Carl (Charles) Emil Löfvenskiöld

2 Löfvenskiöld, Carl (Charles) Emil, f 27 jan 1810 på Snälleröd, Färingtofta, Krist, d 18 okt 1888 på Bergatorp, Berga, Skar. Föräldrar: hovmarskalken Carl Fredric L o frih Eva Ulrika Sofia Åkerhielm. Inskr vid LU 18 mars 26, studier i juridik där, drev gården Bergatorp från 35, arrenderade o drev Fåleberg, Hassle, Skar. Lantbruksarkitekt. – LA:s lilla GM 62, LA:s stora GM 70, LLA 70. – Ogift.

L läste några år juridik i Lund men avbröt studierna, sedan han blivit svårt sjuk. Han diagnosticerar själv sin sjukdom som "en elakartad mässling". Han berättar (brev till F Mengel 12 mars 1857), att han efter den i åtta år varit tvungen att använda kryckor, att han sedan 1829 aldrig varit fullt frisk och att han hade svag syn och befarade att bli blind. L:s far hade efter vidlyftiga spekulationer tvingats sälja sin egendom Hassle-Säby och till sina kreditorer pantförskriva avkastningen från sitt fideikommiss Fåleberg (jfr släktart ovan). Föräldrarna hade bosatt sig på en mindre fd utgård, Bergatorp, ägd av modern. Från 1835 övertog L ansvaret för Bergatorps jordbruk, och några år senare arrenderade han Fåleberg av kreditorerna. Han var en driftig lantbrukare och ökade genom nyodlingar avsevärt egendomarnas avkastning. Han befriade sin mor från ekonomiska bekymmer och gjorde stora avbetalningar på faderns "omätliga skuldmassor". Genom arv och arbete blev han själv ekonomiskt oberoende (brev till C Nauman 13 dec 1860).

Idealitet tycks ha spelat en viktig roll för det intresse för byggnadskonst som under 1830-talet växte fram hos L. Han avskydde djurplågeri i alla former och fördömde tidens trånga, fönsterlösa ladugårdar och stall. Det var, ansåg han, förnedrande för en upplyst nation att tolerera den minst halvårslånga instängningen av djuren i mörker och smuts. Han propagerade för rymliga och fönsterljusa ekonomibyggnader och gjorde utan ersättning ritningar och kostnadsförslag åt dem som ville bygga sådana. L hade ingen teoretisk utbildning i byggnadskonsten, utan hans kunnande grundade sig på självstudier och på hans erfarenheter och iakttagelser som lantbrukare. De första ritningarna tillkom i mitten av 1830-talet. Under de följande årtiondena, då p g a skiftet och byarnas upplösning byggnationen var livlig, var han flitigt anlitad vid uppförandet av främst ekonomibyggnader men även av bostadshus. Han blev kallad "fähusarkitekt", från början med ironi men senare med aktning. I början av 1840-talet hade han åtskilliga projekterings-och byggnadsuppdrag i Skåne men verkade fö huvudsakligen i hemlänet.

Sina ritningar och kostnadsberäkningar publicerade L i Tidskrift för praktisk byggnadskonst och mekanik, och 1854 trycktes en sammanställning, Landtmannabyggnader. Arbetet blev uppskattat av allmänheten och belönades med LA:s mindre guldmedalj. För sin verksamhet, som bedömdes som mycket förtjänstfull, erhöll han 500 rdr av statsmedel. På uppmaning av länets hushållningssällskap gav L 1868 ut Landtmannabyggnader, hufvudsakligen för mindre jordbruk. Arbetet innehåller 129 planscher med 260 träsnitt och ritningar och arbetsbeskrivningar till mangårdshus, arbetarbostad, stall, magasin, ria, avträde, hundkoja och träprydnader och dessutom byggnadslära och byggnadsregler. Av företalet framgår, att författaren vid sin projektering i nämnd ordning velat ta hänsyn till nytta, sundhet och prydlighet. Boken belönades med LA:s stora guldmedalj och användes ännu på 1910-talet som lärobok i lantbruksläroverken .

L har som reformator och nyskapare av bebyggelsen på landsbygden haft betydelse särskilt i Västergötland och genom sina skrifter även i andra delar av Sverige. Han hade starkt intresse för rationella byggnadsmetoder men också ett utpräglat prydnadsbehov och har senare klandrats för sin svaghet för lövsågerier och schweizerstil. Han ville samla lantgårdarnas många byggnader under så få tak som möjligt; han ville reformera även byggnadsmaterialet och utförde ritningar för ekonomibyggnader i sandsten och gråsten. Torp- och grindstugor sökte han ge karaktär av små utpyntade villor med ornament och flacka takfall. – L var en försynt och blygsam man. Han kallades Lillherrn på Bergatorp och beskrivs av en samtida som "mycket liten men ej dvärg utan ytterligt väl proportionerad med ett vackert tänkarhuvud" (Lindencrona). I testamente fördelade han sin kvarlåtenskap på olika fonder, bl a en till underhåll av en flickskola på Bergatorp till minne av hans mor, en annan till pensioner åt djurvänliga stalldrängar och ladugårdspigor.