Lars B Madsén

Madsén, Lars Bertil, f 19 juni 1904 i Vänersborg, d 23 dec 1974 i Tisselskog, Älvsb. Föräldrar: rektor Mads Peder M o Anna Nordin. Studentex vid h a l i Vänersborg vt 23, inskr vid UU ht 24, utförde uppdrag åt ortnamns- o landsmålsarkiven i Uppsala 25–33, FK vid UU 1 febr 30, FM där 15 sept 32, anställd vid Radiotjänst (från 57 Sveriges radio = SR) 33–69. Reporter, regissör, konstnär.

G 16 aug 1931 i Ärtemark, Älvsb, m Ingrid Sofia Malmqvist, f 24 nov 1901 där, dtr till ingenjören Erik Waldemar M o Ester Elisabeth Brinck.

Lars M är mest känd som radioreporter, men hans långa verksamhet i radion inleddes vid radioteatern. Där fick han först göra översättningar av manus. Redan 1934 fick han dock sitt första regiuppdrag (När sjunger kanariefågeln av Frederick Lonsdale, regi M och Gösta Cederlund). Hans regiproduktion blev mycket stor. I SR:s dokumentarkiv finns drygt 450 katalogkort under hans namn, huvudsakligen teaterpjäser. Konstnärligt mest uppmärksammad har kanske Lotsen från Moluckas av Harry Martinson blivit. Till en del var det M:s förtjänst, att den blev en kritikerframgång. Han övertalade Martinson att göra vissa omarbetningar, som anpassade pjäsen bättre till radiomediets krav.

En annan uppmärksammad produktion var familjeserien Ingenjör Björk med familj, Sveagatan 13, 2 tr (författare Alice Svensk). Den blev radioteaterns hittills mest långlivade serie – lördagskvällar 1936–43. Hemtrevnad och husfrid, invand och trygg miljö, solid borgerlighet och kultiverad ton var kännetecken. Familjen Björk blev med tiden alltmer didaktisk. Den hade börjat som ren underhållning men "slutligen fått ett rent uppfostrande syfte", bekände radioteaterns chef Hjalmar Gullberg 1943 (SR:s dokumentarkiv CK F IV cb 3a). Den fick bl a göra insatser för det psykologiska försvaret under världskriget och delta i vindsröjning m m.

M redigerade också en rad folkliga sångspel för radio av Nils Ferlin och Josef Briné (Marknad 1935, Staden så, Auktion 1936, Handelsbon 1937, Byn 1941). Serien är exempel på hur radiodrama och dokumentärt reportage tangerar och befruktar varann. M lade stor vikt vid genuin miljöteckning och framhöll själv, att många av rollerna hade förebilder i verkligheten i Ferlins Filipstad och Brinés Storvik.

40- och 50-talets hörspel visade ett nytt intresse för folklivsskildring. Fenomenet har kallats "nyprovinsialism". Det involverar författare som Stina Aronsson, Tage Aurell, Stig Dagerman, Björn-Erik Höijer, Sara Lidman, Olle Mattson, Sven Rosendahl och Per Olof Sundman. Genren har onekligen beröringspunkter med M:s eget folklivsreportage. Det syns t ex tydligt i Olof Löttigers Blå vardag, lyssnespel från de små stugornas värld (1945). Det framgår också av M:s artikel om Tage Aurell, Tage berättar. Är det M:s inflytande på radioteaterrepertoaren som skymtar här?

Liksom radioteatern i viss mån tycks ha befruktats av intresset för folklivsskildring, så har M:s gärning som "folklivsreporter" tagit intryck av radioteatern. Hans arbetssätt som reporter var ett slags regikonst. I motsats till sin reporterkollega Olof Forsén arbetade han med inspelningsmaterialet på ett sätt som stundom drev ekonomiskt sinnade chefer på Radiotjänst till förtvivlan. Han gjorde stora mängder råinspelning (skivor först, senare band), som han sedan i lugn och ro hemma eller i studio bearbetade och klippte. Eftersom han ansåg att en intervju måste utveckla sig som ett samtal med rum för överraskningar och initiativ från den intervjuade, så måste regin, programmets struktur, komma efteråt. Det var hans sätt att komma bort från det ansträngt radioanpassade och låta den intervjuades egna tonfall och personlighet framträda.

Ett ledande motiv i M:s produktion och tankevärld var antiindustrialism och antihuvudstadsperspektiv. "En av landsbygdens största tillgångar ligger just i det mänskliga. Inte minst Stockholm behöver landsbygdens jordiska safter" (M i Tjugofem år med Sveriges radio, s 326). Uppenbarligen reagerade han mot en till en början nödtvungen, senare alltmer slentrianmässig centrering till Sthlm i radioprogrammen. När Radiotjänst fick ljudbilar 1936, blev det möjligt att nå tidigare oåtkomliga miljöer. I sin examen hade M ortnamnsforskning, folklivsforskning och dialektforskning. Det gav säkerligen ökat djup åt hans engagemang för geografiska, kulturella, dialektala och mänskliga "avkrokar".

M var också bildkonstnär. Han deltog i ett stort antal utställningar, mest i regi av Dalslands konstförening, som han tillhörde, liksom Konstnärsklubben i Sthlm. Han räknade sig som amatör och försvarade amatörismen gentemot professionella konstnärers exklusivitetsanspråk (Paletten 1949).