Carl A Lindhagen

3 Lindhagen, Carl Albert, son till L 2 i hans första g, f 17 dec 1860 i Sthlm, Kat, d 11 mars 1946 där, Bromma. Mogenhetsex vid Södra gymnasiet i Sthlm vt 78, inskr vid UU ht 78, jur fil ex maj 79, jur utr kand:ex 16 febr 83, eo notarie vid Svea hovrätt 23 febr 83, sekr i styr för StH 19 jan 85-31 dec 94, v häradsh 1 okt 86, tf fiskal vid Svea hovrätt 31 maj 87, adjung led där 30 nov 88, ord fiskal där 30 sept 90, led av styr för Fören för gift kvinnas äganderätt 20 mars 91 —14 jan 96, assessor vid Svea hovrätt 25 sept 91, tf revisionssekr 24 maj 93, led av Fredrika-Bremer-förb:s lagkomm 96—04, v ordf i Folkpartiet 97—99, jur rådgivare till exekutorerna av Alfred Nobels testamente 97—99, led av AK 97-17 (lagutsk01-17, v ordf där 12-17), av FK 19—40, konstit revisionssekr 15 okt 97, led av komm ang ersättn för skada genom olycksfall 98, ombudsman vid VA 6 okt 98— 31 juli 04, sekr i Nobelkomm 99, led av Liberala samlingspartiets förtroenderåd 00—07, av Norrlandskomm juni 01—okt 04, ordf i StFLs byggnadskomm 02—09, inspektor för StH 02-14, led av styr där 02-42, av styr för Frisinnade landsfören 02, borgmästare i Sthlm 22 maj 03-17 dec 30, led av stadsfullm där 03-09 o 10-42, ordf i lantegendoms-komm juni 07 —april 08, led av stadshus-komm 08—11, ordf i lantegendomsnämnden 08-17, medl av SAP 09-17 o från 23 (led av SAP:s förtroenderåd 10-febr 12, ordf i SAP:s jordprogramkomm 11, led av SAP:s programkommission 16), ordf i jordundersökn dec 11 — 15, led av socialdemokratiska vänsterfören 28 mars 12, av dess interimsstyr 12, av centralstyr för Sv freds- o skiljedomsfören 14, av kommunala omorganisationskomm 14—19, ordf i Sv-litauiska hjälpkomm 15—18, ordf i socialdemokratiska vänstergruppens arbetsutsk 17, medl av Sveriges socialdemokratiska vänsterparti (SVP) maj 17—21, ordf i dess programutsk 17—19, ordf o repr för SVP vid tredje Zimmerwaldkonferensen i Sthlm 5—12 sept 17, förste red för Folkets Dagblad Politiken 2 nov 17— 1 mars 18, ordf i Sthlms stadsfullm:s socialdemokratiska vänstergrupp 18—20, i Förbundets för humanistisk politik råd 19, i världsspråkskomm 19, led av jordkommissionen jan 19 (ordf där maj 22-febr 23), red för Sol o jord juli 20-aug 23, led av fastighetsnämnden i Sthlm 20-39 (ordf i tomträttsdelegerade där 22—23 o 31 — 36), ordf i komm ang överståthållarämbetet 28—31, led av styr för tomträttskassan 31 — 40, ordf i folkriksdagskomm ang avrustnings-frågan 31—32, led av styr för Nordiska freds-förb 32.

G 1) 14 mars 1893 i Sthlm, Hedv El, m Anna Mathilde Raae, f 7 mars 1861 i Egedes-minde, Västgrönland, d 7 okt 1902 i Sthlm, Hedv El, dtr till pastor Peter R o Laura Enkebölle; 2) 2 dec 1904 i Sthlm, Hedv El, m Jenny Maria Helén, f 12 nov 1880 där, ibid, d 18 jan 1973 i Nacka, dtr till kollegan FD George (Göran) Lorenz H o Anna (Hanna) Mathilda Edqvist.

Carl L föddes i en ämbetsmannafamilj. Han upprepade i yttre avseende faderns bana som jurist o politiker. Liksom fadern engagerade han sig i kommunalpolitiken o för StH. Några år efter sekelskiftet uppnådde L posten som borgmästare i Sthlm. Ett uppmärksammat uppdrag på vägen dit hade bestått i att vara juridisk rådgivare till exekutorerna av Alfred Nobels testamente. Som sekreterare i den stora Nobelkommittén hade han utarbetat förslaget till Nobelstiftelsens grundstadgar 1899. Efter att länge ha varit sekreterare vid StH inträdde han 1902 också i dess styrelse o blev samtidigt högskolans inspektor.

1897 invaldes L i AK, där han anslöt sig till de radikala stadsrepresentanterna. Så hade också K Staaff o Hj Branting invalts. De tre hade samma bakgrund i radikala verdandi-kretsar i Uppsala o skulle i politiken under de två första decennierna av 1900-talet komma att spela uppmärksammade roller, i strid o samarbete relaterade till varandra. Staaff o Branting var ledare för respektive det liberala o det socialdemokratiska partiet. De kände sig som partiledare ofta tvungna att kompromissa av taktiska skäl. Dessa kompromisser gick ofta åt höger. För Staaff gällde det att hålla kvar bönderna på den liberala högerflygeln. För Branting gällde det att bevara vänstersamverkan med liberalerna i kampen för rösträtt o i motstånd mot de under åren före första världskriget alltmer offensiva högerkrafterna i den sv politiken.

L var individualist o idealist i politiken. Som sådan var det givet att han skulle komma i konflikt först med Staaff, så länge han själv tillhörde det liberala partiets vänsterflygel, o därefter med Branting, så länge han tillhörde det socialdemokratiska partiets vänsterflygel. Den politiska miljön under tiden före första världskriget passade en typ som L, som tog sina ståndpunkter relativt obekymrad om partilinjer. Partistrukturen var inom det liberala partiet fortfarande löslig o mångskiftande, o i det socialdemokratiska utgjorde ungdomsförbundet från 1908 en organiserad opposition, som blev alltmer markerad. Majoritetsvalsystemet, som gällde till 1911, gav också riksdagsmännen större frihet i förhållande till partiledningarna. Detta gynnade en man som med sitt partimedlemskap sökte "erforderlig yttrandefrihet och nödiga skottgluggar". ,

L kunde under de rådande politiska förhållandena inte få igenom sina ståndpunkter, men genom markerade ställningstaganden kunde han medverka till att driva fram den politiska opinionsbildningen. 1901 tog han genom en motion initiativ i den sk Norrlandsfrågan. De stora skogsbolagens förvärv av bondejord hade väckt oro för en proletarisering av bönderna i norra Sverige. Tidigare hade FK avvisat direkta ingripanden, men en utredning hade genomförts. L:s krav på förbud för bolagen att köpa bondejord, vilket stöddes av de nordsvenska lantmännen, blev inte den linje som den av riksdagen tillsatta Norrlandskommitténs majoritet gick på. Men förslaget, som ledde till lagstiftning 1906 under den första ministären Staaff o främst svarade mot den konservativa ämbetsmanna-ståndpunkt som kommittéordföranden greve L Douglas företrädde, gick bolagsintressena emot. L kunde senare som ordförande i 1918 års jordkommission medverka till att norrlandslagstiftningen under 20-talet efterhand utsträcktes till hela landet. På Fredrika-Bremer-förbundets vägnar, där L var sekreterare, motionerade han 1902 om kvinnlig rösträtt. Detta kritiserades först av liberaler o socialdemokrater som ägnat att skada den manliga rösträttsfrågan som vänstern i första hand sökte driva fram, men inom några år upptog först socialdemokraterna o senare också liberalerna kvinnorösträtten på programmet. L stödde det liberala regeringsförslaget i den manliga rösträttsfrågan 1906, men sedan regeringen Staaff fallit, röstade han följande år för socialdemokraternas mer radikala förslag.

L fronderade öppet mot Staaffs förslag till lagstiftning mot den antimilitaristiska propagandan 1906 o fick med sig tredjedelen av det liberala partiet. I ett tal i Ludvika så om "klokhet och hänförelse" i politiken gav han regeringsliberalerna en svidande vidräkning för deras kompromissande. Fredrik Ström i Sverges socialdemokratiska ungdomsförbund hyllade L för Ludvikatalet, o den uppskattning L rönte bland unga socialdemokrater förebådade att han, när han till slut 1909 tog steget över till det socialdemokratiska partiet, skulle komma att ställa sig på dess vänstra flygel. Vid tsar Nikolaus II:s statsbesök i Sthlm så gav L i egenskap av borgmästare order om att sv flaggan som protest mot den ryska despotin inte finge hissas på rådhuset. Demonstrationer av detta slag medförde att L blev lika populär bland den radikala ungdomen som han blev utskälld i en stor del av pressen.

Vid partikongressen 1909 sökte L påverka det socialdemokratiska partiprogrammet med sin humanistiska åskådning, som han själv karaktäriserade som bestående av liberal frihetssträvan o socialistiskt rättfärdighetskrav, kombinerat med individuell ansvarskänsla o pliktuppfyllelse. Bortsett från några formuleringar i de allmänna grundsatserna lyckades detta inte, men däremot kom partiprogrammets avsnitt om jordfrågan att präglas av L:s humanistiska tankegångar. Hans ställning som radikal reformivrare i jordbruksfrågorna o initiativtagare i jordlagstiftningsfrågor gjorde också, att han på kongressen med stöd av fackföreningsledare, ungdemokraterna o kroppsarbetare kunde genomföra en partiets ändring i sak. Det marxistiska schemat slopades för jordbrukets vidkommande o dess utvecklingsdeterminism övergavs för en aktiv reformistisk politik syftande till att vinna småbönderna i konkurrens med det liberala partiets mer konservativa program.

Partivänsterns starka ställning vid partikongressen 1911 medförde att kravet på republik upptogs i det socialdemokratiska partiprogrammet. Året därefter framförde L en republikmotion i riksdagen, vilket väckte stort uppseende. Branting o partiledningen fördömde aktionen, trots att den var i överensstämmelse med partiprogrammet. Man var rädd för att den skulle försvåra samarbetet med liberalerna, vilka nu för andra gången befann sig i regeringsställning. Det var ett samarbete som partiets vänsterflygel önskade avbryta. L upprepade sin motion 1914. Han kom ytterligare att framstå som den främsta talesmannen för republik, sedan han vid den stora arbetardemonstrationen två dagar efter kungens borggårdstal 6 febr 1914 ropat "leve republiken" o blivit dömd till 100 kr i böter. Beloppet insamlades genom en stor 1-öresinsamling över hela Sverige.

Striderna 1914 i sv politik gällde försvarsfrågan. Också här stod L på en ståndpunkt som svarade mot vänsteroppositionen inom det socialdemokratiska partiet. Medan denna i allmänhet motiverade sin ståndpunkt marxistiskt, var emellertid L:s motivering radikalpacifistisk. Hans krav på nordisk avrustning byggde på ett etiskt fördömande av krig, samtidigt som han sökte göra troligt, att ett sv försvar var ett bedrägeri mot folket o onödigt. Första världskrigets utbrott vederlade emellertid inom kort hans utrikespolitiska bedömningar.

Genom L:s övergång till socialdemokraterna tycktes vänsterflygeln inom partiet, som mestadels bestod av unga män i ungdomsförbundet, ha fått en politiker som i ålder o i yttre anseende i många stycken kunde jämföras med Staaff för liberalerna o Branting för högersocialdemokraterna. Efter det socialdemokratiska partiets splittring 1917 var det därför delvis naturligt att L valdes till ordförande i den socialdemokratiska vänstergruppens arbetsutskott o i SVP:s programutskott liksom för dess riksdagsgrupp. Han var emellertid principiellt emot den auktoritära partiledarrollen, som han menade sig ha bekämpat i person av först Staaff o sedan Branting. Med sin individualism o egocentricitet var han också medveten om att han dåligt passade som partiledare. Därtill kom att det tidigare ungdomsförbundets ledare som Zeth Höglund, Fredrik Ström, Karl Kilbom mfl bekände sig till en marxistisk uppfattning, som efter bolsjevikrevolutionen i okt 1917 alltmer kom att påverkas av tredje internationalens ledning och program. L:s humanism, som var baserad på värderingar som han antog hade objektiv giltighet, var oförenlig med deras på en marxistisk historietolkning baserade ideologi. Det vänstersocialistiska partiets program kom dock att innehålla inslag av denna humanism, o partiets tidning Politiken fick som motto Bröd, frihet, självansvar, några ord, som L på sin tid fått in i det socialdemokratiska partiets program. Han redigerade också först själv tidningen tillsammans med Fredrik Ström. Oförenligheten i ideér o praktisk politik mellan L o de ledande unga vänstersocialisterna gjorde emellertid att båda parter efterhand avlägsnade sig alltmer från varandra. Partiet anslöt sig 1919 till Tredje internationalen. L grundade så sitt humanistiska förbund, o året därpå började han utge tidskriften Sol och jord, också under parollen Bröd, frihet, självansvar.

L:s humanism erkände två makter i världen: de ekonomiska o de andliga verkligheterna. Människorna är till sina behov överallt lika. Det som skiljer dem är "olikhet i fördelningen av materiella värden och bildningsmöjligheter". Skillnaderna möjliggjordes av primitiv själviskhet i förening med samhällsordningens skydd för planlös produktion o konsumtion av materiella o andliga värden. Själviskheten kan inte avskaffas, men den kan civiliseras genom insikt om att också andliga värden är betydelsefulla. Självansvaret är det högsta, o strävandet efter makt måste omvandlas till ett sökande efter förmåga. Marxismen har förstått de materiella verklighe-terna men räknar för lite med de andliga, menade L.

L:s humanistiska förbund avsomnade efter några år. Han återinträdde i det socialdemokratiska partiet 1923, men hans ledande partipolitiska roll var då slut. Det hindrade honom inte från att outtröttligt utnyttja sin enorma arbetsförmåga för att främja en mängd varierande frågor syftande till fred o internationell förståelse, införande av ett världsspråk, tillgodoseende av lapparnas o andra minoriteters rättigheter, rättvisa åt de underkuvade folken i Asien o Afrika, stöd åt Svenska freds- o skiljedomsföreningen mm. Han engagerade sig också i konstitutionella o sociala frågor, inte minst som ledamot av Sthlms stadsfullmäktige, där de kommunala författningsfrågorna, stadsplanefrågorna o jordfrågorna särskilt låg honom om hjärtat. Hans hustru i andra giftet Jenny L bistod honom i hans omfattande verksamhet, som förutom i en mängd skrifter o ett stort memoarverk (Personalia i del 1, s 287-290), finns rikligt dokumenterad i hans stora arkiv.

I en politisk miljö med starka motsättningar o förändringar fram till början av 20-talet blev L genom sina orädda, ofta vältaligt o dramatiskt framförda, principiella ställningstaganden med nödvändighet en omstridd, både avskydd o uppburen, person. Som sådan var han en symbol för den radikala oppositionen men därför inte utan partipolitiskt inflytande, även om hans envetna o ofta framsynta arbete i en mängd mindre uppmärksammade frågor sannolikt var mer framgångsrikt.