A Natanael (Natan) Lindqvist

Lindqvist, Adolf Natanael (Natan), f 5 april 1882 i Nässjö, d 4 april 1963 i Uppsala. Föräldrar: målarmästaren o färghandlaren Jonas August L o Maria Andersson. Mogenhetsex vid Linköpings h a l 22 maj 02, inskr vid UU 18 sept 02, sekr i styr för undersökn av östgötamålen nov 05–sept 14, medarb vid Ortnamnskomm periodvis 07–13 o 26, FK vid UU 29 maj 08, FL där 28 maj 12, timlär vid Uppsala folkskoleseminarium ht 13, medarb vid SAOB:s red 1 nov 14–30juni 16, disp vid UU 28 maj 18, FD 29 maj 18, doc i sv språket där 16 sept 18, bitr lär 18–30, medarb vid revid av NT i Karl XII:s kyrkobibel 20–23, anställd vid landsmåls- o folkminnesarkivet i Uppsala 20 sept 26–20 nov 30, sekr hos Ortnamnskomm 27–39, lektor vid Örebro h a l 19 april 29–30 nov 36 (tjänstl), föreståndare för landsmålsarkivet i Lund 21 nov 30–30 nov 36, doc i nord språk vid LU 24 nov 31–30 nov 36, prof i sv språket vid UU 27 nov 36–1 juli 47, v ordf i Ortnamnssällsk i Uppsala 37, red för den språkliga delen av Atlas över sv folkkultur 39, led av styr för landsmåls- o folkminnesarkivet i Uppsala 41–47, huvudred för 111 sv ordbok 48–53, ordf i styr för Upsala nya tidn:ab 50–59. - LGAA 32 (led av styr 33-50, bibliotekarie 46-50), LHVL 33, LVSL 33, LHVU 37, teol hedersdr vid UU 31 okt 41, HedLGAA 52.

G 23 maj 1931 i Sthlm, Sofia, m skulptrisen Anna (Annie) Viktoria Grönlund, f 29 juni 1893 i Jomala, Ålands län, Finland, d 24 mars 1980 i Uppsala, dtr till lantbrukaren Fredrik Vilhelm G o Anna Erika Nyman.

Natan L:s lärare i nordiska språk var Adolf Noreen o Otto v Friesen (bd 16). Den sistnämnde förde honom in på det forskningsområde, där han skulle komma att göra sin viktigaste vetenskapliga insats: reformationstidens sv bibelspråk.

Doktorsavhandlingen Studier över reformationstidens bibelsvenska (1918) behandlar språket i Nya testamentet (NT) 1526. Det var tidigare känt, att NT 1526 har ett mindre enhetligt språk än Gustav Vasas bibel (GVB) 1541, den första fullständiga sv bibelöversättningen. L visar att regellösheten är mest framträdande i början av NT, under det att språket i senare delen (from Galaterbrevet) utmärks av en för sin tid enastående enhetlighet o konsekvens. Detsamma gäller om "förspråket" (företalet), som tydligen skrivits sist. Detta i NT 1526 segrande språk, som L kallar "normalspråket" — iakttagelserna o karakteristiken avser i första hand ortografin o bruket av vissa småord — övertogs till stora delar av GVB 1541 o kom därigenom att på viktiga punkter bestämma det nysvenska riksspråkets utveckling. Den närmaste förebilden lör NT:s "normalspråk" finner L i autentiska handskrifter av reformatorn (bd 22), Gustav I:s kansler på 1520-talet. Denne har enligt L varit språkligt ledande vid översättningsarbetet. Han har inte bara fungerat som huvudredaktör o t ex bestämt ortografin, utan han har själv "språkligt formulerat normalspråksområdet". Spår efter huvudredaktören finner L också i vissa inslag av uppsvensk dialekt (i en särskild utredning från 1917 hade L visat att Laurentius Andreæ sannolikt härstammade från östra Västmanland). Inflytande från Olavus Petri kan enligt L urskiljas i vissa av NT:s böcker, men om dessa översatts av Olavus Petri, har de underkastats en språklig överarbetning av huvudredaktören. Den starka reduceringen av Olavus Petris roll vid översättningen av NT 1526 gick stick i stäv mot auktoritativa meningar vid den tiden (Schück) o väckte uppseende.

Efter en tioårig paus, då L bl a var upptagen av ortnamnsundersökningar, återvände han mot slutet av 20-talet till sina studier i 1500-talets bibelsvenska, dels för att bemöta den kritik som riktats mot vissa av teserna i doktorsavhandlingen, dels för att lägga fram resultaten av sina fortsatta forskningar på området. Särskilt viktig är Bibelsvenskans medeltida ursprung (1929). Som framgår av titeln har L funnit, att 1500-talets bibelspråk har sina rötter — eller snarare några av sina rötter — i medeltidens religiösa prosa. Det gäller framför allt ortografin, för vilken det tidigare Vadstenaspråket (från 1400-talets början) varit mönstret, enligt L förmedlat av Laurentius Andreæ. Ordförrådet är däremot frapperande modernt, med starka inslag av lånord, i NT 1526 danska o lågtyska, i GVB 1541 högtyska. I högre grad än NT 1526 är helbibeln präglad av Luther; det gäller såväl ordval som satsbildning o ordföljd. Men ordförrådet i GVB har två ansikten. Där finns också, särskilt i GT, ett inslag av högtidliga, ålderdomliga ord o vändningar med motsvarigheter i den allra äldsta religiösa medeltidslitteraturen (inte minst Moseboksparafrasen) o i dialekterna. Detta stildrag härleder L från ärkebiskop Laurentius Petri (bd 22), Olavus Petris yngre bror, som var den ledande kraften i 1541 års bibelöversättning o som av L utnämnes till "Sveriges förste medvetet och konsekvent arbetande nationelle språksträvare". Påvisandet av Laurentius Petris bidrag till Vasabibelns språk o stil o därmed till vårt sv skriftspråk är den viktigaste nyheten i den på synpunkter rika avhandlingen från 1929. Studier över reformationstidens bibelsvenska o Bibelsvenskans medeltida ursprung är L:s huvudarbeten om bibelspråket. Hans senare smärre skrifter i ämnet är i allt väsentligt sammanfattningar av tidigare forskningsresultat.

Vissa av L:s teser, framfor allt den om Laurentius Andreæ som huvudredaktör for NT 1526, gav upphov till en tidvis hetsig polemik med meningsmotståndare. Det är möjligt att L låtit ortografin väga alltför tungt. Här kan tryckeriet ha inverkat framför allt genom korrektorerna. Själv övergav L aldrig sin uppfattning, att Laurentius Andreæ varit översättningens ledande man o bestämt den slutgiltiga språkformen. Däremot tycks han ganska tidigt ha insett, att själva översättningsarbetet o den primära språkliga utformningen kan ha skett i samverkan mellan flera personer, kända o okända (jfr ANF 46, 1930, s 12). Frågan om vem som burit huvudansvaret för översättningen av NT 1526 har ännu inte fatt ett definitivt svar o kommer kanske aldrig att få det. Först i o med L:s doktorsavhandling o diskussionen kring denna blev det klart hur oerhört komplicerat problemet är.

De sv folkmålen fångade tidigt L:s intresse, o han förvärvade grundliga kunskaper i synnerhet om de götiska o mellansv dialekterna. L gjorde själv omfattande uppteckningar i fältet av mycket hög kvalitet. Som chef för det nygrundade landsmålsarkivet i Lund, där L visade sig vara en energisk och skicklig organisatör, igångsatte han en stort upplagd inventering av dialektord med huvudsakligen syd- o västsv utbredning. L:s dialektologiska intresse hade vid denna tid fått en klart språkgeografisk inriktning. En preliminär o översiktlig bearbetning av det mycket omfattande materialet föreligger i Sydväst-Sverige i språkgeografisk belysning, 1—2 (1947), vars kartdel innehåller 125 språkkartor över mer eller mindre sydvästligt orienterade språkdrag. Ordförrådet dominerar, men också företeelser inom ljudlära, formlära o ordbildning karteras. L räknar med ett sydvästsv språkgeografiskt "kärnområde", omfattande landet söder o väster om en ungefärlig linje från norra Dalsland till östra Blekinge. Det visas i detalj, hur de viktiga samfärdslederna — i gammal tid vattenvägarna — varit spridningsvägar för de språkliga företeelserna. L:s språkkartor kommer att för lång tid framåt vara ett värdefullt hjälpmedel för ordforskning, språkhistoria o etnologi.

L var tidigt medveten om den ordgeografiska metodens speciella förutsättningar att belysa de förändringar i form o innehåll ("urspårningar"), som orden ofta undergår i periferin av sitt utbredningsområde. Iakttagelser av den arten har L sammanfört i uppsatserna Urspårade ord i dialektgeografisk belysning (1934) o Ordgränser och ordförändringar (1938). I GAA:s stora projekt Atlas över svensk folkkultur var L från början en av de fyra huvudredaktörerna med ansvar för den språkliga delen. Arbetet var långt framskridet vid L:s frånfälle. Omständigheter av olika slag har fördröjt dess avslutande. Atlasmaterialet har dock utnyttjats i åtskilliga dialektgeografiska undersökningar. L framstår som den främste företrädaren för språkgeografin i vårt land. I Språkgeografi (1943) ger han en presentation av denna forskningsgren, med flitigt utnyttjande av egna forskningsresultat.

L:s tredje huvudområde var ortnamnsforskning. Hans främsta insats på detta fält är det monumentala verket Bjärka-Säby ortnamn (1926). Arbetet behandlar samtliga från äldsta tid o framåt påträffade namn — både bebyggelsenamn o naturnamn, även de obetydligaste — inom östgötagodset Bjärka-Säby, som omfattar större delen av socknen Vist. Han har inte skytt någon möda, då det gällt att i den muntliga traditionen o i äldre handlingar skaffa fram uppgifter om lokalerna av vikt för tolkningen. På så sätt kan L ofta prestera enkla o naturliga förklaringar till namn — särskilt yngre, tillfälliga o lokalt begränsade — där en renodlad skrivbordsetymolog skulle ha lämnats i sticket. När det rör sig om större namnkomplex med krav på vidare perspektiv i tid o rum, blir framställningen inte alltid lika givande. Som djupundersökning torde arbetet ännu söka sin like i den nordiska ortnamnslitteraturen. Efter fullbordandet av Bjärka-Säby-monografin återvände L mera sporadiskt till ortnamnsforskningen. Bland övertygande förklaringar till enskilda namn kan nämnas tolkningarna av häradsnamnen Lysing o Sevede o av stadsnamnet Säffle.

Några smärre undersökningar ägnade L åt Bellmanstolkning o förklaringar till talesätt av typen "ha ett horn i sidan till någon" o liknande, där L:s förtrogenhet med bibeln o folkliga föreställningar kommer väl till pass. Mycket av tid o krafter lade L ned på Illustrerad svensk ordbok, vars huvudredaktör han var 1948—53. En stor del av ordboken var färdig i ett första manuskript, när L på grund av bristande tid lämnade redaktörskapet.

L utförde ett energiskt o resultatrikt arbete inom flera grenar av den nordiska språkvetenskapen, delvis som pionjär. Sin största insats gjorde han som utforskare av reformationstidens bibelsvenska o därmed av det nysv skriftspråket i ett avgörande skede av dess historia. På detta område var L:s forskningar av grundläggande natur. Som akademisk lärare var L högt skattad, framför allt på det högre stadiet. I umgänget utvecklade han stor charm; han var kvick o spirituell, inte minst i sina ofta improviserade tal. Med sin ungdomliga läggning var han en högt uppburen o avhållen inspektor for Östgöta studentnation i Uppsala. På sin 65-årsdag hyllades L med en premiefond, som bär hans namn o förvaltas av UU.