Oskar F Lindberg

Lindberg, Oskar Fredrik, f 23 febr 1887 i Gagnef, Kopp, d 10 april 1955 i Sthlm, Engelbr. Föräldrar: folkskollär Per L o Liss Kerstin Andersdtr. Elev vid Musikkonservatoriet i Sthlm 14 sept 03—dec 11, organistex där 30 maj 06, organist vid Trefaldighetskyrkan i Sthlm 06—14, kyrkosångarex vid Musikkonservatoriet 29 maj 08, musiklärarex där 11 dec 08, studerade komposition där 09— 11, musiklär vid Palmgrenska samskolan 10 — 20, studerade dirigering för Karl Corbach o Adolph Grabowski vid musikkonservatoriet i Sondershausen 13, organist i Engelbrektskyrkan från 14, en av stiftarna av fören Sv tonsättare 18, skattmästare där 19—33, lärare i harmonilära vid Musikkonservatoriet (Mu-sikhögsk från 40) 29 okt 19—52, musiklär i Norra Reallärov i Sthlm 28 febr 21-1 febr 26, dirigent för Sthlms akad orkesterfören från 22, profs n h o v 15 maj 36, led av koralboks-komm nov 36—sept 39, av liturgisk-musikaliska komm jan 41—juni 44, ordf i Musikfören i Sthlm, led av styr för Sällsk för kvartettsångens befrämjande o för Dramatiska o musikaliska artisternas pensionsfören. — LMA 26 (led av styr 37-39 o från 45), Litt et art 32, fil hedersdr vid StH 30 maj 47.

G 15 mars 1921 i Sthlm, Ad Fredr, m Frida Wiklund, f 13 mars 1894 i Ål, Kopp, dtr till grosshandl Erik W o Anna Stina Persson.

Oskar L härstammade på mödernet från en känd spelmanssläkt (Kruskopp-släkten) o fick sin första musikundervisning i hemmet av fadern o därefter hos organisten Johan Ulric Cederberg i Falun. Redan som 14-åring blev L vikarierande organist i sin hemsocken (officiellt innehade fadern vikariatet) o skötte detta uppdrag till 1903, då han vann inträde vid Musikkonservatoriet i Sthlm. Folkmusiken o kyrkomusiken blev hans huvudintressen livet igenom o återspeglas också i hans eget komponerande. Hans verk hör till den nationalromantiska epoken i vår musikhistoria o utmärker sig samtidigt för en klassicistiskt orienterad formgivning med rika polyfona inslag.

L:s musikaliska produktion domineras av orkesterverk, kantater o kyrkomusik. I orkesterverken framträder det nationella draget i melodik o harmonik särskilt starkt i kompositioner som den välkända Leksandssvit, vars stämningsfulla mellansats, Visa, ursprungligen skrevs för Erik Axel Karlfeldts begravning, rapsodin Per Spelman han spelte o raden av symfoniska dikter med hembygden som gemensamt tema: Från de stora skogarna, Gesunda, Hemifrån o Vildmark samt sviterna Tre dalmålningar o Tre färdeminnen. Tonspråket är här oftast kraftfullt måleriskt o osentimentalt berättande, o orkestersatsen är fantasifull o färgrik. En viss impressionistisk orientering återfinns i tondikten Florez och Blanzeflor o får ställvis bryta fram även i flera av de nämnda verken. Till den friska o musikantiska atmosfären bidrar en fast o spänstig rytmik, men lika ofta kännetecknas musiken av ett lyriskt allvar o en eftersinnande tyngd, som förefaller vara djupt förankrade i tonsättarens kynne o som kan erinra om Sibelius, vilken i vissa avseenden far sägas vara hans förebild. Påtagligt är vidare ett patetiskt drag, som emellertid i regel väl balanseras av en ibland medvetet arkaiserande kärvhet; det far dock friare utlopp i t ex uvertyrer o festmusik o särskilt i kantaterna o flera av solosångerna.

Alla dessa L:s karakteristika sammansmälter o ger en högst personlig prägel åt de verk, där han till synes givit allra mest av sig själv, i F-dur-symfonin, i pianokvartetten o i den märkliga Selma Lagerlöf-operan Fredlös. I den senare blir den nationellt patetiska tonen övertygande o dramatiskt verkningsfull. Pianokvartetten är L:s enda fullbordade kammarmusikverk o visar ännu en sida av hans konstnärskap, där den temperamentsfulla intensiteten tycks inspirerad av bl a Rachmaninov. Pianosatsen är här liksom i t ex sångackompanjemangen fyllig o ytterst klangrik, medan flera av de rena pianoverken utmärkes av en något stramare hållning, t ex de beak-tansvärda fyra preludierna (op 19).

Betecknande för L:s kantatstil är den lätthet, varmed han förmår att melodiskt o satsmässigt återge de mest skiftande situationer o stämningar, o särskilt hans korsats är mycket välgjord o välklingande. Medan kantaterna med några få undantag (Det ljusa landet, Sånger under vårdträdet) knappast förmått hålla sig aktuella efter förstagångsframförandet, har flera av körsångerna blivit minor classics i den sv repertoaren, så framför allt Pingst, Bönens ros, Allhelgonahymn o Stjärntändningen. Av stort o bestående värde är också flera av hans sånger för manskör, damkör o barnkör. Ett utpräglat högromantiskt tonspråk genomsyrar hans storslagna o samtidigt milt uttrycksfulla Requiem, som får betecknas som hans främsta körverk. Romantiskt anlagt men stilistiskt mer okomplicerat är hans lilla omtyckta sångspel för barn, De sjungande löven. I barnvisorna når han ofta, som i titelvisan i samlingen Lyckans land, en melodisk osökthet, även om visorna ibland tycks vara mer avsedda att sjungas för barn än av barn.

Av solosångerna, där den poetiska känsligheten ofta får kämpa med en dragning åt det deklamatoriskt effektfulla, må särskilt framhållas de skiftningsrika Karlfeldt-tonsättningarna Jungfru Maria o Längtan heter min arvedel samt de ofta framförda Två andliga sånger o Två sånger till texter av M Thorburn-Busck. L:s två förtoningar av Biskop Thomas' Frihetssång hör till de bästa kompositionerna över denna ofta tonsatta text. An mer lyckosam har han varit med sina koralmelodier, som alla visar hans förmåga att kombinera uttrycksfullhet med lättsjungen-het. Få av 1939 års koralboks melodier har blivit så uppskattade som t ex Herre, jag vill bida, Fader, du vars hjärta gömmer, Led milda ljus, I öster stiger solen upp, Somnar jag in med blicken fäst eller Tänk när en gång det töcken har försvunnit.

En viktig del av L:s produktion upptar orgelmusiken, som nära sammanhänger med hans eget orgelspel i kyrka eller vid konserter; han framträdde som orgelspelare regelbundet runt om i landet, i Sthlms konsertförening o i radio. Han var dessutom mycket intresserad av orgelbyggeri, kallades ofta som sakkunnig vid nybyggen o konstruerade själv en orgel för "orgelstugan" på sin gård Buan vid Insjön i Dalarna. Praktiskt taget alla hans orgelverk har införlivats med den levande sv repertoaren. Arrangemanget av en Gammal fabodpsalm från Dalarna är ett av de mest spelade sv orgelstyckena överhuvud. Omtyckta är också hans orgelkoraler, bearbetningen av En gammal psalmmelodi från Mora o Variationer över en gammal dalakoral. Som de främsta av hans ytterst gedigna o spelmässigt attraktiva orgelkompositioner far räknas g-moll-sonaten (op 23), o Musik till Jobs bok (op 30).

L var även en skicklig improvisatör på orgel, o hans tidigare mycket fria o romantiskt betonade klanguppfattning kom under årens lopp att förändras till följd av en allt större medvetenhet om värdet av en mer återhållen sakral stilhållning. I orgelverken avspeglas en likartad utveckling, liksom delvis också i hans profana produktion, där t ex det kontrapunktiska arbetet med åren får allt större utrymme. Denna stilistiska medvetenhet kom i hög grad L:s betydelsefulla o vidsynta lärargärning vid Musikhögskolan till godo, o den var självfallet en viktig förutsättning för hans djupa engagemang i kyrkomusikaliska kommittéarbeten. Den sv koralboken av år 1939 anses vara till största delen hans verk; detsamma gäller redigeringen av Den svenska mässboken av 1942. I Musikhögskolans lärarråd intog L genom sin starka personlighet en inflytelserik ställning. Hans avsevärda organisatoriska talang togs till vara inte bara i musikaliska sammanhang utan även i föreningar o sammanslutningar av annat slag, bla för jaktvårdens främjande. Som dirigent sägs han ha varit bestämd, dynamisk o entusiasmerande.

L:s bror TD Nils Gustaf L (1883-1938) var docent i praktisk teologi vid UU från 1923. Gustaf L, som hade avlagt organist- o kyrkosångarex i Västerås, publicerade en rad undersökningar inom det liturgiska o kyrkomusikaliska området. Hans son är tonsättaren Nils P O G:son L (f 1933).