Erik H Lind

Lind, Erik Henrik, f 14 aug 1849 i Färnebo, Värml, d 16 aug 1931 i Uppsala. Föräldrar: skomakaren Erik Johan Eriksson o Ingeborg Hindriksdtr. Mogenhetsex vid Karlstads h a l 25 maj 71, inskr vid UU 15 sept 71, FK där 28 maj 74, eo amanuens vid UUB 3 maj 79, tredje amanuens 30 juni 84, andre amanuens 30 okt 84, förste amanuens 28 april 97, andre bibliotekarie 10-aug 16, allt vid UUB. Språkforskare, bibliograf. — Fil hedersdr vid UU 31 maj 00, VA:s Letterstedtska pris 22 febr 22. - Ogift.

Som nybliven fil kand försörjde sig Erik L på översättningsarbeten o skrev sin nations, Värmlands, historia i anslutning till det stora universitetsjubileet 1877. I fortsättningen ställde han sig i den nordiska språkforskningens tjänst, där förstlingsverket bar titeln Om rim och verslemningar i de svenska landskapslagarne (UUÅ 1881). L kom att ge upp tanken på doktorsgrad o akademisk karriär för att i stället helhjärtat ägna sig åt bibliotekarieyrket. Trots 37 års tjänstgöring avancerade inte L längre än till andre bibliotekarie, vilket torde bero på att han ej begagnat sig av de befordringsmöjligheter som gavs o på hans tilltagande dövhet.

Någon gång på 1880-talet började L det arbete som blev hans livsverk: att insamla o bearbeta de fornvästnordiska personnamnen. Initiativet kom från hans vän o kollega Adolf Noreen o föranleddes med säkerhet av att M F Lundgren då påbörjat insamlingen av de fornsvenska namnen o att Oluf Nielsen 1883 gav ut Olddanske Navne. 1905 utkom första häftet av L:s namnordbok, Norsk-isländska dopnamn ock fingerade namn från medeltiden, ett arbete om drygt 1 300 spalter (1905—15). Detta följdes av ett till omfånget men inte till betydelsen mindre arbete om de fornvästnordiska binamnen (1920—21), varefter L under sitt sista levnadsår kunde slutföra verket genom ett ståtligt supplementband, där ett 160-tal namn av större frekvens har undergått omarbetning. Anledningen till denna arbetsordning är den, att L efterhand insåg värdet av en fullständig namnordbok, som inte bara tillfredsställde de rent språkvetenskapliga kraven på en utförlig redovisning av namnens skriv- o böjningsformer o deras kronologiska o regionala fördelning utan också uppmärksammade "personen bakom namnet", de olika namnbärarna. För de ovanligaste namnen var detta från början en självklarhet, för de mest frekventa namnen var o förblev det en omöjlighet, men under sitt livslånga o otroligt trägna arbete hann L slutföra vad som i normala fall kan vara arbete nog för en hel ordboksredaktion: att allsidigt behandla ett helt språkområdes äldre personnamnsförråd.

Uppmärksamheten o uppskattningen var redan från början stor, främst då i Norge, där L fick gott stöd av auktoriteter som Sophus Bugge, Halvdan Koht o Magnus Oisen. Med hjälp av bla Nansenfonden kunde de dryga tryckkostnaderna bestridas. Givetvis saknades inte heller kritik: den kom främst att gälla materialets ofullständighet o en del käll-editioners opålitlighet, men inför det faktum att detta arbete utförts av en enda person o dessutom "på lediga stunder" kom det mesta av kritiken att falla under bordet. Man kan dock anmärka på vissa enskilda tolkningar av de s k binamnen (en term som L ville använda i stället för det allmänna tillnamn), där L ibland utan skäl har frångått bättre underbyggda förklaringar av äldre forskare. Vidare är det uppenbart att L kom att överdriva ortnamnens betydelse vid dopnamnsbildningen (se Festskr tillägn H Pipping 1924), medan han i motsats till vissa andra namnforskare däremot var återhållsam med att abstrahera personnamn ur ortnamnsför-leder. Vad beträffar de sk dubbla binamnen, ett slags dvandvabildningar av typen Hærulangr, Silfraskalli, kom han enligt Oisen att leda in namnforskningen på nya vägar. L har också i någon mån sökt verka for en mer medvetet nationell namngivning genom det lilla häftet Fornnordiska dopnamn i urval lämpat för nutida bruk (1917). I detta sammanhang må också nämnas hans skrifter om rättstavning 1887 — 91, där han noggrant o sakligt redovisar argumenten för en modest nystavning.

L var även mätt med den tidens mått en otrolig arbetsmyra som hade mycket små anspråk på livets goda. Uppväxt i enkla förhållanden förblev han sparsam o anspråkslös hela livet. Av sin blygsamma lön förmådde han skapa en donation, som tillföll VHAA o vars avkastning ofta tagits i anspråk för tryckning av lärda verk. Själv var L anspråkslös i förhållande till Minerva. Han ansåg sig tillhöra "de høilærdes bønder", o bland de egenskaper som hans levnadstecknare har framhållit finns flera av de kännetecken som anses utmärka den äkta odalmannen: han var rakryggad, självständig, på en gång försynt o manligt kärv. — 1900 fick L sitt doktorat honoris causa, o på sin 70-årsdag vederfors han en utanför den akademiska lärarkretsen sällsynt hedersbevisning, då en festskrift med titeln Nordiska namnstudier tillägnades honom.