A J Einar Lönnberg

Lönnberg, Axel Johan Einar, f 24 dec 1865 i Sthlm (enl fdb för Ö Eneby, Ög), d 21 nov 1942 där, Engelbr. Föräldrar: godsägaren FD Carl Johan Leonard L o Mathilda Lovisa Jacobina Stenhammar. Mogenhetsex vid Norrköpings h a l 5 juni 84, inskr vid UU 13 sept 84, FK 27 maj 87, FL där 6 sept 90, amanuens o bitr lär i zoologi vid StH ht 90, disp vid UU 13 maj 91, FD 30 maj 91, doc i zoologi där 10 juni 91–31 dec 03, fiskeristipendiat i lantbruksstyr 91–96, fiskeriinstruktör i Gävleborgs län jan 94–96, ordf i Naturvetensk sällsk vid UU febr 94, amanuens vid UU:s zoolog museum jan 95–03, red för Sv fiskeritidskr 03–06, intendent vid Gbgs museums naturhist avd 26 nov 03–april 04, ordf i Gbgs biologiska fören jan 04–10, prof o intendent vid Naturhist riksmuseets vertebratavd 13 april (tilltr 1 maj) 04–dec 32, tf intendent vid museets etnografiska avd 1 jan 06–31 maj 08, red för Fauna o Flora från 06, led av komm ang skydd för vårt lands natur och naturminnesmärken juni–dec 07, ang jaktlagstiftn aug 08–dec 09, ang Djurgårdens bevarande som park mars 14–maj 17, led av styr för Sv Linné-sällsk från 17, prefekt vid Kristinebergs zoologiska station från 25, ordf i VA:s naturskyddskomm från 28, i styr för Sv jägareförb 31–36, led av styr för StH från 37. – LVS 02, LLA 05, LVA 05 (preses 23–24, v preses från 24), LVVS 19, LFS 27.

G 4 okt 1894 i Uppsala m Eva Thora Lovisa Fries, f 6 okt 1870 där, d 19 aug 1949 i Sthlm, Hedv El, dtr till ing Johan Otto F o Christina Sofia Magdalena Fredrika Sundberg. 

Einar L:s far hade disputerat på en botanisk avhandling, och i moderns släkt hade funnits framstående naturalhistoriker. Efter gymnasieåren i Norrköping kom L till Uppsala för att studera naturvetenskap. Där hade utvecklingsläran nyligen slagit igenom. I zoologi, som blev hans huvudämne, hade under professor T Tullberg studiernas tyngdpunkt flyttats från det rent faunistiska området till den jämförande anatomin och djurens inbördes släktskap. L avlade snabbt sina examina och behandlade i sin doktorsavhandling en grupp inälvsparasiter, vilket gav honom möjlighet att vid materialinsamlingen tillfredsställa sin smak för jakt och fiske. När han efter disputationen våren 1891 blev docent, hade han studerat embryologi och histologi vid tyska universitet, varit amanuens under Wilhelm Leche (bd 22) vid StH och praktiserat hos Sven Lovén (s 138) på riksmuseet. L försummade under uppsalaåren inte studentkårens nöjesliv. Han var ett år Östgöta nations kurator och hade som nationskamrater bl a Karl Starbäck och Albert Engström.

Under docenttiden var L även stipendiat vid lantbruksstyrelsen med olika uppdrag i fiskeristaten – bl a "statens undervisare i fiskodling" – och ägnade sina vetenskapliga undersökningar huvudsakligen åt fiskarna. Tre somrar undersökte han med rikt utbyte bottenfaunan i norra Öresund. Hans Undersökningar rörande Öresunds djurlif (1898–99) blev en grundval för de senare så omfattande forskningarna på detta område. På sin första fasta tjänst, som intendent vid Gbgs museums naturhistoriska avdelning, verkade L endast ett halvt år – men han grundade den alltjämt livaktiga Gbgs biologiska förening – innan han blev kallad till intendent vid riksmuseets vertebratavdelning. Hans organisationstalanger och arbetsförmåga togs omgående i anspråk, och han blev en aktiv kommittéledamot vid planläggningen av riksmuseets nybyggnad vid Frescati. Han hade dessutom att lägga fram förslag till den nya vertebratavdelningens utformning och planera och leda den gamlas flyttning.

L har i VAÅ 1933 redogjort för sina år som chef för vertebratavdelningen, som denna tid utökades avsevärt. Goda utrymmen och modern museiteknik gjorde att de väldiga jaktbyten som hemförts från Afrika kunde exponeras på ett lockande sätt. Riksmuseet blev ett omtyckt utflyktsmål. Den flerdubbling av museets däggdjursnummer som redovisas möjliggjordes av L:s goda förbindelser med sv jägare och fiskare och av hans och andras insamlingsresor till avlägsna trakter. 1892 reste L i Floridas vildmarker; i samband med den resan träffade han sin blivande hustru, en sondotter till Elias Fries.

1899 undersökte L faunan i trakterna av Kaspiska havet, och 1910–11 ledde han en expedition till Brittiska Östafrika. De väldiga samlingarna från resorna bearbetade han huvudsakligen själv, vilket bidrog till att han som systematiker har behandlat så vitt skilda djurgrupper som maskar och apor. L reste flitigt i forskningsärenden inom Skandinavien. Han uppehöll sig från 1887 nästan årligen kortare eller längre tid vid Kristinebergs zoologiska station (Fiskebäckskil), vars prefekt han var från 1925. Han lärde känna en mängd jägare och fiskare, som satte värde på hans kunnande och hans rättframma sätt, och blev efterhand en länk mellan vetenskapen och landets många amatörzoologer. Denna roll befäste han, när han tog initiativet till och blev redaktör för den populärvetenskapliga tidskriften Fauna och Flora. Den var i Sverige den första av sitt slag. Efter några motiga år blev den uppskattad särskilt av den djurintresserade allmänheten, som av den påverkades i riktning mot en djupare och vidare uppfattning av faunistiska spörsmål.

I 30 år var L ledamot av Sv jägareförbundets styrelse, och genom sin auktoritet, som respekterades av både statsmakter och jägare, fick han stor betydelse för jaktvårdslagstiftningen. Han erhöll flera statliga uppdrag, som hade anknytning till hans vetenskap, bl a att utreda den sv björnstammens storlek. I den renbeteskommission som tillsattes efter unionsupplösningen fungerade han som zoologisk expert. – L utförde ett omfattande arbete för sv naturskydd. Som ordförande i VA:s naturskyddskommitté hade han en i sammanhanget central post, och hans kraftfulla insatser för skydd av utrotningshotade rovdjur och fåglar var av ett värde som alltjämt består.

L hade goda språkkunskaper och en representativ läggning och var 1904–38 sv ombud vid tio mellanfolkliga kongresser. En bemärkt ställning intog han i den internationella kommittén för fagelskydd. Om även L:s mindre arbeten medräknas, uppgår titlarnas antal till omkr 600 (varav c:a 200 separata skrifter); den första kom 1889, den sista 1942. Under sina tidigare år publicerade han flera uppsatser om undersökningar av evertebrater, hydroider, iglar, bläckfiskar, kräftdjur och skorpioner. Som intendent vid riksmuseet koncentrerade han sina forskningar på ryggradsdjuren. Han behandlade anatomiska och djurgeografiska spörsmål men tycks främst ha fängslats av systematiska problem. Under sina sista tio år gav han sig in på ett nytt forskningsområde, biokemi, och publicerade uppsatser som behandlade förekomsten av karotinoider hos havsdjur. Vid sidan av uppsatser och avhandlingar skrev L handböcker och sammanfattande framställningar. Han fick det hedrande uppdraget att bearbeta avsnittet om fiskar i H G Bronns stora zoologiska samlingsverk (1901–1906), han författade texter till Atlas över djurriket (1913) och Wrights Svenska fåglar (1929). Han gav ut den av amatörer uppskattade och som universitetslärobok använda handboken Sveriges ryggradsdjur (3 bd, 1914–15) och bearbetade delar av fjärde tyska uppl av Brehms Djurens liv (1930–31).

I sin mångsidighet var L något av en senfödd Linné, och han var från 1917 till sin död ledamot av SLS:s styrelse. Som docent publicerade han undersökningar av Linnésamlingen i universitetets zoologiska museum. Till Linné-jubileet 1907 skrev han Carl von Linné och läran om ryggradsdjuren, och 1913 gav han ut Linnés föreläsningar över djurriket med 243 sidors kommentar. L:s framställning i skrift var saklig och kanske något torr. Han uppskattade inte naturlyrik, och hans kritik av sakfel i Nils Holgerssons resa, i samband med att Selma Lagerlöf blev fil hedersdoktor i Uppsala, åstadkom uppståndelse och polemik. I VA, där L var vice preses från 1924, hade han stort inflytande och var ledamot i ett flertal för akademins verksamhet betydelsefulla kommittéer. Han var en kraftnatur och drev här liksom i andra sammanhang ofta envist igenom sin egen vilja, något som för många tedde sig som maktbegär. Enligt N v Hofsten bottnade hans kompromisslöshet främst i levande intresse och ärlig övertygelse, och samme sagesman karakteriserar L som "en stark personlighet, en rätlinjig människa och en ärlig vän". Han var under uppsalaåren mycket radikal i politiska frågor men blev senare närmast konservativ.