruarna skulle noggrant utöva ”tillsyn av de fattiga barnens vård i kroppsligt och andligt avseende” och särskilt kontrollera de skolpliktiga barnens skolgång (Munthe 1965 s.130).

Ett annat privat initiativ var tex Föreningen för skollovskolonier, bildad 1885, med lokalavdelning i Klara samma år. Vidare öppnades 1891 Klara arbetsstuga för skolbarn.

1932 tillkom en ny fattigvårdsstyrelse i Klara församling efter beslut året innan (se vidare ovan under Allmänt) och den kom att ingå i det nybildade fattigvårdsdistriktet nr VII (tillsammans med fattigvårdsstyrelserna för Kungsholms församling och Storkyrkoförsamlingen). Klara församlings fattigvårdsstyrelse med anor i 1740-talet var därmed helt omvandlad.
Arkivet

Tidigare förteckningar och accession

Arkivet har tidigare haft två arkivförteckningar:

Klara fattigvårdsdirektion och fattigvårdsstyreldse 1751-1930 (SSA/0194a)
Stämplad som inkommen till Stadsarkivet 31/12 1932 med nr 552.
Uppgift om acc.nr eller förtecknare saknas. En uppgift om tilläggsacc.nr 38/1938 finns noterad på förteckningen.

Klara fattigvårdsstyrelse 1850-1915 (SSA/0194b)
Arkivet inkom till Stadsarkivet med acc.nr 41/1932 och arkivförteckningen stämplades som inkommen 6/6 1932 med nr 284. I slutat av förteckningen finns en notering om att arkivet överlämnas till Stadsarkivet med underskrift av 2 representanter för Klara fattigvårdsstyrelse.
B. Boëthius har undertecknat emottagandet för Stadsarkivet 8 juni 1932.

Dessutom finns tilläggsleveranser med acc.nr 19/1939 och 4/1942 enl. noteringar i skilda handlingar.

Särskild inledning med historik finns ej till någon av förteckningarna. Den senare förteckningen (0194b) är upprättad efter äldre modell utan volymnummer. Den förra (0194a) har löpande volymnummer rakt igenom alla serier (1-719). Dessa löpnummer anges i den nu föreliggande förteckningen enligt modellen ”{nr}” för resp. volym som en konkordans mot den tidigare förteckningen. Några få volymer saknar dock sådant äldre volymnummer.
De två tidigare förteckningarna har bevarats i depån.

Arkivhandlingarna

Protokollen (serie A 1) finns i en svit from 1766. Tidigare protokoll saknas liksom åren
1774-1782 och 1791-1871. Dessa saknade originalprotokoll finns dock i avskrifter i räkenskapshandlingarna för merparten av åren.
Avdelningen för ordningsmål har egna protokoll för åren 1843-1861 (serie A 4).

Diarierna 1899-1932 upptar inkomna understödsansökningar och är alltså inga allmänna skrivelsediarier (serie C 1).

Rullor över understöd återfinns dels i egna serier, dels som bilagor till protokoll resp. räkenskapshandlingar (se vidare i förteckningen).
Barnhjälpsrullor finns dels bundna i andra serier, dels i en egen serie för åren 1884-1918 och 1924-1932 (serie D 1).
Rullor över hyreshjälp finns som egen serie 1876-1906 (serie D 2A); dessutom bundna i andra serier.
Rullor över extra understöd förekommer dels bundna i andra serier, dels i egen serie 1894-1918 (serie D 2B).
Andra exempel är olika Rullor över naturaunderstöd (serie D 2D).

Serien Inkomna handlingar (serie E 1) utgörs av strödda handlingar 1801-1908.
Handlingar rörande fonder, donationer och testamenten (serie F 1) 1773-1952 upptar de fonder där handlingar bevarats. Förteckningsbladen specificerar förekommande fonder med donators namn och ”fondårtal”.

Huvudböckerna (serie G 1A) återfinns i en nästan sammanhängande svit 1751-1931.
Här finns i många årgångar även avskrifter av protokoll, inkomna handlingar, listor/rullor över understödstagare mm.
Verifikationerna är i allmänhet bundna i huvudböckerna. 1850-1871 samt 1931 bildar de dock en egen serie (G 3).
Uppbördsböcker för uttaxering till fattiga finns bevarade i en nästan sammanhängande svit 1749-1847 (serie G 4).

Påträffade handlingar för Klara församlings sundhetsnämnd har urskiljts som ett eget arkiv (SSA/0194B) - se vidare detta.

_________

Margareta Andersson påbörjade en omförteckning av arkivet 2003. Undertecknad har i
mars-april 2005 slutfört arbetet varvid bland annat en del serieändringar och utvidgningar har skett visavi de äldsta förteckningarna. En konkordanslista över gamla och nya seriesigna finns som bilaga. Den största förändringen är att arkivet nu är volymnumrerat inom varje signum.

Stockholm i Stadsarkivet Frihamnen 2005-05-12

Lars Asklund
1:e arkivarie

Litteratur/Källor

Andersson, Margareta och Jansson, Gun: Inledning till arkivförteckning Fattigvårdsnämnden. 1999.

Anonymus: Inledning till Arkivförteckning Sociala byråer I - IX (äldre version). odat.

Ferlin, P.R.: Stockholms stad i juridiskt, administrativt, statistiskt och borgerligt hänseende. Sammandrag. Sthlm 1859.

Höjer, Torgny: Sockenstämmor och kommunalförvaltning i Stockholm fram till 1864.
Stockholmsmonografi nr 29. 1967.

Johanson, Ulla: Fattiga och tiggare i Stockholms stad och län under 1700-talet.
Stockholmsmonografi nr 56. Akademisk avhandling. 1984.

Johanson, Ulla: Huvuddrag i Stockholms förvaltningshistoria 1672-1815.
Bihang i Arkivnämndens verksamhetsberättelse [för år] 1987. 1988.

Johanson, Ulla: Rik eller fattig? Personforskning i arkivbestånd från Stockholms stad och län. Småskrifter utgivna av Stockholms stadsarkiv. Nr 2. 1995.

Munthe, Arne: Västra Södermalm intill mitten av 1800-talet. 1959

Munthe, Arne: Västra Södermalm från mitten av 1800-talet. 1965.

Müller, Jos.: Fattigvården i Stockholm från äldre till nyare tid. 1906.

Press, Maria: Skyddsfruar och ordningsmän - en studie i 1800-talets nytänkande filantropi. (i: Studier och handlingar rörande Stockholms historia VII utgivna av Stockholms stadsarkiv). 1994.

Rosander, Lennart: ”att genom wälgärningar aftorka nödens och behofwens tårar”. Sabbatsbergs fattighus och hälsobrunn under tre århundraden. Stockholmsmonografi nr 129. 1996.

Rosenström, Axel Mårten: Historik över Sabbatsbergs fattighus 1752-1896. 1897.

Staf, Nils: Klara församlingshistoria. (i: Curman, S. & Roosval, J.: S. Klara kyrka i Stockholm. Konsthistoriskt inventarium). Sthlm 1927.

Stockholm 1897. Band I. Sthlm 1897.

Stockholms kommunalkalender. Skilda årgångar.

Toll, Eva: Inledning till arkivförteckning Överståthållarämbetet för fattigvårdsfrågor. 1989.

Kontroll

Skapad	2003-05-13 00:00:00
Senast ändrad	2021-10-12 15:14:09

Sökhjälp: arkiv

Nyheter

Klara församlings fattigvårdsstyrelse

Grunddata

Innehåll

Kontroll

Serier (7 st)

Nyheter